Hejdå Colombia! Vi kommer gärna tillbaka

Jag har varit dålig på att sätta betyg på våra besökta platser under resan, men de låter sig svårligen jämföras. San Andres och Cartagena är de mest fotogeniska. Överallt vyer så vackra att man tappar andan. De femtielva nyanserna av blått hav och vita stränder respektive färgglada hus dekorerade med de sötaste balkonger och blomrankor. Samtidigt är dessa platser de minst typiskt Colombianska. San Andres är mycket Jamaicainfluerat och många av invånarna pratar lika gärna engelska som spanska. Cartagena är å andra sidan mer Kubainfluerat men framförallt som sagt oerhört tillrättalagt. Att kalla det gentrifierat vore en underdrift.

Palmer och blått vatten är två av San Andres usp:ar

Dessa platser är också dyrare än genomsnittet, så här bodde vi på lite enklare men bra hotell. Först på Mar y Sol, som visade sig vara det mest avlägset belägna hotellet på San Andres. Vi trodde att det låg vid flygplatsen men hade nog blandat ihop det med Sol y Mar. Dock tillhandahölls sporadisk skjuts till stränder och stad, samt god middag på hotellet. Två sista nätterna bodde vi på Airbnb på gångavstånd till staden. (Finns bara en egentlig stad på ön.) I Cartagena bodde vi på Casa Real, ett av få ändå hyfsat prisvärda boenden innanför murarna.

Cartagena: Fullt av löjligt snygga hus

I Santa Marta, eller snarare Rodadero, hade vi den bästa utsikten, över en strand vi inte använde (från lyxiga men ganska ljudstörda Tamaca Beach Resort). Utflyktsmöjligheterna var alltför lockande. Dubbla poäng här alltså: mycket att se i omgivningarna men samtidigt en hel del bra shopping, restauranger och hotell både i Santa Marta och i Rodadero, varav den sistnämnda även har lång strand.

Utsikten från vårt rum på Tamaca, som vi lärde oss betyder ”stort hus vid stranden” på indianspråk. Passande!

Huvudstaden Bogota där vi började vår resa är så klart ett måste på en fullständig Colombia-resa. Här är maten och klimatet helt annorlunda än vid kusten. Gott men utan fisk respektive svinkallt sammanfattningsvis. Här gjorde vi ett hotellmisstag och bokade Hotel Americano, i tron att det hade rekommenderats oss. I själva verket var det ett annat hotell med samma eller snarlikt namn som åsyftats. I området där detta ligger ska man alltså INTE bo. Det är motsvarande som att bo på nån bakgata kring Centralstationen i Stockholm, men i Bogota… På dagtid bra, centralt läge, men efter 19 är det bara taxi som gäller.

Grönskande väggar är ett vanligt inslag i Bogota

Barranquilla är kanske inte ett ”måste”, men skulle jag välja någon av platserna vi besökt att bosätta mig på skulle jag nog välja denna stad. Den är stor nog att rymma allt man kan kräva av en storstad, extremt prisvärd, och välordnad med latinamerikanska mått mätt. Det bästa var ändå hotellet. Helt otroligt att Washington Plaza skulle ha lika många stjärnor som Casa Real eller Americano (3). Nej, i Colombia finns inga mellanting. Jag skulle säga att Washington var ett typiskt, bra 4-stjärnigt hotell, och de andra 2-stjärniga på sin höjd. På de enklare hotellen jobbar max två personer. En trevlig på dagtid och en tröttmössa på kvällar och nätter, medan det på de ”finare” hotellen myllrar av personal som gör allt från att ständigt gå runt och städa, visa en till rummen, servera frukost, bära väskor, boka utflykter, you name it. Lyx är prisvärt i Colombia, vilket drar upp slutbetyget till 4 N av 5. Åk hit! är det kortfattade rådet. Nej, det är inte farligt bara man har normalt folkvett. Står man dessutom ut med stundtals hög ljudnivå och påträngande försäljare (främst Cartagena) har man intet att frukta.

