Chile (Påskön, Santiago, Valparaiso, Viña del Mar)

Santiago, med de snötäckta Anderna som ständig kuliss

Tongariki, med sina 15 moai på rad. En imponerande syn!

I jobbresan till Argentina 2014 ingick även några dagar i Chiles huvudstad med omnejd. Här kände jag mig omedelbart hemma. Mer Sverige än Latinamerika över det hela. Från totalkaos på Buenos Aires flygplats till välstruken, supertrevlig chaufför som står och välkomnar oss i Santiago, sen fortsätter det liksom på samma tema. Allt bara funkar och alla är så vänliga. Vad Santiago kanske saknar i skönhet får vi i övermått i lilla hamnstaden Valparaíso. Där finns en charm som verkligen tar andan ur en. Tar några extra semesterdagar för att upptäcka Santiago samt åker till Påskön, fem timmars flyg mitt ut i Stilla havet, men ändå nu en del av Chile. Tre heldagar var kanske lite mycket. Man kan nästan gå runt ön på en dag om man är hurtig, men nu har man sett det i alla fall. Jättespännande att vara så långt ifrån allt. Enorma vågor, enorma statyer och en liten, liten by där alla bor och alla hotell ligger. Resten av ön är naturreservat med flockar av vildhästar som enda invånare.

Åka tillbaka? Chile ligger långt bort och det finns inget man ”måste” se, men ändå fastnade jag på något sätt för detta långsmala land, så jag hittar säkert en orsak att återvända.

Brasilien (Cabo Frio, Jundiaí, Petrópolis, Rio, Salvador, Sao Paulo)

Rio med sina sockertoppsberg, här från den kända Kristusstatyn

Uppemot 3 miljoner människor firar varje år nyår på Copacabana.
Strax efter tolvslaget ligger krutröken tjock över havet

Vintern 2001 befann jag mig arbets- och bostadslös i Barcelona. På något vänster fick jag jobb som engelsklärare i den lilla brasilianska orten Jundiaí, någon timmes buss från Sao Paulo. Så efter några sejourer på brasilianska ambassaden i Barcelona bar det av. Oxbridge hette vuxenskolan där jag sedan jobbade i fyra månader. Eleverna kunde verkligen noll engelska och knappt lärarna heller. Jag gjorde mig förstådd på spanska. Portugisiska lärde jag mig så småningom förstå men inte prata. Jundiaí var en rätt tråkig liten stad så jag åkte till Rio eller Sao Paulo så ofta jag kunde. Rio några gånger över helgerna, men SP ibland bara över dagen då det var så nära. Mest minnesvärt var när jag hamnade på en rejvfest på den kända racerbanan José Carlos Pace. Under den berömda karnevalen tog jag dock bussen hela vägen upp till Salvador (33 timmar!) som har en mer folklig men minst lika berömd karneval som den i Rio. 

Mer fest i Brasilien blev det nyåret 2008/2009 då jag och min dåvarande pojkvän firade nyår hos en vän med lägenhet på Copacabana. En sann upplevelse att se ut över det vitklädda folkhavet, och likaledes vitklädda personer som kissade mellan bilarna, från vårt mer städade firande flera trappor upp.

Åka tillbaka? Ja! Rio ”kan man” väl vid det här laget, men vill se Amazonfloden, norra Brasiliens paradisstränder och den modernistiska huvudstaden Brasília.

Belize (San Pedro)

Folktomma stränder. De flesta sitter på krogar eller är
på snorkelutflykter

Lugna vatten och dramatiska skyar kring Ambergris Caye

Inklämd mellan Mexiko och Guatemala ligger denna forna brittiska koloni. En perfekt avstickare för mig när jag var i Mexiko senast (2017). Det blev buss ner till Belize City, som tydligen inte rekommenderas som turistmål. Jag stannade inte och såg efter utan tog bara båt vidare till Ambergris Caye och staden San Pedro, omsjungen av Madonna för länge sedan i "La Isla Bonita". Spännande kontrast från latinska Mexiko till karibiska och engelsktalande Belize. Kändes som att vara i amerikanska södern ungefär, ett intryck som förstärktes av att alla turister är amerikaner. Inga eller väldigt få européer. Alla kör omkring i golfbilar till, från och på de få gator som utgör San Pedro, omgiven av tunna strandremsor, och längre ut berömda korallrev. Här finns till och med en flygplats, men för mig blev det båt tillbaka också. Nu direkt till Chetumal, Mexiko.

Åka tillbaka? Gärna! Här känner man sig på något sätt avskuren från resten av världen vilket är en rätt skön känsla. Och billiga hummerstjärtar på en ljum strand kan man aldrig få för mycket av.

Belgien (Brugge, Bryssel)

Grand Place, stora torget, i Bryssel

Belgien är verkligen Europas hjärta på något sätt; strategiskt beläget, kosmopolitiskt, EU:s högkvarter. Reste igenom landet redan 1991 på bilresa med mamma och pappa. Då övernattade vi i supercharmiga världsarvsstaden Brygge. Våren 2006 var jag tillbaka på weekend i Bryssel. Fick låna lägenhet av en vän som satt i Europaparlamentet. Skatteåterbäring på hög nivå! Hade då också turen att träffa på lokalbor som tipsade om bästa promenadstråken, restaurangerna och museerna. Vad de glömde varna för var att beställa en Leffe (den kända belgiska ölen) på lokala ölhak med hundra sorters finöl. Det är som att gå in på en hipsterbar på Söder och kräva att få en Pripps Blå…. Vad jag minns mest från båda resorna är maten! Deras pommes frites är med rätta världsberömda men köttet gå inte av för hackor heller. Lite klosteröl och belgisk choklad på det så är kvällen fulländad.

