Mässa med flygplatssyndrom

Så är man då hemma igen efter en intensiv Cannes-vecka. Mötena ökade ständigt i antal och alltför få av dem ägde rum i solen. Tvärtom är festivalpalatsets bottenvåning, där de flesta bolag har sina bås och möten, en bunkerliknande konstruktion med långa, smala gångar som man året till ära har bytt numrering på till allas förtret och förvirring. Som tur är hade jag även möten uppe på den eftertraktade fjärde våningen, där man mellan varven kunde sticka ut näsan i solen och dessutom sno åt sig en nespresso.

Att springa omkring i en enorm betonglabyrint och samla på sig flyers, kaffe och gratisgodis är bara en del av behållningen med internationella mässor. Det bästa är ändå den där ”flygplatskänslan”. Ständigt är man omgiven av människor som talar olika språk, som har olika vanor, men ändå samverkar så harmoniskt på denna lilla plats på denna korta tid. Globaliserings- och immigrationsmotståndare borde regelbundet skickas utomlands på mässor i utbildningssyfte.

En favoritaktivitet på de ibland stela cocktailfesterna blev att försöka gissa var folk kom ifrån. I början var det lättare. Folk höll ihop nationsvis i väl sammanhållna grupper. Tre svenskar eller tyskar i grupp känns lätt igen, och om inte annat hör man ju vilket språk de talar om man kommer nära nog. Mot slutet blandades alla upp och mer eller mindre bruten engelska blev vardagsspråket, vilket försvårade identifieringen, men förhöjde stämningen. ”Är det en engelsman och en japan? Eller är båda amerikaner? Han till höger måste väl ändå vara svensk? Kolla skägget!” Detta kanske till och med vore ett bra tv-format: Gissa nationaliteten. De tävlande skickas ut i olika hyperinternationella miljöer och den som inom given tid får flest rätt vinner.

På helgen hann vi faktiskt med ett dopp i Medelhavet och en dag på stranden också.
Här är det lätt att se vilka som är svenskar, inga andra badar i 17-gradigt vatten, utom några triathlonutövare i våtdräkt. 

Kniv-och-gaffel-rapport

Trots späckat måndagsschema lyckades jag faktiskt nyttja kniv och gaffel, dock plast-

dito, inte mindre än två gånger. Lunchrasten inskränkte sig visserligen till 20 minuter mellan två möten men jag lyckades hinna med att beställa en crépe med nutella och banan från festivalpalatsets närmsta matstånd. Delikatessen avnjöts i solen, på en gräsplätt i sällskap med sugna svartmyror. Middagen blev medköpt falafel från våra kärva men vänliga armenska grannar. När jag hungrig skyndade förbi deras snabbmatsställe på eftermiddagen var ingången spärrad av en kvast och personalen satt utanför. ”Är det stängt?” frågar jag på min vänligaste franska, varpå jag får en lång utläggning om att de inte haft rast på hela dagen, att man inte ska stressa utan jag ska sätta mig ner och ta det lugnt så löser det sig. Ungefär så. Min franska hörförståelse är inte lysande. Men jag sätter mig lydigt och efter några minuters rökande och livlig konversation vänder de sig äntligen till mig och jag tillfrågas vad jag vill ha. Tålamod lönar sig. Hade jag propsat på snabb service eller någon mer exakt tidsangivelse på när rasten var slut hade jag väl blivit portad.

Utsikt från jobbet till och med imorgon

Om måndagen var snabbmatens dag så var tisdagen de sponsrade måltidernas dag. Lunchen bjöd det brittiska bolaget DCD Rights på. På svenskt vis försökte jag först avböja fördrinken i form av champagne. (Man kan väl inte dricka champagne på arbetstid!?) Men kyparna bara skakade på huvudet när jag bad om ett glas vatten. ”Vatten kan du få till lunchen men inte till fördrink.” blev svaret. Okej, man får ta seden dit man kommer. Så sedan slank det ner ett glas rosé till maten också.

