Lovande otursdatum

Knappt två dagar kvar nu! Nu är jag inte speciellt skrockfull, men lite har man ju undrat om det verkligen är lämpligt att skriva kontrakt och initiera en flytt på fredag den 13e... Men så fick jag just ett veckomail från Café Opera med följande underbara text: "Fredag den 13:e är en otursdag enligt många. På senare år har det dock kommit fram att det bara gäller för folk som sitter hemma och tramsar med sitt fredagsmys. För alla som tar chansen och (sic!) njuta av ännu en klassisk festnatt hos Café Opera så lovar vi er all lycka, kärlek och tur i världen." Det låter ju lovande. Nu är visserligen chansen minimal att jag kommer att stå och dansa på borden på Cafét på fredag, men något "fredagsmys" och trams blir det i varje fall inte. Det blir jag, mina kartonger, min kära resväska och en madrass på golvet, vilket jag ju är van vid. Eventuellt hinns en aw-paus med också.
Som grädde på moset pratade jag dessutom just med lägenhetens tidigare innehavare och han har lovat att lämna kvar vintergrön ljung i balkonglådor på min fina balkong samt ett stycke dammsugare och ett köksbord. Livets nödtorft! Och några färre saker att köpa/rota fram ur mina egna förråd.

Lösning på två möbelproblem

För alla som eventuellt har legat sömnlösa över min möbelsituation sedan förra inlägget kan jag nu komma med två glada besked: I söndags gjorde jag ett återbesök på Stalands möbler på Åsögatan och med Lilys hjälp kom jag fram till en ljusbrun soffnyans som förhoppningsvis inte skär sig alltför mycket mot resten av möblemanget. Knappt 8.000 kr senare var den inköpt och hemleverans bokad till början av februari. Vilken livskvalitet att köpa möbler innanför tullarna! T-banan dit, strosa runt, peka, betala. Inga köer, bra service, väldigt få barnfamiljer och inga sådana där mardrömslabyrinter som man blir inlurad i på IKEA. Avslutade det hela med lunch på Urban Deli i surdegsträsket (SoFo) samt promenad till Moderna museet och den upphaussade Turner, Monet, Twombly-utställningen. Blev betydligt mer imponerad av deras omfattande fotoutställning med bilder från 1800-talet och framåt. Där irrade vi runt ett bra tag.

Sängen då? Ja, den är nu återfunnen i tidigare nämnda förråd, dold bakom ett oräkneligt antal kartonger med mer eller mindre okänt innehåll. Det ska bli SÅ spännande att få bo tillsammans med alla sina pinaler igen, men jag har en känsla av att mycket faktiskt MÅSTE avyttras till t.ex. Myrorna. Eller så får jag bosätta mig på Vårby-loppisen de närmsta helgerna. Eller, och det här tycker jag är en ganska rolig idé, så tvingar man alla besökare i nya lyan att ta med sig något de behöver/vill ha av det jag inte vill ha/har plats för.

Möbelsurfning på mörk mellandag

Med julen avklarad är det nu två (2) veckor kvar till den stora tillträdesdagen! Dags alltså att börja fundera på vad som finns och vad som eventuellt behöver införskaffas i möbelväg. Soffa har jag sedan länge konstaterat att jag inte har. Var och tittade på ett perfekt exemplar på Stalands redan för flera veckor sedan men fick en enorm ångest över färgvalet, så den affären körde fast helt. Kände mig som en obstinat unge när jag satt där omgiven av minst 20-talet tygprover och det slog mig: ”Men grönt då? Har ni inte det?” Det var ungefär den enda färgen de inte hade för den soffan. Och grönt har jag fått för mig att jag vill ha. Vi får se var det slutar. Inte är man gjord av pengar heller, vilket alltid är en nackdel.

Sen var det det här med säng. ”Den står väl i förrådet på min förra adress” (Skeppargatan), tänkte jag. Men ju mer jag tänkte desto mer började jag tvivla. ”Lånade du inte ut den till din kusin?” föreslog exet. Jo, visst var det väl så. ”Nej, du fick tillbaka den” svarar kusinen. Ja, det fick jag ju. Kanske den står i förrådet ändå. I vilket fall är den för liten för mitt nya sovrum. Där krävs något på 140-180 centimeter för att det inte ska se ut som en brits i en tortyrkammare eller nåt.

