Innan jag flyttade till Söder var jag mycket skeptisk till tunnelbaneåkande nattetid. Hade en bild av spyor, slagsmål och allmänt stök. ”Det är säkrare att gå” var min devis. Men jag måste säga (peppar, peppar) att jag hittills bara har haft positiva nattåkningsupplevelser. Det blir nästan som en del av utekvällen där man aktivt eller passivt deltar i diverse udda samtal.
Igår var jag dock osocial. Satt djupt inbegripen i mobilsamtal med en vän på annan ort och brydde mig inte så mycket om medtrafikanterna. Plötsligt avbryts vår mobilkonversation av att min vän avböjer ett erbjudande om kexchoklad. Varpå jag utbrister: ”Va, tackar du nej till kexchoklad!? Tänk om nån kunde bjuda mig på kexchoklad. Det skulle inte jag tacka nej till just nu.” (”Just nu” är i detta sammanhang ca kl 3.30 efter en hård utekväll.)
En kort stund senare, fortfarande involverad i telefonsamtalet, ser jag i ögonvrån hur killen i ett ungt par mitt över gången viftar med en kexchoklad! Han har hört min stilla önskan och hinner bjuda mig på en bit innan jag kliver av vid Hornstull. Så kan det också gå när man pratar för högt i mobilen…
Det tjatas mycket om att stockholmare är så stela, egotrippade, nonchalanta, etc. Men jag ser tillräckligt många lysande exempel på motsatsen, som ovanstående, för att stå ut med de som eventuellt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar