Snart dags för nytt, tillfälligt, läge

Knappt har man kommit i ordning i en lägenhet så är det dags för nästa, och en tillfällig sådan till råga på allt. Första maj flyttar jag nämligen till Riga i ett halvår då pojkvännen fått flygjobb här. Lägenheten är väldigt sparsmakat utrustad för att vara ”möblerad”. Ögonbindlar har varit räddningen när det gardinlösa sovrummet badar i ljus. Men nu är gardiner beställda, tror vi i alla fall. Kommunikation med lokalbefolkningen är inte alltid det lättaste, speciellt inte med dem över 30, men affärsbiträdets pedagogiska teckningar på beställningen liknade i alla fall något man kan hänga upp i ett fönster. Och vi nöp i ett trevligt tyg, nickade och gjorde tummen upp. Får se vad det blir.

En glad överraskning med läget här är att vi har ett café i bottenvåningen. Fritt wifi, utskänkningstillstånd, bra kaffe och mackor är bara några av ställets goda sidor. Ja, egentligen har vi en hel galleria i bottenvåningen, eller vad som skulle ha blivit en galleria hade det inte varit för krisen 2007. Nu är det lite sporadiskt utplacerade butiker, kontor och serviceinrättningar varav det enda användbara egentligen är en vinaffär som även säljer lite snacks, och så fiket då. Desto bättre har det gått för megagallerian Spice (ingen relation till drogen, vad vi vet…) ett stenkast härifrån. Enligt guideböckerna växer den för varje år. Just nu omfattar den så vitt jag kan se tre stora byggnader: En för heminredning (där vi köpte gardinerna), en för mode och diverse (även med enorm mataffär), och en med bowlinghall, gym och typ Elgiganten. Inte charmigt, men praktiskt att bo två minuter därifrån.

Vår skyskrapsprojekt Panorama Plaza gick det sämre för. Av fyra planerade skrapor blev det två och en  halv. Vår närmsta granne är det ofärdiga skelettet av den tredje (se bild). Det betyder i alla fall insynsfritt boende! 

Detta kanske ser ut som ett oerhört charmlöst kvarter, men det är omgivet av en del otroligt vackra gamla hus (bildbevis på detta senare), och som man brukar säga: Bättre att bo i de fulaste husen än att ha utsikt över dem!

Jag har överlevt en flygstrejk!

Till att börja med kanske vän av ordning frågar sig hur man kan vara så urbota dum att man bokar en biljett med ett bolag som inom en vecka förväntas gå ut i strejk. Jamen, bokar man med kort varsel och inte vill betala över 3000 spänn för en biljett till Riga har man inte så himla många valmöjligheter. ”Norwegian klara skivan” tänker man, och så blir man ganska nöjd när det antagandet (nästan) visar sig stämma, så när som på att resan även kom att omfatta en heldag i Oslo, men det har väl ingen dött av, förutom plånboken då möjligtvis.

Strejk på ett mindre driftigt bolag hade med säkerhet inneburit inställd flight och ett himla tjafs för att försöka få pengarna tillbaka. Jag hoppades på det bästa och registrerade mig på Norwegians hemsida på torsdagen för att få sms-uppdateringar om fredagens Riga-resa via Oslo. Redan på natten kom uppmuntrande sms om att strejkbrytarbolag satts in för att flyga enligt schema. Underbart! (Tyckte först att bolaget hade ett väl ödmjukt namn för att flyga stora Boeing ”Small Planes airlines”, men sen såg jag att det stod Small PLANET.)

Väl på Arlanda kom dock ett mindre uppmuntrande sms om att flyget från Oslo till Riga var fyra timmar försenat, dock med det trevliga tillägget att 115 NOK laddats upp på mitt boardingkort. Det trodde man väl aldrig att den där papperslappen så lätt kunde förvandlas till ett betalkort, men så lätt var det. Glad i hågen kliver jag av i Oslo lagom till lunch bara för att upptäcka att 115 kronor räcker ungefär till en yoghurt och en kaffe. (Anade oråd redan när jag såg störtexponerad reklam om att köpa två chokladkakor för 50 kr…) Klokt nog hade jag i sista stund lagt ner en gammal norsk 50-lapp från tidigare resa i fickan så jag kunde kosta på mig två pizza-slice och en läsk utan att gå back.

När sms:en började rassla in igen framåt 15-tiden och meddelade att planet var försenat till 18.30 höll jag först på att få psykbryt, men så började jag läsa Flykten från läger 14 (om en pojke som växer upp i ett Nordkoreanskt fångläger) och mådde mycket bättre av två skäl: 1) Att sitta fast på en flygplats där alla är förseningsstressade och springer runt och äter överprissatta baguetter hela tiden är själva definitionen på ett i-landsproblem. Det finns väldigt många som har det väldigt mycket värre! 2) Funderingar på om man skulle kunna hota strejkande piloter med dylika fångläger. Kanske till och med byta ut dem mot mer arbetsföra koreaner… eller åtminstone tvinga dem att läsa boken för att få lite perspektiv på sina arbetsvillkor.

