Jag extraknäcker som utredare

Det är nu drygt en vecka sedan rulltrapporna på Stockholms mest (av mig i alla fall) trafikerade t-banestationer stängdes av. ”Okej, de är väl snart igång igen” är ens första tanke. Men man slår snart den tanken ur hågen och minns att vi ju bor i Sverige och att när någon nämner ordet ”utredning” är det lika med att ”det här kan ta precis hur lång tid som helst”. Är det dessutom något som har med säkerhet, byggande eller infrastruktur att göra kommer det hela att pågå in absurdum och självklart kosta fantasisummor. Så istället traskar man på där i de alltmer grusiga och potentiellt livsfarliga trapporna (är de verkligen säkrare bara för att de står still?) och tänker att det är utredningar man borde jobba med. Sitta i expertgrupper och granska överklaganden. Hur många miljarder per år går inte till denna yrkesgrupp?

Bra och billigt Slussenförslag! (från DN-programmet Viktors val)

År 2004 kom man fram till att man var tvungen att bygga om Slussen. Elva år senare har vi troligen ännu många år av överklaganden och utredningar framför oss innan första spadtaget tas. Jag skulle kunna satsa en slant på att vi kommer att se den första dödsolyckan på grund av att delar av den fallfärdiga Slussen rent fysiskt trillar ner på nån innan vi ser en byggstart. Någon som sätter emot?

För att ta ett annat exempel läste jag nyss i Södermalmsnytt att alla turer kring det eventuella byggandet av ett hus på Plankans innergård, som har överklagats i alla möjliga och omöjliga instanser, so far har kostat över 18 miljoner! Utan att en enda liten tegelsten har lagts på en användbar plats. Man kanske borde ha delat ut de där pengarna till de boende istället. Kanske det inte hade blivit så många överklaganden. Bara en tanke…

Hur orkar alla överklaga allt hela tiden, och hur orkar politikerna bestrida alla överklaganden? Kan inte alla berörda bara komma överens från början? Bra info till folket och sen en liten folkomröstning innan varje byggstart. Om inget ändras och en majoritet är för projektet ifråga så börjar man bygga och skippar det där med utredningar och överklaganden. (Är majoriteten mot får de ansvariga komma fram med något bättre förslag.) Finns det ingen instans för oss som vill göra motsatsen till att överklaga? Ett kontor dit man kan skicka arga lappar av typen ”men bygg XX nu då för i helvete! Vad väntar ni på” Och sätt igång rulltrapporna nån gång. Det är bra mycket troligare att någon kommer att snubbla och slå ihjäl sig alternativt få en hjärtattack av ansträngningen, eller bli nertrampad vid en eventuell utrymning, än att någon skulle fastna i trappen igen. Så, där har ni er utredning! Kan jag få en miljon nu tack?

Alla hjärtan, inte bara parhjärtan

Jag är en stor förespråkare för alla kommersiella högtider. Har full förståelse för att affärerna vill ha flera försäljningstoppar än jul. Sen finns det ju alltid för och nackdelar: Halloweengrejer är per definition inte estetiskt tilltalande (apropå det åt jag faktiskt ugnsbakad pumpa härom veckan. Riktigt gott!) och det här med semlor i januari kan inte vara bra för folkhälsan… Men alla hjärtans dag är i grunden en bra idé. Hjärtformade grejer och fina blommor kan man aldrig få för mycket av. När jag var liten firade vi det alltid som en familjehögtid med hemritade kort och gulliga små presenter. Dock är jag lite orolig att den anglosaxiska ”par-hets”-traditionen nu börjar ta överhanden på denna kärlekens dag. Det är inte bra för svenskar, som så lätt får ångestpåslag av att inte passa in i rådande mall. I detta fall är mallen att man ska ha en dejt, alternativt en superromantisk kväll med sin partner.

Gatorna var strösslade med ”romantiska” par när jag i godan ro var på väg till en trevlig Valentin-/födelsedagsfest i lördags. Det var KÖ in till vissa restauranger. Inte alls stelt att sitta där inklämd med hundra andra mer eller mindre lyckliga par som också har panikbokat ett bord och panikköpt rosor på Pressbyrån… Brr. När jag var singel hade vi olika teorier om detta att gå ut på Alla hjärtans dag. Oftast kom vi fram till att det hade den fördelen att de som var ute och festade denna dag i alla fall var garanterat singlar.

Befinner man sig i anglosaxiska omgivningar kan man säkert få en panikdejt vare sig man vill eller inte. Som när jag och en väninna var på semester på en övervägande kanadensisk resort i Dominikanska republiken för en massa år sedan. Första dan träffade vi på ett par killar som gick på samma universitet som vi (vi pluggade i Toronto då). De undrade om vi ville gå ut och äta med dem på onsdagen. Kan ju vara trevligt tyckte vi, men fattade inte riktigt varför de för oss mer eller mindre okända männen (eller snarare pojkarna) ville bjuda på middag så där mitt i veckan. Inte förrän samma dag insåg vi varför: Det var den 14e februari!

