fredag 1 maj 2020

Ecuador (Cuyabeno, Esmeraldas, Guayaquil, Quito)

Floden, höghusen och en dålig solbränna...
På väg uppför kullen Cerro Santa Ana i Guayaquil
Det är bra att ha vänner runtom i världen. Roberto var en vän från Sverige men han hade rötter i Ecuador så när han flyttade tillbaka för att plugga turism på universitetet i Quito var jag inte sen att hälsa på! I januari 2006 bar det av, med stopp i Miami på vägen. Jag hann med en hel del under mina två veckor i landet. Mest tid i huvudstaden Quito på nästan 2 900 meters höjd. Svinkalla nätter och milda dagar. Desto varmare blev det när vi åkte ner till kusten, först till lilla strandorten Esmeraldas och sedan till landets största stad Guayaquil. En riktig storstad vid ett floddelta. Här låg temperaturen närmare 40 grader. Sista dagarna innan det var dags för hemfärd åkte jag med Roberto och hans klass på utflykt till ett av landets största naturreservat: Cuyabeno i provinsen Putumayo
Avstigning från kanorerna vid "hotellet" i Cuyabeno-reservatet
på gränsen till Colombia. Här börjar Amazonas med pirayafyllda vatten som vi tog oss över i smala kanoter för att komma till boendet. Men de vasstandade firrarna är tydligen inte så farliga som ryktet säger. Det var enligt guiderna helt ok att bada i floden. Såg även krokodiler och delfiner, samt dessvärre kackerlackor och andra kryp på myggnäten som omgav ens sovplats i de fönsterlösa stugorna. Mitt i naturen på gott och ont. Men sitt första besök i en regnskog glömmer man inte.

Åka tillbaka? Skulle vilja se Galapagosöarna som är en del av Ecuador, men annars känns det som jag har täckt in det mesta här.

torsdag 30 april 2020

Dominikanska republiken (Puerto Plata)

Solstolar ingår också på all-inclusive. Skönt!
Hela läsåret 2004-2005 pluggade jag på universitet i Toronto, Kanada. På motsvarande sportlovet fick jag och Maria (en annan svensk tjej som också pluggade i Toronto) tag på en mycket prisvärd sista minuten till ett all-inclusive hotell i Dominikanska republiken, landet som upptar östra delen av ön Hispaniola. Betydligt fattigare Haiti upptar den västra delen. Det är första och sista gången jag har varit på all-inclusive. Isoleringen och mängderna mat var lite chockerande först men man vande sig. Som karantän ungefär! Då det inte fanns så mycket att göra förutom strandliv och diverse vattensporter för den hugade delade vi upp dagen efter de olika bufféernas öppettider, och sen kvällsshowen, för att ibland
Spontanbesök hos lokalbefolkningen uppskattades lika mycket
av dem som av oss tror jag.
fortsätta till något halvhjärtat disco.
En dag åkte vi på utflykt in till närmaste stad och tack vare mina spanskakunskaper fick vi kontakt med en ung tjej på bussen, som tog oss med till sin hemby. Den visade sig ligga ytterligare en lång bussfärd rakt in i djungeln... Helt ovärderligt att få se hur folk lever bakom turistkulisserna. Fattigt men hjärtligt med stora familjer i enkla skjul vid dammiga vägar. Barnen i byn tog med oss på flodbad och apelsinplockning i djungeln. En fantastisk dag och välbehövlig motion mitt i vår strandsemester.


Åka tillbaka? Nja, det här med all-inclusive var inte riktigt min grej och större delen av landet är uppbyggt kring denna typ av turism.

onsdag 29 april 2020

Danmark (Helsingör, Köpenhamn)

Lustigt hus i centrala Köpenhamn, komplett med uteservering
Gullig gata i Helsingör, komplett med spritbutik
och shoppinglystna svenskar


