Efter noga övervägande får San Andres betyget 4 svaga N av 5. Karibien är ju liksom aldrig fel: Maten (helst fisk med underbara såser och kokosris eller frasiga pommes), klimatet (alltid 25-30 med svalkande bris), palmerna, och havet med sina sju nyanser av blått (minst). Men är man folkskygg är det inte rätt destination. Dock 99 % latinamerikanska turister (mest från Argentina) och för ovanlighetens skull 0 svenskar. Man hittar inga ödestränder här, men det är inte knökfullt heller, förutom på båtturerna. De är ett kapitel för sig… Ett måste om man vill se de vackra små öarna runtom San Andres, och det vill man. Men också en övning i paniksituationer till sjöss.
Båtarna är öppna motorbåtar som fylls med 30-talet personer. Landstigningen är komplicerad då bryggor saknas och vågorna är höga. ”Snabbt, snabbt. Skynda på. Hoppa!” skriker kaptenen. Däcksmän assisterar oss i hoppet, knappt ett par meter ner i halvmeterdjupt vatten. Värre är ombordstigningen. Då ska man UPP två meter i en båt som kränger vilt i vågorna. Och snabbt ska det gå. Vi blir ömsom lyfta ömsom kastade upp på däck och sedan ska man snabbt inta sin plats på en av de hala, blöta bänkarna, allt under stressade skrik, och båten håller på att krocka med tiotals andra båtar. Båtflyktingkänsla, men vi får i alla fall flytvästar.
På landbacken är allt lite mer avslappnat. Här transporterar man sig med söta små bussar som kör i en cirkel runt ön. Vi besöker bland annat Hoyo Soplador (ung. Blåshålet) på öns södraste ände. När de enorma vågorna slår mot kusten trycks en vattenkaskad upp genom ett hål i berget. Att sitta med en kokosnötsdrink, lyssna på vattnets rytande och titta på när folk står i strålen och blir blöta är riktigt avslappnande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar