Belgien (Brugge, Bryssel)

Grand Place, stora torget, i Bryssel

Belgien är verkligen Europas hjärta på något sätt; strategiskt beläget, kosmopolitiskt, EU:s högkvarter. Reste igenom landet redan 1991 på bilresa med mamma och pappa. Då övernattade vi i supercharmiga världsarvsstaden Brygge. Våren 2006 var jag tillbaka på weekend i Bryssel. Fick låna lägenhet av en vän som satt i Europaparlamentet. Skatteåterbäring på hög nivå! Hade då också turen att träffa på lokalbor som tipsade om bästa promenadstråken, restaurangerna och museerna. Vad de glömde varna för var att beställa en Leffe (den kända belgiska ölen) på lokala ölhak med hundra sorters finöl. Det är som att gå in på en hipsterbar på Söder och kräva att få en Pripps Blå…. Vad jag minns mest från båda resorna är maten! Deras pommes frites är med rätta världsberömda men köttet gå inte av för hackor heller. Lite klosteröl och belgisk choklad på det så är kvällen fulländad.

Åka tillbaka? Belgien ligger ju som sagt strategiskt till, så det är inte omöjligt att man ”har vägarna förbi” någon gång.

Australien (Byron Bay, Coffs Harbour, Melbourne, Sydney, Surfers Paradise)

Många imponerande vyer i Sydney, här från färjan till Manly beach

Klippformationen Tre systrar i fina nationalparken Blue Mountains

När Lily och jag gjorde en ”mini-jordenruntresa” på drygt tio veckor 2011 blev vi kvar nästan fem av dem i Australien. Det skulle ha blivit färre men Christchurch i Nya Zeeland som var ett av våra stopp drabbades av en massiv jordbävning just då. Så, ok vi hann tröttna lite på detta i vårt tycke bonniga och kulturlösa land... Efter att ha landat i Brisbane åkte vi direkt till coola Surfers med sina skyskrapor, strand och turistnöjen och sen vidare till hippiechicka Byron och hålan Coffs. Dyrt som ögat och vi spenderade åtskilligt på sunkiga hostel innan vi fick bo hos vänner i Sydney. Behållningen är djuren, naturen och stränderna. Att få se kängurur och näbbdjur i det fria var fantastiskt. En utflykt till nationalparken Blue Mountains utanför Sydney rekommenderas. Mindre roligt när en av de kända potentiellt dödliga spindlarna hälsade på i min säng en kväll. Nåja, den kanske inte var giftig. Det får vi aldrig veta då den slutade sitt liv mellan ett lakan och en pocketbok.

På vägen hem från Nya Zeeland stannade vi en vecka i Melbourne. Lite mer skitigt, svårmodigt och europeiskt än partyglada surfmeckat Sydney, men väldigt bra vingårdar i omgivningarna.

Åka tillbaka? Har ju inte sett västra Australien än, och det vore spännande att besöka Tasmanien också, men inget som är högst upp på listan.

Argentina (Buenos Aires)

Utsikt från mitt rum på lyxiga Hotel Panamericano,
mitt på galna huvudavenyn 9 de Julio med typ 100 filer.

Två gånger har jag varit i Buenos Aires: Senhösten 1999 när jag var där för att plugga och jobba men det blev bara det förstnämnda; sju veckors spanskastudier, samt hösten 2014 då jag var där med jobbet i några dagar för att spela in tv-intervjuer med mera. Detta är Paris på steroider, allt är supereuropeiskt men tio gånger större. Avenyerna är enorma och husen likaså. Som ett destillat av Frankrike, Italien och Spanien. Människor är bleka och brunhåriga. Familjekära och stolta. Ödmjukhet ligger inte riktigt för dem. Ett av våra intervjuobjekt berättade en talade historia: ”Vet ni hur en argentinare tar livet av sig? Han klättrar till toppen av sitt ego och hoppar.” Men man behöver kanske inte vara ödmjuk när man har världens bästa mat. Finns inget som slår köket här. Pasta, kött, piroger. Vad man än beställer är det sanslöst gott, likaså vinet. På senaste resan även för sanslöst lite pengar. Priserna går upp och ner i takt med ekonomins berg och dalbana.

Åka tillbaka? Finns massor att se i dessa stora land som jag inte har sett än, så kanske i kombination med Uruguay eller Paraguay nästa gång.

