Extremväder leder till strandexodus

Det var lite dimmigt härom morgonen. Vart tog marken vägen?

Normalt är väder och temperatur i Stockholm och Riga nära nog identiska, men så här på sensommaren har vår närhet till Ryssland manifesterat sig i så kallad ryssvärme men också ryssdimma, ryssåska och fulla ryssar. De senare dyker upp i parker och på stränder när värmen driver dem ur deras bostäder, och vi gör dem sällskap. Lägenheten blir för varm på eftermiddagarna, trots golvfläkt.

Daugava beach, mitt i stan.
Bara att lägga sig i en hängmatta efter maten.
En bättre version av Kallis skulle jag säga.

Favoritstranden är nog faktiskt den mitt i stan, vid den tveksamt rena floden, med utsikt över rostig Finlandsbåt. Konstigt nog känns den aldrig lika överfull som kuststränderna och en cool strandservering med bra mat gör inte saken sämre. Två favoriter från menyn: kycklingsallad med ljummen bluecheesedressing (5 euro) och sidfläsk med rostad potatis och kantarellsås (8 euro). Dessutom kan man här doppa sig utan föregående långpromenad då vattnet blir djupt direkt. Vattenkvaliteten är tydligen ok för bad. Nåja, grumligt är det, men så även vid kusten. Skippa snorkeln till Lettlandsresan helt enkelt. Hinner dock se ett gäng pigga fiskar innan bottnen försvinner ur synfältet. Så giftigt är det i alla fall inte. Övergödning är nog det främsta problemet.

Jag kom på en användning för Jurmalas sandbankar, som på bild
Som ensamsolande tar man med sina grejer och lägger dem här
så har man bättre koll medan man vadar ut och badar!

I Jurmala lyser fisken vad jag kan se med sin frånvaro men det kan bero på att vattnet och stranden kokar av folk nu när värmeböljan har slagit till. Förundras över hur långt Rigabuktens sand sträcker sig och att det ser precis likadant ut överallt. Det är som en lågbudgetfilm där man har datoranimerat en bit landskap för att sedan kopiera det i oändlighet. Jag reser nu varje gång till en ny station på Jurmala-linjen för att ”upptäcka något nytt”. Tji fick jag. Möts alltid av samma flådiga kåkar (och några fantasieggande rivningsdito), tallskog, strandbarer i partytält, blå bänkar och blå papperskorgar. Man kan gå i timmar. Stranden är exakt lika långgrund, vit och bred meter för meter, kilometer efter kilometer. Med jämna mellanrum upplyser skyltar om var toaletter och tågstationer finns så klart men även om var man ska bedriva ”active recreation” och ”passive recreation”. (Det står precis så.) Det hela är lite väl välordnat för min smak men tröttar man på stranden kan man alltid gå upp i skogen och plocka bär. Förra veckan åkte jag till nationalparken Ragakapa i ostligaste delen av Jurmala-området. Tallskog strösslad med mygg, bärplockare och... lyxvillor (lite ovanligt för en nationalpark). Fick ihop säkert ett drygt kilo blåbär, men tyvärr inga kantareller.