Konsten att bevara sin historia

Superpittoreska Warszawafasader anno 1950-någonting. Kul att försöka beskriva Stockholms arkitektur för polacker: "Jaha, ni tänkte att ni ville bygga upp allt efter kriget. Ja, vi var ju inte med i kriget så vi sprängde bort allt själva på 60-talet istället."

Breda gator och perfekt, platt gatsten skvallrar om att kvarteren är nyare än de ser ut

Utsikt mot kulturpalatset från vårt rum på utmärkta Novotel

Ska man åka till Polen ska man åka till Krakow. Kring detta verkar råda brett konsensus. Nu går det dock inga direktflyg dit från Riga, och en 18-timmars bussresa i all ära men… Vi bestämde oss för att "hålla till godo" med två dagar i Warszawa istället: Staden som jämnades med marken men byggdes upp igen efter andra världskriget. Gamla stan återskapades efter gamla ritningar och bilder med sina pastellfärgade små hus, resten byggdes vartefter i olika varianter av sovjetarkitektur: Från det i mitt tycke ursnygga kulturpalatset, förvillande likt det vi har i Riga (kan även beskrivas som att man kapat toppen på Empire state och pimpat den), till extremt deprimerande Le Corbusier-inspirerade hyreshus.

Det är på sina hålla monumentalt omysigt, men allt är lätt att förlåta när man träder in i den publikfriande gamla stan med alla dess restauranger. Merparten är säkerligen turistfällor, fast vad gör det när inget kostar mer än ett meal på donken, och ölen är om möjligt ännu godare och billigare än i Riga. Dessutom flankeras den överallt av leenden och GOD mat. Det är vi inte bortskämda med. Vi blir helt tårögda över ryggbiff och entrecote på Butchery and wine och förundras över att allt vi äter är perfekt smaksatt. Saltkaren får stå orörda.

Parlamentet med staty av Napoleonkrigaren Józef Antoni Poniatowski

Lazienkowskipalatset i parken med (nästan) samma namn,
även kallat palatset på vattnet.

Warszawabornas engelskakunskaper är varierande men viljan är god. Andra kvällen förbrödras vi med några lokalbor över snus och vodkashots. (Bara detta att baren vi av en slump snubblar över på vägen hem är om inte full så i alla fall minst halvfull en sen måndagskväll tycker jag ger stan ett högt betyg.) En något förfriskad man i 30-årsåldern frågar om han kan få en snus av Johan. Tydligen har han varit i Finland och känner till detta med snus. Snart sitter vi med honom och hans något nyktrare kompisar och bjuds shots med svartvinbärssaft, vodka och tabasco. Polen är onekligen de oortodoxa spritblandningarnas hemland. Tidigare samma kväll bad jag om en irish coffe efter middagen varpå den tillmötesgående servitrisen sa att det har vi tyvärr inte "men jag kan göra en latte och blanda i lite fläderbärslikör"(?!) Vad säger man, man provar så klart. Det var överraskande gott fast likören fick mjölken att skära sig på ett lite obehagligt vis. Den överraskande sociala måndagskvällen i Warszawa avslutas med grapefruktvodka, en klar favorit som sedan inhandlas på tax-freen.

Ett annat monument: Den okände soldatens grav,
för att hedra alla polacker som dött i kampen för landets frihet

Våra nyfunna vänner avrådde oss å det bestämdaste mot sightseeing på "andra sidan floden". Liksom Riga är den ena sidan av staden mer bevarad från krigets härjningar, med äldre hus men också lägre standard. "Ni blir bara rånade där. Det finns inget att se." hette det. Då vi var för trötta för att utsätta oss för eventuella rånförsök på tisdagsmorgonen höll vi oss på "rätt" sida av stan och tog en promenad i den vackra Łazienki-parken, anlagd redan på 1700-talet. Förstörd av tyskarna, men nu med renoverade och uppbyggda slott och paviljonger, samt mängder av söta röda ekorrar som stressar runt med nyfunna nötter eller turistgodis.

På vägen dit passerar man både parlamentet och en staty av Ronald Reagan. Polackerna gillar sina monument och statyer. Reagan är i gott sällskap av de Gaulle, Chopin, Copernicus, kung Sigismund Vasa och många fler. Tillsammans med monument över det judiska ghettot, Warszawaupproret och Sovjettidens offer fyller de den återuppbyggda staden med den historia som gick upp i rök.