Albanien (Besökta orter: Saranda, Ksamil)

Utsikt över gemytliga betongmeckat Saranda

Lilla badorten Ksamil strax söder om betydligt större Saranda

Den olidligt heta sommaren 2018 åkte jag och Jenny ner till Albaniens Riviera medels båt från Korfu och fick oväntad svalka med temperaturer runt 25 grader. Vände man blicken ut mot havet var det oerhört vackert med solnedgångar som tog andan ur en och vatten i olika nyanser av blått. Bakom ryggen bredde allt annat än vacker betongbebyggelse och ett kargt landskap ut sig. Däremellan stränder man knappt kunde skohorna sig ner på. Men vad gör väl det när stämningen är naivt vänlig och både priser och attityd påminner om hur jag kan tänka mig att Sydeuropa var i turismens barndom. När man väl kommit på att alla har ”bitchy resting faces” förstår man att de älskar turister. De har inte hunnit tröttna än. Våra Airbnb-värdar gödde oss med allt från färska munkar till hemgjord sprit. Musslorna (och alla andra skaldjur här) var bland de absolut bästa jag har ätit. Pinfärska från bland annat den lilla insjön Butrint som förvandlades till saltvattensjö när någon kommunistpamp på sin tid kom på att gräva en kanal till den från havet.

Åka tillbaka? Jag skulle vilja besöka huvudstaden Tirana också, men södra Albanien känner jag mig rätt klar med.

Nicaraguaresa från helvete till paradis

En del saker vet man att man saknar först när man får tillbaka dem. Det blev jag varse häromdagen när jag gjorde en dagsutflykt till vårt norra grannland Nicaragua. De har nämligen trottoarer! Det är något som är mer sporadiskt förekommande i Costa Rica. I Fortuna och Coco har vi snubblat fram på mörka vägrenar eller kryssat mellan parkerade bilar. Att få gå på riktiga trottoarer i vackra kolonialstaden Granada var en lisa för själen.

Gulliga hus och uteserveringar i Granada, Nicaragua

På platsen där människooffer brukade slängas i vulkankratern står nu ett kors

Men nej, jag menar inte att Costa Rica är något helvete för det. Rubriken syftar på våra stopp på den välorganiserade bussturen: den aktiva vulkanen Masaya, som sägs vara en av helvetes portar. Ja kanske för de stackare som offrades här i prekoloniala tider. Nu offras bara turisternas hattar och i värsta fall mobiltelefoner. En i vår grupp förlorade sin keps till den rykande kratern. Varje grupps besök är begränsat till 15 minuter av hälso- och säkerhetsskäl.

Paradiset då? Jo nästa stopp var en båttur på Lago de Nicaragua. Den största sötvattenssjön i Latinamerika. Utanför Granada ligger en paradisisk skärgård med över 300 små öar utspridda i det badkarsvarma, lugna vattnet. En del obebodda och andra med privata hus att köpa eller hyra. En ö med hus vi såg var till salu för 260 000 USD. Billigare än en etta i Stockholm! På en av öarna bodde tre halvtama spindelapor som tvångsmatades av turisterna.

Turisttrött spindelapa på egen ö. Tydligen hade de blivit ”räddade” ur fångenskap, men nu är de rätt fast på sin ö…

Coolt hus byggt på två öar i ”skärgården” Las Islotes

Nästan som ett paradis kändes som sagt också Granada med sina färgglada hus, torg, kyrkor och ja: trottoarer. Tyvärr fick vi inte möjlighet att gå runt så mycket på egen hand. Det var guidad promenadtur och 15 min fri tid! Ibland kändes det lite som att resa i Nordkorea, med den skillnaden att många turister faktiskt reser på egen hand i Nicaragua. ”Är det farligt?” undrar man ju då? Vår guide förnekade detta å det bestämdaste. Faktum är att det var en hel del protester i landet för något år sedan. Inget som direkt påverkade turister, men turismen sjönk ändå drastiskt. Nu börjar det bli bättre. Jag fick inte intrycket att det skulle vara ett speciellt farligt land. Mycket fattigdom så klart men alla verkar vara vänliga och strävsamma. ”Gated communities”, eller snarare hus bakom gallergrindar, och droger såg man inte alls lika mycket av som i amerikaniserade Costa Rica. Detta är det riktiga Latinamerika med höns, grisar och hundar på gatorna. Ruckel men också vacker arkitektur och en levande gatubild. Granada är som en bättre version av Cartagena. Men jag ska inte dra för stora slutsatser av ett dagsbesök. Jag måste åka tillbaka!

Vårt första stopp efter gränsen var vid sydliga delen av Nicaraguasjön där man har fin utsikt mot ön Ometepe med dess vulkaner

Åter till hav och klarblå himmel

Tredje och sista stoppet på vår Costa Rica-resa är strandorten Coco beach i nordvästra delen av landet. På den här kusten är alla stränder ganska lika: långa, platta med finkornig lavasand. Gör sig inte så bra på bild men sköna att promenera på. Det som skiljer dem åt är demografin. Orterna och stränderna längre ner på Nicoyahalvön har bättre surf och därmed mer ungdomar, hippie/hipster-stämning. Vi har lugna vatten och mycket lokalbor samt mängder av amerikanska pensionärer som är rätt bra på att festa de också.