Fram kom jag i alla fall. Small Planes (förlåt Planet) -personalen var supertrevliga och bjöd på gratis kaffe. Det är lustigt att man kan bli så glad för gratis kaffe. Dagens flygbransch har uppfostrat synnerligen lättroade passagerare. På vägen hem från Riga fick vi till och med gratis, och faktiskt riktigt goda, smörgåsar till kaffet. Hemresan idag var, trots fortsatt strejk, ett under av smidighet. Sms om försening och nytt flygbolag (Small Lynx, eller Smart Lynx kanske det var) kom i god tid. Checkade in hemifrån via mobilen och åkte till flygplatsen nån timme innan. Lynxen hade då hunnit bli ersatt av något grekiskt, Aegean Air. De med de goda mackorna. Efter en knapp timmes flyg tog jag pendeln hem till Södra station och sen fyrans buss (på så sätt slipper man släpa resväska i de stillastående rulltrapporna) Snabbare och billigare än flygbussen. Tre och en halv timme från dörr till dörr, Riga-Stockholm.

Logistik- och serviceavdelningen på Norwegian gör verkligen ett hästjobb, med bravur. Tänk om alla företag sköttes så. Tänk dig att SJ skickar ett sms: ”Ditt tåg är nu x timmar försenat. Ta en smörgås on the house medan du väntar.” eller att SAS lyckas få iväg sina passagerare fast personalen strejkar. Det lär inte hända förrän en norsk macka kostar under 50 kr!

Bortglömd uppfinning

Vi hade ett problem på jobbet häromdagen. Tillträde till mikrovågsugnen en trappa upp var avgränsat på grund av en tv-inspelning och kollegan kunde inte värma sin lunchsoppa. – Du kanske kan värma den i kaffebryggaren? föreslog vi först. (Det finns faktiskt en hel kokbok med mat att laga med hjälp av kaffebryggare, något jag funderat på att köpa till kontoret) – Eller värm den i vattenkokaren, föreslogs det sedan.

Och det var då den lilla genialiska uppfinningen dök upp ur mina minnens arkiv: – Vi borde ha en doppvärmare! Mina yngre kolleger såg ut som två frågetecken och jag var inte förvånad. Sista gången jag såg en doppvärmare var innan de ens var födda. Men när inte ens min, senare tillfrågade, jämnåriga kollega hade hört talas om doppvärmare började jag undra om jag drömt det hela. Vi googlade. Jodå, man kan köpa doppvärmare till bland annat akvarier, men det var inte riktigt vad jag tänkte på. Dessutom dök sökordet upp på mer eller mindre obskyra sidor om hembränning. Är det därför doppvärmare är så ”underground” nuförtiden? Det är ju inte något man går in och köper på Åhléns eller ICA Kvantum direkt. Har man kastat ut barnet med badvattnet så som skedde när ravekommissionen för alltid tog livet av bra dansklubbar i Stockholm? Bara för att något eventuellt är poppis i obskyra sammanhang så förbjuder/motarbetar man det brett. Blev därför mycket glad när jag tillslut hittade en sida där man helt lagligt och till en billig penning kan köpa rejäla doppvärmare för campingbruk, finns även för 12 volt, perfekt för bil eller båt!

Så jäkla smart grej. Man kan förklara det som en vattenkokare fast utan det där äckliga höljet som jämt får kalkavlagringar i botten. Bara själva värmespiralen som man stoppar ner i valfri vätska. Du kan värma soppa direkt i skålen eller koka ägg utan spis. Glöm bara inte att dra ur kontakten innan du lägger den på något som inte ska värmas…

Jag extraknäcker som utredare

Det är nu drygt en vecka sedan rulltrapporna på Stockholms mest (av mig i alla fall) trafikerade t-banestationer stängdes av. ”Okej, de är väl snart igång igen” är ens första tanke. Men man slår snart den tanken ur hågen och minns att vi ju bor i Sverige och att när någon nämner ordet ”utredning” är det lika med att ”det här kan ta precis hur lång tid som helst”. Är det dessutom något som har med säkerhet, byggande eller infrastruktur att göra kommer det hela att pågå in absurdum och självklart kosta fantasisummor. Så istället traskar man på där i de alltmer grusiga och potentiellt livsfarliga trapporna (är de verkligen säkrare bara för att de står still?) och tänker att det är utredningar man borde jobba med. Sitta i expertgrupper och granska överklaganden. Hur många miljarder per år går inte till denna yrkesgrupp?