Det hela urartade i en eftermiddag av blockande (alltså surfande på Blocket.se) för att kolla andrahandsmarknaden på sängar. Hellre en begagnad säng än en begagnad soffa tänker jag. Man lägger ju ändå på en ny bäddmadrass och nytt överdrag. Marknaden visades sig ligga mellan ”bortskänkes” och nästan nypris, vem som nu betalar det för en begagnad säng…

Snubblade i detta blockande över den fantastiska sidan ReFurn. Här finns ALLT, till en billig penning. Varning dock för att det vimlar av fruktansvärda särskrivningar som jag inte tänker återge här. Å andra sidan kan man också få läsa klockrena beskrivningar som denna: ”Lite skitig men inga äckliga fläckar.” (om en säng).

Jämför gärna denna sida med begagnatsidan Got2get. Där har man sorterat ut IKEA-skräpet, lagt till lite vintage-kläder samt en nolla på priserna, minst. Men den är rolig att titta på.

Vad jag dessutom kommer att behöva är fler köksskåp, och ni vet ju hur jag är när det kommer till kök. Måste hitta originalskåp någonstans. Kan inte vara omöjligt, så som folk river ut kök till höger och vänster. Annars hittade jag ett företag som tillverkar kök i funkisstil. Beundransvärt. Dock har ett av deras referenskök parkettgolv! Usch och fy.

Från deras hemsida hamnade jag på den fantastiska bloggen Funkisjakten. Funkisporr på hög nivå. Sånt som piggar upp en mörk mellandag.

Julpyssel och jultv

Här syns resultatet av årets julpyssel i köket: lussebullar och sill. Det är väl ungefär vad det brukar bli, varken mer eller mindre, fast ibland blir det mer lussebullar. Det kan man i mitt tycke aldrig få för mycket av.

Sen har jag för första gången på många år slagit på tv:n på julafton. Tänkte jag skulle spana in den här Kalle Moraeus och försöka förstå varför han är så populär. Jag förstår fortfarande inte, och känner mig väldigt ofolklig. Slog över till tvåan istället och tittade på ett gäng brittiska komiker som ondogjorde sig över julen och allt därtill. Lite småkul.

Fascinerande med all denna ”julstämning” på tv. Själv arbetar jag ju för en tv-kanal (Axess TV) där vi inte med ett enda ord eller program avslöjar att det är juletider. Jo, jag är ansvarig för att det rullar en trailer där orden ”juldagen och annandagen” nämns, men annars är det bussiness as usual. Tänker mig att det kan vara skönt för den som sitter ensam att slippa påminnas om julmys hela dagen. Vill man ha jul är det bara att slå på ettan och titta på en överviktig dalmas som tänder ljus. Just nu är det för övrigt julandakt i en osedvanligt ful kyrka. På Axess däremot kommer senare en radda bra dokumentärer: Om Leonardo da Vinci, amerikanska krigsveteraner och sedan om en pensionär som bygger ett eget flygplan. Själv ska jag gå och äta julmiddag! 

Resursslöseri i chokladasken

Julfest har vi inte haft här på jobbet än, men däremot en Alladinask, så jag kan skriva under på åtminstone hälften av följande gåta:

 ”Vad är de för likhet mellan att öppna en Alladinask och gå på julbord?

Jo, man blir lika besviken varje gång för alla gobitarna är tagna och kvar är bara några spritfyllda äckel i hörnen.”

Att det blir som det blir på julfester och julbord kanske inte är så konstigt, men måste det bli så med chokladasken? Varför kan de inte bara utesluta de där bitarna som ingen vill ha? Ja, jag vet att de hade en omröstning där ägglikör fick stryka på foten, men det var några konservativa sadister som stödröstade på den allra äckligaste biten, körsbär i likör, bara för att den ”ska” vara med. Ok, men ha med ETT symboliskt körsbär i varje ask då, inte fyra, eller vad det nu är. Och ta för guds skull bort de andra likörbitarna. Billig mörk choklad och fejkad likörsmak är en hemsk kombination. Eller ge dem en egen ask så får vi se hur bra den säljer…

Jag fick till och med höra en skräckhistoria från en kollega om att när alla goda bitar är tagna slänger man helt sonika asken hemma hos honom. Lite väl drastiskt kanske, men jag förstår dem. Annars står den ju där och dammar i en evighet innan någon får ett ohejdbart sötsug inpå mellandagarna när allt är stängt och förbarmar sig över de spritfyllda äcklen.

