söndag 4 september 2016

Ode till september

Stockholms absolut vackraste innergård
och uteservering Hallwylska palatset, Hamngatan
Om jag fick bestämma skulle det vara september jämt, året runt. Måstenas tid är över och möjligheternas tid är här. Man kan sitta på skönt infravärmda uteserveringar dag som natt, men man kan sitta inne också. Man kan vara ute i skog och mark, men man kan sitta hemma och läsa en bok också. Den riktiga sommarvärmen är fortfarande kvar bara ett par timmars flyg bort för den ressugne, men vill man egentligen lämna den härligt klara höstluften här hemma? Med avbrott för en och annan uppfriskande regnskur är det ju perfekt klimat för det mesta. Man kan ta fram sina snygga höstkläder, men sommarkläderna funkar fortfarande med en kofta över. Jag älskar ”kavajväder”: man ska kunna ta på sig en kavaj utan att svettas, och utan att frysa. Sitter man i solen ska man kunna ta av sig den. Och det är mörkt på natten och ljust på dan. Bara en sån sak gläder i alla fall mig. Det är långt från en självklarhet på dessa breddgrader!


Att naturens skafferi är sprängfyllt gör inte saken sämre, speciellt inte för en svampfantast. Dagens utflykt började dock med äppelplockning. Jag och väninnorna kollade in fruktkartan.se där det finns tips om plockbara träd för dem som saknar egna. Sen bar det ut i den efterlängtade svampskogen där säsongen ligger i startgroparna men inte riktigt har kommit igång än. Riskor och några soppar hittades dock och omvandlades vid hemkomsten snabbt till sås av den hungriga svampplockerskan. Någon näve lingon blev det också, så senare i veckan är det inte omöjligt att det står blodpudding med rårörda lingon på menyn.
De är godare än de ser ut: blodriskor

Här på god väg att bli pastasås. På med svampbuljong och grädde bara

söndag 28 augusti 2016

Augustisammanfattning

Soligt Marstrand 
Man ska passa på att ”upptäcka Sverige” på sommaren brukar det heta. Detta KAN bli en såväl dyr som regnig historia men nu när jag hade tillfredsställt mitt flyktbehov under andra halva av juli och dessutom sparat pengar i Polen och tankat värme tills jag teg på Malta var jag redo att följa den patriotiska uppmaningen.




After beach på Sandhamn


”Augusti i Sverige” inleddes med bilsemester på Västkusten med pojkvän och svåger/svägerska. Målet var skaldjur på Västkusten. Att äta dem alltså, inte fiska. Räkor och havskräftor avnjöts i Strömstad, Marstrand och Göteborg. Bäst och färskast var det på Feskekörka i Göteborg. Tyvärr även sämst väder, men man kan inte få allt. För första gången i mitt liv fick jag dock se ett soligt Marstrand. Har varit där två gånger förut i regn och orkan. Det gjorde sig betydligt bättre nu.

Efter väst fortsatte jag i väl upptrampade fotspår österut. Först traditionell Sandhamnshelg med väninnorna. Förfest på båt, middag på Värdshuset och party/boende på Seglarhotellet. Mycket praktiskt att bo på partystället. Är toakön för lång går man bara till rummet och känner man för att byta klädsel (eller obekväma skor) går det på ett kick.
Tidlöst mode av Sara von Ehrenheim
Helgen efter fortsatte jag på ö-temat med ännu en Ålandstripp, för att fira ålandsväninnans födelsedag. Okej, Åland är inte Sverige och faktiskt möttes jag denna gång av barska legkontrollanter och söta knarkhundar. Men det går väl under rubriken ”upptäcka Norden” i alla fall? Och alla pratar ju som sagt svenska.


