Mysteriet med de röda dagarna

Nu får nån ta och förklara det här med röda dagar. Först har vi de röda dagarna som ingen firar: Trettondedag jul, kristi himmelfärd, nationaldagen. Fast jag var faktiskt på Skansen och vinkade till Kungen på den sistnämnda. Eller snarare, jag satt och surade mitt emot Grönan när kortegen for förbi. Jag hade bråttom över till Söder (med båten) men fick inte korsa gatan på en kvart pga kungatransporten.

Sen finns det de röda dagar som vissa firar (första maj) och dagar då man för länge sedan tröttnat på att vara ledig (annandag jul och annandag påsk).

Men konstigast av allt är att de två dagar när minst folk arbetar och det råder nära nog undantagstillstånd på gator och torg (midsommarafton och julafton) är inte ett dugg röda. De är ”dag innan röd dag” så egentligen, om regler ska följas till punkt och pricka, borde man väl jobba halvdag på dessa dagar? Istället blir det halvdag, eller helledigt, dag innan svart helgdag. Jag tycker mig för övrigt märka att det är fler som jobbar dagen innan julafton än dagen innan midsommarafton, men jag kan ha fel.

Det här blir i globaliseringens tidevarv speciellt absurt på midsommar. Jul har man ju i stora delar av världen så de flesta förstår nog att många är lediga på julafton, även om de själva mest firar juldagen. Men midsommar firas bara i Sverige och viss mån Finland. Kommer då en turist eller någon som ska göra affärer här och tittar i kalendern så ser de en röd lördag och tänker kanske inte mer på det. Hur ska de, utan närmare efterforskning, veta att all kontorsaktivitet avstannar torsdag em och att fredagen i praktiken är den rödaste dagen på hela året? Jag har till exempel blivit uppringd av utländska bemanningsbyråer som vill boka in intervjuer på midsommarafton. Lycka till, får man bara säga då.

Glad midsommar på er! Ta det lugnt i bilköer, systembolagsköer och regnrusk.

Mera mäklarsvenska

Det är inte bara felaktig svenska som florerar i mäklarannonserna utan också en slentrianmässig överanvändning av vissa uttryck. ”Renoveringschans” är en sådan klassiker, som kan innebära allt från en lägenhet som ännu inte plastats in i tarkettgolv och högblanka ikea-skåp till något med stampat jordgolv. Oftast är det något halvsunkigt som nån legat och självdött i och som säljs på uppdrag av bostadsrättsföreningen. Det är också vad jag måste försöka få tag i om jag vidhåller mitt projekt ”rädda gamla kök”.

En annan klassiker är olika varianter av ”centralt men lugnt”. Balkong på första våningen ut över Drottninggatan beskrivs som lugnt bara för att det är en gågata. Likaså beskrivs lägenheter ett kvarter från Medborgarplatsen och Götgatsbacken som lugnt läge. Jo jag har sett att det är väldigt lugnt där på helgerna. Nästan som att bo på landet kan jag tänka mig. Aldrig nån som kissar i de portarna…

Lika målande beskrivs en lägenhet längst ut i Fredhäll som ”nära citypulsen”. Ja, allt är förstås relativt. En kvarts promenad till t-banan och en kvarts resa så är man ju på ”lugna” Drottninggatan förstås.

Två andra favoritutryck som kan petas in lite här och var är ”lättmöblerad” och ”minitvåa”. Är något inte lättmöblerat (hur man nu avgör om något är det) så är det istället ”charmigt”, vilket innebär att planlösningen är helt omöjlig. Minitvåa blir automatiskt allt som är över 35 kvm. Att jag hade en bokhylla som lite skärmade av sängen i min förra etta på 26 kvadrat hade till exempel säkert kvalificerat den till en minitvåa.

Något som känns lite olustigt är överanvändningen av uttrycket ”förstabostad”. Det var väl ok så länge det användes på skrymslen kring 20 kvadrat men nu har jag flera gånger sett det användas om rymliga ”minitvåor” på uppemot 40. Varför säger de så? Det signalerar ju automatiskt att ”det här tycker vi inte är ett lämpligt objekt för någon över 25.” Min ovanstående etta köptes för övrigt av en äldre herre varpå mäklaren kom med en lång förklaring om att han inte hade råd att köpa något större och att han faktiskt hade för avsikt att bo där permanent. Måste man vara fattig bara för att man köper en etta trots att man är över 25? Det handlar väl om prioriteringar?

Avslutningsvis, skulle ni kalla detta för ”Klassisk 1920-talsbostad”? Jag får snarare lite 60-talsvibbar, med det plastiga golvet och allt.

