Mina bästa Berlintips, och liten slottsguide

Berlin är en stad man aldrig blir ”klar” med. Det finns inte en begränsad lista med grejer man borde se som man kan bocka av. Nej, listan är oändlig och växer eller växlar hela tiden. Ständig nya museer, utställningar, event, platser, utflyktsmål, restauranger.

Man får erkänna sig besegrad av mängden aktivitetsmöjligheter och sätta lämpliga mål, typ en kulturaktivitet om dagen eller liknande, beroende på ambitionsnivå. Vår mest ambitiösa utflykt var till Potsdam, ca 20 minuter med pendeln från Berlin och sedan ytterligare en bit med buss till Fredrik den stores modesta ”sommarställe” Sanssouci, en enorm park med flertalet slott varav det mest bildsköna är det med samma namn som parken, men det pampigaste är Neues Palais, nya palatset, byggt från 1756 så inte jättenytt med våra mått mätt kanske…

”Nya” palatset i Sanssouci. Fick en guidad rundtur och såg bland annat en sal dekorerad med snäckskals- och stensamlingar från golv till tak. En dröm för en gammal samlare!

Slott i all ära men jag måste erkänna att jag nog är mer intresserad av nutidshistoria. Det får man verkligen sitt lystmäte av i Berlin. Vi har fått rekommenderat Museum in der Kulturbrauerei, alltså ett museum inrymt i ett gammalt bryggeri, men det handlar inte om det utan är en grundlig genomgång av livet i diktaturen DDR, med mängder av bilder, filmer, vardagsföremål och lagom långa texter om allt. Har även turen att se en tillfällig fotoutställning om livet i ett Tyskland i förvandling, 1990-1995. Båda superintressanta, och gratis. Lägg pengarna på nåt i den lilla museishoppen istället.

Ett oansenligt yttre men ett museum man inte bör missa, om man vill veta mer om livet i Östtyskland

Berlin är inte bara kultur och historia utan massor av god mat också. Förutom alla fantastiska korvar och brötchen (frallor, men SÅ mycket bättre) slog vi på stort med flerrättersmiddagar två av kvällarna. Kreuzbergkrogen zum Mond där pojkvännens kompis är kökschef var ett självskrivet val. Nya menyer och teman varje vecka. Alltid vällagat. Vi tar en vegetarisk- och en kött/fisk-meny för att täcka in allt huset har att erbjuda. Min huvudrätt med bland annat vit- och grön sparris, vårlök, shitakesvamp och hollandaisesås är favoriten. Inte visste jag att vit sparris kunde vara så gott!

”Kinakrogen” Long March canteen är också något att rekommendera. Menyerna kostar mellan 30 och 45 euro per person, men då får man också in ett oräkneligt antal rätter i lagom takt. Alla passar utmärkt att dela, alltså ljusår från otyget ”mellanrätter” (som man dessutom får max två-tre stycken av till priset av en meny här). Vi är tre som delar och allt kommer in i tre, sex eller nio munsbitar: sashimi, vårrullar, dumplings, pannkakor med anka, en sofistikerad variant av friterad banan och mycket mer.

Thai(mat)parken: en bit av Thailand mitt i Berlin

På temat asiatisk mat är ett besök i den helt unika ”thaiparken” (aka Preussenpark) obligatoriskt om vädret tillåter. Ena delen av parken är full av grillande, helgfulla östeuropéer. Det doftar gudomligt (grillandet alltså) men vi stannar inte här. Snart breder en matta av färgglada parasoller ut sig. Här samlas sydostasiatiska familjer för picknick, men de säljer också mat. Varje parasoll är en chans att prova på färsk thaimat för en spottstyver. Priserna ligger kring 5 euro för en rejäl tallrik. Köp en öl för 1-2 euro, eller en drink eller färsk frukt. Sen är det bara att slå sig ner på någon av de utrullade mattorna med låga bord, eller på egen filt. Glöm vad du har smakat från svenniga thaikiosker. Det här är som att vara i Bangkok, men med fräschare omgivningar.

