Skolpolitik i tunnelbanan

Det är mycket snack om skolan nu för tiden. Vi svenskar är så vana vid att vara bra på saker: musikexport, sill, skatter, you name it, men så kommer här ett prov där vi hamnar långt ner på listan. Finland hamnar långt upp. Vad gör de som inte vi gör? ”Man kan väl ta att Sydkoreanska barn med 60-timmars veckor klarar sig bättre, men finnarna!? De är ju nästan som vi”, tänker folk.

I morse fick jag bevittna detta fenomen IRL. Det var ganska chockerande faktiskt. Jag sitter på t-banan och ser en skock tonåringar redo att kliva på vid Slussen. Första instinkten är att byta vagn. En del av passagerarna gör det faktiskt. Man vet ju vilket liv och kiv det blir när en skolklass ska på, oavsett ålder faktiskt. Dagisbarn och tonåringar är lika illa. De brer ut sig, trängs, hoppar på sätena, skriker. Lärarna skriker ännu mer för att hålla ordning. Stämningen är lätt hysterisk helt enkelt. Inget man orkar med en tidig vardagsmorgon på väg till jobbet.

Jag sitter kvar och stålsätter mig. Först tror jag att jag har tappat hörseln. Jag hör ingenting när klassen kliver på. Inga lärare som skriker ut instruktioner, inga hysteriska tonårsskratt. När de lugnt och stilla sätter sig bredvid mig hör jag brottstycken av lågmälda konversationer på finska och finlandssvenska. Efter ett tag kommer lärarna förbi och uppmanar gruppen att hålla ihop. De nickar stilla till svar. Under resans gång blir jag mer och mer fascinerad över hur så unga personer kan prata så lågt, alternativt vara så tysta. Faktiskt är lärarnas konversation med varandra det jag hör bäst. En lika stor grupp vuxna svenskar på väg till gemensamt mål hade varit betydligt mer högljudda kan jag säga. De här finska ungdomarna måste ha drillats sedan de var små i att vara tysta.

Ju närmare valet vi kommer desto fler anklagelser om vad den misslyckade svenska skolan beror på lär kastas från höger till vänster och tvärtom. Är det kapitalisternas, sossarnas, lärarnas eller föräldrarnas fel att eleverna inte lär sig något? Eller kan det vara så att om de skulle pratat mindre, lyssna mer och ha lärare som hade något att säga så skulle de snappa upp ett och annat. Nej, så enkelt kanske det inte är, men de skulle ha mindre tinnitus i alla fall, och tunnelbaneresenärer skulle slippa byta vagn när det kom en skolklass. Bara en sån sak!

Kylslagna högtider

Det gäller att hålla på traditionerna. Även i år firades valborg på Djurgårdsbrunns värdshus. Enda skillnaden var att det var om möjligt ännu kallare än förra året. Mycket god grillbuffé stod uppdukad. Maten åts utomhus, med vantar och mössa på denna gång. Det blåste småspik. Det kom en liten regnskur (eller om det var snöblandat regn) men tills dess hade vi förflyttat oss till den begränsade inomhusytan och stod och dansade till öronbedövande musik.

Svenskars besatthet av att fira in stora högtider utomhus upphör aldrig att fascinera mig. Tack och lov har inte jul och påsk utomhus slagit igenom, men det kanske kommer. En skinkmacka på balkongen efter Kalle Anka? Helstekt påsklamm i trädgården? Men sen har vi valborg. Jag gillar i och för sig det här med eldar. Det saknade vi på Djurgårdsbrunn. En eld hade definitivt inte suttit fel. Sedan midsommar med det klassiska springet med sillen ut och in. Ska det bli regn, eller bara duggregn? Om vi sitter på verandan kanske? På med regnjackorna bara.

Till kräftskivorna och surströmmingsfesterna har i alla fall luften hunnit värmas upp något mer, i bästa fall, och man har haft hela sommaren på sig att härdas av kalla kvällar. Jackorna, filtarna och tjocktröjorna är nu rutin. Efter några lugna höstmånader är det sedan dags för köldchocken nyårsafton. Det är faktiskt min utomhusfavorit. Nu är det ingen som tittar snett på en när man står där påbylsad till tänderna. Dessutom älskar jag den torra, krispiga, svenska vinterkylan. För att inte tala om kall champagne och fina fyrverkerier. Men lite lustigt är det att man ska ut till varje pris. Det måste vara stenåldersmänniskan i oss som propsar på närhet till naturen.

