I år är det 30 år sedan Berlinmuren öppnades och i förlängningen hela Östeuropa. (Mer om detta i ett av mina gamla blogginlägg.) I Berlin raderades snabbt alla spår av en delad stad, men när jag var där för första gången för 15 år sedan kunde man i alla fall på sina håll ana vad som var det forna öst. Det var lite ruffigare, lite coolare och intensiva renoveringsarbeten pågick fortfarande på sina håll. Öst skulle lyftas upp till västlig standard och Västberlin blev på sina håll eftersatt på köpet.
Nu har gentrifieringen gått varvet runt och turisthorderna är överallt fler än de svårmodiga kulturarbetarna. Till och med trafiksljus-gubbarna är nu samma i öst och väst. Man har bytt ut (nästan) alla till den mer speciella ”öst-designen”: Ampelmann. Berlin är på väg att gå samma öde till mötes som många andra huvudstäder: Sönderkramad av turister med ökade priser och trängsel och minskad kvalitet och originalitet som följd. Jag säger ”på väg” för man är inte riktigt där än. Berlin är fortfarande Berlin där historiens vingslag överröstar skolklassernas och fotbollshuliganernas skrän, för den som lyssnar och tittar noga. Fortfarande får man bra mat till åtminstone okej priser. Tysk öl och korv blir liksom aldrig dåliga, även om de serveras på en turistsylta. På bakgatorna ligger fortfarande mängder av mysiga bagerier/caféer där vi äter frukost i solen. Berlins ostfrallor med en dubbel espresso går inte av för hackor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar