När man har begränsad tid i en stad kan rundtursbussar vara ett bra sätt att se ”allt”. Problemet med Kuala Lumpurs variant av hop-on-hop-off-buss är att den går en gång i halvtimmen, utan tidtabell. Dessutom är stationerna inte alltid helt tydligt utmärkta vilket gör det hela än mer spännande. Vi orkar med ett stopp, i Chinatown. Sedan hittar vi slutligen den längre av de två rutterna och sitter kvar hela vägen runt. Eller runt och runt, bussen kör lite kors och tvärs och ofta känns det som om det faktiskt vore enklare att gå mellan två punkter. Om det beror på bristfällig planering när rutten lades eller dålig stadsplanering låter jag vara osagt.
Det som fascinerar mest under rundturen är det enorma utbudet av hotell av alla upptänkliga slag. Budgethotellen står som spön i backen. Vi betraktar dem med skräckblandad förtjusning, inklämda mellan de mest livliga barer, stökiga marknader och osiga restauranggator. Sen finns det de som ser enkla men mysiga ut, och många gigantiska lyxhotell. Det känns inte som om mängden turister riktigt motsvarar mängden hotell, speciellt inte ration backpackers vs ”backpackerhotell”, men det är möjligt att dessa bebos delvis av fattiga gästarbetare eller dylikt.
Lägre mellanklasshotell: GDS
Och övre: Ibis
Antalet faktiska sevärdheter i KL är egentligen begränsat och många av stoppen på bussrutten är kända hotell eller shoppingcenter. Det finns inte lika många shoppingcenter som hotell, men nästan. Vi försöker oss på ett par närbelägna: Lot 10Lot 10 och Pavilion bland annat. Just dessa bjöd inte på några större fynd. (Ungefär samma affärer och priser som hemma.) Vi blev mest stressade av att inte hitta ut. Asiatiska gallerior är lite som Engelska hotell: omöjlig planlösning. Bara att hoppas att det inte börjar brinna… Däremot har Lot 10 en bra helt japansk foodcourt där jag testar en ”lax-skål”. Nej, inte den där töntiga poke-varianten utan helt sonika en hög med sushiris täckt med majonnäs och ett lager tunna laxskivor som halstrats ovanpå. Enkelt och gott!
Petronas Twin Towers är nog Kuala Lumpurs mest kända landmärke. Här på nära håll från busstak under sightseeingturTaket på Chinatowns marknad dekoreras av lyktor som påminde oss mycket om Lindts chokladpraliner!Presidentpalatset är en annan sevärdhet. Nej, folk har inte paraplyer för att det regnar utan som skydd mot den obarmhärtiga solen
Min korta sejour i Kuala Lumpur började inte bra: med en halvtimmes försening från Bromma, som blev en timme, som blev 20 minuter på sig att byta plan i Helsingfors. Vi var fem pers i samma sits. Springa tills lungorna värkte och sedan kastas mellan hopp och förtvivlan tills vi blev ombordsläppta på planet. Men vilket plan sen! Knappt halvfullt. Alla i min sektion hade tre säten för sig själva. Bättre än lyxhotell. Tre filtar, tre kuddar och tre vattenflaskor att disponera. Bredde ut mig och sov gott efter middag och film. Sen missade jag så klart mitt anslutningsflyg Singapore – KL, men den sträckan är tätt trafikerad så jag fick helt sonika ett nytt boardingkort när jag klev av och hann precis med ett senare flyg. Där fick jag dessutom 10 singaporedollar att köpa snacks för, som plåster på såren för min försening. Investerade i lite nachos som blev en sen middag på hotellet. Eller hotell och hotell. Lanson Place är snarare ett lägenhetshotell där vi blev uppgraderade till en enorm fyrarummare med två sovrum, kök, kontor och tvättstuga, samt varsitt badrum så klart. Balkong är det enda som saknas men å andra sidan är det bara att ta hissen ner till en groteskt stor pool. Frukost ingår och serveras på plan 48 med magnifik utsikt.
Utsikten från den lilla frukostmatsalenTrots att poolen ligger på plan 5 inklämd mellan ett gäng skyskrapor lyser solen någon stans större delen av dan. Finns även café med habil mat
Första intrycket av KL är mycket positivt. Alla är vänliga, hjälpsamma och pratar ok engelska. Hotellpersonalen ägnar hela eftermiddagen åt att lokalisera Jennys telefon som hon tappat på flygplatsen. På kvällen levereras den prydligt medels taxi. Bebyggelsen varierar från enkla bostäder i fina gamla hus till extrem skyskrapslyx, och allt däremellan. ”Bargatan” Jalan Changkat ligger nära vårt hotell och kantas av låga hus. Vi äter middag på restaurang Bijan. Dyrt (tydligen) med malaysiska mått mätt men billigt med svenska. Äter ormbunksskott för första gången i mitt liv. Oväntat gott. Som en blandning mellan spenat och sjögräs ungefär. Med vitlök till går det mesta ner!