Bred och fin strand här i Coco. Just här rinner en å ut i havet

Orterna här verkar inte vara uppbyggda kring stranden som i många europeiska länder. Istället växer de fram kring en huvudgata som leder ner mot stranden. Här ligger (i alla fall i Coco) alla stora barer och restauranger. Vid stranden finns ett fåtal mindre ställen. Stora hotell och höga hus lyser helt med sin frånvaro här. Vi bor i ett parhus i ett litet komplex med sju andra liknande lägenheter i två plan och med ingång från bottenvåningen. Stor fin pool i mitten av det hela, om man inte orkar tampas med den mörka sanden.

Vår hotellpool i Luxury Coco Villas

Igår promenerade vi genom de västra delarna av stan, som visade sig vara där lokalbefolkningen bor. Köpte glass för en tiondel av priset samt blev utsatta för en lokal parad. Absurd men rolig. Först kommer ett gäng vuxna och barn utklädda i olika masker, många med tjurtema, och låtsatsstångar alla i närheten (däribland oss), sen en golfbil med en ung skönhetsdrottning och sist en miniorkester i en pickup. En del i denna årliga fest är att man skjuter kraftiga smällare lite då och då, gärna kl 5 på morgonen. Tror ni vi vaknade med ett ryck första gången? Trodde det var knarkkrig och skottlossning! Nu när man vet vad det är somnar man snabbt om.

Detta är en levande fiskeby. Många båtar både på land och i vattnet

Hängbroar och varma källor i regnigt Fortuna

Transporter i Costa Rica är inte speciellt smidiga och inte speciellt billiga. För att ta oss till stopp nummer två på vår resa, staden/byn Fortuna, anlitade vi vår airbnb-värd där som skjutsade oss de dryga tre timmarna från Jaco för 150 USD. Då vet man att man kommer fram till rätt adress i alla fall. I sms-kommunikationen verkade hans engelska bra men när jag sa att jag kunde spanska övergick all kommunikation till det. Oavbruten spansk guidning under fyra timmars hårnålskurvor mellan Jaco och Fortuna. Jag kämpade med att hålla mig fast i sätet och samtidigt översätta valda delar av guidandet till Jenny.

Kan man inte få nog av regn och regnskog är Fortuna den perfekta utgångspunkten. Så här såg det ut mest överallt. Denna bild dock från en hängbro i parken Mistico

Vår värd och chaufför gav oss, förutom oupphörlig guidning, även bra tips på aktiviteter i Fortuna, byn vid foten av den numera insomnade vulkanen Arenal (som hade utbrott 1968 och sen stod och ”puttrade” fram till 2010). Den är främst känd för sina spa-anläggningar, med vatten som värms upp av vulkanen. De varierar i pris från gratis till tusentals kronor per dag. Vi satsade på gratis! Från vägkanten några kilometer utanför byn gäller det att hitta en stig ner till floden som rinner från vulkanen. Där forsar perfekt tempererat vatten fram. Skulle gissa på 30-35 grader. Sen gäller det bara att hitta en sittplats där man inte sveps iväg av strömmen, och man har en naturlig jacuzzi! Efteråt tog vi en fika på lyxhotellet Tabacon, några hundra meter från gratisfloden. Här kostar dagspa 160 USD… men kaffe och lån av toa ”bara” 4.

Så här såg den varma floden ut på förmiddagen när vi var där. Efter kl. 11 är det fullsmetat med folk.

Vår andra dag gjorde vi en utflykt till ”Mistico hanging bridges”, en promenadslinga på ca 3 km genom vacker regnskog, på stigar, broar och hängbroar. Såg inte lika mycket djur som på förra djungerturen (i Manuel Antonio) men så gick vi utan guide också. Skymtade dock en apa (ev. spindelapa), en orm och en uggla. Och så ösregnade det, nåja det växlade mellan ösregn, duggregn och korta uppehåll, som under hela vår vistelse i Fortuna. Mellan april och december är det regnperiod. Detta var alltså den torra perioden… men vi hade tydligen lite otur med en ihållande kallfront. Nåja, kallt var det inte. Runt 25. Men vi var ändå överlyckliga när vi igår tog en fullsatt minibuss (55 USD/person och drygt fyra timmars nya slingervägar) ner mot soliga, torra kusten och Coco Beach!

Från starten på hängbro-promenaden har man (under soligare dagar) perfekt utsikt över vulkanen Arenal. Här kan man skymta basen