Lilla badorten Ksamil strax söder om betydligt större Saranda
Den olidligt heta sommaren 2018 åkte jag och Jenny ner till Albaniens Riviera medels båt från Korfu och fick oväntad svalka med temperaturer runt 25 grader. Vände man blicken ut mot havet var det oerhört vackert med solnedgångar som tog andan ur en och vatten i olika nyanser av blått. Bakom ryggen bredde allt annat än vacker betongbebyggelse och ett kargt landskap ut sig. Däremellan stränder man knappt kunde skohorna sig ner på. Men vad gör väl det när stämningen är naivt vänlig och både priser och attityd påminner om hur jag kan tänka mig att Sydeuropa var i turismens barndom. När man väl kommit på att alla har ”bitchy resting faces” förstår man att de älskar turister. De har inte hunnit tröttna än. Våra Airbnb-värdar gödde oss med allt från färska munkar till hemgjord sprit. Musslorna (och alla andra skaldjur här) var bland de absolut bästa jag har ätit. Pinfärska från bland annat den lilla insjön Butrint som förvandlades till saltvattensjö när någon kommunistpamp på sin tid kom på att gräva en kanal till den från havet.
Åka tillbaka? Jag skulle vilja besöka huvudstaden Tirana också, men södra Albanien känner jag mig rätt klar med.
En del saker vet man att man saknar först när man får tillbaka dem. Det blev jag varse häromdagen när jag gjorde en dagsutflykt till vårt norra grannland Nicaragua. De har nämligen trottoarer! Det är något som är mer sporadiskt förekommande i Costa Rica. I Fortuna och Coco har vi snubblat fram på mörka vägrenar eller kryssat mellan parkerade bilar. Att få gå på riktiga trottoarer i vackra kolonialstaden Granada var en lisa för själen.
Gulliga hus och uteserveringar i Granada, NicaraguaPå platsen där människooffer brukade slängas i vulkankratern står nu ett kors
Men nej, jag menar inte att Costa Rica är något helvete för det. Rubriken syftar på våra stopp på den välorganiserade bussturen: den aktiva vulkanen Masaya, som sägs vara en av helvetes portar. Ja kanske för de stackare som offrades här i prekoloniala tider. Nu offras bara turisternas hattar och i värsta fall mobiltelefoner. En i vår grupp förlorade sin keps till den rykande kratern. Varje grupps besök är begränsat till 15 minuter av hälso- och säkerhetsskäl.
Paradiset då? Jo nästa stopp var en båttur på Lago de Nicaragua. Den största sötvattenssjön i Latinamerika. Utanför Granada ligger en paradisisk skärgård med över 300 små öar utspridda i det badkarsvarma, lugna vattnet. En del obebodda och andra med privata hus att köpa eller hyra. En ö med hus vi såg var till salu för 260 000 USD. Billigare än en etta i Stockholm! På en av öarna bodde tre halvtama spindelapor som tvångsmatades av turisterna.
Turisttrött spindelapa på egen ö. Tydligen hade de blivit ”räddade” ur fångenskap, men nu är de rätt fast på sin ö…Coolt hus byggt på två öar i ”skärgården” Las Islotes
Nästan som ett paradis kändes som sagt också Granada med sina färgglada hus, torg, kyrkor och ja: trottoarer. Tyvärr fick vi inte möjlighet att gå runt så mycket på egen hand. Det var guidad promenadtur och 15 min fri tid! Ibland kändes det lite som att resa i Nordkorea, med den skillnaden att många turister faktiskt reser på egen hand i Nicaragua. ”Är det farligt?” undrar man ju då? Vår guide förnekade detta å det bestämdaste. Faktum är att det var en hel del protester i landet för något år sedan. Inget som direkt påverkade turister, men turismen sjönk ändå drastiskt. Nu börjar det bli bättre. Jag fick inte intrycket att det skulle vara ett speciellt farligt land. Mycket fattigdom så klart men alla verkar vara vänliga och strävsamma. ”Gated communities”, eller snarare hus bakom gallergrindar, och droger såg man inte alls lika mycket av som i amerikaniserade Costa Rica. Detta är det riktiga Latinamerika med höns, grisar och hundar på gatorna. Ruckel men också vacker arkitektur och en levande gatubild. Granada är som en bättre version av Cartagena. Men jag ska inte dra för stora slutsatser av ett dagsbesök. Jag måste åka tillbaka!