Pass, pengar, biljetter

Det tenderar att bli lite mer flygande och flängande än vanligt när man bor i exil och till råga på allt inte har något 9-5-jobb. Varje gång det ska ut och flygas kommer jag på mig med att stå där på tröskel och dra den gamla ramsan "pass, pengar, biljetter", fast jag ju inser att den sedan länge är förlegad och inte hjälper mig ett dyft. Okej, pass kan vara bra om man ska utanför EU. Hem till Svedala räcker det än så länge med leg, om ens det. "Vi vill INTE se era id-handlingar" ropade de ut till boardingkön nu senast när jag skulle åka Norwegian. Men vi får väl se om det snart införs några åtstramningar på den punkten "för att stävja flyktingströmmarna". (Har ni förresten tänkt på att man talar om flyktingar som man gjorde om koldioxid för några år sedan? Vissa släpper ut (in) för mycket och andra för lite, och så kan man hålla på och bråka om kvoter i en evighet. Vad blir nästa hotbild? Tyska bögar?)
Pengar, ja. Jag är den enda jag känner som fortfarande använder kontanter men de hämtar man lämpligen ut ur väggen när man har landat, och för det mesta är det ändå euro som gäller. Enda problemet är när man inte har tagit reda på vad valutan är värd innan man landar. Då kan det bli lite förvirring och man får chansa på något lämpligt förhandsval i bankomaten. Eller så är man bara förvirrad ändå. Som när jag försökte ta ut 800 dollar i USA (den gav mig bara 400 som tur var). Jag knappade ju bara in vad jag brukar ta ut hemma… Sen kan växlingsbolagen göra sitt bästa för att försöka övertyga oss om vad vi behöver kontanter till från det att vi landar tills dess att vi hittar en bankomat, men mig lurar de inte. Plastkorten måste vara något av det bästa som har hänt den resande människan. Med fasa mins jag min ungdoms resecheckar. I checkarnas förlovade hemland USA gick de väl an men i övrigt stirrade folk misstroget på en som om man försökte råna banken eller affären när man började vifta med dem.

Prassliga flygbiljetter, ett minne från det förflutna 

Länge framhärdade jag med att skriva ut "flygbiljetten" eller snarare den bekräftelse man får efter att ha bokat resan på nätet. Nu när jag inte har någon skrivare tillgänglig är det inte ens en möjlighet, och nödvändigt har det inte varit på länge. Det gäller att ha mobilen laddad bara. Flygbolagen älskar att skicka små påminnelser om att man ska checka in, ladda ner sitt boardningkort och allt vad det är. Jag klickar glatt på alla länkar och kollar hur långt man kommer. Ibland får man någon snygg QR-kod som tar en hela vägen ombord på planet. Ibland får man snällt köa för att få sin boardinglapp, eller skriva ut den i någon automat (mitt favoritalternativ). Kontentan är att ingen vill veta om du är den person du utger dig för att vara på biljetten, men gud nåde dig om du försöker borda ett flygplan med en flaska okänt vatten!
Så den nya kom-ihåg-ramsan borde väl lyda: id-kort, visa-kort, mobil, laddare, och glöm inte att tömma vattenflaskan.

Nicole leker naturfotograf

En studie i taggtråd och gula blommor (kanadensiskt gullris tror jag de heter)

Fixeringsbild: Litet bi surrar oförtrutet på bland de sista nyponrosorna

Fjärilarna gillar de gula blommorna,
och jag gillar zommen på min nya kamera*

Nyponen är på g. Snart hamnar de i någon husmors soppa

Jag var på sedvanlig jakt efter svamp (några svampsäljande gummor har nämligen inte dykt upp i gathörnen än) men hittade en naturupplevelse istället, och lite blåbär.

Kanske hoppade jag av pendeltåget lite för nära stan. Nertrampat gräs kring alla halvvilda fruktbärande träd och buskar tydde på hög mänsklig närvaro. Man har verkligen en stark tradition av att ta vara på allt i naturens skafferi här. Skörbjugg har nog aldrig varit något problem i Lettland. Förutom hallon, blåbär och lingon kantas den eftersatta cykelvägen utmed tågspåret av björnbärssnår, nypon, havtorn, slånbär samt förstås äppel-, plommon- och körsbärsträd. Hela sträckan jag går mellan två tågstationer ser ut som en enda lång övergiven torparträdgård av det bördigare slaget, då och då avbruten av skogen och blåbärsriset. Plötsligt står jag näsa mot ben med en enorm korsspindel. Lite oskick att spänna upp sitt bohag mitt i bärskogen kan jag tycka. Försöker fånga även denna krabat på bild men hen är nog mer uppskrämd än jag och har dragit ihop sig till något som liknar en liten grillad kyckling, och blir dessutom oskarp. (Det var i alla fall Johans kommentar när jag visade mina bilder. "Vad gör den där kycklingen mitt bland träden?")