Avslutningsvis blev det en utflykt upp till det kanske vackraste av alla svenska landskap: Dalarna. Varför åker alla till Skåne och Västkusten när man kan åka hit? frågar man sig när man åker förbi alla överjordiskt vackra sjöar och röda stugor. Nästa år får det nog bli fler utflykter norröver. Nu blev det bara en snabb visit för att besöka väninnan Sara och titta på hennes fantasieggande utställning av egendesignade klädkollektioner genom tiderna.
Sandal av fiskskinn

lördag 20 augusti 2016

Svensk sommar

Det är illa nog med julafton: Stora grupper vuxna och barn med mer eller mindre vaga släkt- eller vänskapsband trängs ihop hemma hos någon i flera dagar för att bo, äta, dricka och sova tillsammans. Det är som en billigare sortens dokusåpa. Dock är ju julen över på några dagar. Värre är det på sommaren då liknande scenarior utspelar sig i upp till flera veckor, med ännu fler pikanta inslag så som isolering, brist på vatten, utedass, trängsel och oväntade besök. Mer som Robinson, fast man får inga prispengar om man överlever.
Ändå älskar svenskarna sin sommar och sina "sommarparadis". Paradis i det här sammanhanget kan syfta på vad som helst från en topputrustad lyxvilla till ett minimalt torp där väggarna knappt håller ihop. Det kan vara något man ägt i generationer eller något man hyrt sedan förra sommaren. Två år i rad i sommarsammanhang är en tradition. Huvudsaken är att platsen är tillräckligt skild från den förhatliga "vardagen". Det torde finnas få andra länder där ett utedass betraktas som höjden av idyll. Utländska besökare blir ofta snarare förfärade än avslappnade av detta avståndstagande till civilisationens bekvämligheter.
Just utedass står inte på listan över mina personliga sommarfavoriter, eftersom jag tillhör nattkissarnas släkte. Det är väl ok de fåtal ljumma nätter när man kan tassa ut i tofflor och nattlinne men juni- och sena augustinätter när frosten är nära att krypa på är det mindre kul att på småtimmarna behöva dra på sig byxor och huvtröja, minst, innan behoven kan uträttas utan risk för frostskador.
Den största fördelen med sommarparadis är ändå hur mycket de får en att uppskatta stadens moderniteter. Det räcker med ett par dagar utan dusch och rinnande vatten för att man nästan ska gråta av lycka över att kunna tvätta händerna eller skölja av en flottig tallrik i varmt vatten. Och att barfota gå de få metrarna till en varm toalett, dock utan måsar och soluppgångsutsikt, men det kan jag leva med.

Solnedgång från skärgårdssommarhus (Johans familjs)

måndag 25 juli 2016

Jakten på skugga och föda

Fin utsikt från "beachclub" med pool och badstegar ner i det
djupa, svala och klara vattnet utanför

Här har vi sökt gratisskugga på badpir under viadukt.
Stränder finnes ej, knappt i alla fall.



