onsdag 24 april 2019

Påskhelg i Berlin

I år är det 30 år sedan Berlinmuren öppnades och i förlängningen hela Östeuropa. (Mer om detta i ett av mina gamla blogginlägg.) I Berlin raderades snabbt alla spår av en delad stad, men när jag var där för första gången för 15 år sedan kunde man i alla fall på sina håll ana vad som var det forna öst. Det var lite ruffigare, lite coolare och intensiva renoveringsarbeten pågick fortfarande på sina håll. Öst skulle lyftas upp till västlig standard och Västberlin blev på sina håll eftersatt på köpet.

Minnesruinen Gedächtniskirche med sitt nybyggda kyrkorum bredvid. Kvarteren runt denna bör undvikas, om man inte ÄLSKAR att trängas med andra turister.
Den enorma stadsparken Tiergarten är Berlins motsvarighet till Djurgården, samma namn till och med!

Nu har gentrifieringen gått varvet runt och turisthorderna är överallt fler än de svårmodiga kulturarbetarna. Till och med trafiksljus-gubbarna är nu samma i öst och väst. Man har bytt ut (nästan) alla till den mer speciella ”öst-designen”: Ampelmann. Berlin är på väg att gå samma öde till mötes som många andra huvudstäder: Sönderkramad av turister med ökade priser och trängsel och minskad kvalitet och originalitet som följd. Jag säger ”på väg” för man är inte riktigt där än. Berlin är fortfarande Berlin där historiens vingslag överröstar skolklassernas och fotbollshuliganernas skrän, för den som lyssnar och tittar noga. Fortfarande får man bra mat till åtminstone okej priser. Tysk öl och korv blir liksom aldrig dåliga, även om de serveras på en turistsylta. På bakgatorna ligger fortfarande mängder av mysiga bagerier/caféer där vi äter frukost i solen. Berlins ostfrallor med en dubbel espresso går inte av för hackor!

Snygg gatukonst är en av Berlins många sevärdheter. Här ett dekorerat elskåp.
Mycket glas och betong på sina håll, här vid Bahnhof Berlin Zoologischer Garten. Snyggt med själlöst kan jag tycka.

måndag 15 april 2019

Minisemester på lagom avstånd

Så här års känner jag mig som om ett ånglok kört över mig, och sedan backat tillbaka igen. Vad passar då bättre än en övernattning på spa i Grisslehamn? Som en skänk från ovan dimper en inbjudan till pressresa till Hotell Havsbaden ner i min mejlkorg och utlovar digert program med bland annat ostprovning och spa-besök. Jag övervinner min skepsis mot att åka på spa med en grupp okända personer och tackar ja.

Det visar sig vara ett bra beslut. Förutom allt det som möter en vanlig besökare (god lunchbuffé, spa, trerättersmiddag och frukostbuffé med bland annat färska våfflor) får vi journalister även träffa lokala eldsjälar som presenterar sina företag. Först ut är en tjej från Singö choklad. Hon och hennes man handrullar tusentals praliner om dagen! Otroligt, och otroligt gott. Sen får vi möta Albert Engströms barnbarn och flera företrädare för Albert Engström Sällskapet. Engström var ju verksam i Grisslehamn och hans hem är numera museum och café. Innan middagen är det dags för ost- och ölprovning. En udda kombination kan tyckas men oväntat lyckad. Bäst är den mörka ölen tillsammans med en chilispetsad brievariant. Allt lokalproducerat såklart, av Skebo Bruksbryggeri respektive Väddö Gårdsmejeri.

Diger ostbricka från Väddö, på fastande mage, livsfarligt! Ett under att middagen slank ner sen också.

Anrika Hotell Havsbaden har expanderat under ny ägare och omfattar nu drygt 120 rum på tre våningsplan. Detta plus prisvärd och stor spaavdelning för dagsgäster kan nog göra att det blir en hel del spring under högsäsong, trots det utmärkta initiativet med 15-årsgräns på själva spaavdelningen. Så här i april när snödrivorna fortfarande bäddade in utemöblerna var det dock behagligt glest mellan gästerna.

Mitt rum, längst ner till höger, vette mot en av utomhuspoolerna. Nu tyst, tom och inbäddad i snö.