Hemnet, inte för de språkkänsliga

Nu är jag inne på Hemnet och retar upp mig igen, inte så mycket på renoverade kök den här gången utan mer på att det inte går att hitta en enda mäklarannons med genomgående bra och felfri svenska. Syftningsfel, tillkrånglad satsbyggnad, felanvända ord och förstås drösvis med konstiga särskrivningar fullkomligen sprutar från annonserna. Här är bara en droppe i havet:

"Köksluckor i ljus kulört och lika så vitvarorna." (Antar att de menar "kulör". "Ljusa köksluckor och vitvaror" hade också funkat… Observera även särskrivningen av likaså.)

"Helkaklat duschrum med klinkergolv som renoverades i samband med stambytet som skedde 2002-2003." (Smidigt med dubbla bisatser. Inte. Antar också att det var duschrummet som renoverades, inte klinkergolvet. Ett litet komma bara så blir det rätt.)

Ännu en målande badrumsbeskrivning:

"Badrummet har helkaklade väggar och har ett handfat, toalett och dusch." (Varför ett extra "har"? Slarvfel? Eller blev skribenten alldeles till sig över att badrummet har handfat, toa och dusch? Wow, vilken lyx.)

"I anslutning till vardagsrummet och burspråk finns köket." (Välj bestämd eller obestämd form, tack. Sen undrar jag lite hur något kan ligga i anslutning till ett burspråk, men det är ett mindre problem.)

"På golvet ligger det en fiskbensmönstrad ekparkett." (Jaha, där ligger den och skräpar.)

"Detta är en lägenhet som är belägen i mycket vacker och totalrenoverade funkisfastighet." (Första årets SFI-elever skulle säkert åstadkomma något mer korrekt än detta.)

"På gården finns möjlighet att spela boule eller schack och en grillplats för föreningens medlemmar finns." (Är det straffskatt på punkter på mäklarfirmorna? Kan man inte det där med bisatser, huvudsatser och ordföljd är ett hett tips annars att sätta punkt och börja med en ny mening.)

"Trevligt belägen i hjärtat utav Kungsholmen." ("Utav" kan man läsa mer om här. Inget fel på ordet som sådant kanske, men låt bli att blanda stilnivåer. "Ligger schyst till i hjärtat utav Kungsholmen" kan möjligen funka.)

Den sämsta svenskan i Sverige hittar man onekligen i mäklarannonser. Exemplen ovan tog mig ca 5-10 minuter att skrapa ihop. Okej, det kanske inte är mäklarnas jobb att vara bra på svenska, men hur svårt kan det vara att anlita en korrekturläsare/språkgranskare? Jag anmäler mig härmed frivilligt, dock inte gratis.

Veckans skräckrenoveringsexempel måste förstås också vara med. Mitt kontor (och alla kontor jag någonsin har jobbat på) är 100 gånger mysigare. Och det här med sänkt innertak… Trodde man slutade med det på 70-talet, men tydligen inte.

Jag har fått svamp...

...i köket. I en blomkruka närmare bestämt. Tycker inte riktigt det är säsong än. Men det är klart, de trivs väl inne i värmen. Jag undrar bara vad de är, och vad de kommer ifrån. Ser ut som miniatyrer av stolt fjällskivling tycker jag, eller lömsk flugsvamp. Jag ska inte provsmaka. Söta är de i alla fall. Några centimeter höga bara.

Promenader längs Stockholms "waterfront"

Är nu inne på min andra vardag på Söder utan SL-kort. Resultatet hittills är skoskav och bättre sömn. Trodde inte att jag var en sådan där människa som mår bra av att röra på sig, men tydligen är det bra för sömnen, verkar det som.

Som bonus får jag dessutom se mycket av Stockholm från sin bästa sida; vattnet, istället för att kliva ner i t-banan i tid och otid. Igår morse höll jag visserligen på att blåsa ner från Västerbron, men annars är promenaden till jobbet smidig och tar knappt 40 minuter. Efter jobbet blev det spårvagnen ut till Djurgården, varmkorv på Rosendals trädgård och sen båten till Slussen. Satt och försökte se lite blasé ut och ge intrycket av pendlande lokalbo till alla turister som trängdes med kameror. Det är ju sådant man själv gillar när man är på semester. ”Titta där är någon som faktiskt bor här. Nu har vi hittat en genuin aktivitet istället för att fastna i en turistfälla.”

Från Slussen var det en lagom promenad längs Södermälarstrand hem till Hornstull. Spanade in och funderade lite över den där Waterfront building bredvid Stadshuset. Det var ett himla liv när de byggde det stackars huset vid Östermalmstorg. Det här måste vara typ 100 gånger fulare och ändå har jag inte hört några större protester. Är det bara jag som har missat dem, eller är det bara det att Östermalmsbor klagar mer än andra?

Ja, ja. Jag har svårt att bli upprörd. Det är kul att det byggs, men fult är det. Man undrar hur det ser ut inifrån? Alltså den där ”tändsticksdelen” mot vattnet. De normala glashusen är rätt snygga.