Maten kan vara en anledning att resa bort, men den kan också vara en anledning att längta hem. Kom att tänka på detta när jag läste en undersökning om vilken mat svenskar på semester saknar mest. Svaret får en att undrar var svenskar egentligen semestrar. Det man saknar allra mest är nämligen… tacos?! Jag är tvungen att fundera på om jag någonsin har varit i ett land där man verkligen inte kan få tag på tacos. Tveksamt. Men det är klart, ”svenska tacos”, såna där med köttfärs, tacokrydda, hushållsost och burkmajs kanske inte finns precis överallt. När jag bodde i Mexiko saknade jag faktiskt svenska tacos något enormt, det ska erkännas. Tills man vande sig vid små mjuka majstortillas med finhackat saftigt fläskkött och berg av koriander. Nu är det dem man saknar!
Nej, när jag är utomlands en längre tid är det bara en svensk matvara jag saknar: hårdost. Att få hyvla in på en vällagrad västerbotten, prästost eller svecia. Här kommer vi också in på omvärldens mystiska brist på osthyvlar, men den grundar sig väl i bristen på hyvelbara ostar, med undantag för Englands fantastiska cheddar möjligen. När jag bodde i Riga var det riktigt eländigt. Speciellt som där fanns ostar som såg ut (nästan) som de hemma och med liknande namn: cheddar, gouda, etc. Men de smakade alltid som stearin med i bästa fall viss sälta. Sällan har en gräddost ätits upp med samma frenesi som efter hemkomsten från Riga!
Frukosttallrik i Kroatien med faktiskt en helt ok hårdost, smaklös färskost men underbar skinka och smakrika grönsaker
Minst lika vanligt är att man hemmavid saknar rätter från utlandsresan. Nu senast de mjälla fiskarna och frasiga matbananen från Colombia, men sedan tidigare har maten från till exempel Belize satt sig på minnet. Att få äta sig mätt på hummerstjärtar för en spottstyver, rejäla quesadillas, och milkshakes med färska frukter. Vi må vara bra på mjölkprodukter i Sverige men det här med färska frukter och grönsaker saknar man, när man en gång vet hur de ”ska” smaka. All den Georgiska maten var fantastisk men just gurkan och tomaterna var oslagbara, och ljusår från det man pliktskyldigast hackar upp till vårvintermiddagen här hemma.
Har höga förväntningar på vad Kuala Lumpur har att bjuda på! På onsdag bär det av.
Ibland gör inramningen sitt till för matupplevelsen också. Här hemlagad kalvgryta på berg i undersköna Kazbegi, Georgien
Läste nyligen en mycket bra krönika om vikten av att ha vänner med samma storlek på plånboken när det kommer till att planera en gemensam semester. Detta är naturligtvis helt sant, men jag skulle vilja tillägga att det även är viktigt att man samlar på samma flygpoäng…
Väninnan och jag var helt överens om att göra en tripp till Kuala Lumpur nu i mars: Värme, shopping och billiga hotell, på numera faktiskt rimligt avstånd. Tidigare har flygtiderna avskräckt men nu har både Thai och Finnair resor med en respektive två mellanlandningar på totalt runt 16 timmar. Överkomligt. Väninnan pushade lite diskret för Thai och jag för Finnair. ”Tänk, det är ju SÅ lyxigt att åka med Thai, och tre timmars mellanlandning i Bangkok fördriver man lätt.” Jag kontrar med ”Men SÅ smidigt att åka direkt från Bromma (till Helsingfors) och vidare till Asien. Blir mycket billigare också.”
Till slut kryper det fram att väninnan samlar på Star Alliance-poäng och jag på Oneworld (och Skyteam). Dessutom visar det sig att när väninnan ska köpa till bagage krymper den där prisskillnaden till ett minimum. Jag ska vara borta kortare och dessutom har jag nästan slutat flyga med incheckat bagage. Jag skulle säkert glömma att hämta upp det från bagageutlämningen om jag försökte! Det hela slutar med att jag bokar in mig på Finnair den 20 mars och hon flyger Thai dagen efter. Alla nöjda! Jag säger om flyg som folk brukar säga om hotell: Man ska ju ändå bara sova där. Behövs ingen större lyx för min del. Att de är i tid är det enda jag begär.