Rent allmänt har en genomsnittlig motorvägsrondell här i Riga mer artrikedom än en vanlig svensk trädgård. Kanske beror det på eftersatt skötsel och säkert är minst hälften av blommorna "ogräs", vad vet jag, men vackert är det och säkert har de bördiga vägrenarna räddat många från svältgränsen genom tiderna.

*Köpte en så kallad smartcam från Samsung för ett tag sedan. Den har Wifi och 21x zoom, så funkar utmärkt som kikare vid behov!

På uppfostringsanstalt i Stockholm

Den lettiska matkulturen må ha haft en kärlekslös och hård uppväxt men i skarp kontrast är den svenska maten nu totalt söndercurlad. I brist på verkliga problem ägnar svenskar allt större intresse för vad man stoppar i sig, och restaurangerna är så klart inte sena att haka på. I skydd av uttryck som hållbar, ekologisk och närproducerad tillåts helt plötsligt vilka priser och olater som helst. Problemet är när maten blir viktigare än gästen och "kunden har alltid rätt" byts mot "kocken har alltid rätt". Som när jag och en väninna var på Häktet och delade på en stor ugnsbakad fisk. Just under fjällen var den mjäll och god men längre in fick den mer och mer sushikaraktär och var dessutom kall. Vi bad dem värma på den lite mer. Till svar fick vi en lång föreläsning om det bästa sättet att tillaga fisk: "Den ska bli exakt 42 grader, och det är den här." Jo, men väl på tallriken är den närmare 20, och rå. Efter att ha lyssnat uppmärksamt och nickat snällt lyckades vi ändå förhandla oss till ytterligare fem minuter i ugnen för fiskstackaren.
Flera matföreläsningar blev det när jag nu i helgen hade det tveksamma nöjet att besöka Fotografiskas restaurang. Efter LCHF ska ju svenskarna nu lära sig att INTE äta kött. Det blev för mycket av det goda så nu är fokus på grönsakerna, speciellt på Fotografiska. Gott så. Jag äter gärna mer grönt men det faktum att portionerna är pyttesmå och svindyra känns inte så uppmuntrande.* Men det är väl bara jag som inte vet att uppskatta den kärlek som lagts i tillagningen av de noga utvalda vegetabilierna. Om denna skvallrar den tid det tar att få in maten. Servisen tittar oförstående på oss när vi påpekar detta. Skakar på huvudet och mumlar något om kantarellerna. Väninnan har väntat i en halvtimme på sitt vin och när hon frågar om det är på gång (eller håller druvorna på att trampas i källaren?) får hon svaret att det serveras samtidigt som maten (och därmed basta). Det känns lite 50-tal över det hela. Ingen dricka utan mat. Själv lyckades jag dock beställa ett speciellt "fördrinksvin" som serveras i helglas istället för de halvglas man får till maten. Jag är mycket nöjd, tills notan kommer. För nöjet att ha något i glaset även innan de korslagda grönsakerna högtidligen bärs in får man nämligen punga ut med 145 kronor…

Att restaurangen håller på att förvandlas från nöjeslokal till uppfostringsanstalt får jag ytterligare bevis på när jag med några kolleger lunchar på Boquerian ett par dagar senare. Här har man i alla fall inte hakat på vegotrenden än utan dagens rätt är fläskhare (ett ytterst missvisande ord för fläskytterfilé. Jag fick bilder av en baconlindad hare i huvudet innan någon förklarade det hela) Vegetariska eller fläskfria alternativ finnes icke. Tillbehör zucchini och yoghurtsås. Kan man få något annat än yoghurten till? undrar den laktoskänsliga väninnan. Nix. Det är fläsk och yoghurt som gäller om man inte vill plocka något från den korta tapaslistan. Jo, en fisk hade de visst också men känner jag de allsmäktiga kockarna rätt så tillagas den till 42 grader och varken mer eller mindre. Kunden har väldigt sällan rätt, tyvärr.

