Mat att sakna

Maten kan vara en anledning att resa bort, men den kan också vara en anledning att längta hem. Kom att tänka på detta när jag läste en undersökning om vilken mat svenskar på semester saknar mest. Svaret får en att undrar var svenskar egentligen semestrar. Det man saknar allra mest är nämligen… tacos?! Jag är tvungen att fundera på om jag någonsin har varit i ett land där man verkligen inte kan få tag på tacos. Tveksamt. Men det är klart, ”svenska tacos”, såna där med köttfärs, tacokrydda, hushållsost och burkmajs kanske inte finns precis överallt. När jag bodde i Mexiko saknade jag faktiskt svenska tacos något enormt, det ska erkännas. Tills man vande sig vid små mjuka majstortillas med finhackat saftigt fläskkött och berg av koriander. Nu är det dem man saknar!

Nej, när jag är utomlands en längre tid är det bara en svensk matvara jag saknar: hårdost. Att få hyvla in på en vällagrad västerbotten, prästost eller svecia. Här kommer vi också in på omvärldens mystiska brist på osthyvlar, men den grundar sig väl i bristen på hyvelbara ostar, med undantag för Englands fantastiska cheddar möjligen. När jag bodde i Riga var det riktigt eländigt. Speciellt som där fanns ostar som såg ut (nästan) som de hemma och med liknande namn: cheddar, gouda, etc. Men de smakade alltid som stearin med i bästa fall viss sälta. Sällan har en gräddost ätits upp med samma frenesi som efter hemkomsten från Riga!

Frukosttallrik i Kroatien med faktiskt en helt ok hårdost, smaklös färskost men underbar skinka och smakrika grönsaker

Minst lika vanligt är att man hemmavid saknar rätter från utlandsresan. Nu senast de mjälla fiskarna och frasiga matbananen från Colombia, men sedan tidigare har maten från till exempel Belize satt sig på minnet. Att få äta sig mätt på hummerstjärtar för en spottstyver, rejäla quesadillas, och milkshakes med färska frukter. Vi må vara bra på mjölkprodukter i Sverige men det här med färska frukter och grönsaker saknar man, när man en gång vet hur de ”ska” smaka. All den Georgiska maten var fantastisk men just gurkan och tomaterna var oslagbara, och ljusår från det man pliktskyldigast hackar upp till vårvintermiddagen här hemma.

Har höga förväntningar på vad Kuala Lumpur har att bjuda på! På onsdag bär det av.

Ibland gör inramningen sitt till för matupplevelsen också. Här hemlagad kalvgryta på berg i undersköna Kazbegi, Georgien

Konsten att boka en vinterresa (igen)

Läste nyligen en mycket bra krönika om vikten av att ha vänner med samma storlek på plånboken när det kommer till att planera en gemensam semester. Detta är naturligtvis helt sant, men jag skulle vilja tillägga att det även är viktigt att man samlar på samma flygpoäng…

Väninnan och jag var helt överens om att göra en tripp till Kuala Lumpur nu i mars: Värme, shopping och billiga hotell, på numera faktiskt rimligt avstånd. Tidigare har flygtiderna avskräckt men nu har både Thai och Finnair resor med en respektive två mellanlandningar på totalt runt 16 timmar. Överkomligt. Väninnan pushade lite diskret för Thai och jag för Finnair. ”Tänk, det är ju SÅ lyxigt att åka med Thai, och tre timmars mellanlandning i Bangkok fördriver man lätt.” Jag kontrar med ”Men SÅ smidigt att åka direkt från Bromma (till Helsingfors) och vidare till Asien. Blir mycket billigare också.”

Till slut kryper det fram att väninnan samlar på Star Alliance-poäng och jag på Oneworld (och Skyteam). Dessutom visar det sig att när väninnan ska köpa till bagage krymper den där prisskillnaden till ett minimum. Jag ska vara borta kortare och dessutom har jag nästan slutat flyga med incheckat bagage. Jag skulle säkert glömma att hämta upp det från bagageutlämningen om jag försökte! Det hela slutar med att jag bokar in mig på Finnair den 20 mars och hon flyger Thai dagen efter. Alla nöjda! Jag säger om flyg som folk brukar säga om hotell: Man ska ju ändå bara sova där. Behövs ingen större lyx för min del. Att de är i tid är det enda jag begär.