Ett tips om man är orolig för spaträngsel är att boka in Velvet-experience för 695 kr/person. Perfekt för mig som i grunden är lite av en spaskeptiker. Jag kan ligga i en bubbelpool i max tio minuter, och sen är man liksom klar med det. Här är man en grupp på 2-6 personer som får prova på massa olika sparitualer under kunnig guidning: fiskfotbad, bastu, hamam, bad, lerinpackning etc. Ingen risk att bli uttråkad. Ett annat tips för folkskygga är att boka rum med egen bastu! Jag hann inte utnyttja min denna gång, men det var en tröst för en frusen själ, eller kropp snarare, att den fanns där.

Hamamtvagning var en del i Velvet-experience. Man fick göra skum åt varandra. Jag var värdelös på detta men min badpartner för dagen desto duktigare, som ni ser på bilden!
Rum med badrockar, tofflor och fönster mot egen bastu.

onsdag 27 mars 2019

Magiska utsikter

Det finns många anledningar att gilla Kuala Lumpur. Precis som jag har hört ryktas innan är det en perfekt blandning av Bangkok och Singapore. Inte riktigt lika hypervälordnat som den sistnämnda metropolen men samtidigt långt från Bangkoks kaos. Ser ett par mopeder på väg från flyget och frågar taxichauffören om det är ett vanligt transportmedel här. Jodå, vissa har en liten mc eller moped men det är inte alls som i Thailand eller Indonesien, svarar han med illa dold förtjusning. Istället köper man billiga malaysiska bilar, och de som har råd internationella märken.

Den internationella ”flygplatsstämningen” som jag älskar känns igen från Singapore. Det är omöjligt att veta vilka som är turister, ex-pats eller infödda. Hit kommer folk från hela världen för att turista, arbeta eller bosätta sig. Man stannar några dagar, månader, år eller blir kvar i generationer. Här är alla varsomhelstare. Globalisering i sitt esse. Till och med taxichauffören (som har sju barn) åker regelbundet på semester till Thailand, Singapore med mera. Grannländerna är ju bara åtta respektive fyra timmars körning bort, eller en kort lågbudgetflygresa. Vi träffar på ett svenskt par som har bott här i tre år men nu är på väg hem till kylan. Britterna sitter i tropikhattar (eller i alla fall solhattar) och dricker sin gt som under kolonialtiden. Vi undviker dock restaurangerna som gör reklam för irländsk och engelsk mat och siktar på resten av världens kök som pockar på uppmärksamhet i gallerior, på bakgatornas uteserveringar och i exklusiva restauranger.

Jalan Alor är KL:s kända ”nattmarknad” med gatukök och enkla restauranger med mat från hela sydostasien. Inte den mest avslappnade middagsmiljön men gott!

Det allra bästa med coola KL är nog ändå utomhustakbarerna. En fancy cocktailbar med panoramafönster högst upp i diverse lyxhotell bjuder de flesta storstäder på numera, men att sitta högt, högt upp i den ljumma natten med bara ett räcke (om ens det) ner mot stadens overkligt vackra silhuett kan få vem som helst att vilja sälja allt och flytta till KL för gott!

På 23:e våningen i en från utsidan anonym skyskrapa ligger flera barer och restauranger. Däribland tapasbaren Fuego
Den magiska utsikten från Fuego efter mörkrets ingång. Närmaste byggnaden (i nederkant) är en moské, så man får även böneutrop till maten
En annan häftig takbar är Heli Louge Bar, även den i en mycket anonym skrapa. Dagtid helikopterplatta, kväll och natt: bar med snacks. Sittplatserna nödtorftigt inringade med rep så man inte ska gå för nära kanten
Ett annat plus med KL är att poolerna ofta är enorma och spektakulära. Här takpoolen på The Dorsett, där Jenny hyrde Airbnb när jag åkte hem

måndag 25 mars 2019

Kuala Lumpur från ett (varmt) busstak

När man har begränsad tid i en stad kan rundtursbussar vara ett bra sätt att se ”allt”. Problemet med Kuala Lumpurs variant av hop-on-hop-off-buss är att den går en gång i halvtimmen, utan tidtabell. Dessutom är stationerna inte alltid helt tydligt utmärkta vilket gör det hela än mer spännande. Vi orkar med ett stopp, i Chinatown. Sedan hittar vi slutligen den längre av de två rutterna och sitter kvar hela vägen runt. Eller runt och runt, bussen kör lite kors och tvärs och ofta känns det som om det faktiskt vore enklare att gå mellan två punkter. Om det beror på bristfällig planering när rutten lades eller dålig stadsplanering låter jag vara osagt.

Det som fascinerar mest under rundturen är det enorma utbudet av hotell av alla upptänkliga slag. Budgethotellen står som spön i backen. Vi betraktar dem med skräckblandad förtjusning, inklämda mellan de mest livliga barer, stökiga marknader och osiga restauranggator. Sen finns det de som ser enkla men mysiga ut, och många gigantiska lyxhotell. Det känns inte som om mängden turister riktigt motsvarar mängden hotell, speciellt inte ration backpackers vs ”backpackerhotell”, men det är möjligt att dessa bebos delvis av fattiga gästarbetare eller dylikt.

Antalet faktiska sevärdheter i KL är egentligen begränsat och många av stoppen på bussrutten är kända hotell eller shoppingcenter. Det finns inte lika många shoppingcenter som hotell, men nästan. Vi försöker oss på ett par närbelägna: Lot 10Lot 10 och Pavilion bland annat. Just dessa bjöd inte på några större fynd. (Ungefär samma affärer och priser som hemma.) Vi blev mest stressade av att inte hitta ut. Asiatiska gallerior är lite som Engelska hotell: omöjlig planlösning. Bara att hoppas att det inte börjar brinna… Däremot har Lot 10 en bra helt japansk foodcourt där jag testar en ”lax-skål”. Nej, inte den där töntiga poke-varianten utan helt sonika en hög med sushiris täckt med majonnäs och ett lager tunna laxskivor som halstrats ovanpå. Enkelt och gott!

Petronas Twin Towers är nog Kuala Lumpurs mest kända landmärke. Här på nära håll från busstak under sightseeingtur
Taket på Chinatowns marknad dekoreras av lyktor som påminde oss mycket om Lindts chokladpraliner!
Presidentpalatset är en annan sevärdhet. Nej, folk har inte paraplyer för att det regnar utan som skydd mot den obarmhärtiga solen

lördag 23 mars 2019

Bekvämt hotellhäng i Kuala Lumpur

Min korta sejour i Kuala Lumpur började inte bra: med en halvtimmes försening från Bromma, som blev en timme, som blev 20 minuter på sig att byta plan i Helsingfors. Vi var fem pers i samma sits. Springa tills lungorna värkte och sedan kastas mellan hopp och förtvivlan tills vi blev ombordsläppta på planet. Men vilket plan sen! Knappt halvfullt. Alla i min sektion hade tre säten för sig själva. Bättre än lyxhotell. Tre filtar, tre kuddar och tre vattenflaskor att disponera. Bredde ut mig och sov gott efter middag och film.
Sen missade jag så klart mitt anslutningsflyg Singapore – KL, men den sträckan är tätt trafikerad så jag fick helt sonika ett nytt boardingkort när jag klev av och hann precis med ett senare flyg. Där fick jag dessutom 10 singaporedollar att köpa snacks för, som plåster på såren för min försening. Investerade i lite nachos som blev en sen middag på hotellet.
Eller hotell och hotell. Lanson Place är snarare ett lägenhetshotell där vi blev uppgraderade till en enorm fyrarummare med två sovrum, kök, kontor och tvättstuga, samt varsitt badrum så klart. Balkong är det enda som saknas men å andra sidan är det bara att ta hissen ner till en groteskt stor pool. Frukost ingår och serveras på plan 48 med magnifik utsikt.

Utsikten från den lilla frukostmatsalen
Trots att poolen ligger på plan 5 inklämd mellan ett gäng skyskrapor lyser solen någon stans större delen av dan. Finns även café med habil mat

Första intrycket av KL är mycket positivt. Alla är vänliga, hjälpsamma och pratar ok engelska. Hotellpersonalen ägnar hela eftermiddagen åt att lokalisera Jennys telefon som hon tappat på flygplatsen. På kvällen levereras den prydligt medels taxi. Bebyggelsen varierar från enkla bostäder i fina gamla hus till extrem skyskrapslyx, och allt däremellan. ”Bargatan” Jalan Changkat ligger nära vårt hotell och kantas av låga hus. Vi äter middag på restaurang Bijan. Dyrt (tydligen) med malaysiska mått mätt men billigt med svenska. Äter ormbunksskott för första gången i mitt liv. Oväntat gott. Som en blandning mellan spenat och sjögräs ungefär. Med vitlök till går det mesta ner!

söndag 17 mars 2019

Mat att sakna

Maten kan vara en anledning att resa bort, men den kan också vara en anledning att längta hem. Kom att tänka på detta när jag läste en undersökning om vilken mat svenskar på semester saknar mest. Svaret får en att undrar var svenskar egentligen semestrar. Det man saknar allra mest är nämligen… tacos?! Jag är tvungen att fundera på om jag någonsin har varit i ett land där man verkligen inte kan få tag på tacos. Tveksamt. Men det är klart, ”svenska tacos”, såna där med köttfärs, tacokrydda, hushållsost och burkmajs kanske inte finns precis överallt. När jag bodde i Mexiko saknade jag faktiskt svenska tacos något enormt, det ska erkännas. Tills man vande sig vid små mjuka majstortillas med finhackat saftigt fläskkött och berg av koriander. Nu är det dem man saknar!

