Konsten att (motvilligt) klä ut sig

Från lettisk lönn 2015...

Trots sedvanlig förvirring om när man ska fira Halloween är den väl vid det här laget nu över i de flestas almanackor. (Rätt svar är att högtiden firas den 31 oktober, men när denna dag infaller på en vardag kan man ju välja att förlägga festligheterna till helgen innan eller efter.)

Jag är personligen inget större fan av att klä ut mig, vare sig det gäller maskerader, baler eller temafester. Dock gillar jag att den amerikanska trenden med att klä ut sig till vad man vill, inte bara något läskigt, nu har nått Stockholms halloweenfiranden. Det gör det hela något enklare.

Förra året firade jag högtiden både i Riga och Stockholm eftersom vi flyttade hem i månadsskiftet. När jag blev bjuden på en klä-ut-dig-till-vad-du-vill-fest i Riga var jag dels trött på min drygt tioåriga tradition att klä ut mig till orm och dels befann sig de slitna ormskinnsbyxorna i Stockholm. Det hör ju liksom till att man överlag inte har med sig de där spexiga kläderna som kan vara till grund i en utklädnad när man tillfälligtvis bor utomlands. Så vad göra? Gå och köpa någon utstyrsel? Mja, jag är inte mycket för att köpa något som bara kan användas på maskerader. När jag såg de vackra höstfärgerna i grannskapet fick jag en snilleblixt: Jag ska klä ut mig till lönn! Jag gjorde noggranna färgstudier av lönnstammar och kom fram till att de snarare är grå än bruna. Grå byxor hade jag redan. Grå polotröja inköptes. Sedan var det bara att gå ut och plocka löv och trä upp dem på långa girlanger som jag lindade in mig i. Snyggt och genialt om jag får säga det själv. När jag veckan efter var bjuden på en Stockholmsfest på temat ”scary” fick jag låna ett leksaksgevär och vips var jag en lönnmördare!

...till prisad Monpoly-guy/cirkusdirektör 2016

Så i år då. Vad-du-vill-fest igen och mina tankar gick till ett par byxor om vilka en kollega som provade dem samtidigt som jag sa ”Jag ser ut som en cirkusdirektör i de här, men de sitter säkert bättre på dig”. Jag tyckte då att de gjorde det, men har insett att jo, även jag ser ut som en cirkusdirektör i dem. Sagt och gjort. Hög hatt och mustasch inköptes, piska lånades och vips var årets tema: cirkusdirektör. Tills jag anlände till maskeradfesten/-tävlingen på puben Tudor Arms på Grevgatan. Personalen där bara antog att jag var utklädd till ”the Monopoly guy”. Ja, varför inte tänkte jag och hängde diskret in piskan i garderoben. Så fick det bli, och för det vann jag till och med andra pris i maskeradtävlingen! Högst oväntat och oförtjänt. Det fanns många som hade ansträngt sig betydligt mer, men trevligt plåster på såren för allt mustaschlim jag tvingats inandas under kvällen. 

Extrema förhållanden i gulligt Reykjavik

Utsikt över sjö inne i stan

När det klarnar upp över hamnen skymtar regnbågen fram

Jag har varit med om min beskärda del av extrema väderförhållanden. Stått på randen av norra ishavet i snöstorm, åkt båt i Alaskagolfen, tillbringat en vinter i Kanada, midsomrar i Stockholms skärgård (med sedvanlig kombination av sommarklänning/regn/kyla). Men jag måste säga att Island slår allt med hästlängder, vad gäller utstuderat vidriga väderförhållanden. Kan bara likna det med att stå i en gigantisk vindtunnel medan någon sprutar på en med en likaledes gigantisk, iskall blomspruta. Trots att vi är på havsnivå befinner man sig liksom mitt i molnen. Fukt och väta omger en, samtidigt som vindstyrkan ligger mellan 40-50 km/h.