Typisk gatubild från Barranquilla. Dels kvinnan som skyddar sig från solen medels paraply. Vi gjorde detsamma. Här är det väldigt varmt! Dels skylten som visar på förbud för häst och vagn. Det förekom annars på många gator. Att se det avancerade motorvägsbro-bygget över floden (i paritet med Östersundsbron typ) på ena sidan vägen och hästkärror på den andra är verkligen essensen av Colombia.

Cartagena – vackert turistmecka

Colombia är som sagt fullt av variation och kontraster. Vägarna kantas av slumområden när vi tar bussen mot Cartagena. På sina håll de eländigaste av skjul men på andra välvårdade men enkla och färgglada tegelhus. Tätt, tätt. Barn och hundar leker eller sover på oasfalterade gator. Få affärer. Det mesta säljs från vagnar eller provisoriska stånd. Efter crka fyra timmar med två olika minibussar rullar vi in i Cartagenas norra förorter. Pang så är det enorma lyxhotell på ena sidan vägen, fortfarande slum på den andra.
Men ingenstans är kontrasten så stor som mellan Gamla stan i Cartagena och det Colombia vi hittills har besökt.

Gamla stan i Cartagena avgränsas till större delen av en rejäl mur som man kan promenera på

Är vi ens i samma land? ”Vad tyst det blev” är min första kommentar. Här finns knappt någon trafik, enstaka taxibilar bara. De ambulerande försäljarna skriker inte ut sitt utbud. Butiker och restauranger har inte högtalarna på högsta volym. Allt är mycket rent och välordnat. Mängden turister är också slående. Backpackers lyser med sin frånvaro men annars är alla turisttyper och länder representerade. Vi hör fortfarande inga svenskar men ser några som ser misstänkt skandinaviska ut. Detta är verkligen Colombia ”light”.

Överallt färgglada, välputsade fasader, boutiquehotell, fina restauranger, prydliga små butiker. Allt en turist kan behöva. Att det sen är kö för att ta kort på varandra vid fina vyer eller att man kommer med på hundratals instagramkonton om man står på fel plats kommer liksom på köpet

Utflykter med vattentema från Santa Marta

Det finns inga mellanting här i Colombia. Det är, lite hårddraget, lyx eller armod. Då vi nu i Santa Marta befinner oss på lyx-delen av skalan hotellmässigt blev vår första utflykt här präglad av detta. Fjärran från överlevnadsövningar till sjöss med okänt mål. Nej, här förklarades turen i detalj av en välmanikyrerad dam i luftkonditionerat kontor. Vad vi skulle ha med oss (bekväma skor, badkläder, myggmedel), vart vi skulle (båttur på flod, bad vid privat strand och besök i byn Palomino) och vad som ingick (lunch, vatten, handduk och guidning).

Privat strand vid hotell Las Rocas. Solstopp på vår exklusiva utflykt

Guiden visade sig dessutom vara sonson till hotellets grundare. Fint ska det va! Hela tiden blev vi upplysta om var nästa toalett fanns och hur lång tid de olika etapperna skulle ta. En mycket avslappnande dag med bad i flod (Rio don Diego) och god fisklunch på det exklusiva hotellet vid stranden där vi även slappade i hammockar. Avslutade med fika i Palomino där vi för första gången såg andra ”västerländska” turister, eller med andra ord backpackers, i mängder. De verkar ha sina mycket noga upptrampade stigar här, där Palomino av någon anledning är ett stopp. Trevlig liten by visserligen, men den ligger inte ens vid vattnet.

Typisk lunch: fisk med limesås, kokosris och stekt matbanan

Bergsbyn Minca med omgivningar är ett annat av deras vattenhål. Dit gjorde vi en betydligt billigare diy-utflykt med lokal guide (en bekant till vår guide/vän i Barranquilla). Minibussen till Minca tog ca 45 minuter och därifrån gick vi i en knapp timme till ett känt vattenfall som är ett populärt turistmål. Man kan ta bil eller moped också men djungeln man går igenom (på bred väg) är otroligt vacker så promenad rekommenderas. Då kunde vi även göra ett stopp vid mindre kända vattenfall halvvägs, där vi var så gott som ensamma. Vattenfallens motsvarighet till The Beach!