Nej, fram för mindre parångest och mer hjärtan och party! Visst är kärlek underbart och värt att firas, men vore det inte roligare att för en gångs skull fokusera på kärlek rent allmänt? Till en eventuell partner, javisst, men också till vänner, familj, bekanta, barn och grannar, ja alla i omgivingen som behöver ett leende och en kram. Den man lever med eller dejtar behöver väl ändå uppmärksamhet (och kanske till och med en middag och present) mer än bara en dag om året?

Drag under galoscherna?

Räcker inte för svensk vinter!

Det är väder för galoscher, eller gummistövlar, och broddar skadar nog inte heller. Minus fem grader och sol vore inte helt fel, tack. Tills vidare kämpar vi på i slasket. Impregnerar skor till förbannelse men föga hjälper det. I helgen körde jag med gummistövlar. Lite kallt trots ullsulor (som jag pular ner i alla skor) men torrt. Det finns inget värre än att ha blöta fötter. Det skulle möjligen vara att ha blöta händer, men det är oftast lättare att ordna.

Så idag kom jag på den briljanta tanken att jag ju faktiskt har ett par damgaloscher i garderoben. Gjorde ett felköp på nätet för ett par år sedan när jag försökte beställa galoscher till min far och blev mycket bestört när jag fick hem en kartong med en bild på högklackade pumps. ”Vad är det här för transvestit-märke?” var min första tanke, innan jag förstod att jag hade beställt helt fel.

Ryssarna vet vad man ska ha på fötterna!

Dessa är sinnrikt utformade med hål för klack och allt. Lysande! Dock trillar de av efter 50 meters promenad, och ytterligare tre gånger på vägen till tunnelbanan... Men jag kämpar på. Det känns så praktiskt och förnuftigt. Bra sula har de också. Säkert bara jag som inte har dragit på dem ordentligt. Gör ett nytt försök på lunchen men ger upp. De förvärrar liksom hela situationen med väta då slask kommer in innanför gummit så att man ständigt går omkring som i sina egna små personliga pölar. Nej, det skulle behövas rejälare doningar. Imorgon blir det gummistövlar och/eller extrastrumpor.

Tacka vet jag dessa supersöta, onesize flygplanssockor som vi fick av Aeroflot. Kompletta med gummiplan på sulan så man inte halkar runt här hemma i alla fall!

Stressig hemresa och bilduppdatering

Alltså det här med försenade flyg i kombination med anslutningsflyg… Vilken oönskad stressfaktor, och framförallt en orsak till extremt oönskad motion på semestern. Sist jag sprang som en skållad råtta till ett anslutningsflyg var i Philadelphia för flera år sedan. Vi var sena från New York och skulle hinna med flyget hem till Stockholm. Det var dagen innan midsommar. Missade vi planet skulle det bli midsommarafton på flygplatsen. Den här gången gällde det ”bara” en måndagskväll i Moskva. Det hade kanske kunnat vara riktigt trevligt, men efter två veckor i Thailand har man inte riktigt packning för minus tio, eller ryskt visum för den delen. Alltså sprang vi.

Två timmar sena från Bangkok (minuspoäng där för annars utmärkta Aeroflot). Anslutningsflyget från Moskva till Stockholm skulle ha lyft samtidigt som vi landade så jag antog att det var kört. Men när vi upplyser markpersonalen om vår destination får de något vilt i blicken och ropar ”Spring!” samtidigt som de pekar ut en riktning. Detta upprepar sig några gånger under löprundan. Uppgifterna om vilken gate vi egentligen ska till varierar, men att det är bråttom är de överens om. Jag blir mer och mer förbannad över att ingen kan komma och hämta oss med en käck liten golfbil eller nåt. Vi springer så fort benen bär i vad som känns som (och säkert är) flera kilometer. Tillslut står planet där och väntar. Vi hade säkert hunnit även om vi hade gått, men det kan man ju aldrig veta innan. De bittra ryssarna ombord måste ha suttit i en timme och väntat på oss sju svenskar från thailandsplanet. Då känns det bra att i alla fall vara högröd och svettblank i ansiktet när man kliver på!

Hem kom vi i alla fall så nu kan jag uppdatera med liten bildkavalkad. Skönt med stabilt internet.

Lumphiniparken mitt i Bangkok. En grön lunga men ingen avslappnande oas direkt.
När vi var där pågick en rockkonsert och flera stora marknader/mässor

På Sairee beach gillade de att böja palmerna i räta vinklar. Prydligt.
Här palmen vid baren som blev lite av vårt stamställe: Lotus. Kvällstid även festligt upplyst av kulörta lyktor.

Stranden vid hamnen: Mae Haad, en kort promenad från Sairee.
Fint även här men inte så badbart på grund av mycket båttrafik.