Vårt första stopp efter gränsen var vid sydliga delen av Nicaraguasjön där man har fin utsikt mot ön Ometepe med dess vulkaner
Tredje och sista stoppet på vår Costa Rica-resa är strandorten Coco beach i nordvästra delen av landet. På den här kusten är alla stränder ganska lika: långa, platta med finkornig lavasand. Gör sig inte så bra på bild men sköna att promenera på. Det som skiljer dem åt är demografin. Orterna och stränderna längre ner på Nicoyahalvön har bättre surf och därmed mer ungdomar, hippie/hipster-stämning. Vi har lugna vatten och mycket lokalbor samt mängder av amerikanska pensionärer som är rätt bra på att festa de också.
Bred och fin strand här i Coco. Just här rinner en å ut i havet
Orterna här verkar inte vara uppbyggda kring stranden som i många europeiska länder. Istället växer de fram kring en huvudgata som leder ner mot stranden. Här ligger (i alla fall i Coco) alla stora barer och restauranger. Vid stranden finns ett fåtal mindre ställen. Stora hotell och höga hus lyser helt med sin frånvaro här. Vi bor i ett parhus i ett litet komplex med sju andra liknande lägenheter i två plan och med ingång från bottenvåningen. Stor fin pool i mitten av det hela, om man inte orkar tampas med den mörka sanden.
Vår hotellpool i Luxury Coco Villas
Igår promenerade vi genom de västra delarna av stan, som visade sig vara där lokalbefolkningen bor. Köpte glass för en tiondel av priset samt blev utsatta för en lokal parad. Absurd men rolig. Först kommer ett gäng vuxna och barn utklädda i olika masker, många med tjurtema, och låtsatsstångar alla i närheten (däribland oss), sen en golfbil med en ung skönhetsdrottning och sist en miniorkester i en pickup. En del i denna årliga fest är att man skjuter kraftiga smällare lite då och då, gärna kl 5 på morgonen. Tror ni vi vaknade med ett ryck första gången? Trodde det var knarkkrig och skottlossning! Nu när man vet vad det är somnar man snabbt om.
Detta är en levande fiskeby. Många båtar både på land och i vattnet
Transporter i Costa Rica är inte speciellt smidiga och inte speciellt billiga. För att ta oss till stopp nummer två på vår resa, staden/byn Fortuna, anlitade vi vår airbnb-värd där som skjutsade oss de dryga tre timmarna från Jaco för 150 USD. Då vet man att man kommer fram till rätt adress i alla fall. I sms-kommunikationen verkade hans engelska bra men när jag sa att jag kunde spanska övergick all kommunikation till det. Oavbruten spansk guidning under fyra timmars hårnålskurvor mellan Jaco och Fortuna. Jag kämpade med att hålla mig fast i sätet och samtidigt översätta valda delar av guidandet till Jenny.
Kan man inte få nog av regn och regnskog är Fortuna den perfekta utgångspunkten. Så här såg det ut mest överallt. Denna bild dock från en hängbro i parken Mistico
Vår värd och chaufför gav oss, förutom oupphörlig guidning, även bra tips på aktiviteter i Fortuna, byn vid foten av den numera insomnade vulkanen Arenal (som hade utbrott 1968 och sen stod och ”puttrade” fram till 2010). Den är främst känd för sina spa-anläggningar, med vatten som värms upp av vulkanen. De varierar i pris från gratis till tusentals kronor per dag. Vi satsade på gratis! Från vägkanten några kilometer utanför byn gäller det att hitta en stig ner till floden som rinner från vulkanen. Där forsar perfekt tempererat vatten fram. Skulle gissa på 30-35 grader. Sen gäller det bara att hitta en sittplats där man inte sveps iväg av strömmen, och man har en naturlig jacuzzi! Efteråt tog vi en fika på lyxhotellet Tabacon, några hundra meter från gratisfloden. Här kostar dagspa 160 USD… men kaffe och lån av toa ”bara” 4.
Så här såg den varma floden ut på förmiddagen när vi var där. Efter kl. 11 är det fullsmetat med folk.
Vår andra dag gjorde vi en utflykt till ”Mistico hanging bridges”, en promenadslinga på ca 3 km genom vacker regnskog, på stigar, broar och hängbroar. Såg inte lika mycket djur som på förra djungerturen (i Manuel Antonio) men så gick vi utan guide också. Skymtade dock en apa (ev. spindelapa), en orm och en uggla. Och så ösregnade det, nåja det växlade mellan ösregn, duggregn och korta uppehåll, som under hela vår vistelse i Fortuna. Mellan april och december är det regnperiod. Detta var alltså den torra perioden… men vi hade tydligen lite otur med en ihållande kallfront. Nåja, kallt var det inte. Runt 25. Men vi var ändå överlyckliga när vi igår tog en fullsatt minibuss (55 USD/person och drygt fyra timmars nya slingervägar) ner mot soliga, torra kusten och Coco Beach!
Från starten på hängbro-promenaden har man (under soligare dagar) perfekt utsikt över vulkanen Arenal. Här kan man skymta basen
Costa Rica har 26 nationalparker och de skyddade naturområdena utgör totalt drygt 25 procent av landets yta. Igår var vi i den minsta av dem: Parque Manuel Antonio. Den ligger en och en halv timme med bil från Jaco. Vi var lata och tog hotellets svindyra heldagsutflykt dit istället för att försöka kajka runt i lokalbussar (krävs två olika, med bussbyte i byn Quepos) eller hyrbil. I slutändan blev det nog ganska prisvärt då både transport (med hotellets utmärkta chaufför Kenneth, som också hämtade oss på flygplatsen), inträde och guide till nationalparken, samt en sen men god lunch på vägen hem ingick.
Att gå runt i parken utan guide funkar så klart också men troligen ser man då inte hälften så många djur. Guiderna kan se en syrsa på hundra meters håll. Det är helt otroligt. Vi skämtade om att de måste ha gått runt i parken och limmat fast djurstackarna i början av dan! Sen hade guiden med sig en kikare som han riktade mot djuret, fågeln eller insekten i fråga och alla kunde ta bilder genom linsen. Med min braiga zoom (på riktigt kamera, ej mobil) lyckades jag dock se och fota en del på egen hand också. Kände mig stolt när jag hittade bladskärarmyror helt själv! (Okej, de var överallt) Ett annat lättspanat djur var kapuciner-aporna på stranden där turen avslutades för sol och bad. De mer eller mindre överfaller alla turister och snor allt ätbart.
Apa på stranden med famnen full av stöldgods
Det ironiska är att det är totalförbjudet att ta med snacks in parken, troligen för att man inte ska frestas att mata djuren. Jag fick lämna ifrån mig både chips och nötter som jag tänkt äta på stranden. Sen finns en kiosk där man kan köpa snacks, och på stranden är det fritt fram att smaska, men då kommer som sagt aporna (som inte heller får matas) och snor maten! De kallas passande nog ”maffian” av lokalborna fick vi lära oss.
På varsin sida om en liten halvö ligger playa Mauel Antonio och Playa Espadilla Sur. Detta är den senare och rubrikbilden den första. Båda mycket fina, men denna har lite mer strömt vatten. Nåja, det är bara 5-10 meter att gå mellan dem på smalaste stället så man behöver inte välja!
Meningarna om första stoppet på vår Costa Rica-resa, strandorten Jaco, går vitt isär på onlineforum och i guideböcker. Ett sunkigt höghushelvete som präglas av brott, droger och prostitution, eller dynamisk partystad med bra strand och surf? Alla verkar dock vara överens om att det är väldigt turistigt. Fel, fel, fel. Alla har fel och jag undrar om vi verkligen har kommit till rätt ställe. När man står på den breda, mörka stranden kan man räkna till totalt fyra hus högre än två våningar. Stämningen är lugn och avslappnad utan vare sig alltför mycket trafik eller folk. Vi ser varken droger, horor eller speciellt mycket party. Hamnar mitt i en surfklass för barn när vi promenerar längst stranden, men ser inga mängder vuxna surfare. Stranden är ren och fin att promenera på men har tydligen inte helt rent vatten och starka strömmar så vi badar helst i vår fina hotellpool.
Jag vid hotellpoolen. Bakom mig serveras frukosten till kl 10.30 varje dag. Bra frukost och helt ok tid!
Det är en av fördelarna med Jaco. Detta är det enda stället (nästan) i Costa Rica där man kunde hitta bra hotell till schysta priser. (Länder som inte har fyrstjärniga hotell för under tusenlappen har jag inte mycket till övers för) Oceano boutique hotel ligger tio minuters promenad från stranden och den enda huvudgatan, men det är bra att röra på sig på semestern, och man kan som sagt vila upp sig vid poolen utan att behöva trängas innan man ger sig ut i hettan. Temperaturen är stadigt parkerad på strax över 30 och havsvattnet känns nästan lika varmt när det rullar in över den svarta sanden! Något svalare i poolen som tur är.