Middagen sponsrades av Se&Hör, representerat av min far, på trevlig italiensk kvarterskrog. Och den mycket lyckade efterfesten på vackra och anrika hotell Carlton stod tydligen den israeliska statskassan för. Flera israeliska tv-bolag var representerade, baren var öppen, musiken hög och kön ringlade långt ut på gatan. En lyckad fest helt enkelt. Att fötterna nu ser ut och känns som elefanttassar på grund av för mycket dansande är sånt man får ta.

Tv-mässan i Cannes inledd

Befinner mig återigen på tv-mässa i Cannes. Idag inleds drygt tre hysteriska dagar av möten och cocktailfester, köpande och säljande av program, föredrag och kändisintervjuer. Själv ägnar jag mig åt köpande. Övar med fördel på torgmarknader och i affärer och bedrivs mer tv-professionellt inne på festivalpalatset.

Försökte se ut som en riktig fransk husmor på torget igår. Klämde bister på tomater och vitlök med rynkad panna innan jag slog till på några fina exemplar. I klädaffärerna har jag svårare att dölja min entusiasm, men lägger band på mig för att inte shoppa ihjäl mig. På köp-mötena gäller det att ha med sig kritisk tänkande och rynkad panna, men samtidigt vara artigt trevlig, entusiasmen står säljarna för. ”Nej, den här realityserien om dvärgar som föder upp hästar är nog inget för oss. Har ni något med en mer vetenskaplig profil?” Och så lägger man huvudet på sned och ler vänligt. Det finns mycket konstig tv kan jag säga…

Redan igår tjuvstartade jag mötesodyssén med att låta mig bjudas på kaffe i solen av en pigg fransyska med portföljen full av dvd:er. Så är de bästa mötena. Fem minuter säljsnack och sen luta sig tillbaka med en bra espresso och diskutera det franska vädret vs det svenska och andra av livets viktiga frågor. Fransyskan hade varit i Stockholms skärgård som hon älskade trots att det regnade oavbrutet i fyra dagar. ”Det var som Bergman. Vi satt instängda i en stuga och såg på den blysvarta himlen utanför. Det är då man har tid att verkligen umgås.”

Gårdagens bästa plockmat på den så kallade "Nordiska terrassen":
Ostbricka och små efterrätter

Här skiner solen dock oförtrutet. Dagarna är heta och kvällarna fuktigt kalla. Man har inte mycket för att man klär sig snyggt till kvällens cocktailfester på stranden när man sen står invirad i fyra lager sjal. Tre fester hann vi med redan igår. För att inte bli galen på all plockmat har jag till denna festival infört en regel: Jag måste äta med kniv och gaffel minst en gång om dagen. Igår gick det bra. Hemlagad omelett till lunch och pizzabit till middag. Idag blir det nog värre. Schemat är tajtare, både mötes- och cocktailmässigt. Återkommer med rapport.

Gammal utrustning får ny funktion

År 2015 ska de sista telefonkioskerna vara borta. Än idag fyller de sin funktion, men kanske inte så som det ursprungligen var tänkt… Jag sitter på McDonalds vid Norrmalmstorg en av dessa blåsiga, kalla marsdagar, med utsikt över telefonkiosken utanför. Då går en man med en hämtkaffe in i hytten. Ska han ringa!? tänker jag chockat. Det skulle vara som att bevittna någon utdöd, exotisk ritual. Nej, så klart inte. Inte ringa från automattelefonen i alla fall. Däremot tar han upp mobilen, och en cigg. Telefonkiosken är det perfekta vindskyddet för att kunna prata i dagens kassa mobiltelefoner, som egentligen kräver ett ljudisolerat rum med perfekt mottagning. Och så funkar de bra som rökrutor. Som pricken över i:et har man en hylla (den gamla telefonen) att ställa en kaffe, dator, väska eller annat på. Kanske skulle man göra om dem till minikontor istället? Mannen från Norrmalmstorg stod i säkert tio minuter i kiosken. Snackade, rökte, drack upp kaffet. Det såg riktigt mysigt ut med vinden vinande där utanför.

