tisdag 8 september 2015

På uppfostringsanstalt i Stockholm

Den lettiska matkulturen må ha haft en kärlekslös och hård uppväxt men i skarp kontrast är den svenska maten nu totalt söndercurlad. I brist på verkliga problem ägnar svenskar allt större intresse för vad man stoppar i sig, och restaurangerna är så klart inte sena att haka på. I skydd av uttryck som hållbar, ekologisk och närproducerad tillåts helt plötsligt vilka priser och olater som helst. Problemet är när maten blir viktigare än gästen och "kunden har alltid rätt" byts mot "kocken har alltid rätt". Som när jag och en väninna var på Häktet och delade på en stor ugnsbakad fisk. Just under fjällen var den mjäll och god men längre in fick den mer och mer sushikaraktär och var dessutom kall. Vi bad dem värma på den lite mer. Till svar fick vi en lång föreläsning om det bästa sättet att tillaga fisk: "Den ska bli exakt 42 grader, och det är den här." Jo, men väl på tallriken är den närmare 20, och rå. Efter att ha lyssnat uppmärksamt och nickat snällt lyckades vi ändå förhandla oss till ytterligare fem minuter i ugnen för fiskstackaren.
Flera matföreläsningar blev det när jag nu i helgen hade det tveksamma nöjet att besöka Fotografiskas restaurang. Efter LCHF ska ju svenskarna nu lära sig att INTE äta kött. Det blev för mycket av det goda så nu är fokus på grönsakerna, speciellt på Fotografiska. Gott så. Jag äter gärna mer grönt men det faktum att portionerna är pyttesmå och svindyra känns inte så uppmuntrande.* Men det är väl bara jag som inte vet att uppskatta den kärlek som lagts i tillagningen av de noga utvalda vegetabilierna. Om denna skvallrar den tid det tar att få in maten. Servisen tittar oförstående på oss när vi påpekar detta. Skakar på huvudet och mumlar något om kantarellerna. Väninnan har väntat i en halvtimme på sitt vin och när hon frågar om det är på gång (eller håller druvorna på att trampas i källaren?) får hon svaret att det serveras samtidigt som maten (och därmed basta). Det känns lite 50-tal över det hela. Ingen dricka utan mat. Själv lyckades jag dock beställa ett speciellt "fördrinksvin" som serveras i helglas istället för de halvglas man får till maten. Jag är mycket nöjd, tills notan kommer. För nöjet att ha något i glaset även innan de korslagda grönsakerna högtidligen bärs in får man nämligen punga ut med 145 kronor…
Att restaurangen håller på att förvandlas från nöjeslokal till uppfostringsanstalt får jag ytterligare bevis på när jag med några kolleger lunchar på Boquerian ett par dagar senare. Här har man i alla fall inte hakat på vegotrenden än utan dagens rätt är fläskhare (ett ytterst missvisande ord för fläskytterfilé. Jag fick bilder av en baconlindad hare i huvudet innan någon förklarade det hela) Vegetariska eller fläskfria alternativ finnes icke. Tillbehör zucchini och yoghurtsås. Kan man få något annat än yoghurten till? undrar den laktoskänsliga väninnan. Nix. Det är fläsk och yoghurt som gäller om man inte vill plocka något från den korta tapaslistan. Jo, en fisk hade de visst också men känner jag de allsmäktiga kockarna rätt så tillagas den till 42 grader och varken mer eller mindre. Kunden har väldigt sällan rätt, tyvärr.


*Vill du slippa ängslig medelklass, pekpinnar och föreläsningar och helt enkelt äta grönsaksrätter för att det är billigt, nyttigt och gott rekommenderas istället Mellanösterninspirerade café Légumes på Hornsgatan 80.

onsdag 2 september 2015

Utflykt till närområde del... 4?