Åka tillbaka? Belgien ligger ju som sagt strategiskt till, så det är inte omöjligt att man ”har vägarna förbi” någon gång.

Australien (Byron Bay, Coffs Harbour, Melbourne, Sydney, Surfers Paradise)

Många imponerande vyer i Sydney, här från färjan till Manly beach

Klippformationen Tre systrar i fina nationalparken Blue Mountains

När Lily och jag gjorde en ”mini-jordenruntresa” på drygt tio veckor 2011 blev vi kvar nästan fem av dem i Australien. Det skulle ha blivit färre men Christchurch i Nya Zeeland som var ett av våra stopp drabbades av en massiv jordbävning just då. Så, ok vi hann tröttna lite på detta i vårt tycke bonniga och kulturlösa land... Efter att ha landat i Brisbane åkte vi direkt till coola Surfers med sina skyskrapor, strand och turistnöjen och sen vidare till hippiechicka Byron och hålan Coffs. Dyrt som ögat och vi spenderade åtskilligt på sunkiga hostel innan vi fick bo hos vänner i Sydney. Behållningen är djuren, naturen och stränderna. Att få se kängurur och näbbdjur i det fria var fantastiskt. En utflykt till nationalparken Blue Mountains utanför Sydney rekommenderas. Mindre roligt när en av de kända potentiellt dödliga spindlarna hälsade på i min säng en kväll. Nåja, den kanske inte var giftig. Det får vi aldrig veta då den slutade sitt liv mellan ett lakan och en pocketbok.

På vägen hem från Nya Zeeland stannade vi en vecka i Melbourne. Lite mer skitigt, svårmodigt och europeiskt än partyglada surfmeckat Sydney, men väldigt bra vingårdar i omgivningarna.

Åka tillbaka? Har ju inte sett västra Australien än, och det vore spännande att besöka Tasmanien också, men inget som är högst upp på listan.

Argentina (Buenos Aires)

Utsikt från mitt rum på lyxiga Hotel Panamericano,
mitt på galna huvudavenyn 9 de Julio med typ 100 filer.

Två gånger har jag varit i Buenos Aires: Senhösten 1999 när jag var där för att plugga och jobba men det blev bara det förstnämnda; sju veckors spanskastudier, samt hösten 2014 då jag var där med jobbet i några dagar för att spela in tv-intervjuer med mera. Detta är Paris på steroider, allt är supereuropeiskt men tio gånger större. Avenyerna är enorma och husen likaså. Som ett destillat av Frankrike, Italien och Spanien. Människor är bleka och brunhåriga. Familjekära och stolta. Ödmjukhet ligger inte riktigt för dem. Ett av våra intervjuobjekt berättade en talade historia: ”Vet ni hur en argentinare tar livet av sig? Han klättrar till toppen av sitt ego och hoppar.” Men man behöver kanske inte vara ödmjuk när man har världens bästa mat. Finns inget som slår köket här. Pasta, kött, piroger. Vad man än beställer är det sanslöst gott, likaså vinet. På senaste resan även för sanslöst lite pengar. Priserna går upp och ner i takt med ekonomins berg och dalbana.

Åka tillbaka? Finns massor att se i dessa stora land som jag inte har sett än, så kanske i kombination med Uruguay eller Paraguay nästa gång.

Albanien (Besökta orter: Saranda, Ksamil)

Utsikt över gemytliga betongmeckat Saranda

Lilla badorten Ksamil strax söder om betydligt större Saranda

Den olidligt heta sommaren 2018 åkte jag och Jenny ner till Albaniens Riviera medels båt från Korfu och fick oväntad svalka med temperaturer runt 25 grader. Vände man blicken ut mot havet var det oerhört vackert med solnedgångar som tog andan ur en och vatten i olika nyanser av blått. Bakom ryggen bredde allt annat än vacker betongbebyggelse och ett kargt landskap ut sig. Däremellan stränder man knappt kunde skohorna sig ner på. Men vad gör väl det när stämningen är naivt vänlig och både priser och attityd påminner om hur jag kan tänka mig att Sydeuropa var i turismens barndom. När man väl kommit på att alla har ”bitchy resting faces” förstår man att de älskar turister. De har inte hunnit tröttna än. Våra Airbnb-värdar gödde oss med allt från färska munkar till hemgjord sprit. Musslorna (och alla andra skaldjur här) var bland de absolut bästa jag har ätit. Pinfärska från bland annat den lilla insjön Butrint som förvandlades till saltvattensjö när någon kommunistpamp på sin tid kom på att gräva en kanal till den från havet.

Åka tillbaka? Jag skulle vilja besöka huvudstaden Tirana också, men södra Albanien känner jag mig rätt klar med.