Korta stunder kommer solen dock fram, mycket vackert, och man får passa på att rycka upp kameran, som ju annars riskerar att bli helt fuktskadad, och mobilen riskerar att blåsa en ur handen. Även en kort promenad känns som en överlevnadsexpedition. Idag var jag tvungen att investera i ett par nya vantar. Som tur är är avstånden inte alltför stora här i Reykjavik. Centrum är gulligt och kompakt. Förvånansvärt nog finns här en hel del fina små uteserveringar. När sitter man där? frågar vi oss. Temperaturen här växlar mellan ca 0 och 13 grader, året runt. Idag är det runt 7, men "känns som 2" enligt väderappen.

Gulliga hus på huvudgatan. Inga höghus här inte

Torg mitt i Reykjavik, precis vid vårt hotell, och de goda burgarna!

Dock finns en del intressanta museer där man kan tillbringa dagarna. Har sett Maritime museum och National museum. Mysiga fik och restauranger är en annan tillflyktsort. Innan man förstått sig på valutan är allt mycket trevligt, men sen riskerar den goda fisken, eller vad man nu tuggar på, att fastna i halsen. Priserna är nämligen ganska rejält tilltagna. Efter en gatuköksburgare med pommes för 170 kronor (typ en av de godaste jag ätit, men ändå) till lunch hade vi fullt upp att hitta en restaurang med åtminstone någon varmrätt för under 500 kr till middag. Till slut hittade vi en fish och chip-restaurang. Roligare och godare än det låter. Långt från Londons gegigga skapelser i tidningspapper. Inte visste jag att friterad kummel kunde vara så gott.

Sammanfattningsvis: Allt är gott, allt är dyrt. Det blåser. Potentiellt något bättre på ”sommaren”.

Mattrender från hav och land

Hummerknivsöder kanske kommer att göra än mer skäl för sitt namn om våra hipsters börjar följa den amerikanska trenden med hummermackor, som tydligen är en vinstmaskin för de amerikanska hummerfiskarna. Själv träffade jag på dem i Tokyo (mackorna alltså). Där är de ju experter på att ta till sig roliga trender. Är dock tveksam till om det kommer att funka på Söder. Dels innehåller de av tradition inte surdeg. Hela grejen är nämligen att hummern serveras i rostat korvbröd, och försök servera en hipster industritillverkat vitt bröd… Hen kommer att anklaga dig för mordförsök, jag lovar. För det andra räknas hummer (tydligen, om man läser ursprungsartikeln) som en ekologisk/närproducerad råvara i USA. Men eftersom den mesta hummern i Sverige antingen är importerad från USA eller kostar runt 800 kr kilot om den är ”närproducerad”, dvs på Västkusten, blir det inte riktigt samma grej här. Billig amerikansk hummer hittar man redan nu på Patrica, för 159 kr varje onsdag. Det var förresten inte så länge sedan den kostade 99 kr... Hm, det måste vara hummermackornas fel. Men så himla ”trendigt” har det aldrig varit att gå dit och smörja kråset. Nej, jag tror snarare på strömmingsmackorna. Där kan vi snacka lokalproducerat, och ärligt talat godare än upptinade hummerdelar i korvbröd. Jag föredrar min firre på knäckebröd men det finns säkert surdegsvarianter att uppbåda, och varför inte lägga på lite picklad rödlök om man ändå ska hipsteranpassa dem? Det verkar inte gå att servera något söder om Slussen utan detta tillbehör numera. Speciellt inte tacos. Visst, det är gott, men jag säger bara det att jag har ätit en hel del tacos i Mexiko, utan att en enda gång träffa på en rödlök. Men visst, den är väl närproducerad, och billigare än jalapeños.

Hummermackorna gör i alla fall succé i Tokyo. Köerna ringlade långa till det enkla gatuköket

En bild, flera tolkningar

Foto och bearbetning: Ylva Waern

Flykting eller muslim är antagligen de första associationerna som numera dyker upp i ett svenskt huvud vid åsynen av en kvinna som täcker sitt hår. Redan där väcks olika associationer beroende på vem åskådaren är: ”Åh, vilket intressant kvinnoöde. Henne skulle jag vilja prata med” eller ”Stackars förtryckta kvinna. Henne skulle jag vilja hjälpa.” eller ”Jävla terrorist. Åk tillbaka dit du kom ifrån.” Inga av dessa tankar dök dock upp i min väninnas huvud när bilden här till höger togs. Nej, hon tyckte sig se en reinkarnation av Jungfru Maria på Milanos gator och var tvungen att föreviga detta. Men rätt svar är varken nutida muslim eller dåtida judisk Jesu mor utan bara en vanlig svensk katolik som hatar regn.