Däremot lägger jag gärna mer pengar på ett bra hotell. I Kuala Lumpur är vår plan att tillbringa en del tid vid en trevlig hotellpool så det forskades en hel del om vilka som hade bra solläge. Det är inte helt lätt i en stad full av skyskrapor att ha en solig pool kan jag säga. Nu chansar vi på Lanson Place som har fått bra rekommendationer och där de dessutom har lägenheter med skilda sovrum, ett måste när man har helt olika krav på sovrumstemperatur.

En Londonskeptiskers rapport

Knappt hann man landa från Colombia förrän det var dags för nästa resa, denna gång i jobbets regi, till en av mig mindre omtyckt plats: London (1 N av 5). Jag försöker att tänka positivt och inte vara oresonlig i mitt Londonhat, men det går sådär. Knepet är att inte röra sig alltför mycket i den turistövermättade staden. Efter att ha checkat in på halvsunkiga (men med Londonmått mätt superlyxiga) hotell Cavendish går vi ett par kvarter för att avnjuta afternoon tea på betydligt finare Stafford. Det är här London är som bäst: När man leker att man är kvar på 1800-talet och dricker te (eller i mitt fall kaffe) ur sirliga silverkannor på nymanglade vita linnedukar i sober, klassisk miljö. Att sen två små scones kostar 200 kr och att personalen inte är artigt brittisk utan förvirrat irriterade spanska ungdomar får räknas till nackdelarna. Det jobbar nästan inga svenskar i serviceyrken i London längre, som när jag var ung. Skulle säga att 90 procent är sydeuropéer. Rivoli bar på Ritz är en annan klassiker som rekommenderas. En bra bit över tvåhundringen för 25 ml gin, men här är servicen oklanderlig och en snacksbricka ingår.

Praktfulla blomsterarrangemang på Stafford Hotel

En annan USP för London är museerna. Vi hade förmånen att få en liten guidning på British museum. Detta borde vara mall och föredöme för all världens museer. Så mycket kunskap, så mycket prylar, så mycket information! Här finns verkligen allt, men det skulle ta veckor eller åtminstone dagar att se hela museet. Allt är pedagogiskt presenterat i snygga montrar med finstilta informativa texter, fjärran från interaktivt trams.

Några tips till Londonskeptiker, förutom att gå på museer: Ta taxi. Det är det enda som är prisvärt här, plus att det är roligt att åka i de stora bilarna. Chaufförerna hittar (till skillnad från i många andra städer) överallt, och man slipper trängas på trottoarer och i den klaustrofobiska t-banan. Var dock beredd på att det tar lika lång tid som att gå på grund av trafiken.

Bo utanför centrum. Här kan man faktiskt hitta prisvärda hotell som inte luktar alltför mycket mögel. Betalar någon annan: Propsa på femstjärnigt, det är motsvarande vad en svensk skulle kalla normalstandard. The Ritz verkade väldigt trevligt!

Tänk dig att du har rest tillbaka i tiden. Då blir upplevelsen charmigt exotiskt istället för att du ska svära över att bygg- och hygienstandarder är lägre än i de flesta u-länder.

Bara i England: Heltäckningsmattor på offentliga toaletter. Lukten av mögel slår emot en som en käftsmäll

Hejdå Colombia! Vi kommer gärna tillbaka

Jag har varit dålig på att sätta betyg på våra besökta platser under resan, men de låter sig svårligen jämföras. San Andres och Cartagena är de mest fotogeniska. Överallt vyer så vackra att man tappar andan. De femtielva nyanserna av blått hav och vita stränder respektive färgglada hus dekorerade med de sötaste balkonger och blomrankor. Samtidigt är dessa platser de minst typiskt Colombianska. San Andres är mycket Jamaicainfluerat och många av invånarna pratar lika gärna engelska som spanska. Cartagena är å andra sidan mer Kubainfluerat men framförallt som sagt oerhört tillrättalagt. Att kalla det gentrifierat vore en underdrift.

Palmer och blått vatten är två av San Andres usp:ar

Dessa platser är också dyrare än genomsnittet, så här bodde vi på lite enklare men bra hotell. Först på Mar y Sol, som visade sig vara det mest avlägset belägna hotellet på San Andres. Vi trodde att det låg vid flygplatsen men hade nog blandat ihop det med Sol y Mar. Dock tillhandahölls sporadisk skjuts till stränder och stad, samt god middag på hotellet. Två sista nätterna bodde vi på Airbnb på gångavstånd till staden. (Finns bara en egentlig stad på ön.) I Cartagena bodde vi på Casa Real, ett av få ändå hyfsat prisvärda boenden innanför murarna.