En annan fördel är att stranden ligger relativt nära huvudstaden San José, så vi kunde åka direkt hit när vi landade i måndags natt. En och en halv timme med taxi på slingrande vägar, som tur var utan speciellt mycket trafik. Då vi landade sent var delad buss inget alternativ. Det skulle dessutom ha kostat bortåt 40 USD/person och den förbeställda taxin lyckades vi pruta ner till 100. Transport är ingen billig affär här… Som tur är är maten både god och relativt billig. Har just ätit en typisk lokal lunch bestående av ris, bönor, matbanan och något kött till (idag blev det korv) på en så kallad ”soda”, enkel restaurang med bricklunch. 50 kr för mat och dryck. Vem minns när dagens lunch i Stockholm låg på den prisnivån? Det är väl nästan en generation bort nu?
Varmt vatten rullar in över Jaco beach. Frodiga kullar omger staden och stranden
Det har blivit dags att sammanfatta reseåret 2019, som bjöd på en hel del repriser men tre nya länder: Colombia, Malaysia och Slovakien.
Det började med drömresan till Colombia i månadsskiftet januari-februari. På två veckor hann vi med fem vitt skilda platser: huvudstaden i bergen (Bogota), den karibiska paradisön San Andres, storstaden Barranquilla (känd för Shakira och sin karneval), strand- och hamnstaden Santa Marta och västerlänningarnas turistmecka Cartagena. I Bogota bokade vi fel hotell och hamnade på gränsen till de sämsta områdena men trots det kändes det aldrig speciellt brottsligt eller hotfullt, varken där eller någon annan stans i landet. Största risken här är att bli nertrampad av andra turister på stranden.
Overkligt blått vatten i många nyanser omger San Andres. Här pytteön Johnny Cay strax intill
Konst av plastflaskor i kreativa Bogota
Vattenfall i djungeln utanför Santa Marta
Nattliv i Cartagena. Här bara västerlänningar till skillnad från resten av Colombia
Hann knappt landa hemma förrän det var dags för jobbresa till London. En helt ok stad när jobbet betalar och man får en specialguidad tur på British museum. Besökte även anrika Travellers Club men även här är det mögel och heltäckningsmattor på toaletterna.
I slutet av mars var det dags att fylla på solnivåerna igen med en veckas slapp semester i Kuala Lumpur. Drömresa både dit och hem med Finnair och halvfulla plan. På plats blev vi uppgraderade till fyrarumslägenhet med frukostmatsal på femtielfte våningen och pool med olympiska mått, eller möjligen lite större. KL blev en ny favoritstad. Trevligare än ”grannstäderna” Singapore och Bangkok. Billigare och mer asiatiskt kaos än Singapore men å andra sidan mer internationellt och uppstyrt än Bangkok.
Kuala Lumpur är utsikternas och skyskrapornas stad. Här takbar på helikopterplatta…
…och här utsikten från vår frukostmatsal på lägenhetshotellet Lanson Place
Under våren blev det ett par Östeuroparepriser: Berlin på påskhelgen och Warszawa i maj. Båda spännande och prisvärda städer med öl och mat som inte går av för hackor, men de börjar bli lite för sönderkramade av turister för min smak. Slovakien där jag var i juli är att föredra, om man som jag letar efter mer unika upplevelser. Huvudstaden Bratislava har sina turistiga områden men också massa guldkorn, och bergen är bara oslagbart vackra, med eller utan turister. Ta tåget upp till Tatrabergen, men kosta på första klass.
Bratislava: Liten men naggande god huvudstad
Åkte skidlift upp till knappt 2 000 meters höjd och klättrade en bit för denna magnifika utsikt i Štrbské Pleso
I oktober var det dags för tv-mässan i Cannes igen. I år blev det hotell istället för lägenhet, med skenande frukostkostnader till följd. Bara ett par veckor senare bar det av på höstlovsresa till Madrid med tre generationer, och kontrasten i pris- och serviceläge mellan de två länderna blev uppenbar… Otroligt bra shopping på båda ställena dock!
Madrids vackra tågstation varifrån vi gjorde en blixtvisit till Toledo
Årets sista utlandsresa gick till Riga. Min absoluta favoritstad i Europa. Den blev inkörsporten till Östeuropa när jag bodde där 2015, och nu har jag dessutom en svägerska där. Glatt överraskad av att restaurangscenen har hottat till sig sen jag var där sist. Inte ens min vegetariska väninna behövde svälta.
Stalinskrapan i Warszawa…
…och i Riga. Säga vad man vill om Stalin men han hade i alla fall bra smak vad gäller arkitektur!
Detta års första resa blir till Costa Rica om exakt en vecka. Kommer bli mycket fokus på strand men också en del djungel och natur. Boenden bokade i turiststrandstaden Jaco, djungelutgångspunkten Fortuna och lugnare (kanske) strandstaden Coco beach i norra delen av landet. Hoppas kunna ha råd och tid med en utflykt till närbelägna Nicaragua också. Två länder i en smäll!