Nu kommer vi till en samvetsfråga: Vilka länder räknar jag egentligen här? Jag är inte den som bara korsar en gräns eller vistas på en flygplats och sedan säger att jag har besökt landet i fråga. Nej, minst en övernattning är grundregeln. Men, har man tillbringat en eller flera ”heldagar” innanför gränsen tycker jag nog det kan räknas också. Så är fallet med Danmark. Övernattning har helt enkelt inte blivit aktuellt eftersom jag tenderar att göra dagsutflykter dit under befintliga Skånesemestrar. 2008 blev det till exempel en tur med tåget till Köpenhamn från semester hos väninna i Malmö. Och tre år senare den klassiska båten mellan Helsingborg och Helsingör. Dessa två svenska städer tillhör två av mina absoluta favoriter, så de danska motsvarigheterna har lite svårt att stå sig i jämförelsen. Helsingör känns mest som ett romantiserat systembolagsbesök och Köpenhamn som en utökad krogrunda med lite längre hem. Men självklart har Danmark mer att bjuda på än billig(are) alkohol. Jag är ett stort fan av både röda korvar och smörrebröd. Den perfekta uppfinningen för mig som inte är något fan av bröd utan snarare påläggen. Sen tillhör jag den korkade delen av befolkningen som varken förstår norska eller danska, i tal, vilket försvårar integrationen. Man får låtsas vara britt eller nåt!
Åka tillbaka? Att ge Danmark en rejäl chans med rundresa, övernattningar, you name it, står högt upp på listan. Öppna era gränser bara så kommer jag dit på stört!

tisdag 28 april 2020

Costa Rica (Coco Beach, Fortuna, Jacó, San José)

Solnedgången i Jacó var ett populärt event.
Övriga tider var stranden bekvämt glesbefolkad.

Sista resan innan världen stängde. Vilken tur att vi hann tanka lite tropisk värme! Detta är utan tvekan ett av de dyraste länder jag har besökt, speciellt när det kommer till transporter och utflykter. Infrastrukturen lämnar mycket att önska. 25 procent av landet är nationalparker, vilket kanske kan förklara bristen på vettiga motorvägar och busslinjer. Boenden lyckades vi dock hitta om inte billiga så i alla fall prisvärda! Först ett fyrstjärnigt hotell med god frukostbuffé vid pool med charmiga ödlor i badorten Jacó, en dryg timmes taxi från flygplatsen i San José. Sedan vansinnesfärd med snäll Airbnb-värd upp till regniga Fortuna mitt i regnskogen och tvårumsbungalow med kök. Avslutade med en vecka i Coco beach i nordvästra Costa Rica. Minihotell med eget tvåvåningsradhus. Även här sval och skön pool, om man inte orkade gå de få minutrarna ner till stranden. Havsvattnet var dessutom
Närkontakten med djur var en av de stora behållningarna.
Här på stranden i nationalparken Manuel Antonio.
varmare än poolen så gav ingen svalka! Hamnade här mitt i en festival med smällare på udda men regelbundna tider, däribland kl. 5 på morgonen... Inte roligt första gången när man inte visste vad det var, men sen vande man sig. Av någon anledning fanns det väldigt bra italiensk mat i både Fortuna och Coco, men även den lokala paradrätten: kyckling med ris, matbanan och bönor, gick ner.
Åka tillbaka? Inte omöjligt att det blir en del av mitt projekt att landvägen ta mig längst hela amerikanska kontinenten. CR ligger ju mellan två länder jag inte har besökt ordentligt: Nicaragua och Panama, men det får bli en snabbis nästa gång.

måndag 27 april 2020

Colombia (Barranquilla, Bogota, Cartagena, San Andrés, Santa Marta)

Vattnen kring San Andres sägs ha sju nyanser av blått
Från Santa Marta gjorde vi utflykter till vackra djungler och vattenfall