*Vill du slippa ängslig medelklass, pekpinnar och föreläsningar och helt enkelt äta grönsaksrätter för att det är billigt, nyttigt och gott rekommenderas istället Mellanösterninspirerade café Légumes på Hornsgatan 80.

Utflykt till närområde del... 4?

Från downtown Ventspils har man bra utsikt över de ständigt
pågående lastnings- och lossningsprocedurerna i hamnen

Kossa utklädd till resväska

Stort sandslott och moln tornar upp sig på den fina stranden

"Detta blir den sista helgen med sommarkänsla." mässade den svenska väderpresentatören med domedagsröst. (Vi tittar alltid på nyheterna på svtplay) Bara att packa ihop sig och åka till stranden innan drivisen åter tar över på Östersjön med andra ord. Och eftersom Johan hade två dagar ledigt passade vi på att göra en utflykt med övernattning. Sen skadar det inte heller att man kan hitta rum på bra hotell för runt 300 kronor i det här landet.
Tre timmars bussresa senare befann vi oss i ett folktomt men prydligt Ventspils rakt ut på Lettlands västkust. Oklart om letterna redan anser att sommaren är över och har börjat kura inomhus, om de är "på landet" som vanligt (jag fattar inte var alla dessa sommarhus ligger. Landet är för fasen helt folktomt mellan städerna också) eller om Ventspils alltid ser ut som dagen efter en atombomb. Med karta i högsta hugg försöker vi hitta "centrum" och inser att vi bor mitt i det. Hm. Folk kanske hänger på stranden. Vi går dit. Nej, det gör de inte. Ser dock några tappra babushkor som badar, och jag skulle ha gjort det samma om det varit bara någon grad varmare och inte blåst så infernaliskt. Mycket uppfriskande känsla med havsbris och höga vågor efter en sommar i lite muggiga Rigabukten. Sanden är bländande vit och strösslad med diverse lekredskap. Detta är definitivt ett resmål anpassat för barnfamiljer. Som tur är lyser även dessa med sin frånvaro under vårt besök.
Något det däremot finns gott om är blommor. Parker, refuger och alla möjliga ytor pryds av prunkande arrangemang. Kor är också poppis. Kommer ni ihåg koparaden från 2004? (cowparade.com) Ventspils hade ett liknande event men här auktionerades de inte bort utan blev kvar. Oklart varför. Publika utsmyckningar i all ära men det mest intressanta med Ventspils är nog ändå den enorma hamnen. En viktig hub för handelsförbindelserna österut. Frakttågen går i skytteltrafik. Härifrån går även färja till Nynäshamn sex gånger i veckan. Bra mycket billigare än vraken som Tallink kör från Riga, och man lär slippa fylleslag också eftersom Stena-färjorna huvudsakligen är till för frakt och bilpassagerare.

...and by day

Jag framför den ständigt brinnande elden vid segermonumentet

Par hänger hänglås på broar även i folktomma parker i Minsk.
I bakgrunden nationalbiblioteket

Hårt bevakade Palace of the Republic mitt i stan.
Här ordnas tydligen konferenser, konserter mm.

Lenin framför regeringsbyggnaden.
Men Stalin lyser smakfullt nog med sin frånvaro.