Från downtown Ventspils har man bra utsikt över de ständigt
pågående lastnings- och lossningsprocedurerna i hamnen
Kossa utklädd till resväska
Stort sandslott och moln tornar upp sig på den fina stranden
"Detta blir den sista helgen med sommarkänsla." mässade den svenska väderpresentatören med domedagsröst. (Vi tittar alltid på nyheterna på svtplay) Bara att packa ihop sig och åka till stranden innan drivisen åter tar över på Östersjön med andra ord. Och eftersom Johan hade två dagar ledigt passade vi på att göra en utflykt med övernattning. Sen skadar det inte heller att man kan hitta rum på bra hotell för runt 300 kronor i det här landet.
Tre timmars bussresa senare befann vi oss i ett folktomt men prydligt Ventspils rakt ut på Lettlands västkust. Oklart om letterna redan anser att sommaren är över och har börjat kura inomhus, om de är "på landet" som vanligt (jag fattar inte var alla dessa sommarhus ligger. Landet är för fasen helt folktomt mellan städerna också) eller om Ventspils alltid ser ut som dagen efter en atombomb. Med karta i högsta hugg försöker vi hitta "centrum" och inser att vi bor mitt i det. Hm. Folk kanske hänger på stranden. Vi går dit. Nej, det gör de inte. Ser dock några tappra babushkor som badar, och jag skulle ha gjort det samma om det varit bara någon grad varmare och inte blåst så infernaliskt. Mycket uppfriskande känsla med havsbris och höga vågor efter en sommar i lite muggiga Rigabukten. Sanden är bländande vit och strösslad med diverse lekredskap. Detta är definitivt ett resmål anpassat för barnfamiljer. Som tur är lyser även dessa med sin frånvaro under vårt besök.
Något det däremot finns gott om är blommor. Parker, refuger och alla möjliga ytor pryds av prunkande arrangemang. Kor är också poppis. Kommer ni ihåg koparaden från 2004? (cowparade.com) Ventspils hade ett liknande event men här auktionerades de inte bort utan blev kvar. Oklart varför. Publika utsmyckningar i all ära men det mest intressanta med Ventspils är nog ändå den enorma hamnen. En viktig hub för handelsförbindelserna österut. Frakttågen går i skytteltrafik. Härifrån går även färja till Nynäshamn sex gånger i veckan. Bra mycket billigare än vraken som Tallink kör från Riga, och man lär slippa fylleslag också eftersom Stena-färjorna huvudsakligen är till för frakt och bilpassagerare.



fredag 28 augusti 2015

...and by day

Jag framför den ständigt brinnande elden vid segermonumentet
Par hänger hänglås på broar även i folktomma parker i Minsk.
I bakgrunden nationalbiblioteket
Hårt bevakade Palace of the Republic mitt i stan.
Här ordnas tydligen konferenser, konserter mm.
Lenin framför regeringsbyggnaden.
Men Stalin lyser smakfullt nog med sin frånvaro.
Det största problemet med förra helgens Minsk-besök var att det var alltför kort. En och en halv dag kändes långtifrån tillräckligt. Dag två hetsade vi runt mellan lite olika sevärdheter innan bussen tillbaka till Vilnius kl. 16. Tog några obligatoriska foton vid det Sovjetiska segermonumentet från andra världskriget (Ett liknande finns ju även i Riga och är välbesökt på "segerdagen" den 9 maj). Sedan blev det tunnelbanan ut till det enorma nationalbiblioteket från 2006. Forna sovjetstater verkar ha en fäbless för att bygga enorma kolosser till bibliotek. Ofta med "intressant" design. Det i Riga ser ut som en stiliserad bergstopp. Minsks är eventuellt något snyggare.Medan Ninna åkte in till stan igen tog jag tillfället i akt att upptäcka förorten och promenerade i riktning mot den botaniska trädgården, inte alltför långt från biblioteket. Diktaturer kännetecknas ofta av låg brottslighet, ordning och reda och vansinniga byggprojekt. Så även här. Vidsträckta stadsdelar och arenor var under uppbyggnad här i förorten. Undrade i mitt stilla sinne vem som skulle befolka dem. Det rådde ingen trängsel som det var direkt. De stora parker jag korsade var så gott som folktomma. Nådde till slut ett befolkat höghuskomplex och köpte en persika i ett fruktstånd. Kände mig i den tryckande värmen som om jag kommit till en oas i öknen. Uppmuntrad av att den vänliga fruktgumman försökte prata med mig trots att jag inte begrep ett ord frågade jag om vägen. "Botanical garden?" och så fram med kartan. Hon blev mycket engagerad. Ut ur båset, kliade sig i huvudet och pekade bestämt i en för mig oväntad riktning. Hon hade fel så klart och jag virrade bort mig fullständigt i sovjetiska höghusområden istället för att komma till trädgården, men en annan vänlig själ, som dessutom pratade engelska, visade mig sedan vägen till t-banan så det blev en intressant utflykt ändå, och en miniintervju med en lokalbo. Enligt min tillfälliga guide var stan så relativt folktom eftersom folk var på sina landställen. Precis som i Lettland och Sverige på somrarna alltså. "Det är alldeles för varmt för att vara i stan nu." Och det kunde man nästan hålla med om. Frågade också om språken och alla talar tydligen ryska men inte alla kan vitryska. Vi hann inte komma in på några djupare politiska frågor men det ska bli intressant att se hur det går nu i valet den 11 oktober. Håller tummarna för att detta genom historien hårt prövade folk snart också ska få åsiktsfrihet och inte bara frihet att bo i en ren och välordnad stad.