Något det inte är brist på här på Malta är värme. Vi har fått så vi tiger. Vad det däremot råder brist på är skugga. Det sista ordet man skulle beskriva ön med är ”lummig”. Den växtlighet som finns är snarast buskliknande, och sällsynt. Skuggan som möjligen finns att få är skapad av mänsklig hand: hus, viadukter och parasoller. Vill man kombinera skugga med närhet till vatten (också det nästan en nödvändighet i värmen) är det främst mer eller mindre dyrköpta parasoller som gäller. Vanligen 10-20 euro per dag får man lägga men då ingår också solstol, och ibland saltvattenspool. Har man en pool vid havet är det lag på att man ska använda havsvatten här. Bra idé tycker jag. Mer desinficerande och snällare mot huden än klor.
Utsikten från middagsrestaurangen i Valletta
Spinola bay, vår närmaste "bay" av många
På grund av den obarmhärtiga värmen har vi inte gjort så mycket mer än just jagat skugga vid vatten, förutom tidigare nämnda utflykt till Gozo. Något annat som visat sig svårfunnet här är bra mat. Efter att ha gått på nit efter nit matstrejkade vi (och min mage) och köpte hem plockmat från närmaste supermarket. Igår tog vi nya tag. Hugo’s Lounge hade fått bra betyg på många sajter (men det hade även många andra ställen där vi definitivt inte ätit gott så förväntningarna var låga). En sushi och en thaigryta senare var humöret bättre. Visst, det var inget typiskt maltesiskt, men gott och fräscht. Dock var inramningen kanske inte den mest idylliska: Mellan två stripklubbar på St. Julians mest populära partygata, för alla 17-åriga, sydeuropeiska språkresestudenter i alla fall. Ikväll blev det utflykt till Valletta, 30 min med lokalbuss härifrån. Kontrasten var slående. Först och främst består större delen av staden av gågator så man behöver inte springa över obevakade övergångsställen med fara för livet eller tvingas ut i körbanan när trottoarerna av okänd anledning upphör, som ofta är fallet här i St. Julian’s. Istället för partymusik underhölls man av små liveakter här och var. En jazzduo och en violinist, bl.a. Även nu hade vi tur med maten. Taproom kanske låter som en pub men det var en oerhört trevlig och sofistikerad restaurang som ändå inte var dyrare än de billigaste turistfällorna. Fantastiskt gott och lokal touch på menyn.

fredag 22 juli 2016

Kort Maltarapport

Hur många gånger har man inte smålett åt den där historien som radar upp europeiska stereotyper och bl.a. innehåller påståendet: I helvetet är engelsmännen kockar och allt är organiserat av italienarna. Föga anade man då att denna plats finns på riktigt och heter Malta. Men jag ska inte påstå att jag befinner mig i helvetet. Så fort man ser vattnet, vilket man gör nästan överallt på denna lilla ö, inser man i så fall att himmel och helvete är grannar. Försvunna bussar, läckande vattenberedare och gårdagens middag glöms snabbt när man kan ligga och sola mitt i ett akvarium. Vattnet är nästan overkligt rent och fullt av fiskar i olika storlek. Det spelar ingen roll om det är mitt i stan och småbåtarna ligger tätt. Siktdjupet är till synes oändligt. Eller som igår vid vackra Azure window, största sevärdheten på norra grannön Gozo. Trångt som i en kommunal simbassäng men vattnet kristallklart och småfiskarna till synes oberörda av busslaster av turister.

måndag 18 juli 2016

Sista dagen i Gdansk

Frisk havsluft och vit sand, men en mörk historia på Westerplatte
På andra sidan halvön lägger färjorna från Nynäshamn till.
Efter tre dagar i Gdansk har jag lyckats prova på det mesta som staden har att erbjuda i transportväg. Igår båt och dressin (!) för att besöka minnesmärket för platsen där andra världskriget startade: Westerplatte. Och idag pendeltåg till badorten Sopot med stopp i förorten Oliwa med vacker katedral och park, och så spårvagn tillbaka. 
Missar man dressinen går det att ta strandpromenad
Valde medvetet att inte åka till Sopot på en söndag. Tänkte att det säkert finns roligare saker att göra än att trängas med bakfulla, helgfirande polacker på strand och att döma av hur trångt det var idag: en måndag med skyar fulla av hotande regnmoln, var det nog rätt beslut. Nej, Sopot var till 90 procent trängsel och turistfällor och 10 procent charm. Orten är bl.a. känd för sin långa pir som man bör promenera på. Nu kostade det 5 zloty att gå ut på den. Gott så, det är bara drygt 10 kronor, men kön för att köpa biljetterna som krävdes för promenaden var lååång. Skippade piren och tog en iskaffe på strandservering istället, lyssnandes till två medelålders svenska män som diskuterade relationer. Kul att höra.
Det här var så nära piren i Sopot jag kom. Stod utanför vändkorsen
som man skulle ha biljett för att passera
Strand jag skulle rekommendera här är istället den på halvön Westerplatte. Inte för inte var platsen en populär kurort fram till första världskriget, och så får man sig lite historia till livs på köpet. Från stranden/hamnen är det en bit att gå till själva minnesmärket men just som jag ska börja promenaden står där en ung man i 40-talsuniform på en dressin och ropar något på polska. Jag dristar mig att fråga om man får åka med och vad det kostar. Visst får man det och det kostar egentligen ingenting, utom en frivillig donation. Trevlig service.
Oliwa-parken var väl värd ett besök. Mycket alléer och vackra vattendrag
Det ska sägas att man kanske inte alltid möts av översvallande vänlighet här men ingen jag har mött är heller otrevlig. De gånger man känner sig ignorerad beror nog främst på att de inte pratar engelska och tycker man är ett unikum som pratar varken polska eller tyska. Något liknande verkar de aldrig ha stött på här, där majoriteten av turisterna är inhemska. Flera gånger har folk kommit fram och frågat mig om vägen (eller vad de nu frågar) på polska. Jag måste se ut att höra hemma här!
Imorgon kanske det hinns med ett par museer till innan det bär av till Malta på kvällen. Blir en spännande kontrast som ni får läsa mer om här på bloggen sen.

lördag 16 juli 2016

Flykten - fortsättningen

Gdansk motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm: Dlugi Targ
Skavstabussen var fylld till bristningsgränsen och chauffören bitter. ”Ja, det är köer, köer och åter köer. Om någon vet någon smart väg får ni gärna komma fram och berätta. Jag vet INTE när vi kommer fram. Tack och hej.” Så farligt var det dock inte. Resan tog max någon halvtimme längre än normal. Värre var att Ryan-planet var en timme försenat! Ett stort kors i taket.
European Solidarity Centre med solidaritetsmuseet.
Perfekt väder för promenad och museibesök: +20 och molnigt
Men fram kom jag och har nu avverkat mitt första dygn i fina Gdansk, vilket går bra förutom att jag aldrig upphör förvirras över valutan. Jag menar man känner ju igen summorna från resten av Europa: 200 för bra hotell, 60 för taxi från flygplatsen, 15 för lunch, 30 för middag, 5 för en öl, etc. Men nu är det inte euro eller pund vi snackar om här utan zloty, och en sådan är värd drygt två kronor… Låt oss bara konstatera att det är svårt att göra av med pengar här, och direkt plågsamt att resa med bara handbagage. Jag har redan råkat köpa ett par skor trots att jag medvetet går omvägar runt affärerna.
Fullt med folk på Gamla stans kaj
Har distraherat mig själv med två museer: Ett om Solidaritetsrörelsen, som ju började i Gdansk 1980. På den faktiska platsen där strejken som utlöste det hela ägde rum har man uppfört ett enormt schabrak till museum med arkiv och bibliotek. Och ett om Polens och Östersjöns sjöfartshistoria, från vikingatid till idag.
Själv föredrog jag kajen mitt emot, den med kvällssol!
Ett nöje att titta på den blandade kavalkad av farkoster som körde förbi:
segelbåtar, lyxmotorbåtar, hyrda partybåtar av olika storlek, mm
Men det bästa med Polen är nog ändå inte låga priser, intressanta museer och gulliga hus utan maten. Det här är ett sånt land där man önskar att man hade en extra mage med sig så man kunde äta dubbelt så mycket. Lunchens ”bovetepannkakor” var först en besvikelse. Hade väntat mig farmors fluffiga blinier men detta var som rårakor, fast med kokt bovete. Dock oväntat gott. Kompakt och frasigt på samma gång, och till detta gräddfil och tunna laxskivor som smälter i munnen. Middag på en tjusig krog vid marinan. Fortfarande mätt efter lunchen, men en sallad nicoise går alltid ner. 70 kronor fattigare rullar jag hem och ska nu drömma om till perfektion halstrad pinfärsk tonfisk med alla de rätta tillbehören. En liten och naggande god gazpacho med färskt bröd ingick till förrätt.