Nicaragua (Granada, Masaya)

Fototillfälle på stranden efter god frukost vid Nicaraguasjön.
I bakgrunden ön Ometepe med sina två vulkaner.

Nicaragua är mitt senast besökta utland, förutom Costa Rica. Min vana trogen ville jag ju passa på att "bocka av" ytterligare ett land när jag ändå var i regionen, och sista stoppet på vår Costa Rica-resa i vintras låg ganska nära gränsen. Sagt och gjort, heldagsutflykt från Coco Beach till Nicaragua bokades. Jag älskar att korsa gränser via land, just för att kontrasterna blir så tydliga, speciellt i Latinamerika kan jag tycka. Mexiko till Belize är ett tidigare exempel där människor och arkitektur utanför bussfönstret helt plötsligt byter utseende. Här är människor och språk desamma men plötsligt finns det trottoarer igen, gatuliv, vägrenar. Saker man inte inser att man har saknat förrän de är tillbaka. I CR åker alla bil, som parkeras bakom grindar tillhörande varje hus. Lite USA-

Eftermiddagspromenad med guide i Granada,
men tyvärr ingen tid för egna strövtåg

inspirerat kanske. Det stora levande torget i den koloniala staden Granada är essensen av det Latinamerika-mys jag saknade i CR. Att kommunistpartiets flaggor vajade olycksbådande och enorma över det hela lyckades inte förta stämningen just denna dag, men konflikterna var många under året innan. Under utflykten fick vi även se Nicaraguasjön från olika vinklar och till och med åka på båtutflykt för att se den otroligt idylliska "skärgården" utanför Granada. Spännande också att se den fortfarande aktiva vulkanen Masaya, med begränsad tid vid kratern på grund av potentiellt farliga ångor.

Åka tillbaka? Gärna! Bara en eftermiddag i vackra Granada kändes för kort. Här vill man sitta på en av de gulliga uteserveringarna och ta en eftermiddagskaffe/-drink och se solen gå ner i lugn och ro.

Nederländerna (Amsterdam)

Den kända Keukenhof-parken mellan Amsterdam och Haag.
(Ska erkännas att jag ej varit här. Bilden är ett vykort)

Förutom otaliga byten på Amsterdams flygplats och en genomresa under barndomens bilresa har jag nog bara varit på en enda semester i Nederländerna. I augusti 2003 var jag bjuden på en barndomsväns bröllop. Tidig morgon i synagogan följdes av solig dag i den kustort där kvällsfesten skulle äga rum. Jag var tillsagd att packa långklänning till kvällen men att det skulle vara "fri tid" mellan vigsel och fest hade jag inte räknat med, så det blev att gå omkring i lunchcocktailklänningen hela dagen. Hann även med att se lite av staden under helgen. Flodbåtstur så klart och dregla längtansfullt över alla fantastiska husbåtar. Vilken dröm att bo så! Kosherpizza i de judiska kvarteren och försöka beställa en hash-fri kaka i coffeeshopkvarteren. Det som imponerade mest är hur staden hanterar alla cyklar. Perfekt avgränsade, tydliga filer målade i en annan färg en gångbanorna. Minimal risk för krock och konflikt, som jag upplevde det. Rena motsatsen till Stockholm. Till och med spårvagnarna tuffade på utan att försöka köra över någon.

Åka tillbaka? Förutom husbåtarna är Amsterdam inte någon stad som jag blev handlöst förälskad i, men det är småtrevligt absolut så det blir säkert någon weekend här igen.

Mexiko (Acapulco, Bacalar, Cuernavaca, Durango, Guadalajara, Mazatlán, Mexico City, Monterrey, Playa del Carmen, Puebla, Puerto Vallarta, Querétaro, Torreón, Tulum, Valladolid, Zacatectas)

Down town Torreón, mitt emellan huvudstaden
och den amerikanska gränsen

Mexiko är nog det land, förutom Sverige, som jag har åkt runt mest i, som synes av rubriken här ovan… Då har jag ändå applicerat samma regel på orterna som på länder: minst en övernattning. Det hela började med en semester för att hälsa på en väninna i Mexico City våren 1997, samt en språkkurs i idylliska Cuernavaca: den eviga vårens stad. Jag föll handlöst för den gästfrihet jag mötte överallt, och året efter var jag tillbaka för att arbeta som engelsklärare i Torreón; en gruvstad mitt i öknen halvvägs till USA. En hel sommar i öknen var verkligen en upplevelse. Trottoarer man kunde steka ägg på, efterlängtade poolpartyn, road