tisdag 25 augusti 2015

Minsk by night

Dans till orkester vid kyrka
Efter en mycket varm dag i Minsk där vi mest gått omkring och nojat över vad man får fotografera och inte (och sedan fotat allt ändå utan att bli arresterade) samt med nöd och näppe undvikit att shoppa ihjäl oss i en enorm underjordisk galleria under stadens enorma Leninstaty (undrar vad han hade tyckt om all kommers under fötterna) är det dags att undersöka Minsks nattliv. Inleder kvällen med carbonaratestet. Det är inte så underligt som det låter. Jag beställer en pasta carbonara helt enkelt, och den lokala restaurangen vid vårt hotell får godkänt. Portionen är liten men naggande god med smakrikt sidfläsk.
Grand café
Att hitta nöjesliv i en främmande stad kan ibland vara något av en utmaning men här snubblar vi nästan med en gång in på en bargata med sydeuropeisk känsla. Restaurangborden fyller gatan på det ena stället. På andra röks det vattenpipa i bekväma fåtöljer. Det dansas till livemusik av olika slag på ett par olika ställen. Vi är ute efter en bar på en vind som vi läst om i guideboken. När vi hittar den är det inte fullt lika bohemiskt som det låter. Nybyggt och toppfräscht som allt annat. Trendiga ungdomar trängs på ett litet trädäck med fin utsikt. Vi dricker screwdriver i små dricksglas för 35 kronor.Nästa stopp blir en resa tillbaka i tiden till eleganta Grand café där vänliga vitklädda kypare serverar cigarrökande män i baren. Vi har ju passerat EU:s yttre gränser så det där med rökförbud gäller inte här. Inte heller euron. Det är vitryska rubel med en himla massa nollor som gäller, precis som lire och pesetas och allt vad det hette i sydeuropa innan EU. Ta bort tre nollor och dela med två är regeln. 100.000 rubel är alltså 50 kronor.
Ninna på barjakt i några av de mysigare kvarteren
Vårt hotell har rekommenderat rockbaren TNT som dessutom ligger på bekvämt avstånd så det är dit vi styr stegen efter den rökiga lyxbaren, trots att rock egentligen är varken Ninnas eller min favoritmusik. Vid det här laget har klockan passerat midnatt och jag börjar bli hungrig efter den lilla carbonaran. Högst överraskande visar det sig att det på denna rustika rockbar, mitt i natten, serveras vad som mycket väl kan vara östeuropas bästa kycklingsoppa. Snyggt upplagt med frasigt vitlöksbröd vid sidan om, för 30 kronor. Nöjda och glada trots något skränig men entusiastisk livemusik gör vi ett sista stopp på restaurangen där vi började. Att den ligger mitt emot vårt hotell och har en uteservering och är öppen 24/7 måste ju premieras.
 

fredag 21 augusti 2015

Diktaturmys

Med hjärtat i halsgropen passerade vi den vitryska gränsen igår kväll. Skulle det fina visumet i passet räcka eller skulle vi avkrävas ytterligare papper eller redovisningar? Först passkontroll på stationen i Vilnius innan vi klev på tåget. Inga problem. Perrongen pryddes av tidernas minsta och billigaste taxfreebutik. Sen ytterligare kontroll ombord på tåget vid själva gränsen. Barska millitärer i stora gröna mössor klev ombord och granskade våra svenska pass med lupp. De/vi fick godkänt.
Idag har Minsk visat sig från sin bästa sida. Marx- och Leningatan badar i sol. Här är ryssvärmen än mer påtaglig, men på något absurt sätt käns det mindre ryskt än Lettland, gatunamnen till trots. Minsk är som jag har förstått det forna Sovjetrepublikernas motsvarighet till Bryssel i EU och samma internationella känslan genomsyrar stan. Folk är propra och glada. Det pratas hyfsad engelska. Servicepersonal och andra LER åt en. Detta är man inte van vid från Riga. Jag är överväldigad.
Arkitekturen är monumental. Den som gillar gulliga hus, gränder, slitna fasader och allmänt stök har inget att hämta här. Den ena avenyn och husfasaden är bredare och renare än den andra. Inte ett skräp på gatan. Mysfaktorn är ändå oväntat hög då många gator kantas av uteserveringar. Att alla ser så oryskt nöjda ut och att allt är snorbilligt gör ju inte saken sämre.