Bra och billigt Slussenförslag! (från DN-programmet Viktors val)

År 2004 kom man fram till att man var tvungen att bygga om Slussen. Elva år senare har vi troligen ännu många år av överklaganden och utredningar framför oss innan första spadtaget tas. Jag skulle kunna satsa en slant på att vi kommer att se den första dödsolyckan på grund av att delar av den fallfärdiga Slussen rent fysiskt trillar ner på nån innan vi ser en byggstart. Någon som sätter emot?

För att ta ett annat exempel läste jag nyss i Södermalmsnytt att alla turer kring det eventuella byggandet av ett hus på Plankans innergård, som har överklagats i alla möjliga och omöjliga instanser, so far har kostat över 18 miljoner! Utan att en enda liten tegelsten har lagts på en användbar plats. Man kanske borde ha delat ut de där pengarna till de boende istället. Kanske det inte hade blivit så många överklaganden. Bara en tanke…

Hur orkar alla överklaga allt hela tiden, och hur orkar politikerna bestrida alla överklaganden? Kan inte alla berörda bara komma överens från början? Bra info till folket och sen en liten folkomröstning innan varje byggstart. Om inget ändras och en majoritet är för projektet ifråga så börjar man bygga och skippar det där med utredningar och överklaganden. (Är majoriteten mot får de ansvariga komma fram med något bättre förslag.) Finns det ingen instans för oss som vill göra motsatsen till att överklaga? Ett kontor dit man kan skicka arga lappar av typen ”men bygg XX nu då för i helvete! Vad väntar ni på” Och sätt igång rulltrapporna nån gång. Det är bra mycket troligare att någon kommer att snubbla och slå ihjäl sig alternativt få en hjärtattack av ansträngningen, eller bli nertrampad vid en eventuell utrymning, än att någon skulle fastna i trappen igen. Så, där har ni er utredning! Kan jag få en miljon nu tack?

Alla hjärtan, inte bara parhjärtan

Jag är en stor förespråkare för alla kommersiella högtider. Har full förståelse för att affärerna vill ha flera försäljningstoppar än jul. Sen finns det ju alltid för och nackdelar: Halloweengrejer är per definition inte estetiskt tilltalande (apropå det åt jag faktiskt ugnsbakad pumpa härom veckan. Riktigt gott!) och det här med semlor i januari kan inte vara bra för folkhälsan… Men alla hjärtans dag är i grunden en bra idé. Hjärtformade grejer och fina blommor kan man aldrig få för mycket av. När jag var liten firade vi det alltid som en familjehögtid med hemritade kort och gulliga små presenter. Dock är jag lite orolig att den anglosaxiska ”par-hets”-traditionen nu börjar ta överhanden på denna kärlekens dag. Det är inte bra för svenskar, som så lätt får ångestpåslag av att inte passa in i rådande mall. I detta fall är mallen att man ska ha en dejt, alternativt en superromantisk kväll med sin partner.

Gatorna var strösslade med ”romantiska” par när jag i godan ro var på väg till en trevlig Valentin-/födelsedagsfest i lördags. Det var KÖ in till vissa restauranger. Inte alls stelt att sitta där inklämd med hundra andra mer eller mindre lyckliga par som också har panikbokat ett bord och panikköpt rosor på Pressbyrån… Brr. När jag var singel hade vi olika teorier om detta att gå ut på Alla hjärtans dag. Oftast kom vi fram till att det hade den fördelen att de som var ute och festade denna dag i alla fall var garanterat singlar.

Befinner man sig i anglosaxiska omgivningar kan man säkert få en panikdejt vare sig man vill eller inte. Som när jag och en väninna var på semester på en övervägande kanadensisk resort i Dominikanska republiken för en massa år sedan. Första dan träffade vi på ett par killar som gick på samma universitet som vi (vi pluggade i Toronto då). De undrade om vi ville gå ut och äta med dem på onsdagen. Kan ju vara trevligt tyckte vi, men fattade inte riktigt varför de för oss mer eller mindre okända männen (eller snarare pojkarna) ville bjuda på middag så där mitt i veckan. Inte förrän samma dag insåg vi varför: Det var den 14e februari!

Nej, fram för mindre parångest och mer hjärtan och party! Visst är kärlek underbart och värt att firas, men vore det inte roligare att för en gångs skull fokusera på kärlek rent allmänt? Till en eventuell partner, javisst, men också till vänner, familj, bekanta, barn och grannar, ja alla i omgivingen som behöver ett leende och en kram. Den man lever med eller dejtar behöver väl ändå uppmärksamhet (och kanske till och med en middag och present) mer än bara en dag om året?

Drag under galoscherna?