Klassiska longtailbåtar vid utflyktsön Naang Yuan

Komplicerad men ganska rolig klättring/vadning till Shark Bay

Väldigt söt ödla (kameleont?) i buske på Sai Daeng beach.

Tillbaka till civilisationen: Rambuttri street i Bangkok. Jag dricker iskallt (!)  rött vin på engelsk pub.
Johan dricker Guinness. Det större huset mitt i bild är vårt hotell. Skönt att ha nära hem!

Överraskande trivsel i gamla stan

Bangkoks Koh San road med omnejd överraskar verkligen. Jag hade föreställt mig ett kaotiskt, slumliknande område med svettluktande ryggsäcksturister, rastaflätor, fiskarbyxor, droger och dekadens. Allt detta är i minoritet och istället utmärks kvarteren av en bred blandning av turister i alla möjliga åldersklasser och kategorier. Själva Koh San domineras av försäljning av t-shirts och div krams samt hyfsat stillsamma barer. Det är inte som Patong direkt, långt ifrån. Parallellgatan Rambuttri, där vi bor på schyssta Viengtai hotell, är full av matställen och små barer med livemusik, samt "gatukök" a la thai som serverar allt från friterade insekter till färska kokosnötter.

Dagens sightseeing blev en privat tur på en av stadens kanaler där vi njöt av klassiska men billiga turistfällor som att köpa läsk och öl av kvinna i liten försäljningsbåt ("ska inte båtföraren få en öl också?" föreslog hon. Det fick han så klart.) och köpa bröd av en annan tant för att mata jättelika fiskar vid hennes brygga (bra affärside, få betalt för att flodens fiskar ska bli välgödda).
Middag avnjöts med två vänner som bosatt sig här i värmen, på deras stamhak Le Table de Tee. Ett lite undanskymt ställe som vi aldrig hade hittat på egen hand. Där åt vi sexrättersmeny för motsvarande ca 250 kr. Vi kommer att sakna priserna här... Men imorgon börjar oundvikligen hemresan.

Bebyggelsen kring kanalen är varierade, från slum till lyx

Strandutflykter på sydkusten

Förutom uruselt internet är Chalok en perfekt utgångspunkt för att utforska södra Koh Tao. Igår klättrade vi över vådliga klippor för att nå närbelägna Shark Bay. Inga hajar men däremot en del småfisk, och öns bästa strand: hyfstat bred även vid högvatten, skönt skuggande buskar och en lyxig resort som man kan drömma om att bo på under nästa res.

Shark Bay, svårtillgängliga lyxresorts utan hajar

Med låren brännande av träningsverk från gårdagens promenad, trappor, backar och klättring mjukade vi idag upp oss med en promenad till stranden Sai Daeng, drygt två kilometer härifrån. Extrema backar även dit, genom vackra landskap dock. Varför ska dessa idylliska, tropiska öar jämt vara så bergiga? Phi Phi, Praslin (Seychellerna), etc. Jämt är man ute och traskar i berg. Nåja, det är bara bra med motion på semestern! De flesta andra ungdomar begränsar sin motion till eventuellt dansande och ölhävande. För transporterna hyr de moppar och susar runt här på ön. Värre än myggen. Känns som om det går en moppe per person. Lite lugnare här på sydspetsen än inne i mer tätbefolkade Sairee Beach.

Överlag är det lite annorlunda stämning här i Chalok. Det känns som om många är här för en längre tid eller till och med bor här. Går man in på en bar får man nästan lite känslan av att trilla in på en hemmafest. Många verkar umgås i stora gäng där alla känner alla. Prostitution ser man inte röken av här, eller nån annanstans på Koh Tao. Thailändska killar och tjejer är ute och festar som vilka backpackers som helst. Man ser thailändska killar tillsammans med västerländska tjejer lika ofta (eller kanske t.o.m. oftare) än tvärtom.
Imorgon blir det taxi, båt och flyg tillbaka till Bangkok igen. Och förhoppningsvis till ett internet som tillåter även

Sai Daeng, inget klättrande för att komma hit
men väl promenad ner- och upp för näranog lodräta backar

bilduppdateringar! Denna gång bor vi två nätter i den äldre delen av stan, i närheten av backpackermeckat Koh San road, innan hemresa på måndag.

Ny strand: myggig idyll

Vi har idag omflyttat oss till södra delen av Koh Tao: Chalok bay, knappt tio minuters taxi från Sairee. En mindre, mer idyllisk strand. Fler höns och mygg, färre turister och den billigaste och godaste thaimaten hittills. Rejäl lunch för ca 25 kr. Här bor vi precis vid stranden, Sunshine Beach Resort. Vid Sairee bodde vi några minuters promenad upp i stan (Simple Life Resort) vilket nog är optimalt där såtillvida man inte hänger på stranddiscona till kl två VARJE natt, för innan dess lär de boende på de strandhotellen inte få någon sömn. Här finns det också en del barer men det verkar något lugnare.