Lägenheten som modeoffer

Ju längre tid man ägnar åt att titta efter lägenheter desto fler saker kommer man på som irriterar en. Ett av mitt senaste hatobjekt är laminatgolv, vår tids linoleummattor. Att lägga sådant ovanpå originalparkett borde vara förknippat med dödsstraff! Ett annat är besattheten att till varje pris ha en separat sovplats. Loftlösningen är förstås den värsta styggelsen, men börjar även bli lite trött på det här med omotiverade väggar på en redan liten yta bara för att kunna kalla något för en tvåa, med klaustrofobiska utrymmen som knappt rymmer en säng som följd. Eller som den här. ”Vi flyttar ut köket i vardagsrummet istället, och gör köket till sovrum.” Har ni nånsin sett ett så malplacerat kök? Många galna lösningar ska man se i sina dar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv och min fixering vid originaldetaljer. Jag är fullständigt allergisk mot nya kök. Jag har försökt komma över denna aversion men det går inte. Lite känner jag att ”De måste räddas” det fåtal originalkök som finns. Men framför allt; hur fräscht kommer det att kännas med högblanka skåpluckor, en meter långa handtag och rostfria vitvaror om fem år? Egentligen är det väl redan ute. Och hur länge håller det, rent ytskiktsmässigt? Ja, kolla på ett IKEA-kök från 90-talet så har ni svaret.

Jag vill inte låta konservativ, men på 30-talet byggde man för att grejerna skulle hålla så länge huset stod kvar, på 70-talet kanske fortfarande för att det skulle hålla i nåt decennium eller två och nu… Ja, regeln är väl att riva ut den gamla ägarens kök när man flyttar in. Av någon anledning har jag inte alls något emot splitternya badrum. Är svag för kakel, för att inte tala om marmor, men jag kan leva med våtrumsmatta också.

Jag måste försöka bli mer tolerant. Det viktigaste är som sagt läget, och balkong eller uteplats, och gasspis. På min pluslista finns också sten- eller plastgolv i hall och kök, originalgarderober, originalhängare i hall, djupa fönsternischer, marmorbänkar, österläge, hörnfönster, parkettgolv och ett stort vardagsrum. Dealbreakers är som sagt sovloft, smaklöst renoverade kök (där renoverade kök på parkettgolv tar någon slags jumboplats) samt söderläge. (Har bott med detta i sju år och nu får det vara nog). Bubblare: mosaik, fondtapeter och garderob med skjutdörrar.

Läget, läget och läget

Det är alltid lika roligt att titta på lägenhetsannonser och efter relevanta bilder på planlösning och utsikt se dessa eviga omgivningsbilder. Fotografen har strövat kilometervis bort från det relevanta huset i fråga för att fånga ”pittoreska” grön- och strövområden, uteserveringar, folkliv och vad det nu kan vara. Sen kommer dessa eviga beskrivningar av det trevliga utbudet i närområdet, värdelösa egentligen för alla utom nyanlända turister.

Men nåt ligger det ändå i det. Det viktigaste när man köper bostad kommer alltid att vara läget, för det är det enda du inte kan ändra på. Trots det finns det två falanger när man letar boende: De som utgår från hur stort man ”måste” ha och sen anpassar läget efter budgeten. Och de som (liksom jag) bestämmer var man ”måste” bo och anpassar storleken efter budgeten. Aldrig mötas dessa två falanger. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”Det är supersmidigt. Bara tio minuter till city med t-banan”. Dessa närförortsbor skulle nämligen aldrig drömma om att bo utmed pendellinjen, förrän de blir äldre och skaffar barn. Då låter det så här: ”Det är bara tio minuter med pendeln/en halvtimme med bussen/20 minuter med bil, om det inte är rusningstid.” Och sen när de inte ens med god vilja kan påstå att de bor nära stan längre: ”Det är så skönt att komma bort och ha nära till naturen, vakna till fågelkvitter”, bla, bla, bla.

Oavsett vilket "perfekt läge" de kommer dragande med; fem minuter med t-bana eller en timme med bil ut i spenaten, ler jag och säger ”Grattis, det låter ju perfekt.” Fast jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna tänka mig att bo så. Aldrig ska jag väl inte säga men jag har svårt att, som ensamstående, se fördelarna med att bo stort och inte centralt. På samma sätt har nog många svårt att förstå att jag som vuxen människa kan tänka mig att bo i en etta. Men det är en liten uppoffring för att få bo där man vill. I mitt fall innanför en cirkel med ytterkanterna Hornsgatan, St Eriksgatan, Frejgatan, Valhallavägen, Grev Turegatan, ungefär.

Sen var i denna cirkel man helst vill bo är ett annat problem. Vad är viktigast? Närheten till vatten, uteliv, mataffär, shopping, kommunikationer? Man kan inte få allt, eller?



Utsikt, en aspekt av lyckat boende. Här från tidigare tillfälligt boende i Fredhäll