Räcker inte för svensk vinter!

Det är väder för galoscher, eller gummistövlar, och broddar skadar nog inte heller. Minus fem grader och sol vore inte helt fel, tack. Tills vidare kämpar vi på i slasket. Impregnerar skor till förbannelse men föga hjälper det. I helgen körde jag med gummistövlar. Lite kallt trots ullsulor (som jag pular ner i alla skor) men torrt. Det finns inget värre än att ha blöta fötter. Det skulle möjligen vara att ha blöta händer, men det är oftast lättare att ordna.

Så idag kom jag på den briljanta tanken att jag ju faktiskt har ett par damgaloscher i garderoben. Gjorde ett felköp på nätet för ett par år sedan när jag försökte beställa galoscher till min far och blev mycket bestört när jag fick hem en kartong med en bild på högklackade pumps. ”Vad är det här för transvestit-märke?” var min första tanke, innan jag förstod att jag hade beställt helt fel.

Ryssarna vet vad man ska ha på fötterna!

Dessa är sinnrikt utformade med hål för klack och allt. Lysande! Dock trillar de av efter 50 meters promenad, och ytterligare tre gånger på vägen till tunnelbanan... Men jag kämpar på. Det känns så praktiskt och förnuftigt. Bra sula har de också. Säkert bara jag som inte har dragit på dem ordentligt. Gör ett nytt försök på lunchen men ger upp. De förvärrar liksom hela situationen med väta då slask kommer in innanför gummit så att man ständigt går omkring som i sina egna små personliga pölar. Nej, det skulle behövas rejälare doningar. Imorgon blir det gummistövlar och/eller extrastrumpor.

Tacka vet jag dessa supersöta, onesize flygplanssockor som vi fick av Aeroflot. Kompletta med gummiplan på sulan så man inte halkar runt här hemma i alla fall!

Stressig hemresa och bilduppdatering

Alltså det här med försenade flyg i kombination med anslutningsflyg… Vilken oönskad stressfaktor, och framförallt en orsak till extremt oönskad motion på semestern. Sist jag sprang som en skållad råtta till ett anslutningsflyg var i Philadelphia för flera år sedan. Vi var sena från New York och skulle hinna med flyget hem till Stockholm. Det var dagen innan midsommar. Missade vi planet skulle det bli midsommarafton på flygplatsen. Den här gången gällde det ”bara” en måndagskväll i Moskva. Det hade kanske kunnat vara riktigt trevligt, men efter två veckor i Thailand har man inte riktigt packning för minus tio, eller ryskt visum för den delen. Alltså sprang vi.

Två timmar sena från Bangkok (minuspoäng där för annars utmärkta Aeroflot). Anslutningsflyget från Moskva till Stockholm skulle ha lyft samtidigt som vi landade så jag antog att det var kört. Men när vi upplyser markpersonalen om vår destination får de något vilt i blicken och ropar ”Spring!” samtidigt som de pekar ut en riktning. Detta upprepar sig några gånger under löprundan. Uppgifterna om vilken gate vi egentligen ska till varierar, men att det är bråttom är de överens om. Jag blir mer och mer förbannad över att ingen kan komma och hämta oss med en käck liten golfbil eller nåt. Vi springer så fort benen bär i vad som känns som (och säkert är) flera kilometer. Tillslut står planet där och väntar. Vi hade säkert hunnit även om vi hade gått, men det kan man ju aldrig veta innan. De bittra ryssarna ombord måste ha suttit i en timme och väntat på oss sju svenskar från thailandsplanet. Då känns det bra att i alla fall vara högröd och svettblank i ansiktet när man kliver på!

Hem kom vi i alla fall så nu kan jag uppdatera med liten bildkavalkad. Skönt med stabilt internet.

Lumphiniparken mitt i Bangkok. En grön lunga men ingen avslappnande oas direkt.
När vi var där pågick en rockkonsert och flera stora marknader/mässor

På Sairee beach gillade de att böja palmerna i räta vinklar. Prydligt.
Här palmen vid baren som blev lite av vårt stamställe: Lotus. Kvällstid även festligt upplyst av kulörta lyktor.

Stranden vid hamnen: Mae Haad, en kort promenad från Sairee.
Fint även här men inte så badbart på grund av mycket båttrafik.

Klassiska longtailbåtar vid utflyktsön Naang Yuan

Komplicerad men ganska rolig klättring/vadning till Shark Bay

Väldigt söt ödla (kameleont?) i buske på Sai Daeng beach.

Tillbaka till civilisationen: Rambuttri street i Bangkok. Jag dricker iskallt (!)  rött vin på engelsk pub.
Johan dricker Guinness. Det större huset mitt i bild är vårt hotell. Skönt att ha nära hem!