Så är man då hemma igen efter en intensiv Cannes-vecka.
Mötena ökade ständigt i antal och alltför få av dem ägde rum i solen. Tvärtom
är festivalpalatsets bottenvåning, där de flesta bolag har sina bås och möten,
en bunkerliknande konstruktion med långa, smala gångar som man året till ära har
bytt numrering på till allas förtret och förvirring. Som tur är hade jag även möten uppe på den eftertraktade fjärde våningen, där man mellan varven kunde
sticka ut näsan i solen och dessutom sno åt sig en nespresso.
Att springa omkring i en enorm betonglabyrint och samla på
sig flyers, kaffe och gratisgodis är bara en del av behållningen med internationella
mässor. Det bästa är ändå den där ”flygplatskänslan”. Ständigt är man omgiven
av människor som talar olika språk, som har olika vanor, men ändå samverkar så
harmoniskt på denna lilla plats på denna korta tid. Globaliserings- och
immigrationsmotståndare borde regelbundet skickas utomlands på mässor i utbildningssyfte.
En favoritaktivitet på de ibland stela cocktailfesterna blev att försöka
gissa var folk kom ifrån. I början var det lättare. Folk höll ihop nationsvis i
väl sammanhållna grupper. Tre svenskar eller tyskar i grupp känns lätt igen,
och om inte annat hör man ju vilket språk de talar om man kommer nära nog. Mot
slutet blandades alla upp och mer eller mindre bruten engelska blev vardagsspråket, vilket försvårade identifieringen, men förhöjde
stämningen. ”Är det en engelsman och en japan? Eller är båda amerikaner? Han
till höger måste väl ändå vara svensk? Kolla skägget!” Detta kanske till och
med vore ett bra tv-format: Gissa nationaliteten. De tävlande skickas ut i
olika hyperinternationella miljöer och den som inom given tid får flest rätt
vinner. |
| På helgen hann vi faktiskt med ett dopp i Medelhavet och en dag på stranden också. Här är det lätt att se vilka som är svenskar, inga andra badar i 17-gradigt vatten, utom några triathlonutövare i våtdräkt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar