tisdag 12 juli 2011

Händig på Hornsgatan

Nu måste jag bara skryta lite om min händighet. I ett par veckors tid har jag nu till och från blivit väckt kl. 7 av hantverkare som byter ut alla fönster här fastigheten. Så idag var det äntligen min tur. Såg framför mig moderna underverk som effektivt utestänger både ljud och värme. Och i brist på dessa egenskaper skulle jag i varje fall få rena fönster utan att behöva tvätta dem!

Nya fina fönsterdörrar.
Släpper in mycket ljus... och just nu även luft!

Lämnar nycklarna till de polska hantverkarna kl. 7.30 och när jag kommer hem på eftermiddagen ser jag till min glädje att nya fönster och balkongdörrar är på plats, och lägenheten täckt av byggdamm förstås. Dock saknas fönsterbleck och handtag/räcke till den franska balkongen så jag ringer byggledaren för att fråga när de slutför det hela.
- De kommer redan imorgon bitti.
- Vad bra för det blir lite varmt här när jag inte kan öppna fönsterdörrarna i sovrummet. (Jag har inget fönster i sovrummet utan bara dessa dörrar.)
- Jaha… Jo, nu är det så att vi inte har fått räckena till de franska balkongerna så de kommer inte att gå att öppna förrän räckena är monterade. (På hennes röst hör jag att detta kan bli typ till jul, tidigast.)
- Ni kan inte sätta dit ett handtag ändå, då? Jag lovar att inte trilla ut!
- Nej, absolut inte.
- Nehej, då får vi hoppas på en sval sommar, säger jag käckt och lägger på.
Helvete! Vad göra nu? Än så länge går det, men några grader varmare så kan man inte vistas i ett södervänt sovrum utan fönster. Det blir snabbt som en bastu. Bädda i vardagsrummet verkar vara enda lösningen.
Men så börjar jag inspektera låskonstruktionen och sedan verktygslådan. I brist på handtag borde det gå att sticka in något platt eller fyrkantigt i låskolven och vrida om. Kan det vara så enkelt? Jag provar med en bred skruvmejsel. Jajamensan! Fast nu ska jag inte ropa hej än. Tänk om de skruvar igen dörren på nåt djävulusiskt sätt imorgon efter slutfört arbete? Nåja, det mesta borde gå att lösa med en skruvmejsel. Och jag lovar att inte trilla ut!

fredag 8 juli 2011

Ironisk, eller informativ, skylt vid Stockholms fulaste plats

Observerade häromdagen en intressant skylt vid de där fantastiskt charmlösa bänkarna mellan femte Hötorgsskrapan och glasobelisken. Den anger med pilar och km rikting och avstånd till olika parker och grönområden; Haga, Djurgården, etc. Hur ska man tolka detta? Som ett långfinger åt dem som intar sin lunchmacka med utsikt över en hårt trafikerad rondell? ”Du är just nu miles away från närmaste park. Men ha det så trevligt bland avgaserna.” Eller är det ett seriöst försök till information? ”Vi vet att det här är Stockholms fulaste plats, så därför föreslår vi att ni tar picknickkorgen och sticker x antal km i den riktningen istället. Så, spring iväg nu.”
Ironin i det hela är att som turist har du nog ganska liten chans att faktiskt hitta till de skyltade områdena utifrån en enda skylt som pekar ut fågelvägen. Och för det andra är detta den plats i Stockholm där man befinner sig som längst ifrån alla gröna ytor. Utan cykel eller kollektivtrafik är det en rejäl promenad åt valfritt håll.
Jag börjar luta åt att det är någon typ av ironisk konstnärlig installation. Ett monument över misslyckad stadsplanering kanske?

lördag 2 juli 2011

Stockholmsnatt

Innan jag flyttade till Söder var jag mycket skeptisk till tunnelbaneåkande nattetid. Hade en bild av spyor, slagsmål och allmänt stök. ”Det är säkrare att gå” var min devis. Men jag måste säga (peppar, peppar) att jag hittills bara har haft positiva nattåkningsupplevelser. Det blir nästan som en del av utekvällen där man aktivt eller passivt deltar i diverse udda samtal.
Igår var jag dock osocial. Satt djupt inbegripen i mobilsamtal med en vän på annan ort och brydde mig inte så mycket om medtrafikanterna. Plötsligt avbryts vår mobilkonversation av att min vän avböjer ett erbjudande om kexchoklad. Varpå jag utbrister: ”Va, tackar du nej till kexchoklad!? Tänk om nån kunde bjuda mig på kexchoklad. Det skulle inte jag tacka nej till just nu.” (”Just nu” är i detta sammanhang ca kl 3.30 efter en hård utekväll.)
En kort stund senare, fortfarande involverad i telefonsamtalet, ser jag i ögonvrån hur killen i ett ungt par mitt över gången viftar med en kexchoklad! Han har hört min stilla önskan och hinner bjuda mig på en bit innan jag kliver av vid Hornstull. Så kan det också gå när man pratar för högt i mobilen…
Det tjatas mycket om att stockholmare är så stela, egotrippade, nonchalanta, etc. Men jag ser tillräckligt många lysande exempel på motsatsen, som ovanstående, för att stå ut med de som eventuellt är det.