tisdag 18 augusti 2015

Nästa: Minsk

Jag har ett nytt stamställe här i Riga: Vitryska ambassaden. Om allt nu går vägen med visum och transporter så åker jag och Ninna (min vanliga partner in crime vad gäller udda resmål) nämligen till Minsk senare i veckan. Faktiskt har ingen frågat den där ”Varför?” när Minsk-som resmål kommit upp. Det är kanske FÖR udda. Och här i Lettland är det ju som att åka till Östersund eller motsvarande, en halvlång bussresa bort bara. Så det är bara att passa på känner jag, om jag nu ska nå mitt mål med att besöka 100 länder innan 65. Vitryssland har ju ingen ambassad i Sverige sedan den där underbara ”nallebombningen” för några år sedan. Däremot ligger deras Riga-ambassad centralt till och de har varit rätt så behjälpliga faktiskt. Det är bara att jag aldrig lyckats skrapa ihop alla rätta papper för både mig och Ninna, men imorgon ska det förhoppningsvis ske. Och för en gångs skull blir man glatt överraskad när det kommer till byråkratiska processer. På hemsidan står att visum tar fem arbetsdagar, eller två mot en expressavgift. ”Ja, ja. Det tar väl ett par veckor med andra ord” tänker man då. Sedan visade det sig att det tar två dagar, eller bara några timmar mot expressavgift! Nåja, vi har inte sett slutet på det hela än så ska inte ropa hej.

Rum är i alla fall bokat på hotell Garni som ska ligga centralt och som jag fått rekommenderat av en bekant som varit mycket i Minsk. Ska till och med finnas wifi sägs det. Vi får väl se om det är censurerat, men kanske lyckas jag lägga upp något ”snällt” inlägg i alla fall. And don’t mention nallarna…

tisdag 11 augusti 2015

Extremväder leder till strandexodus

Det var lite dimmigt härom morgonen. Vart tog marken vägen?
Normalt är väder och temperatur i Stockholm och Riga nära nog identiska, men så här på sensommaren har vår närhet till Ryssland manifesterat sig i så kallad ryssvärme men också ryssdimma, ryssåska och fulla ryssar. De senare dyker upp i parker och på stränder när värmen driver dem ur deras bostäder, och vi gör dem sällskap. Lägenheten blir för varm på eftermiddagarna, trots golvfläkt.
Daugava beach, mitt i stan.
Bara att lägga sig i en hängmatta efter maten.
En bättre version av Kallis skulle jag säga.
Favoritstranden är nog faktiskt den mitt i stan, vid den tveksamt rena floden, med utsikt över rostig Finlandsbåt. Konstigt nog känns den aldrig lika överfull som kuststränderna och en cool strandservering med bra mat gör inte saken sämre. Två favoriter från menyn: kycklingsallad med ljummen bluecheesedressing (5 euro) och sidfläsk med rostad potatis och kantarellsås (8 euro). Dessutom kan man här doppa sig utan föregående långpromenad då vattnet blir djupt direkt. Vattenkvaliteten är tydligen ok för bad. Nåja, grumligt är det, men så även vid kusten. Skippa snorkeln till Lettlandsresan helt enkelt. Hinner dock se ett gäng pigga fiskar innan bottnen försvinner ur synfältet. Så giftigt är det i alla fall inte. Övergödning är nog det främsta problemet.
Jag kom på en användning för Jurmalas sandbankar, som på bild
Som ensamsolande tar man med sina grejer och lägger dem här
så har man bättre koll medan man vadar ut och badar!

I Jurmala lyser fisken vad jag kan se med sin frånvaro men det kan bero på att vattnet och stranden kokar av folk nu när värmeböljan har slagit till. Förundras över hur långt Rigabuktens sand sträcker sig och att det ser precis likadant ut överallt. Det är som en lågbudgetfilm där man har datoranimerat en bit landskap för att sedan kopiera det i oändlighet. Jag reser nu varje gång till en ny station på Jurmala-linjen för att ”upptäcka något nytt”. Tji fick jag. Möts alltid av samma flådiga kåkar (och några fantasieggande rivningsdito), tallskog, strandbarer i partytält, blå bänkar och blå papperskorgar. Man kan gå i timmar. Stranden är exakt lika långgrund, vit och bred meter för meter, kilometer efter kilometer. Med jämna mellanrum upplyser skyltar om var toaletter och tågstationer finns så klart men även om var man ska bedriva ”active recreation” och ”passive recreation”. (Det står precis så.) Det hela är lite väl välordnat för min smak men tröttar man på stranden kan man alltid gå upp i skogen och plocka bär. Förra veckan åkte jag till nationalparken Ragakapa i ostligaste delen av Jurmala-området. Tallskog strösslad med mygg, bärplockare och... lyxvillor (lite ovanligt för en nationalpark). Fick ihop säkert ett drygt kilo blåbär, men tyvärr inga kantareller.