Nej, när jag är utomlands en längre tid är det bara en svensk matvara jag saknar: hårdost. Att få hyvla in på en vällagrad västerbotten, prästost eller svecia. Här kommer vi också in på omvärldens mystiska brist på osthyvlar, men den grundar sig väl i bristen på hyvelbara ostar, med undantag för Englands fantastiska cheddar möjligen. När jag bodde i Riga var det riktigt eländigt. Speciellt som där fanns ostar som såg ut (nästan) som de hemma och med liknande namn: cheddar, gouda, etc. Men de smakade alltid som stearin med i bästa fall viss sälta. Sällan har en gräddost ätits upp med samma frenesi som efter hemkomsten från Riga!

Frukosttallrik i Kroatien med faktiskt en helt ok hårdost, smaklös färskost men underbar skinka och smakrika grönsaker

Minst lika vanligt är att man hemmavid saknar rätter från utlandsresan. Nu senast de mjälla fiskarna och frasiga matbananen från Colombia, men sedan tidigare har maten från till exempel Belize satt sig på minnet. Att få äta sig mätt på hummerstjärtar för en spottstyver, rejäla quesadillas, och milkshakes med färska frukter. Vi må vara bra på mjölkprodukter i Sverige men det här med färska frukter och grönsaker saknar man, när man en gång vet hur de ”ska” smaka. All den Georgiska maten var fantastisk men just gurkan och tomaterna var oslagbara, och ljusår från det man pliktskyldigast hackar upp till vårvintermiddagen här hemma.

Har höga förväntningar på vad Kuala Lumpur har att bjuda på! På onsdag bär det av.

Ibland gör inramningen sitt till för matupplevelsen också. Här hemlagad kalvgryta på berg i undersköna Kazbegi, Georgien

lördag 2 mars 2019

Konsten att boka en vinterresa (igen)

Läste nyligen en mycket bra krönika om vikten av att ha vänner med samma storlek på plånboken när det kommer till att planera en gemensam semester. Detta är naturligtvis helt sant, men jag skulle vilja tillägga att det även är viktigt att man samlar på samma flygpoäng…

Väninnan och jag var helt överens om att göra en tripp till Kuala Lumpur nu i mars: Värme, shopping och billiga hotell, på numera faktiskt rimligt avstånd. Tidigare har flygtiderna avskräckt men nu har både Thai och Finnair resor med en respektive två mellanlandningar på totalt runt 16 timmar. Överkomligt. Väninnan pushade lite diskret för Thai och jag för Finnair. ”Tänk, det är ju SÅ lyxigt att åka med Thai, och tre timmars mellanlandning i Bangkok fördriver man lätt.” Jag kontrar med ”Men SÅ smidigt att åka direkt från Bromma (till Helsingfors) och vidare till Asien. Blir mycket billigare också.”

Till slut kryper det fram att väninnan samlar på Star Alliance-poäng och jag på Oneworld (och Skyteam). Dessutom visar det sig att när väninnan ska köpa till bagage krymper den där prisskillnaden till ett minimum. Jag ska vara borta kortare och dessutom har jag nästan slutat flyga med incheckat bagage. Jag skulle säkert glömma att hämta upp det från bagageutlämningen om jag försökte! Det hela slutar med att jag bokar in mig på Finnair den 20 mars och hon flyger Thai dagen efter. Alla nöjda! Jag säger om flyg som folk brukar säga om hotell: Man ska ju ändå bara sova där. Behövs ingen större lyx för min del. Att de är i tid är det enda jag begär.

Däremot lägger jag gärna mer pengar på ett bra hotell. I Kuala Lumpur är vår plan att tillbringa en del tid vid en trevlig hotellpool så det forskades en hel del om vilka som hade bra solläge. Det är inte helt lätt i en stad full av skyskrapor att ha en solig pool kan jag säga. Nu chansar vi på Lanson Place som har fått bra rekommendationer och där de dessutom har lägenheter med skilda sovrum, ett måste när man har helt olika krav på sovrumstemperatur.