Brant stig och lite klättrande för att komma till ”hemligt” vattenfall

Prisvärd trivsel i Barranquilla

Från pardisön San Andres flyger vi till Atlantkustens huvudstad Barranquilla. För övrigt Sydamerikas första flygplats, byggd 1919, men den är inte stor. Här är turismen lika med noll, speciellt en måndag i januari, och priserna därefter. Vi bokar ett enligt utsago 3-stjärnigt hotell mitt i den ”bästa” stadsdelen: Alto Prado, för 400 kr natten. Hotel Washington Plaza känns dock mer som 4-stjärnigt med tipp-topp service, läge och standard.

Karnevalsdekorationer utanför vårt fina hotell

Det finns inga direkta turistattraktioner i Barranquilla, förutom möjligen världens näst största karnival (efter Rio) i mars. Förberedelserna har redan börjat under vårt besök med försäljning av biljetter och kläder.

Vi möter upp Jose, en kontakt till Natalia som bor i staden och visar oss runt. Vi åker till stadsdelen Puerto Colombia där vi minglar med fiskande och badande lokalbefolkning på en förfallen pir. Den föll delvis ihop för fyra år sedan och är avstängd med stängsel och taggtråd, men folk har så klart gjort hål så man kan gå ut ändå. Det gäller att se upp med var man sätter fötterna bara, då det är hål rakt ner i vattnet på sina håll…

Hinner också med ett besök på närbelägna Castillo de Salgar, mest för utsiktens skull, och en som vanligt god fiskmiddag vid floden Magdalena som rinner ut i havet ungefär där Baranquilla ligger.

Kvällssol och utsikt från 1800-tals borgen de Salgar utanför Barranquilla

Trots, eller kanske tack vare, bristen på turistattraktion rekommenderas ett besök i Barranquilla. Hotellen är som sagt mycket prisvärda och det finns mängder av bra restauranger, åtminstone i Alto Prado-området. De södra delarna av staden är mycket fattiga. Konstrasterna här liksom överallt i Colombia är extrema.

San Andres-sammanfattning

Promenad runt Johnny cay, någon kvarts båtfärd från San Andres.

Efter noga övervägande får San Andres betyget 4 svaga N av 5. Karibien är ju liksom aldrig fel: Maten (helst fisk med underbara såser och kokosris eller frasiga pommes), klimatet (alltid 25-30 med svalkande bris), palmerna, och havet med sina sju nyanser av blått (minst). Men är man folkskygg är det inte rätt destination. Dock 99 % latinamerikanska turister (mest från Argentina) och för ovanlighetens skull 0 svenskar. Man hittar inga ödestränder här, men det är inte knökfullt heller, förutom på båtturerna. De är ett kapitel för sig… Ett måste om man vill se de vackra små öarna runtom San Andres, och det vill man. Men också en övning i paniksituationer till sjöss.

Stranden mitt i (den enda) stan på ön. Lång så aldrig överdrivet trångt, när vi var där i alla fall

Båtarna är öppna motorbåtar som fylls med 30-talet personer. Landstigningen är komplicerad då bryggor saknas och vågorna är höga. ”Snabbt, snabbt. Skynda på. Hoppa!” skriker kaptenen. Däcksmän assisterar oss i hoppet, knappt ett par meter ner i halvmeterdjupt vatten. Värre är ombordstigningen. Då ska man UPP två meter i en båt som kränger vilt i vågorna. Och snabbt ska det gå. Vi blir ömsom lyfta ömsom kastade upp på däck och sedan ska man snabbt inta sin plats på en av de hala, blöta bänkarna, allt under stressade skrik, och båten håller på att krocka med tiotals andra båtar. Båtflyktingkänsla, men vi får i alla fall flytvästar.

På landbacken är allt lite mer avslappnat. Här transporterar man sig med söta små bussar som kör i en cirkel runt ön. Vi besöker bland annat Hoyo Soplador (ung. Blåshålet) på öns södraste ände. När de enorma vågorna slår mot kusten trycks en vattenkaskad upp genom ett hål i berget. Att sitta med en kokosnötsdrink, lyssna på vattnets rytande och titta på när folk står i strålen och blir blöta är riktigt avslappnande!

Händelserik första dag i värmen!