Cartagena: Fullt av löjligt snygga hus

I Santa Marta, eller snarare Rodadero, hade vi den bästa utsikten, över en strand vi inte använde (från lyxiga men ganska ljudstörda Tamaca Beach Resort). Utflyktsmöjligheterna var alltför lockande. Dubbla poäng här alltså: mycket att se i omgivningarna men samtidigt en hel del bra shopping, restauranger och hotell både i Santa Marta och i Rodadero, varav den sistnämnda även har lång strand.

Utsikten från vårt rum på Tamaca, som vi lärde oss betyder ”stort hus vid stranden” på indianspråk. Passande!

Huvudstaden Bogota där vi började vår resa är så klart ett måste på en fullständig Colombia-resa. Här är maten och klimatet helt annorlunda än vid kusten. Gott men utan fisk respektive svinkallt sammanfattningsvis. Här gjorde vi ett hotellmisstag och bokade Hotel Americano, i tron att det hade rekommenderats oss. I själva verket var det ett annat hotell med samma eller snarlikt namn som åsyftats. I området där detta ligger ska man alltså INTE bo. Det är motsvarande som att bo på nån bakgata kring Centralstationen i Stockholm, men i Bogota… På dagtid bra, centralt läge, men efter 19 är det bara taxi som gäller.

Grönskande väggar är ett vanligt inslag i Bogota

Barranquilla är kanske inte ett ”måste”, men skulle jag välja någon av platserna vi besökt att bosätta mig på skulle jag nog välja denna stad. Den är stor nog att rymma allt man kan kräva av en storstad, extremt prisvärd, och välordnad med latinamerikanska mått mätt. Det bästa var ändå hotellet. Helt otroligt att Washington Plaza skulle ha lika många stjärnor som Casa Real eller Americano (3). Nej, i Colombia finns inga mellanting. Jag skulle säga att Washington var ett typiskt, bra 4-stjärnigt hotell, och de andra 2-stjärniga på sin höjd. På de enklare hotellen jobbar max två personer. En trevlig på dagtid och en tröttmössa på kvällar och nätter, medan det på de ”finare” hotellen myllrar av personal som gör allt från att ständigt gå runt och städa, visa en till rummen, servera frukost, bära väskor, boka utflykter, you name it. Lyx är prisvärt i Colombia, vilket drar upp slutbetyget till 4 N av 5. Åk hit! är det kortfattade rådet. Nej, det är inte farligt bara man har normalt folkvett. Står man dessutom ut med stundtals hög ljudnivå och påträngande försäljare (främst Cartagena) har man intet att frukta.

Typisk gatubild från Barranquilla. Dels kvinnan som skyddar sig från solen medels paraply. Vi gjorde detsamma. Här är det väldigt varmt! Dels skylten som visar på förbud för häst och vagn. Det förekom annars på många gator. Att se det avancerade motorvägsbro-bygget över floden (i paritet med Östersundsbron typ) på ena sidan vägen och hästkärror på den andra är verkligen essensen av Colombia.

Cartagena – vackert turistmecka

Colombia är som sagt fullt av variation och kontraster. Vägarna kantas av slumområden när vi tar bussen mot Cartagena. På sina håll de eländigaste av skjul men på andra välvårdade men enkla och färgglada tegelhus. Tätt, tätt. Barn och hundar leker eller sover på oasfalterade gator. Få affärer. Det mesta säljs från vagnar eller provisoriska stånd. Efter crka fyra timmar med två olika minibussar rullar vi in i Cartagenas norra förorter. Pang så är det enorma lyxhotell på ena sidan vägen, fortfarande slum på den andra.
Men ingenstans är kontrasten så stor som mellan Gamla stan i Cartagena och det Colombia vi hittills har besökt.

Gamla stan i Cartagena avgränsas till större delen av en rejäl mur som man kan promenera på

Är vi ens i samma land? ”Vad tyst det blev” är min första kommentar. Här finns knappt någon trafik, enstaka taxibilar bara. De ambulerande försäljarna skriker inte ut sitt utbud. Butiker och restauranger har inte högtalarna på högsta volym. Allt är mycket rent och välordnat. Mängden turister är också slående. Backpackers lyser med sin frånvaro men annars är alla turisttyper och länder representerade. Vi hör fortfarande inga svenskar men ser några som ser misstänkt skandinaviska ut. Detta är verkligen Colombia ”light”.