Kulturvecka

En hel del kulturkonsumtion har jag hunnit med denna SL-kortlösa vecka nummer två. Det började redan i söndags med premiär på den nya Sherlock Holmes-filmen. Nu så här några dagar senare skulle jag inte för mitt liv kunna redovisa vad den handlade om. Frågan är om jag ens hade kunnat det samma kväll, men jag minns att den var snyggt gjord, och att jag höll på att somna hela tiden på grund av en sen kväll med för mycket rödvin-och-cola dagen innan.

I måndags blev det lite mera ambitiöst, nästan i överkant, med förhandsvisning av filmen Shame. En dröm för den undertextare som får betalt per textad minut, med endast ett fåtal replikskiften i långa, tysta och inte sällan ångestladdade tagningar. Mycket europeiskt, trots att den skildrar en sexmissbrukare i New York. Hade väl hoppats på ett lite högre tempo, men den var onekligen bra och gripande.

Så igår skiftade jag fokus från film till föredrag genom att bevista ett av Timbro arrangerat seminarium om idéhistorikern Isaiah Berlin och hans olika frihetsbegrepp. (Mer om detta event i SvD.) Det var inte fullt så tungt som det kanske låter. Fick med mig en pocketbok i tegelstensformat med Berlins bästa essäer. Funderar nu på om jag ska läsa dem själv vid tillfälle eller om den får bli julklapp till någon intellektuell person. Det lutar åt det förstnämnda. Den kommer att se bra ut i min bokhylla om inte annat.

Veckans kulturmarathon kommer att avslutas ikväll med en utflykt till Västerås av alla ställen, där jag ska se pjäsen Boeing, Boeing i Nöjeshundens tappning. Har ju tidigare jobbat som turnéledare för Nöjeshunden så det blir som ett litet återbesök för att se hur de klarar sig utan migJ

Sen är nog kulturkvoten fylld för denna vecka och helgens glögger tar vid. De intellektuella utmaningar som kvarstår är att fundera ut när man bäst köper sina julklappar utan att beblanda sig med alltför tålamodsprövande folkmassor. Jag tror på timmen innan stängningsdags, i alla fall i de extraöppna varuhusen.

Sista dagen med SL

Visst hade jag fått varningar om att man kunde bli beroende, men jag lyssnade inte på det örat. ”Jag ska bara testa. Hur farligt kan det vara?” tänkte jag i min oskuld. ”Bara en månad med SL-kort. Nu medan jag flyttar runt och måste kolla på lägenheter på helgerna och så.” Men en månad blev en sommar. Hornstull låg LITE för långt bort för att traska in till stan jämt. Den där Västerbron är fantastisk att åka över, men att gå över den är oftast ett helvete. Antingen är det för varmt eller för kallt, och nästan alltid halv storm, utom möjligen när det är som varmast och svettigast. Sen fastnade jag för vip-känslan det ger att ha SL-kort. Grönt ljus varje gång och ett välkomnande pip. Att slippa köa till luckan tillsammans med rems-folket.

Men just nu bor jag ju vid Karlaplan igen och blir bara frustrerad på att vänta på Ropsten-linjen och dess ständiga 10-minuterstrafik, eller än mer sällan. Betydligt smidigare att gå ner till Östermalm på max en kvart. Så nu (från och med imorgon) hoppas jag kunna ha karaktär nog att ha en kortfri månad, fram till flytten till Söder, då mitt beroende antagligen blir permanent. Ett dyrt nöje. Men det är bara tre chipspåsar i månaden, eller hur var det nu? Nej, det var bara höjningen. Låt mig räkna: Med Högalidshallenpriser motsvarar ett SL-kort drygt 50 chipspåsar i månaden… Herregud! Nåja, det kan jag leva utan. Jag får försöka hålla kvar den tanken och inte börja tänka på vad annat man kan få för 790 kr.