fredag 1 juli 2011

Sommar utan ljuddämpare

Jag har aldrig varit någon fan av höga ljud, vare sig de kommer från människor, maskiner eller fordon. Sen jag tog bort en propp i mitt öra för ett par år sedan har detta blivit än värre. Det som förut på sin höjd var ett irriterande bakgrundsbuller låter nu som nåt som riskerar att göra mig halvdöv på nytt. Min läkare påstår att jag fortfarande har något nedsatt hörsel, men jag tycker snarare att jag hör för mycket! Det kan förstås bero på att jag delar mina dagar mellan Kungsholmsgatans och Hornsgatans mest trafikerade avsnitt…
Först var det studentflaken. De var inte bra i år. För lite musik och för mycket skrik. Och dålig musik när den väl hördes. Då gillar jag ändå ”studentflaksmusik” men i år tycker jag att de missade de bästa hitlåtarna till förmån för skumma remixer, som sen dessutom överröstades med skrik. Dansa mer och skrik mindre är mitt tips till nästa år.
Men nu är det sedan ett tag tillbaka dags för det värsta av allt. Något med snäppet mindre existensberättigande än cancer och fästingar: motorcyklar utan ljuddämpare. Varför? Motorcyklar, visst. Fantastiskt transportmedel, men man kan väl köra dem utan att låta som ett startande flyplan? Eller kör på motorvägarna då om ni absolut måste låta, men för f-n inte i stan. Fattar de inte hur många som störs? Jag kan till exempel inte titta på otextad tv hemma för minst var femte minut dränks allt ljud av en motorcykel. Prata i telefon går sådär. Måste absolut sitta i ett rum med stängda fönster.
Jag såg ett nyhetsinslag om att polisen provar nån ny utrustning för att kunna bötfälla ljudliga motorcyklister på plats. Hoppas den kommer till omfattande användning!

måndag 27 juni 2011

Nu stänger Sverige

På väg hem från midsommarfirandet, som för övrigt otippat avslutades med fågelskådning vid Angarnsjön norr om Stockholm, greps jag av en plötslig panikkänsla: Sommaren har inletts, alla samhällsfunktioner kommer att upphöra fram till mitten av augusti. Allt är stängt och alla är på semester. Sen lugnade jag ner mig. Jag bor ju på Söder nu. Där kommer folklivet att fortgå. Skönt med lite mindre folk på buss och t-bana, och dags att börja med morgon-/kvällsdopp på Långholmen kanske!
Men sen skulle jag ta t-banan till jobbet imorse och farhågorna besannas. Tågen går med tiominuterstrafik, i rusningstid. Sommartidtabell heter det tydligen. Plus att blå linjen är avstängd mellan Rådhuset och T-Centralen... Dags att klippa sl-kortet.
Nej, sommaren är ingen högtid för en vardagskramare som jag som gillar när saker rullar på effektivt istället för att gå på sparlåga. Det finns två sätt att tackla sommaren. Antingen tar man ut fem veckors semester och lägger sig i en hängmatta, eller liknande, eller så jobbar man på som vanligt och försöker uppskatta turistinvasioner och sommartidtabeller. I år kör jag på det senare.