Många år senare besökte jag södra Mexiko,
här den exklusiva stranden vid Tulum

runners, coyotes, marklöpare och cowboys. Det var stundtals som en gammal västernfilm och stundtals som en vanlig modern industristad. Här jobbade jag i ett halvår men åkte sedan tillbaka för att hälsa på mina vänner flera gånger. Vid ett par tillfällen fortsatte jag med bussen upp till SanDiego/LA för att hälsa på vänner respektive min bror där. Detta var innan det knarkkrig som nu tagit hundratusentals liv tog fart 2006. Sedan dess har jag inte varit i norra Mexiko men 2017 besökte jag för första gången den turistiga, och säkrare, Yucatánhalvön med sina kritvita stränder och horder av amerikaner.

Åka tillbaka? Mexiko kommer alltid att kännas som ett andra hemland och jag kan bara hoppas att knarkkriget någon dag tar slut så att jag kan ge mig ut på vägarna här igen!

Malta (Gozo, St. Julian’s, Valletta)

Glad att ha hunnit se den kända klippan,
som varit med i bl.a. Game of thrones

En solsäker och hyfsat billig sommarsemester i ett nytt land var de ungefärliga kriterierna sommaren 2016. Jag och Jenny lyckades enas kring Malta och fick dessutom hyra en lägenhet av en bekant till mig i St. Julian’s. Vi blev väl aldrig riktigt på det klara med hur dessa Maltaorter (St. Julian’s, Sliema, Valletta) hängde ihop med varandra, eller var de i själva verket en och samma? Klart är i alla fall att avstånden var stora och svårforcerade, speciellt i den 40-gradiga värmen. Promenadledes höll vi oss i vår stökiga, turistiga del där det svalkande kristallklara vattnet var inom nära räckhåll. Skugga fick köpas eller stjälas på något av de etablissemang som låg nere vid vattnet. Sedan gjorde vi ett par bussutflykter

Vallettas stora torg i behaglig eftermiddagsskugga

också, till ön Gozo en lång bussfärd och kort båtfärd norrut, där vi hann se klippformationen Azure window innan den kollapsade året efter. Och till själva huvudstaden Valletta, där vi njöt av vackra gränder utan hysterisk trafik och framförallt riktigt god mat. Trots ihärdiga googlingar och rekommendationer lyckades vi nämligen inte hitta något som ens var i närheten av ätbart i vårt eget område, och då är vi inte kinkiga. Till slut gav vi upp, höll oss till pizzor och efterrätter, som var just ätbara men inte mycket mer, samt hemköpta snacks från den lokala butiken.

Åka tillbaka? I så fall för en weekend i själva Valletta, staden innanför murarna. Här finns bra restauranger, lite shopping, skugga och vackra byggnader. Allt man behöver med andra ord. Resten av Malta, nja.

Malaysia (Kuala Lumpur)

KL by night! Utsikt från Fuego at Troika tapasrestaurang

Enveckorssemestrar i värmen är inte att förakta, även om resan är lång, i det här fallet med byte i Helsingfors och Singapore för att komma till Kuala Lumpur i mars förra året. Korta byten dessutom så en del stress, något missat plan, men på det hela taget en smidig resa. I en relativt kompakt stad som KL hinner man mycket på en vecka. Vi bodde centralt i lyxigt lägenhetshotell med gigantisk pool. Blev uppgraderade till fyrarumslägenhet med separat tvättrum. Rymligt och skönt för två personer. Här råder verkligen tropiskt klimat med rejäl skur och åska någon gång om dagen. Strax under 40 grader på dagen och under 30 på natten. Perfekt för en drink på någon av de fantastiska takterrasserna under bar himmel. Dagtid försökte jag mig på bussrundtur vilket var lite mer påfrestande, värmemässigt. Nej, bättre då att betrakta ex-pat-livet vid den

Den "lilla" poolen vid vårt hotell, Lanson Place Bukit Ceylon

vidsträckta poolkanten och beställa lunch från det trevliga lilla fiket strax intill. KL är liksom Hongkong en stad där hela världen möts. Vilka som är turister, bofasta eller gästarbetare är inte glasklart. Den sägs vara ett mellanting mellan Singapore och Bangkok (och är det också rent geografiskt). Det är en träffande beskrivning. Lite lagom skitigt i hörnen men inte lika kaotiskt som Bangkok, och med det bästa av hela världens mat.

Åka tillbaka? Absolut, om möjlighet ges! Gärna till Kuala Lumpur men kanske också Borneos djungler eller någon malajisk paradisstrand.

Litauen (Vilnius)

Storhertigens palats sett från Gediminas kulle

Konstigt nog blev det aldrig någon utflykt till Estland när jag bodde i Riga, men däremot till grannlandet i söder: Litauen och huvudstaden Vilnius. Den ligger bara fyra timmar med bekväm buss från Riga. Första gången var jag här på egen hand i några dagar och andra gången på genomresa med Ninna när vi var på väg till Vitryssland och Minsk. Vilnius är lite av en doldis här i regionen. Kanske har det att göra med att staden saknar kustläge och därmed färje- och strandturister, men jag är ändå förvånad att inte fler utländska turister hittar hit. Det är trots allt den mest turistvänliga av de tre baltiska huvudstäderna skulle jag säga. Intressantare och större än Tallinn men mindre och mer välordnad än Riga. Dessutom billigare och bättre mat, och några av Baltikums absolut bästa museer. Storhertigens palats och det före detta KGB-högkvarter för

Här finns massor av vackra kyrkor. Detta är St. Casimirs

att bara nämna två. Sedan är en promenad upp till Gediminas slottstorn på en kulle högt över staden obligatorisk, mest för den fina utsiktens skull. Själv kan jag sakna det slitna och oväntade från Riga, i Vilnius är allt tipptopp och i nära nog preussisk ordning, men som en ”inkörsport” till öst för skeptiska medelklassvennar torde det vara perfekt!

Åka tillbaka? Klaipeda och Kuriska näset vore en trevlig utflykt. Kanske till och med skaffa ryskt visum och fortsätta till Kaliningrad! Men just nu får man vara glad om man kommer utanför tullarna…

Lettland (Jurmala, Liepaja, Riga, Ventspils)

Hangarer som gjorts om till marknad inne vid centralstationen i Riga

Två gånger hade jag varit i Lettland innan jag bodde här april-september 2015. Det var kärlek vid första ögonkastet med Riga, trots att novembervädret som mötte oss första gångerna är om möjligt värre än motsvarande i Stockholm. Att sedan få bo här när exet fick jobb på Air Baltic, och vara ledig från jobbet, var en dröm som gick i uppfyllelse. Lite som en karantäntillvaro med hemmajobb för det mesta och få sociala aktiviteter, men ett par perioder jobbade jag på ett översättarkontor på andra sidan stan och umgicks lite med kollegerna där. Vi bodde mellan flygplatsen och Gamla stan på vad de flesta anser vara ”fel” sida av floden, men jag älskade alla konstiga små trähus och övergivna fabriksområden här, allt omgivet av letternas motsvarighet till våra

Solnedgång från Radissons skybar mitt i Riga.
  Vi bodde i Panaroama Plaza, de två skraporna långt bort till vänster.

miljonprogram. Idag mest bebodda av den ryskspråkiga delen av befolkningen. Dessutom var det nära med pendeltåget ut till strandorten Jurmala och dess omgivande tallskogar där jag misslyckades fatalt med att hitta svamp (lokalborna länsar effektivt markerna på denna) men däremot plockade blåbär under säsong. Svampen fick vi snällt köpa på någon av de lokala marknaderna; Āgenskalns på vår sida av floden eller i de stora zeppelinarhangarerna inne vid centralstationen. Riga har det mesta men utanför storstadsregionen är det nästan spöklikt tomt på folk, i alla fall utanför den absoluta turisthögsäsongen. Här kan man snacka om att folk inte har problem att hålla avstånd, inte ens i Riga faktiskt.

Åka tillbaka? Riga är min absoluta favorit av de Baltiska huvudstäderna. Stor, vacker och full av kontraster. Nu har jag dessutom en svägerska här, fast just nu är hon coronaflykting i Stockholm.