Överallt färgglada, välputsade fasader, boutiquehotell, fina restauranger, prydliga små butiker. Allt en turist kan behöva. Att det sen är kö för att ta kort på varandra vid fina vyer eller att man kommer med på hundratals instagramkonton om man står på fel plats kommer liksom på köpet

Utflykter med vattentema från Santa Marta

Det finns inga mellanting här i Colombia. Det är, lite hårddraget, lyx eller armod. Då vi nu i Santa Marta befinner oss på lyx-delen av skalan hotellmässigt blev vår första utflykt här präglad av detta. Fjärran från överlevnadsövningar till sjöss med okänt mål. Nej, här förklarades turen i detalj av en välmanikyrerad dam i luftkonditionerat kontor. Vad vi skulle ha med oss (bekväma skor, badkläder, myggmedel), vart vi skulle (båttur på flod, bad vid privat strand och besök i byn Palomino) och vad som ingick (lunch, vatten, handduk och guidning).

Privat strand vid hotell Las Rocas. Solstopp på vår exklusiva utflykt

Guiden visade sig dessutom vara sonson till hotellets grundare. Fint ska det va! Hela tiden blev vi upplysta om var nästa toalett fanns och hur lång tid de olika etapperna skulle ta. En mycket avslappnande dag med bad i flod (Rio don Diego) och god fisklunch på det exklusiva hotellet vid stranden där vi även slappade i hammockar. Avslutade med fika i Palomino där vi för första gången såg andra ”västerländska” turister, eller med andra ord backpackers, i mängder. De verkar ha sina mycket noga upptrampade stigar här, där Palomino av någon anledning är ett stopp. Trevlig liten by visserligen, men den ligger inte ens vid vattnet.

Typisk lunch: fisk med limesås, kokosris och stekt matbanan

Bergsbyn Minca med omgivningar är ett annat av deras vattenhål. Dit gjorde vi en betydligt billigare diy-utflykt med lokal guide (en bekant till vår guide/vän i Barranquilla). Minibussen till Minca tog ca 45 minuter och därifrån gick vi i en knapp timme till ett känt vattenfall som är ett populärt turistmål. Man kan ta bil eller moped också men djungeln man går igenom (på bred väg) är otroligt vacker så promenad rekommenderas. Då kunde vi även göra ett stopp vid mindre kända vattenfall halvvägs, där vi var så gott som ensamma. Vattenfallens motsvarighet till The Beach!

Brant stig och lite klättrande för att komma till ”hemligt” vattenfall

Prisvärd trivsel i Barranquilla

Från pardisön San Andres flyger vi till Atlantkustens huvudstad Barranquilla. För övrigt Sydamerikas första flygplats, byggd 1919, men den är inte stor. Här är turismen lika med noll, speciellt en måndag i januari, och priserna därefter. Vi bokar ett enligt utsago 3-stjärnigt hotell mitt i den ”bästa” stadsdelen: Alto Prado, för 400 kr natten. Hotel Washington Plaza känns dock mer som 4-stjärnigt med tipp-topp service, läge och standard.

Karnevalsdekorationer utanför vårt fina hotell

Det finns inga direkta turistattraktioner i Barranquilla, förutom möjligen världens näst största karnival (efter Rio) i mars. Förberedelserna har redan börjat under vårt besök med försäljning av biljetter och kläder.

Vi möter upp Jose, en kontakt till Natalia som bor i staden och visar oss runt. Vi åker till stadsdelen Puerto Colombia där vi minglar med fiskande och badande lokalbefolkning på en förfallen pir. Den föll delvis ihop för fyra år sedan och är avstängd med stängsel och taggtråd, men folk har så klart gjort hål så man kan gå ut ändå. Det gäller att se upp med var man sätter fötterna bara, då det är hål rakt ner i vattnet på sina håll…

Hinner också med ett besök på närbelägna Castillo de Salgar, mest för utsiktens skull, och en som vanligt god fiskmiddag vid floden Magdalena som rinner ut i havet ungefär där Baranquilla ligger.

Kvällssol och utsikt från 1800-tals borgen de Salgar utanför Barranquilla

Trots, eller kanske tack vare, bristen på turistattraktion rekommenderas ett besök i Barranquilla. Hotellen är som sagt mycket prisvärda och det finns mängder av bra restauranger, åtminstone i Alto Prado-området. De södra delarna av staden är mycket fattiga. Konstrasterna här liksom överallt i Colombia är extrema.