Historien är den att jag och min väninna Ylva var ute på en barrunda i Milanos exklusivare kvarter förra sommaren när det plötsligt började ösregna. Eller det kanske duggregnade, vad vet jag. Jag hatar i alla fall alla typer av regn. Blir som en katt och gör allt för att gömma mig. Som tur var (och konstigt nog eftersom det ständigt var 35 grader varmt) hade jag med mig en schal som funkade bra som provisoriskt regnskydd i jakt på nästa drink eller taxi.

Situationen förevigades som sagt, och på min födelsedagsfest fick jag denna tavla, en redigerad variant av bilden. När jag såg den i ögonvrån, uppställd i ett rum på Riddarhuset, trodde jag först att det var någon reproduktion av ett gammalt helgonporträtt eller liknande, men fick en glad överraskning vid närmare granskning. Det är ju jag! Undrar bara vad som hänt om det varit slöjförbud i Italien. Hade jag blivit arresterad tro? Note to self: Glöm inte att ta med paraply vid eventuell resa till Frankrike!

Jag har överlevt (ännu) en bokmässa

Så här såg det ut i vår monter under de populära författar-
intervjuerna, snart på en (Axess) tv nära er!

Det årliga besöket på bokmässan för att lyssna på otaliga intressanta föredrag och seminarier, botanisera bland nya böcker och sedan gå ut och fyllna till med Sveriges kulturelit är årets stora begivenhet för många. Så även för mig, men av helt andra anledningar. Mässor är fantastiska tillställningar, men roligare att jobba på än besöka måste jag säga. Således höll jag mig i vår Axess-monter under större delen av mässan. Det är så trevligt med allt beröm från läsare och tittare. Att okända människor med jämna mellanrum kommer fram och säger ”Vi älskar er!” hör inte till vanligheterna i vardagslivet och är en trevlig ego-boost. Och de som inte spontant älskar Axess blir i alla fall glada för gratis tidning och kaffe. Jag måste säga att det är ett mycket tacksamt jobb att dela ut grejer gratis.

Utsikten från den lika enorma som välorganiserade frukostmatsalen

Att bo ovanpå sin arbetsplats är en annan fördel med bokmässan. Lite konstig känsla dock att aldrig lämna mässkomplexet, och nästan inte se dagsljus, förutom om man tar en tripp upp till hotellrummet under dagen för att hämta något. Ett par restaurangbesök utanför mässan hanns dock med, med tillhörande livsfara. Har de vänstertrafik i Göteborg? Spårvagnarna kommer i alla fall från alla håll känns det som.

Men att dricka rödvin med ”kultureliten” måste väl i alla fall vara eftersträvansvärt? Jovars, men efter en heldag i montern lockar oftast den mjuka hotellsängen mer än hotellbaren. Middag och något glas med de närmaste kollegorna får räcka som kvällsaktivitet. Sista kvällen stack jag in huvudet på Park Lanes hotellbar som är the place to be om man är kulturtant eller kulturman och vill träffa likasinnade. Konstaterade att jag inte missat mycket.

Utsikten från rummet på Gothia Towers. Sveriges miljövänligaste hotell?
Luftkonditioneringen gick inte att stänga av men fick låna ett extra värmeelement... 

Konsten att ordna en fest

Det här med att ordna stora fester är något som verkar kunna ge de flesta gråa hår. Det är kutym att jubilaren, brudparet eller vad det nu är sliter sitt hår i månader och veckor. Själv fyllde jag jämnt för en dryg månad sedan vilket firades i helgen tillsammans med min pappa, som fyller jämnt i november.

Samling på trappan innan anstormningen av gäster
Foto: Cawa Media 

Redan för tio år sedan påbörjade vi denna tradition (två gånger är en tradition) att fira jämna födelsedagar gemensamt med stor fest på Riddarhuset i Stockholm. Med hundra personer bjudna på mingel och middag borde man kanske stressa upp sig, och skulle jag ha utfordrat dem alla hemma hos mig skulle jag kanske ha gjort det, men nu finns det ju catering. Ja, eftersom festen hölls i Riddarhusets lokaler fanns det inget alternativ. Det går inte att komma instövlande där med några hembakta pajer och lådvin.