Hyllångest

Nu har jag bott i drygt två år här på Brännkyrkagatan men inredning är som bekant ett ständigt pågående projekt, och tråkigt vore det väl annars. En flytt från 26 till 52 kvadratmeter ledde till att folk som inte kände mig sedan innan fick intrycket av att jag var asket. Jag som alltid bott i små, övermöblerade, ja nästan plottriga utrymmen tyckte inte alls att det stämde med min självbild. Men ska jag vara ärlig är det fortfarande lite kalt på sina ställen.
Jag rensade ut en hel del böcker i flytten. Många hamnade i min "hall-loppis" och fick nya, goda hem hos mina vänner. Som tur är har jag nu lyckats samla på mig ett gäng nya, böcker alltså. Detta i kombination med ett retsamt tomrum ovanför soffan har fått mig att sedan en tid fundera på en vägghängd bokhylla. Ja, då soffan står någon dryg decimeter från väggen skulle man även kunna ha en smal, golvstående hylla och bara använda de översta planen.
Men som vanligt när man letar efter möbler verkar det man vill ha liksom inte finnas. Det man INTE letar efter finns däremot i överflöd. "Stringhyllor" hör jag nu hur läsaren tänker. Ja, de finns. Finns det något annat? Nej, just det. Men inget fel med det. Stringhyllor är snygga, och de skulle vara ännu snyggare om de inte redan satt på var och varannan vägg på Söder. Jag skulle känna mig som en schablon, och så riskerar det kanske att bli lite "för mycket" i kombination med de 50-talsmöbler jag redan har.
Nåja, jag får väl köpa dem (inte så dyra på Stalands t.ex.) och sedan när jag tröttat sälja dem till någon för dubbla priset och påstå att de är original. Nej, nu ska jag googla vidare. Hylltips mottages tacksamt!

Problemområde

En lista som inspirerade mig till egna listor

"Gamla stan" i Dubai. De äldsta husen är från typ 30-talet...

Inget rör upp känslor så som diskussioner om olika städers förtjänster och tillkortakommanden. Ta bara den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg, Paris och London... kanske inte riktigt samma grej, men ändå. Diskussionens vågor verkar också ha gått höga när några reseskribenter bestämde sig för att lista världens mest överskattade städer.

Copacabana, Rio. Cool strand...

Deras val föll tillslut på Venedig, Wien, Amsterdam, Dubai, San Francisco, Hong Kong, Sydney, Köpenhamn, Kapstaden