Alla som har varit här verkar ha bara gott att säga om landet, så därför stod det länge högt upp på min att göra lista tills jag äntligen fick med mig en väninna och åkte hit i januari 2019. Vi började med att boka fel hotell i Bogota (det hade ett namn som liknade det vi blivit rekommenderade av en lokalbo) och hamnade på gränsen till områden man absolut inte skulle gå i, men det hela gick bra ändå. Uber funkar toppen även här och dagtid var det ingen fara. Sen tog vi flyget till paradisön San Andres, som egentligen ligger närmare Nicaragua. Vackert, turistigt och karibiskt. En hel del galna båtfärder över vågigt men kristallklart vatten till minimala stränder. Sen körde vi hela Karibiska kusten med buss: Barranquilla, Santa Marta och Cartagena. Från helt oturistigt Barranquilla (min favorit) till latinoturism på speed i Santa Marta till superduperturistigt med bara västerlänningar helt plötsligt, i Cartagena. Colombia är ett land med enorma kontraster, god mat och en ljudnivå något utöver den vanliga. Alla har små bärbara JBL-högtalare och är inte rädda att använda dem. Förutom i Cartagena, där var det tyst förutom enstaka sanktionerade gatumusikanter.
Åka tillbaka? Känns som det var mycket vi inte hann se här trots en del flängande. Medellin är definitivt på listan, och den lilla ön Providencia som ska vara något alldeles speciellt.

söndag 26 april 2020

Chile (Påskön, Santiago, Valparaiso, Viña del Mar)

Santiago, med de snötäckta Anderna som ständig kuliss

Tongariki, med sina 15 moai på rad. En imponerande syn!
I jobbresan till Argentina 2014 ingick även några dagar i Chiles huvudstad med omnejd. Här kände jag mig omedelbart hemma. Mer Sverige än Latinamerika över det hela. Från totalkaos på Buenos Aires flygplats till välstruken, supertrevlig chaufför som står och välkomnar oss i Santiago, sen fortsätter det liksom på samma tema. Allt bara funkar och alla är så vänliga. Vad Santiago kanske saknar i skönhet får vi i övermått i lilla hamnstaden Valparaíso. Där finns en charm som verkligen tar andan ur en. Tar några extra semesterdagar för att upptäcka Santiago samt åker till Påskön, fem timmars flyg mitt ut i Stilla havet, men ändå nu en del av Chile. Tre heldagar var kanske lite mycket. Man kan nästan gå runt ön på en dag om man är hurtig, men nu har man sett det i alla fall. Jättespännande att vara så långt ifrån allt. Enorma vågor, enorma statyer och en liten, liten by där alla bor och alla hotell ligger. Resten av ön är naturreservat med flockar av vildhästar som enda invånare.
Åka tillbaka? Chile ligger långt bort och det finns inget man ”måste” se, men ändå fastnade jag på något sätt för detta långsmala land, så jag hittar säkert en orsak att återvända.

lördag 25 april 2020

Brasilien (Cabo Frio, Jundiaí, Petrópolis, Rio, Salvador, Sao Paulo)

Rio med sina sockertoppsberg, här från den kända Kristusstatyn

Uppemot 3 miljoner människor firar varje år nyår på Copacabana.
Strax efter tolvslaget ligger krutröken tjock över havet
Vintern 2001 befann jag mig arbets- och bostadslös i Barcelona. På något vänster fick jag jobb som engelsklärare i den lilla brasilianska orten Jundiaí, någon timmes buss från Sao Paulo. Så efter några sejourer på brasilianska ambassaden i Barcelona bar det av. Oxbridge hette vuxenskolan där jag sedan jobbade i fyra månader. Eleverna kunde verkligen noll engelska och knappt lärarna heller. Jag gjorde mig förstådd på spanska. Portugisiska lärde jag mig så småningom förstå men inte prata. Jundiaí var en rätt tråkig liten stad så jag åkte till Rio eller Sao Paulo så ofta jag kunde. Rio några gånger över helgerna, men SP ibland bara över dagen då det var så nära. Mest minnesvärt var när jag hamnade på en rejvfest på den kända racerbanan José Carlos Pace. Under den berömda karnevalen tog jag dock bussen hela vägen upp till Salvador (33 timmar!) som har en mer folklig men minst lika berömd karneval som den i Rio. 

Mer fest i Brasilien blev det nyåret 2008/2009 då jag och min dåvarande pojkvän firade nyår hos en vän med lägenhet på Copacabana. En sann upplevelse att se ut över det vitklädda folkhavet, och likaledes vitklädda personer som kissade mellan bilarna, från vårt mer städade firande flera trappor upp.
Åka tillbaka? Ja! Rio ”kan man” väl vid det här laget, men vill se Amazonfloden, norra Brasiliens paradisstränder och den modernistiska huvudstaden Brasília.