Däremot lägger jag gärna mer pengar på ett bra hotell. I Kuala Lumpur är vår plan att tillbringa en del tid vid en trevlig hotellpool så det forskades en hel del om vilka som hade bra solläge. Det är inte helt lätt i en stad full av skyskrapor att ha en solig pool kan jag säga. Nu chansar vi på Lanson Place som har fått bra rekommendationer och där de dessutom har lägenheter med skilda sovrum, ett måste när man har helt olika krav på sovrumstemperatur.
Knappt hann man landa från Colombia förrän det var dags för nästa resa, denna gång i jobbets regi, till en av mig mindre omtyckt plats: London (1 N av 5). Jag försöker att tänka positivt och inte vara oresonlig i mitt Londonhat, men det går sådär. Knepet är att inte röra sig alltför mycket i den turistövermättade staden. Efter att ha checkat in på halvsunkiga (men med Londonmått mätt superlyxiga) hotell Cavendish går vi ett par kvarter för att avnjuta afternoon tea på betydligt finare Stafford. Det är här London är som bäst: När man leker att man är kvar på 1800-talet och dricker te (eller i mitt fall kaffe) ur sirliga silverkannor på nymanglade vita linnedukar i sober, klassisk miljö. Att sen två små scones kostar 200 kr och att personalen inte är artigt brittisk utan förvirrat irriterade spanska ungdomar får räknas till nackdelarna. Det jobbar nästan inga svenskar i serviceyrken i London längre, som när jag var ung. Skulle säga att 90 procent är sydeuropéer. Rivoli bar på Ritz är en annan klassiker som rekommenderas. En bra bit över tvåhundringen för 25 ml gin, men här är servicen oklanderlig och en snacksbricka ingår.
Praktfulla blomsterarrangemang på Stafford Hotel
En annan USP för London är museerna. Vi hade förmånen att få en liten guidning på British museum. Detta borde vara mall och föredöme för all världens museer. Så mycket kunskap, så mycket prylar, så mycket information! Här finns verkligen allt, men det skulle ta veckor eller åtminstone dagar att se hela museet. Allt är pedagogiskt presenterat i snygga montrar med finstilta informativa texter, fjärran från interaktivt trams.
Några tips till Londonskeptiker, förutom att gå på museer: Ta taxi. Det är det enda som är prisvärt här, plus att det är roligt att åka i de stora bilarna. Chaufförerna hittar (till skillnad från i många andra städer) överallt, och man slipper trängas på trottoarer och i den klaustrofobiska t-banan. Var dock beredd på att det tar lika lång tid som att gå på grund av trafiken.
Bo utanför centrum. Här kan man faktiskt hitta prisvärda hotell som inte luktar alltför mycket mögel. Betalar någon annan: Propsa på femstjärnigt, det är motsvarande vad en svensk skulle kalla normalstandard. The Ritz verkade väldigt trevligt!
Tänk dig att du har rest tillbaka i tiden. Då blir upplevelsen charmigt exotiskt istället för att du ska svära över att bygg- och hygienstandarder är lägre än i de flesta u-länder.
Bara i England: Heltäckningsmattor på offentliga toaletter. Lukten av mögel slår emot en som en käftsmäll
Jag har varit dålig på att sätta betyg på våra besökta platser under resan, men de låter sig svårligen jämföras. San Andres och Cartagena är de mest fotogeniska. Överallt vyer så vackra att man tappar andan. De femtielva nyanserna av blått hav och vita stränder respektive färgglada hus dekorerade med de sötaste balkonger och blomrankor. Samtidigt är dessa platser de minst typiskt Colombianska. San Andres är mycket Jamaicainfluerat och många av invånarna pratar lika gärna engelska som spanska. Cartagena är å andra sidan mer Kubainfluerat men framförallt som sagt oerhört tillrättalagt. Att kalla det gentrifierat vore en underdrift.
Palmer och blått vatten är två av San Andres usp:ar
Dessa platser är också dyrare än genomsnittet, så här bodde vi på lite enklare men bra hotell. Först på Mar y Sol, som visade sig vara det mest avlägset belägna hotellet på San Andres. Vi trodde att det låg vid flygplatsen men hade nog blandat ihop det med Sol y Mar. Dock tillhandahölls sporadisk skjuts till stränder och stad, samt god middag på hotellet. Två sista nätterna bodde vi på Airbnb på gångavstånd till staden. (Finns bara en egentlig stad på ön.) I Cartagena bodde vi på Casa Real, ett av få ändå hyfsat prisvärda boenden innanför murarna.