Man tror det ska vara avslappnande detta med att åka till solen. Igår kväll landade vi på ön San Andres strax utanför Nicaragua (men den tillhör Colombia), två timmars flyg från Bogota. Idag tipsade hotellet om en ”tour” kring ön, med bil trodde vi, men det visade sig vara en båt-tour. Kul det också i och för sig. Förstod inte varför det såldes plastfodral till mobiler innan avresan, men väl framme köpte vi också ett… I den lilla båten överöstes man nämligen av vatten, tills jag kom på att skydda mig med ett paraply mot stänket. Ändå körde de lugnt och fint.

Resan till Rose cay var tack och lov kort, men sen kom nästa utmaning. Vi blev ilandsatta på denna ”cay” och tillsagda att tillbringa tre timmar där. Kruxet är att Rose cay är stor som en tumnagel. Man kan snorkla i de grunda vattnen och det finns ett par hyddor att äta i. Landarealen är i princip noll. Det blev snabbt nattklubbstrångt ju fler båtar som satte i land turister. Att sitta eller ligga ner torrskodd fanns inte på kartan.

Barmingel a la Rose cay.

Dock fanns möjligheten att gå över till den något större Haynes cay. ”Man kan vada över med vatten till midjan” tipsade vår kapten. Hm, om man är två meter lång kanske. De vi såg som kämpade sig över i strömmarna hade tidvis vatten till hakan. Efter mycket studerande av bästa vägen satte vi helt sonika väskorna på huvudet och vadade. Innehållet var faktiskt hyffsat tort när vi kom fram men till återvägen investerade vi i en gemensam mobilpåse. Haynes cay var lite bekvämare med gräsmattor att breda ut sig på, i palmernas skugga. Oklart varför inte båtarna lägger till här.

Utsikt över ön eller snarare sandbanken Rose cay och alla människor som vadar över till grannön

Promenad runt Haynes cay. Tog drygt fem minuter i makligt tempo.

På återresan fick vi hälsa på en rocka, titta på manggroveskog och den USA-sponsrade flottbasen. Sen fick vi promenera i en dryg timme för att hitta vår återsamlingspunkt för skjuts åter till hotellet, men annars är det lugnt här i solen!

Första dygnet i Bogota

KLM är en klippa. Innan utsatt tid landade vi i Amsterdam och hade god tid på oss, nåja en dryg halvtimme, att med raska steg traska iväg till Bogota-flightens boarding. Välpackat handbagage i högsta hugg.

Mitt i storstadens myller tar man efter visst köande bergbanan upp på det grönskande berget Monserrate

Under en kväll och en dag i Bogota har jag dock som väntat bara bylsat på mig allt varmt. Kallt ute och ännu kallare inne. Underligt att man inte har uppvärmda hus på en plats där temperaturen aldrig går över 25 men ofta är under 10, och en hög luftfuktighet på det. Sällan har jag sett så mycket vackra blommor och frodighet på en dag, och det i en tiomiljonersstad.

Underliga vita blommor på berget, som även dekoreras av väldigt kitschig konst i olika former

Idag åkte vi från 2 600 meters höjd upp till drygt 3 100: bergbana till Monserrate, populärt utflyktsmål för lokalbor och turister. Där uppe finns kyrka, marknad och restauranger, och en hänförande utsikt så klart. De hurtiga promenerar och kommer upp genomsvettiga och vita i ansiktet. Med vårt lugnare tempo har vi inte känt av några höghöjdskrämpor.

Utsikt mot ”djungeln” från Monserrate. Det ser varmare ut än det är…

Dagen fortsatte med promenad i ”gamla stan”: Candelaria, mycket nära där vårt hotell ligger. De flesta menar att detta är ett trevligt besöksmål dagtid men inte att rekommendera efter mörkrets inbrott. Då tar man istället en Uber till de norra delarna av Bogota. Tyvärr ganska stora avstånd så lite får man välja om man vill bo nära dagsaktiviteterna eller kvällsaktiviteterna. I Candelaria-området ligger även de flesta museer. Imorgon ska vi försöka hinna med Guldmuseet (museo de oro) innan vår flight till San Andres på eftermiddagen.

Plaza Bolvar är inget för de med duvskräck. Sällan sett så mycket flaxande