Dagens Hemnet-luring (eller smarting) är denna ”lägenhet med renoveringsbehov”. Visserligen står det ”råyta” i rubriken, och det stämmer väl till viss det, men först och främst är det en kontorslokal, som föreningen kommer att tjäna grova stålar på att sälja som lägenhet. ”2 rum och kök, varav ett sovrum” står det också. Hm, jag ser bara ett rum, varav noll sovrum.

torsdag 23 juni 2011

Mysteriet med de röda dagarna

Nu får nån ta och förklara det här med röda dagar. Först har vi de röda dagarna som ingen firar: Trettondedag jul, kristi himmelfärd, nationaldagen. Fast jag var faktiskt på Skansen och vinkade till Kungen på den sistnämnda. Eller snarare, jag satt och surade mitt emot Grönan när kortegen for förbi. Jag hade bråttom över till Söder (med båten) men fick inte korsa gatan på en kvart pga kungatransporten.
Sen finns det de röda dagar som vissa firar (första maj) och dagar då man för länge sedan tröttnat på att vara ledig (annandag jul och annandag påsk).
Men konstigast av allt är att de två dagar när minst folk arbetar och det råder nära nog undantagstillstånd på gator och torg (midsommarafton och julafton) är inte ett dugg röda. De är ”dag innan röd dag” så egentligen, om regler ska följas till punkt och pricka, borde man väl jobba halvdag på dessa dagar? Istället blir det halvdag, eller helledigt, dag innan svart helgdag. Jag tycker mig för övrigt märka att det är fler som jobbar dagen innan julafton än dagen innan midsommarafton, men jag kan ha fel.
Det här blir i globaliseringens tidevarv speciellt absurt på midsommar. Jul har man ju i stora delar av världen så de flesta förstår nog att många är lediga på julafton, även om de själva mest firar juldagen. Men midsommar firas bara i Sverige och viss mån Finland. Kommer då en turist eller någon som ska göra affärer här och tittar i kalendern så ser de en röd lördag och tänker kanske inte mer på det. Hur ska de, utan närmare efterforskning, veta att all kontorsaktivitet avstannar torsdag em och att fredagen i praktiken är den rödaste dagen på hela året? Jag har till exempel blivit uppringd av utländska bemanningsbyråer som vill boka in intervjuer på midsommarafton. Lycka till, får man bara säga då.
Glad midsommar på er! Ta det lugnt i bilköer, systembolagsköer och regnrusk.

torsdag 16 juni 2011

Mera mäklarsvenska

Det är inte bara felaktig svenska som florerar i mäklarannonserna utan också en slentrianmässig överanvändning av vissa uttryck. ”Renoveringschans” är en sådan klassiker, som kan innebära allt från en lägenhet som ännu inte plastats in i tarkettgolv och högblanka ikea-skåp till något med stampat jordgolv. Oftast är det något halvsunkigt som nån legat och självdött i och som säljs på uppdrag av bostadsrättsföreningen. Det är också vad jag måste försöka få tag i om jag vidhåller mitt projekt ”rädda gamla kök”.
En annan klassiker är olika varianter av ”centralt men lugnt”. Balkong på första våningen ut över Drottninggatan beskrivs som lugnt bara för att det är en gågata. Likaså beskrivs lägenheter ett kvarter från Medborgarplatsen och Götgatsbacken som lugnt läge. Jo jag har sett att det är väldigt lugnt där på helgerna. Nästan som att bo på landet kan jag tänka mig. Aldrig nån som kissar i de portarna…
Lika målande beskrivs en lägenhet längst ut i Fredhäll som ”nära citypulsen”. Ja, allt är förstås relativt. En kvarts promenad till t-banan och en kvarts resa så är man ju på ”lugna” Drottninggatan förstås.
Två andra favoritutryck som kan petas in lite här och var är ”lättmöblerad” och ”minitvåa”. Är något inte lättmöblerat (hur man nu avgör om något är det) så är det istället ”charmigt”, vilket innebär att planlösningen är helt omöjlig. Minitvåa blir automatiskt allt som är över 35 kvm. Att jag hade en bokhylla som lite skärmade av sängen i min förra etta på 26 kvadrat hade till exempel säkert kvalificerat den till en minitvåa.
Något som känns lite olustigt är överanvändningen av uttrycket ”förstabostad”. Det var väl ok så länge det användes på skrymslen kring 20 kvadrat men nu har jag flera gånger sett det användas om rymliga ”minitvåor” på uppemot 40. Varför säger de så? Det signalerar ju automatiskt att ”det här tycker vi inte är ett lämpligt objekt för någon över 25.” Min ovanstående etta köptes för övrigt av en äldre herre varpå mäklaren kom med en lång förklaring om att han inte hade råd att köpa något större och att han faktiskt hade för avsikt att bo där permanent. Måste man vara fattig bara för att man köper en etta trots att man är över 25? Det handlar väl om prioriteringar?
Avslutningsvis, skulle ni kalla detta för ”Klassisk 1920-talsbostad”? Jag får snarare lite 60-talsvibbar, med det plastiga golvet och allt.