Det finns tre slott i och kring Berlin som jag envisas med att blanda ihop så, mest för min egen skull, kommer här en liten guide: Charlottenburg – pampigt, ligger mitt i Berlin, byggt 1695. Charlottenhof (bilden) – litet lustslott i Sanssouci, byggt 1826. Cecilienhof – jaktstugeliknande, ligger i Potsdam, här hölls Potsdamkonferensen 1945, byggt 1917

Påskhelg i Berlin

I år är det 30 år sedan Berlinmuren öppnades och i förlängningen hela Östeuropa. (Mer om detta i ett av mina gamla blogginlägg.) I Berlin raderades snabbt alla spår av en delad stad, men när jag var där för första gången för 15 år sedan kunde man i alla fall på sina håll ana vad som var det forna öst. Det var lite ruffigare, lite coolare och intensiva renoveringsarbeten pågick fortfarande på sina håll. Öst skulle lyftas upp till västlig standard och Västberlin blev på sina håll eftersatt på köpet.

Minnesruinen Gedächtniskirche med sitt nybyggda kyrkorum bredvid. Kvarteren runt denna bör undvikas, om man inte ÄLSKAR att trängas med andra turister.

Den enorma stadsparken Tiergarten är Berlins motsvarighet till Djurgården, samma namn till och med!

Nu har gentrifieringen gått varvet runt och turisthorderna är överallt fler än de svårmodiga kulturarbetarna. Till och med trafiksljus-gubbarna är nu samma i öst och väst. Man har bytt ut (nästan) alla till den mer speciella ”öst-designen”: Ampelmann. Berlin är på väg att gå samma öde till mötes som många andra huvudstäder: Sönderkramad av turister med ökade priser och trängsel och minskad kvalitet och originalitet som följd. Jag säger ”på väg” för man är inte riktigt där än. Berlin är fortfarande Berlin där historiens vingslag överröstar skolklassernas och fotbollshuliganernas skrän, för den som lyssnar och tittar noga. Fortfarande får man bra mat till åtminstone okej priser. Tysk öl och korv blir liksom aldrig dåliga, även om de serveras på en turistsylta. På bakgatorna ligger fortfarande mängder av mysiga bagerier/caféer där vi äter frukost i solen. Berlins ostfrallor med en dubbel espresso går inte av för hackor!

Snygg gatukonst är en av Berlins många sevärdheter. Här ett dekorerat elskåp.

Mycket glas och betong på sina håll, här vid Bahnhof Berlin Zoologischer Garten. Snyggt med själlöst kan jag tycka.

Minisemester på lagom avstånd

Så här års känner jag mig som om ett ånglok kört över mig, och sedan backat tillbaka igen. Vad passar då bättre än en övernattning på spa i Grisslehamn? Som en skänk från ovan dimper en inbjudan till pressresa till Hotell Havsbaden ner i min mejlkorg och utlovar digert program med bland annat ostprovning och spa-besök. Jag övervinner min skepsis mot att åka på spa med en grupp okända personer och tackar ja.

Det visar sig vara ett bra beslut. Förutom allt det som möter en vanlig besökare (god lunchbuffé, spa, trerättersmiddag och frukostbuffé med bland annat färska våfflor) får vi journalister även träffa lokala eldsjälar som presenterar sina företag. Först ut är en tjej från Singö choklad. Hon och hennes man handrullar tusentals praliner om dagen! Otroligt, och otroligt gott. Sen får vi möta Albert Engströms barnbarn och flera företrädare för Albert Engström Sällskapet. Engström var ju verksam i Grisslehamn och hans hem är numera museum och café. Innan middagen är det dags för ost- och ölprovning. En udda kombination kan tyckas men oväntat lyckad. Bäst är den mörka ölen tillsammans med en chilispetsad brievariant. Allt lokalproducerat såklart, av Skebo Bruksbryggeri respektive Väddö Gårdsmejeri.

Diger ostbricka från Väddö, på fastande mage, livsfarligt! Ett under att middagen slank ner sen också.