...men Tel Aviv är närmare

och Rio de Janeiro. Äntligen en lista som jag faktiskt kan nicka lite instämmande åt. Kapstaden och Venedig har jag visserligen inte varit i men ska jag vara ärlig har jag tröttnat på ställena innan jag ens satt min fot där, dock är de på min ”borde”-lista. Det är väl det som kännetecknar en överskattad stad. Man känner att man borde åka dit, alla haussar den, man tar sig samman och bockar av den och sen är det bra med det. Ingen skugga över ställena ovan. De är alla trevliga och väl värda att besöka, speciellt Rio dit jag gärna återvänder, men på något sätt saknar de ändå ”det lilla extra”. Dubai och Sydney lider till exempel av en svårartad brist på genuin kultur. I San Francisco och Hong Kong får man leta orimligt länge efter mysiga uteserveringar. Amsterdam, Wien och Köpenhamn är helt ok men ändå långt ifrån så oerhört charmiga som media ofta vill göra gällande.
En stad som borde vara självskriven på överskattatlistan är Barcelona. Ihjälkramad av svenskarna sedan länge. Jag var där första gången 1997, har åkt tillbaka åtskilliga gånger i olika ärenden, blir alltid av med plånboken och känner mig mer eller mindre otrygg. Något som inte har inträffat någon annan stans i världen, trots att jag gärna spatserar ensam i tveksamma områden.
Ett par andra utomeuropeiska kandidater jag skulle vilja lägga till är Montreal och Melbourne. Anledningen till att de är så haussade, och till att jag inte gillar dem, är nog att de är som inskränkta europeiska enklaver i Kanada respektive Australien. I Montreal pratar de inte ens engelska och har tagit till sig det sämsta av fransk snobbighet, utan att kompensera med god mat och milt väder. Melbourne å sin sida är som Sydneys nördiga kusin. När Sydney surfar, solar och festar går Melbourne runt och ser svår och blek ut, dricker lite för mycket och blir bitter.
Vilka är då de mest UNDERskattade städerna? Säkert många, men på rak arm kommer jag på tre som borde vara självklara resmål för alla! Tre storstäder som har den perfekta blandningen av kultur, party, shopping, god mat och vänliga människor. Först och främst Tel Aviv, som har allt ovan plus en underbar strand, och närheten till Jerusalem (på måstelistan för alla som har det minsta historieintresse). Billigt att flyga dit är det dessutom. Och, nej, det är inte farligt. Tvärtom är säkerheten enorm. Överlever man säkerhetskontrollen på den flygplatsen överlever man det mesta…
Tyvärr lite mer kostsamt är det att ta sig till är Toronto, men billigt när man väl är framme. Osedvanligt restaurangtätt och hela världen finns representerad, både bland invånarna, maten och kulturyttringarna. Ständig variation, även i affärer och arkitektur. Man tröttnar liksom aldrig. Och tempot är perfekt avslappnat. Klimatet lämpar sig bäst för höstbesök. Somrarna kan vara olidligt varma och vintrarna olidligt kalla.
Med brasklapp för det nuvarande säkerhetsläget vill jag också slå ett slag för Mexico City. En storstad i ordets rätta bemärkelse. Obegripligt hur ett land med så oerhört vänliga människor och rik kultur också kan innehålla så många rötägg i form av knarkkarteller och dylikt slödder. Hoppas innerligen att de får bukt med knarkkriget snart så man kan åka dit igen.

Diskmedel med längre livslängd än espressomaskin

Det börjar bli dags att köpa diskmedel. Med risk för att låta som en betald reklamplats måste jag ändå säga att när man använder Yes är detta något av en tilldragelse. Jag kan ärligt säga att jag inte kan påminna mig att jag köpt diskmedel sedan jag flyttade hit för drygt två år sedan, och även då undrar jag om jag inte hade en påbörjad flaska med mig. Då diskar jag ändå dagligen, och har ibland stora fester eller middagar där man står och diskar i dagar efteråt. Visste ni förresten att Yes är det man använder för att rädda oljeskadade fåglar. Det är det enda som biter på oljan och samtidigt är någorlunda skonsamt mot de stackars djuren.
Tyvärr känns det också som om det snart är dags att köpa espressomaskin igen. Kärnkraftverket har hunnit fylla ett år och liksom många moderna maskiner har även denna tydligen något inbyggt chip som säger ”will self-destruct when guarantee expires”. Tacka vet jag min gamla maskin som jag fick 2001 och som höll i nästan 10 år! Min tekniske pojkvän gissar att det kan vara något fel på pumpen på De’Longhi-helvetet och har lovat att skruva isär det hela vid tillfälle. Vi får väl se om vi lyckas skrämma igång den, men ska jag vara ärlig har jag irriterat mig på den ända från början. Antalet lösa delar är helt löjligt. Där har Yes-flaskan fått jobba hårt kan jag säga!

Köksinredning från 1946, HSB

Snubblade förövrigt över en fantastisk webbsida där man kan frossa i bilder av gammeldags kvalitet, och gamla Stockholmsmiljöer: HSB-arkivet. Perfekt inspirationskälla för alla byggnadsvårdsintresserade, och alla som liksom jag gillar gamla kök!