Coffs Harbour just nu

Mitt mobila bredband gillar inte vår betongbunker till rum. Lily har gett upp och leker kontor i allrummet. Hon kom just in och sa att hon fått en psykotisk 14-åring som rymt hemifrån på halsen... Så går det när man vågar sig ut ur rummet.
Vår middag bestod av mikrade köttfärspajer för motsvarande 7 kr styck. Mycket prisvärt.
Knappt två timmar kvar till "quiet time" kl 23 då tv:n stängs av för dagen och alla antingen går och lägger sig eller går ut. Med tanke på nöjesutbudet här i stan troligen det förstnämnda.
9.30 imorgon är det utcheckning. Vandrarhemmen här överträffar verkligen varandra med tidig utcheckning. Vad hände med kl 12? Är inte det internationell standard? Vår buss till Sydney går kl 00.55. Hm... Det blir en lång dag helt enkelt.

Staden som Gud glömde




Den lokala hamnen. Här kunde man ha bott om man hade haft båt.

 

Drygt tre timmar med buss från Byron Bay och hippies i afghanpäls befinner vi oss nu i Coffs Harbour som skulle kunna beskrivas som en blandning av Springfield (i The Simpsons) och Twin Peaks. Här finns visserligen en fin hamn. Gick runt och tittade på segelbåtar igår, sånt piggar alltid upp. Såg till och med en från Sverige och fick inspiration till hur man ska ta sig hit nästa gångJ Det finns även en del mysiga caféer, men mycket är igenbommat. Har de slagit igen för säsongen för att det nu ”bara” är 25 grader istället för 40 tro? Alla små backpackerungdommar verkar i alla fall helt ha tappat sugen bara för att det inte är strålande sol. De sitter här i allrummet och stirrar på tv:n på full volym. Lite som på ett ålderdomshem. Lily och jag tycker dock det är skönt att inte behöva smörja oss med faktor 50 och har varit på stranden och i botaniska trädgården och spanat efter koalor idag.





Den lokala stranden, drygt fem minuters promenad från vandrarhemmet



 Bor i ett bunkerliknande vandrarhem som måste ha varit någon typ av institution tidigare; fängelse, skola eller dylikt. Långa korridorer, tegelväggar, högt placerade gallerfönster samt ett föga charmerande gemensamt badrum med dusch- och toabås. Det här med eget badrum börjar man sakna väldigt snabbt känner jag. En positiv sak med vandrarhemmen här är dock att de ofta kan hämta och lämna en vid bussen eller flyget, gratis. Har svårt att tänka mig ett liknande scenario i Sverige: ”Hej, jag har bokat rum på ert sunkiga hotell/vandrarhem och nu står jag här på t-centralen. Kan ni hämta mig?”

Varmt!

Det är tydligen 40 grader varmt här, enligt lokala rykten. Jag har ingen termometer för att bekräfta dem, men det låter rimligt. Dessvärre är australiensarna, liksom sina förfäder engelsmännen, klimatförnekare av stora mått. Fast medan engelsmännen tror att de bor i Sydeuropa och tycker det är ok med oisolerade hus och t-shirt och shorts mitt i vintern så tror australiensarna att de bor i England och inte i ett tropiskt land där det faktiskt är över 30 grader stora delar av året. Såg en hippie i afghanpäls på stranden igår. Det är väl i och för sig ett extremfall, men det här med luftkonditionering gillar de i alla fall, som tidigare nämnts, inte alls. I långa loppet är den inställningen säkert bra för både hälsa och miljö men man kan sakna svalka. Dock känner jag att min toleransnivå för värme än så länge är hög. Jag tänker bara på den svenska vintern, vårt kalla rum i Hong Kong eller den camping i det svala Nya Zeeland som väntar oss så känns det bättre.

Byron Bay

Efter snart tre dagar i Byron Bay kan vi konstatera att här liksom i Surfers Paradise är huvudattraktionerna sol, surf och party, men där upphör likheterna. För er som känner till Stockholm kan man jämföra Surfers Paradise med Kungsgatan och Byron Bay med SoFo, ungefär. I Surfers hade vi kasinon, höghus, McDonalds och billighetskrogar, lite white trash-stämning om man ska vara elak. Här har vi ekologiska caféer, hantverksaffärer, gatumusikanter och övervintrade hippies. Backpackerungdomarna skiter egentligen i vilket och festar oförtrutet på. Vi försöker hålla jämna steg.