Anrika Hotell Havsbaden har expanderat under ny ägare och omfattar nu drygt 120 rum på tre våningsplan. Detta plus prisvärd och stor spaavdelning för dagsgäster kan nog göra att det blir en hel del spring under högsäsong, trots det utmärkta initiativet med 15-årsgräns på själva spaavdelningen. Så här i april när snödrivorna fortfarande bäddade in utemöblerna var det dock behagligt glest mellan gästerna.

Mitt rum, längst ner till höger, vette mot en av utomhuspoolerna. Nu tyst, tom och inbäddad i snö.

Ett tips om man är orolig för spaträngsel är att boka in Velvet-experience för 695 kr/person. Perfekt för mig som i grunden är lite av en spaskeptiker. Jag kan ligga i en bubbelpool i max tio minuter, och sen är man liksom klar med det. Här är man en grupp på 2-6 personer som får prova på massa olika sparitualer under kunnig guidning: fiskfotbad, bastu, hamam, bad, lerinpackning etc. Ingen risk att bli uttråkad. Ett annat tips för folkskygga är att boka rum med egen bastu! Jag hann inte utnyttja min denna gång, men det var en tröst för en frusen själ, eller kropp snarare, att den fanns där.

Hamamtvagning var en del i Velvet-experience. Man fick göra skum åt varandra. Jag var värdelös på detta men min badpartner för dagen desto duktigare, som ni ser på bilden!

Rum med badrockar, tofflor och fönster mot egen bastu.

Magiska utsikter

Det finns många anledningar att gilla Kuala Lumpur. Precis som jag har hört ryktas innan är det en perfekt blandning av Bangkok och Singapore. Inte riktigt lika hypervälordnat som den sistnämnda metropolen men samtidigt långt från Bangkoks kaos. Ser ett par mopeder på väg från flyget och frågar taxichauffören om det är ett vanligt transportmedel här. Jodå, vissa har en liten mc eller moped men det är inte alls som i Thailand eller Indonesien, svarar han med illa dold förtjusning. Istället köper man billiga malaysiska bilar, och de som har råd internationella märken.

Den internationella ”flygplatsstämningen” som jag älskar känns igen från Singapore. Det är omöjligt att veta vilka som är turister, ex-pats eller infödda. Hit kommer folk från hela världen för att turista, arbeta eller bosätta sig. Man stannar några dagar, månader, år eller blir kvar i generationer. Här är alla varsomhelstare. Globalisering i sitt esse. Till och med taxichauffören (som har sju barn) åker regelbundet på semester till Thailand, Singapore med mera. Grannländerna är ju bara åtta respektive fyra timmars körning bort, eller en kort lågbudgetflygresa. Vi träffar på ett svenskt par som har bott här i tre år men nu är på väg hem till kylan. Britterna sitter i tropikhattar (eller i alla fall solhattar) och dricker sin gt som under kolonialtiden. Vi undviker dock restaurangerna som gör reklam för irländsk och engelsk mat och siktar på resten av världens kök som pockar på uppmärksamhet i gallerior, på bakgatornas uteserveringar och i exklusiva restauranger.

Jalan Alor är KL:s kända ”nattmarknad” med gatukök och enkla restauranger med mat från hela sydostasien. Inte den mest avslappnade middagsmiljön men gott!

Det allra bästa med coola KL är nog ändå utomhustakbarerna. En fancy cocktailbar med panoramafönster högst upp i diverse lyxhotell bjuder de flesta storstäder på numera, men att sitta högt, högt upp i den ljumma natten med bara ett räcke (om ens det) ner mot stadens overkligt vackra silhuett kan få vem som helst att vilja sälja allt och flytta till KL för gott!

På 23:e våningen i en från utsidan anonym skyskrapa ligger flera barer och restauranger. Däribland tapasbaren Fuego

Den magiska utsikten från Fuego efter mörkrets ingång. Närmaste byggnaden (i nederkant) är en moské, så man får även böneutrop till maten

En annan häftig takbar är Heli Louge Bar, även den i en mycket anonym skrapa. Dagtid helikopterplatta, kväll och natt: bar med snacks. Sittplatserna nödtorftigt inringade med rep så man inte ska gå för nära kanten

Ett annat plus med KL är att poolerna ofta är enorma och spektakulära. Här takpoolen på The Dorsett, där Jenny hyrde Airbnb när jag åkte hem

Kuala Lumpur från ett (varmt) busstak

När man har begränsad tid i en stad kan rundtursbussar vara ett bra sätt att se ”allt”. Problemet med Kuala Lumpurs variant av hop-on-hop-off-buss är att den går en gång i halvtimmen, utan tidtabell. Dessutom är stationerna inte alltid helt tydligt utmärkta vilket gör det hela än mer spännande. Vi orkar med ett stopp, i Chinatown. Sedan hittar vi slutligen den längre av de två rutterna och sitter kvar hela vägen runt. Eller runt och runt, bussen kör lite kors och tvärs och ofta känns det som om det faktiskt vore enklare att gå mellan två punkter. Om det beror på bristfällig planering när rutten lades eller dålig stadsplanering låter jag vara osagt.

Det som fascinerar mest under rundturen är det enorma utbudet av hotell av alla upptänkliga slag. Budgethotellen står som spön i backen. Vi betraktar dem med skräckblandad förtjusning, inklämda mellan de mest livliga barer, stökiga marknader och osiga restauranggator. Sen finns det de som ser enkla men mysiga ut, och många gigantiska lyxhotell. Det känns inte som om mängden turister riktigt motsvarar mängden hotell, speciellt inte ration backpackers vs ”backpackerhotell”, men det är möjligt att dessa bebos delvis av fattiga gästarbetare eller dylikt.

Lägre mellanklasshotell: GDS

Och övre: Ibis

Antalet faktiska sevärdheter i KL är egentligen begränsat och många av stoppen på bussrutten är kända hotell eller shoppingcenter. Det finns inte lika många shoppingcenter som hotell, men nästan. Vi försöker oss på ett par närbelägna: Lot 10Lot 10 och Pavilion bland annat. Just dessa bjöd inte på några större fynd. (Ungefär samma affärer och priser som hemma.) Vi blev mest stressade av att inte hitta ut. Asiatiska gallerior är lite som Engelska hotell: omöjlig planlösning. Bara att hoppas att det inte börjar brinna… Däremot har Lot 10 en bra helt japansk foodcourt där jag testar en ”lax-skål”. Nej, inte den där töntiga poke-varianten utan helt sonika en hög med sushiris täckt med majonnäs och ett lager tunna laxskivor som halstrats ovanpå. Enkelt och gott!

Petronas Twin Towers är nog Kuala Lumpurs mest kända landmärke. Här på nära håll från busstak under sightseeingtur

Taket på Chinatowns marknad dekoreras av lyktor som påminde oss mycket om Lindts chokladpraliner!

Presidentpalatset är en annan sevärdhet. Nej, folk har inte paraplyer för att det regnar utan som skydd mot den obarmhärtiga solen

Bekvämt hotellhäng i Kuala Lumpur

Min korta sejour i Kuala Lumpur började inte bra: med en halvtimmes försening från Bromma, som blev en timme, som blev 20 minuter på sig att byta plan i Helsingfors. Vi var fem pers i samma sits. Springa tills lungorna värkte och sedan kastas mellan hopp och förtvivlan tills vi blev ombordsläppta på planet. Men vilket plan sen! Knappt halvfullt. Alla i min sektion hade tre säten för sig själva. Bättre än lyxhotell. Tre filtar, tre kuddar och tre vattenflaskor att disponera. Bredde ut mig och sov gott efter middag och film.
Sen missade jag så klart mitt anslutningsflyg Singapore – KL, men den sträckan är tätt trafikerad så jag fick helt sonika ett nytt boardingkort när jag klev av och hann precis med ett senare flyg. Där fick jag dessutom 10 singaporedollar att köpa snacks för, som plåster på såren för min försening. Investerade i lite nachos som blev en sen middag på hotellet.
Eller hotell och hotell. Lanson Place är snarare ett lägenhetshotell där vi blev uppgraderade till en enorm fyrarummare med två sovrum, kök, kontor och tvättstuga, samt varsitt badrum så klart. Balkong är det enda som saknas men å andra sidan är det bara att ta hissen ner till en groteskt stor pool. Frukost ingår och serveras på plan 48 med magnifik utsikt.