När nu någon annan fixar mat och vin finns inte så mycket att hetsa upp sig över. ”Ni måste ha mycket nu med festen.” säger alla och lägger medlidsamt huvudet på sned. Öh… nej. ”Ska ni inte ha ballonger?” Nej. ”Ska ni inte ha placering?” Nej. Dels blir folk glada att få sitta där de vill och dels höll vi sittningen kort. Buffé och ca en timme vid bordet. Det är ju de fria aktiviteterna som är roliga. Spontana samtal med nya människor över ett glas vin eller en kopp kaffe. En svängom på dansgolvet. Ingen toastmaster som härjar, tar upp tid och avbryter.

Det enda jag la ner tid på (att göra en Spotify-lista) var det enda som inte kom till nytta. Trodde jag hade undvikit Spotify-anarki genom brist på internet och att min lista var den enda som kunde spelas offline, men tydligen drar streamad musik nästan inget nät alls och alla har ju uppkoppling i mobilerna… Men folk dansade och då är inte jag den som klagar på musiken!

Fin festlokal i fullmånens sken! Foto: Camilla Käller

Förutom det la jag kanske ett par timmar av mitt liv på ”planering” av denna fest: Mailutskick av inbjudan och möte med personalen om vad som skulle serveras och hur. Klart! Inga nya gråa hår för oss jubilarer och ändå många som sa att det var den roligaste festen de varit på på länge (till och med serveringspersonalen!). Tror tricket är blandningen av folk och åldrar, som det naturligt blir när man slår ihop en 40-års och 70-årsfest. Samt mer fokus på flytande än fast förtäring!

En glad överraskning, och promenad jag gärna gör om

Jag hade läst alla skräckrapporter: Kaos, köer, förvirring, funktionärer som hotas och misshandlas. ”Går inte att komma fram” var kontentan i dem alla. Från behörigt avstånd, typ t-banan, har jag sett Slussen rivas bit för bit. Jag tycker det ser fantastiskt ut. Tydligen struntade man till slut i alla överklaganden och betongkramarprotester. Men visst, att ta sig fram över rasmassorna måste vara ett elände. Idag kände jag mig dock laddad. Solen sken från molnfri himmel, kvällen var ljum, jag hade en glass i magen från tidigare fikapaus så blodsockret var under kontroll. Beväpnad med en ängels tålamod och humör skulle jag nu tackla Slussenkaoset via fot!

Vid Slussplan tornade en säkert 100 meter lång cykelkö upp sig, illavarslande. Men för en gångs skull inga cyklar på trottoaren så gångtrafiken flöt på. Ett övergångsställe senare går jag på en bred gångbana, för en gångs skull tydligt åtskild från cykelbanan, snett över det som förut var ett kaos av nerpissade tunnlar och vittrande betong. För första gången korsar jag hela Slussen utan att varken kliva på använda kanyler eller bli prejad av något annat trafikslag. Det känns som att sväva fram. Det konstiga runda huset är borta, allting är slätt och snyggt. Jag går under bar himmel. Man ska alltid vara skeptisk till trafiklösningar som tvingar ner gående under jorden. Nej, ner med bilarna i tunnlar, effektivare för alla.

På ett naffs står jag i korsningen Götgatan/Hornsgatan och konstaterar att Slussen är snyggare än någonsin, redan. Och bättre lär det bli, får man anta. Jag får brasklappa in att det säkert är värre att ta sig över bygget med bil eller cykel, men åtminstone cyklisterna kan gott få känna på hur det är att köa och ta det lite lugnt i trafiken för en gångs skull! En annan fördel med ombygget är att det nu finns en busshållplats vid Medis. Bra grej som jag hoppas blir permanentad. Även busshållplatserna vid själva Södermalmstorg är uppfräschade och lättillgängliga. Förut verkade de mest vara till för kissnödiga nattvandrare (som kunde gömma sig bakom massa skumma planteringsarrangemang) än för pendlare som försökte hitta sin buss.

Välkomna upp i ljuset alla stockholmare!