Cartagena: Fullt av löjligt snygga hus
I Santa Marta, eller snarare Rodadero, hade vi den bästa utsikten, över en strand vi inte använde (från lyxiga men ganska ljudstörda Tamaca Beach Resort). Utflyktsmöjligheterna var alltför lockande. Dubbla poäng här alltså: mycket att se i omgivningarna men samtidigt en hel del bra shopping, restauranger och hotell både i Santa Marta och i Rodadero, varav den sistnämnda även har lång strand.
Utsikten från vårt rum på Tamaca, som vi lärde oss betyder ”stort hus vid stranden” på indianspråk. Passande!
Huvudstaden Bogota där vi började vår resa är så klart ett måste på en fullständig Colombia-resa. Här är maten och klimatet helt annorlunda än vid kusten. Gott men utan fisk respektive svinkallt sammanfattningsvis. Här gjorde vi ett hotellmisstag och bokade Hotel Americano, i tron att det hade rekommenderats oss. I själva verket var det ett annat hotell med samma eller snarlikt namn som åsyftats. I området där detta ligger ska man alltså INTE bo. Det är motsvarande som att bo på nån bakgata kring Centralstationen i Stockholm, men i Bogota… På dagtid bra, centralt läge, men efter 19 är det bara taxi som gäller.
Grönskande väggar är ett vanligt inslag i Bogota
Barranquilla är kanske inte ett ”måste”, men skulle jag välja någon av platserna vi besökt att bosätta mig på skulle jag nog välja denna stad. Den är stor nog att rymma allt man kan kräva av en storstad, extremt prisvärd, och välordnad med latinamerikanska mått mätt. Det bästa var ändå hotellet. Helt otroligt att Washington Plaza skulle ha lika många stjärnor som Casa Real eller Americano (3). Nej, i Colombia finns inga mellanting. Jag skulle säga att Washington var ett typiskt, bra 4-stjärnigt hotell, och de andra 2-stjärniga på sin höjd. På de enklare hotellen jobbar max två personer. En trevlig på dagtid och en tröttmössa på kvällar och nätter, medan det på de ”finare” hotellen myllrar av personal som gör allt från att ständigt gå runt och städa, visa en till rummen, servera frukost, bära väskor, boka utflykter, you name it. Lyx är prisvärt i Colombia, vilket drar upp slutbetyget till 4 N av 5. Åk hit! är det kortfattade rådet. Nej, det är inte farligt bara man har normalt folkvett. Står man dessutom ut med stundtals hög ljudnivå och påträngande försäljare (främst Cartagena) har man intet att frukta.
Typisk gatubild från Barranquilla. Dels kvinnan som skyddar sig från solen medels paraply. Vi gjorde detsamma. Här är det väldigt varmt! Dels skylten som visar på förbud för häst och vagn. Det förekom annars på många gator. Att se det avancerade motorvägsbro-bygget över floden (i paritet med Östersundsbron typ) på ena sidan vägen och hästkärror på den andra är verkligen essensen av Colombia.
Colombia är som sagt fullt av variation och kontraster. Vägarna kantas av slumområden när vi tar bussen mot Cartagena. På sina håll de eländigaste av skjul men på andra välvårdade men enkla och färgglada tegelhus. Tätt, tätt. Barn och hundar leker eller sover på oasfalterade gator. Få affärer. Det mesta säljs från vagnar eller provisoriska stånd. Efter crka fyra timmar med två olika minibussar rullar vi in i Cartagenas norra förorter. Pang så är det enorma lyxhotell på ena sidan vägen, fortfarande slum på den andra. Men ingenstans är kontrasten så stor som mellan Gamla stan i Cartagena och det Colombia vi hittills har besökt.
Gamla stan i Cartagena avgränsas till större delen av en rejäl mur som man kan promenera på
Är vi ens i samma land? ”Vad tyst det blev” är min första kommentar. Här finns knappt någon trafik, enstaka taxibilar bara. De ambulerande försäljarna skriker inte ut sitt utbud. Butiker och restauranger har inte högtalarna på högsta volym. Allt är mycket rent och välordnat. Mängden turister är också slående. Backpackers lyser med sin frånvaro men annars är alla turisttyper och länder representerade. Vi hör fortfarande inga svenskar men ser några som ser misstänkt skandinaviska ut. Detta är verkligen Colombia ”light”.
Överallt färgglada, välputsade fasader, boutiquehotell, fina restauranger, prydliga små butiker. Allt en turist kan behöva. Att det sen är kö för att ta kort på varandra vid fina vyer eller att man kommer med på hundratals instagramkonton om man står på fel plats kommer liksom på köpet