Det största problemet med förra helgens Minsk-besök var att det var alltför kort. En och en halv dag kändes långtifrån tillräckligt. Dag två hetsade vi runt mellan lite olika sevärdheter innan bussen tillbaka till Vilnius kl. 16. Tog några obligatoriska foton vid det Sovjetiska segermonumentet från andra världskriget (Ett liknande finns ju även i Riga och är välbesökt på "segerdagen" den 9 maj). Sedan blev det tunnelbanan ut till det enorma nationalbiblioteket från 2006. Forna sovjetstater verkar ha en fäbless för att bygga enorma kolosser till bibliotek. Ofta med "intressant" design. Det i Riga ser ut som en stiliserad bergstopp. Minsks är eventuellt något snyggare.Medan Ninna åkte in till stan igen tog jag tillfället i akt att upptäcka förorten och promenerade i riktning mot den botaniska trädgården, inte alltför långt från biblioteket. Diktaturer kännetecknas ofta av låg brottslighet, ordning och reda och vansinniga byggprojekt. Så även här. Vidsträckta stadsdelar och arenor var under uppbyggnad här i förorten. Undrade i mitt stilla sinne vem som skulle befolka dem. Det rådde ingen trängsel som det var direkt. De stora parker jag korsade var så gott som folktomma. Nådde till slut ett befolkat höghuskomplex och köpte en persika i ett fruktstånd. Kände mig i den tryckande värmen som om jag kommit till en oas i öknen. Uppmuntrad av att den vänliga fruktgumman försökte prata med mig trots att jag inte begrep ett ord frågade jag om vägen. "Botanical garden?" och så fram med kartan. Hon blev mycket engagerad. Ut ur båset, kliade sig i huvudet och pekade bestämt i en för mig oväntad riktning. Hon hade fel så klart och jag virrade bort mig fullständigt i sovjetiska höghusområden istället för att komma till trädgården, men en annan vänlig själ, som dessutom pratade engelska, visade mig sedan vägen till t-banan så det blev en intressant utflykt ändå, och en miniintervju med en lokalbo. Enligt min tillfälliga guide var stan så relativt folktom eftersom folk var på sina landställen. Precis som i Lettland och Sverige på somrarna alltså. "Det är alldeles för varmt för att vara i stan nu." Och det kunde man nästan hålla med om. Frågade också om språken och alla talar tydligen ryska men inte alla kan vitryska. Vi hann inte komma in på några djupare politiska frågor men det ska bli intressant att se hur det går nu i valet den 11 oktober. Håller tummarna för att detta genom historien hårt prövade folk snart också ska få åsiktsfrihet och inte bara frihet att bo i en ren och välordnad stad.

Minsk by night

Dans till orkester vid kyrka

Efter en mycket varm dag i Minsk där vi mest gått omkring och nojat över vad man får fotografera och inte (och sedan fotat allt ändå utan att bli arresterade) samt med nöd och näppe undvikit att shoppa ihjäl oss i en enorm underjordisk galleria under stadens enorma Leninstaty (undrar vad han hade tyckt om all kommers under fötterna) är det dags att undersöka Minsks nattliv. Inleder kvällen med carbonaratestet. Det är inte så underligt som det låter. Jag beställer en pasta carbonara helt enkelt, och den lokala restaurangen vid vårt hotell får godkänt. Portionen är liten men naggande god med smakrikt sidfläsk.

Grand café

Att hitta nöjesliv i en främmande stad kan ibland vara något av en utmaning men här snubblar vi nästan med en gång in på en bargata med sydeuropeisk känsla. Restaurangborden fyller gatan på det ena stället. På andra röks det vattenpipa i bekväma fåtöljer. Det dansas till livemusik av olika slag på ett par olika ställen. Vi är ute efter en bar på en vind som vi läst om i guideboken. När vi hittar den är det inte fullt lika bohemiskt som det låter. Nybyggt och toppfräscht som allt annat. Trendiga ungdomar trängs på ett litet trädäck med fin utsikt. Vi dricker screwdriver i små dricksglas för 35 kronor.Nästa stopp blir en resa tillbaka i tiden till eleganta Grand café där vänliga vitklädda kypare serverar cigarrökande män i baren. Vi har ju passerat EU:s yttre gränser så det där med rökförbud gäller inte här. Inte heller euron. Det är vitryska rubel med en himla massa nollor som gäller, precis som lire och pesetas och allt vad det hette i sydeuropa innan EU. Ta bort tre nollor och dela med två är regeln. 100.000 rubel är alltså 50 kronor.

Ninna på barjakt i några av de mysigare kvarteren

Vårt hotell har rekommenderat rockbaren TNT som dessutom ligger på bekvämt avstånd så det är dit vi styr stegen efter den rökiga lyxbaren, trots att rock egentligen är varken Ninnas eller min favoritmusik. Vid det här laget har klockan passerat midnatt och jag börjar bli hungrig efter den lilla carbonaran. Högst överraskande visar det sig att det på denna rustika rockbar, mitt i natten, serveras vad som mycket väl kan vara östeuropas bästa kycklingsoppa. Snyggt upplagt med frasigt vitlöksbröd vid sidan om, för 30 kronor. Nöjda och glada trots något skränig men entusiastisk livemusik gör vi ett sista stopp på restaurangen där vi började. Att den ligger mitt emot vårt hotell och har en uteservering och är öppen 24/7 måste ju premieras.