Det enda boende vi hittade här låg en bit utanför stan. Fördelen med detta är att vår närmsta strand är en del av ett naturreservat. Efter tio minuters promenad genom ett buskområde kommer man fram till en nästintill folktom strand med kristallklart vatten. Ja, ni ser ju själva, fast bilden gör den inta alls rättvisa. Lite ”The Beach” känsla. Vattnet är knappt 20 grader skulle jag tippa, vilket är helt underbart efter promenaden dit. Stranden inne i stan är mer ordinär med rätt mycket folk, lite varmare, ofräschare vatten och dessutom manetvarning.

Surfers Paradise

Dags att packa igen efter tre dagar i Surfers Paradise. Imorgon drar vi söderut till den lilla backpackerorten Byron Bay. En och en halv timme söderut med buss men en annan tidszon fick vi lära oss idag. Känns inte helt ok att förlora en timme bara sådär mitt i semestern.

Hur ska man sammanfatta Surfers Paradise då? Vädret? Runt 30 grader dygnet runt. Ingen märkbar skillnad på natt och dag. Mer vindstilla på natten möjligen. (Trots detta är de inte helt inne på det här med aircon. På hotellrummet har vi en liten fläkt. Nattklubbar och gallerior är knappt mer ventilerade än hemma.) Sol med dis och nån skur på kvällen men annars ingen nederbörd.

Nattlivet? Igår hamnade vi på en gayklubb. Såg en terrass vid stranden med en massa grabbar. Så fort vi kom in insåg vi deras läggning, men det var trevligt ändå. Träffade även på ett gäng straighta australienskiska hillbillies som var där för att supa billigt (70 spänn för fri bar, för alla killar). Undrar om ett gäng svenska bönder hade gjort samma sak:-) Sen gick vi vidare till en nattklubb där djn var usel och Lily fick en isbit i huvudet. De hade tydligen öppet till 5. Vi stod ut till 2. När djn för femtielfte gången spelade samma, visserligen bra, låt med fel bpm gav vi upp.

Stranden? Vit potatismjölssand. Sträcker sig miltals längs hela guldkusten med badvakter med jämna mellanrum. Då och då kör de ner till vattenbrynet och ropar ut istruktioner till de badande. Säkerheten är maximal. Badar man utanför flaggmarkeringarna upprepade gånger blir man säkert hemsickad till Sverige igen!

Jag har insett att min blogg på bildsidan har urartat i en orgie i skyskrapor. Därför slapp ni igår, men här är några till, plus strand.

Surf and sun

Vi har förlikat oss med det faktum att vi befinner oss i Australiens motsvarighet till spanska solkusten eller dylikt, minus inkastare, tiggare och aggressiva försäljare men med samma skräniga ungsomsgäng i för lite kläder och samma färgglada broschyrer med erbjudanden om hjärndöda aktiviteter (pub-crawl, speed-boating, etc.) för att dölja det faktum att det inte finns annat att göra här än att sola och bada. Men det duger gott för oss, vi får ta igen kulturbristen när vi kommer till Sydney. Lily hyrde visserligen en surfbräda idag och vi har simmat några längder i hotellpoolen. Fullt upp:-)
Hudfärgen har gått från vitt till off-white, stockholmsvitt kanske man kan säga för att använda inredningstermer. Men alla har respekt för solen här. Ingen är knallbrun, eller knallröd, så vi känner oss inte utanför.
VIKTIGT: För de som är oroliga: Vi befinner oss inte i närheten av tyfonområdet, eller cyklon eller vad det är. Om den inte byter rikting helt, men det märker vi väl i så fall.

We made it!

Vi blev insläppta i Australien. Lätt som en plätt var det, trots skräckpropaganda bland annat i form av informationsfilm på planet med "declare or beware" som slogan. Man fick se en frukthund som sniffade sig till ett äpple och ett ungt par som åkte dit för att ha försökt smuggla in en trätrumma från något mindre lyckligt lottat land. Dessutom fick man veta att om man kände sig krasslig skulle man genast anmäla det till en tulltjänsteman. Och sitta inspärrad i en bur sen i tre månader, eller? Det förtäljde inte historien. Jag föreslog för Lily att vi skulle bättra på sminket innan vi klev av planet så att vi inte skulle se krassliga ut.

Utsikten från vår balkong!

I verkligheten, åtminstone i Brisbane där vi landade, gick hela pass- och bagagekontrollen på mindre än en kvart. Inga köer, inga problem. Vi fick inte ens visa upp våra visum som vi hade fått från resebyrån. Det enda de ifrågasatte var varför vi inte hade lakrits med oss. Det brukar tydligen svenskar ha, och det får man tydligen ha också.

Sen var det buss i en och en halv timme till Surfers Paradise där vi nu checkat in på schyst hotell. Lily är inte helt imponerad av orten som visserligen mest påminner om Magaluf eller nåt. Men jag är nöjd så länge det finns skyskrapor.