Fyra dagar folkdans i Marocko

Dans i Agafay-öknen

När det öppnar sig en möjlighet att resa till ett nytt land är jag inte sen att tacka ja. Att Marockoresan sen visar sig innebära krav på att dansa folkdans är bara en smärre plump i protokollet. Den stora internationella folkdansfestivalen med dansgrupper från hela världen; Marrakech folklore days, börjar samma dag som jag landar från Nice. Ur askan i elden gällande fullspäckat schema.

Utsikt över torget, relativt stilla dagtid...

Jag landar strax innan 18 och ska stå på scenen vid 21. Hade vår guide hämtat mig som avtalat hade det varit gott om tid, men nu får jag leta förgäves efter mitt namn bland hundratals skyltar och sen ändå ta en egen taxi. När jag ansluter mig till resten av folkdansgänget vid scenen är alla redan ganska trötta på vår "guide"; en ung tjej som säkert försöker sitt bästa men är värdelös på logistik, i ett land som redan från början är en logistisk mardröm. Tid är ett mycket relativt begrepp här. Ibland väntar man förgäves på mat i timmar, ibland kommer den innan man ens hunnit äta upp rätten innan. Bussar kommer inte alls, någon timme sent, eller undantagsvis lite innan utsatt tid.

...men betydligt livligare på kvällen.

Men folkets entusiasm håller vårt humör uppe. Alla glada tillrop när vi går runt i våra folkdräkter, alla som vill ta bilder med oss, och se oss dansa på ett fullsatt Jemaa el-Fnaa (stora torget mitt i stan). Eller oss och oss. Då jag i ärlighetens namn inte kan dansa har jag bara fått en liten "roll". Jag dansar i några sekunder och håller sedan ställningarna vid scenkanten. Men en eftermiddag ska vi plötsligt lära ut svenska ringlekar på ett kulturcentrum för barn och unga. Äntligen något jag kan! Räven raskar, Karusellen, Björnen sover, med mera. Sen får de lära oss marockansk dans. Ett mycket uppskattat kulturutbyte.

Än mer kultur får vi sista dagen med ett besök hos Gita Sellman på hennes kombinerade dansmuseum/pensionat. Hon har sparat dräkter från hela världen med fokus på mena-länderna där hon bott och rest mer än de flesta västerlänningar. Sedan 1989 äger hon det vackra hus i centrala Marrakesh som vi nu får se. Komplett med innergård och takterrass. Är lite avundsjuk på de i gruppen som ska vara kvar här några nätter och känner att jag kanske inte har fått en rättvisande bild av Marocko.

Utsikt över den myllrande staden från Gitas tak.

Att få vara med på en folkdansfestival är så klart fantastiskt, och att dansa i solnedgången i öknen i samband med festivalens avslutningsmiddag likaså. (Discodans, så här kunde jag också vara med!) Hotellet och guiden var dock katastrofalt dåliga. Har inte bott på ett hotell med så dåliga onlineomdömen som Hotell Mogador Menzah sen jag började använda internet. Rummen var visserligen enorma med både kök och vardagsrum men det var så smutsigt att man var tvungen att ha skor inomhus. Rök, ljud, kyla och värme letade sig alla lika effektivt in från gatan utanför. De elektroniska nycklarna var tvungna att förnyas efter varje användning. Schampo och hårtork fanns inte men personalen var vänlig och gav mig en skål (!) med schampo/tvål ur en stor dunk när jag bad om det.

Egen tid mellan kampen med silverfiskar på rummet och väntan på bussar, guider och anpassning till ständigt skiftande schema var helt enkelt knapp. Vi fick se en del av gamla stan och dess kommers på vägen till och från Jemaa el-Fnaa och de förbokade restaurangerna. Fascinerande men samtidigt hemskt med alla dessa hästdroskor, ormtjusare och apor i bur. Fantastisk shopping, så fördelen var att man sparade pengar genom att bara vallas igenom det hela.