Utsikten från den lilla frukostmatsalen

Trots att poolen ligger på plan 5 inklämd mellan ett gäng skyskrapor lyser solen någon stans större delen av dan. Finns även café med habil mat

Första intrycket av KL är mycket positivt. Alla är vänliga, hjälpsamma och pratar ok engelska. Hotellpersonalen ägnar hela eftermiddagen åt att lokalisera Jennys telefon som hon tappat på flygplatsen. På kvällen levereras den prydligt medels taxi. Bebyggelsen varierar från enkla bostäder i fina gamla hus till extrem skyskrapslyx, och allt däremellan. ”Bargatan” Jalan Changkat ligger nära vårt hotell och kantas av låga hus. Vi äter middag på restaurang Bijan. Dyrt (tydligen) med malaysiska mått mätt men billigt med svenska. Äter ormbunksskott för första gången i mitt liv. Oväntat gott. Som en blandning mellan spenat och sjögräs ungefär. Med vitlök till går det mesta ner!

Mat att sakna

Maten kan vara en anledning att resa bort, men den kan också vara en anledning att längta hem. Kom att tänka på detta när jag läste en undersökning om vilken mat svenskar på semester saknar mest. Svaret får en att undrar var svenskar egentligen semestrar. Det man saknar allra mest är nämligen… tacos?! Jag är tvungen att fundera på om jag någonsin har varit i ett land där man verkligen inte kan få tag på tacos. Tveksamt. Men det är klart, ”svenska tacos”, såna där med köttfärs, tacokrydda, hushållsost och burkmajs kanske inte finns precis överallt. När jag bodde i Mexiko saknade jag faktiskt svenska tacos något enormt, det ska erkännas. Tills man vande sig vid små mjuka majstortillas med finhackat saftigt fläskkött och berg av koriander. Nu är det dem man saknar!

Nej, när jag är utomlands en längre tid är det bara en svensk matvara jag saknar: hårdost. Att få hyvla in på en vällagrad västerbotten, prästost eller svecia. Här kommer vi också in på omvärldens mystiska brist på osthyvlar, men den grundar sig väl i bristen på hyvelbara ostar, med undantag för Englands fantastiska cheddar möjligen. När jag bodde i Riga var det riktigt eländigt. Speciellt som där fanns ostar som såg ut (nästan) som de hemma och med liknande namn: cheddar, gouda, etc. Men de smakade alltid som stearin med i bästa fall viss sälta. Sällan har en gräddost ätits upp med samma frenesi som efter hemkomsten från Riga!

Frukosttallrik i Kroatien med faktiskt en helt ok hårdost, smaklös färskost men underbar skinka och smakrika grönsaker

Minst lika vanligt är att man hemmavid saknar rätter från utlandsresan. Nu senast de mjälla fiskarna och frasiga matbananen från Colombia, men sedan tidigare har maten från till exempel Belize satt sig på minnet. Att få äta sig mätt på hummerstjärtar för en spottstyver, rejäla quesadillas, och milkshakes med färska frukter. Vi må vara bra på mjölkprodukter i Sverige men det här med färska frukter och grönsaker saknar man, när man en gång vet hur de ”ska” smaka. All den Georgiska maten var fantastisk men just gurkan och tomaterna var oslagbara, och ljusår från det man pliktskyldigast hackar upp till vårvintermiddagen här hemma.

Har höga förväntningar på vad Kuala Lumpur har att bjuda på! På onsdag bär det av.

Ibland gör inramningen sitt till för matupplevelsen också. Här hemlagad kalvgryta på berg i undersköna Kazbegi, Georgien