Och kan någon förklara varför det alltid är som kallast just de dagar när vi är ute och kör vår kombination av naturdyrkan, superi och familjefest? Är det månne vädrets försök att bidra till folkhälsan? ”Gå och lägg er nu. Stå inte här ute och drick och skråla!”

Vårpyssel med nyttigt ogräs

Årets första primör har börjat sticka upp i gräsmattor runtom i stan. Ja, redan för flera veckor sedan faktiskt och nu börjar de redan bli för stora. Jag pratar om nässlor så klart. Fördelen med att de är större är att de går snabbare att plocka. Minns med beundran hur mormor alltid plockade de pytte, pyttesmå skotten i gödselhögen på landet, men det tar ju en jäkla tid. Nej, jag tar topparna på rätt stora nässlor, så länge de inte har gått i blom, och kokar lite längre helt enkelt.
Var ute på en insamlingsräd på Reimersholme i helgen. Tyvärr var jag för fåfäng för att sätta på mig diskhandskar och plockade i vanliga vantar - ingen bra idé. Det brändes något så infernalist. Nästa räd blir det handskar på, och så ska jag försöka strunta i om folk tycker det är konstigt med en kvinna som smyger omkring i buskarna iklädd gula diskhandskar.
Delar med mig av ett snabbt recept på nässelsoppa för den som känner sig hågad att prova själv. Har man en egen trädgård är det ju utmärkt: Lunch och rabattrensning i ett.
Typ en halv kastrull med färska nässlor får koka i ett par liter lättsaltat vatten i 10-15 minuter, beroende på hur grova de är. Sila av men spara vattnet, finhacka nässlorna. Fräs de hackade nässlorna snabbt i någon matsked smör (i en stor kastrull). Strö över lite vetemjöl. Häll över spadet de kokades i, späd med mer vatten till önskad mängd (en halv kastrull nässlor är lagom till ca en liter soppa). I med buljongtärningar. En tärning per halvliter vatten brukar det vara. I med lite färska eller torkade örter efter smak. Gräslök är alltid gott. Plockas även det i närmsta gräsmatta. Serveras med halva kokta ägg.

Hipsters lär av guppys, eller inte

För alla som liksom jag tycker att helskägg är sluskigt snarare än sexigt kommer nu glädjande nyheter. Skäggtoppen (eller botten då beroende på hur man ser det) är nådd och snart är det rakat som gäller igen. Allt enligt denna artikel, där man även jämför hipster-män med guppy-fiskar. Det förklarar en hel del… men ändå inte. De små firrarna skiftar färg för att sticka ut från mängden och attrahera honorna, men när för många hanar har samma färg byter någon till en ny färg, och så går det på.

Den överförda teorin är alltså att när majoriteten i en befolkning har skägg blir det istället attraktivt att vara slätrakad. Men det förklarar inte varför alla ”hanar” på Söder ständigt är identiska: Frisyr, ansiktshår, kläder och åsikter. Det är som om en och samma garderob går runt, runt. Som att de i slutet av dagen lägger alla kläder i en gemensam hög och sedan drar slumpvis valda plagg på morgonen. Visst kan även tjejer följa vissa trender men blir det alltför likt vad våra närmaste vänner har så skäms vi lite. Ber kanske till och med om ursäkt och försöker piffa till med vår egen stil. Men vissa män verkar finna trygghet i sin likformighet. Jag lovar att om en enda Stockholmshipster skulle raka av sig skägget skulle ALLA vara rakade inom en vecka. Det här är ett stim där det går undan. Guppisarna kan slänga sig i väggen, och vara glada att de inte är en del av någon ny mattrend, än.

Ny hylla orsakar lackbets-yrsel och boksortering

Före

För er som legat sömnlösa och undrat hur det ska gå med mina hyllbestyr kan jag nu ge lugnande besked: Hylla inköpt och uppsatt, och det är ingen string! En vacker dag kom den till mig som en uppenbarelse på refurn.se (för övrigt en guldgruva av begagnade möbler, nu även med fyra ”live-butiker”). Den är en ovanlig skapelse i tre olika breda hyllplan, massivt trä, troligen 40-tal. Jag mailade butiken för att boka den, och efter att ha utkonkurrerat de som stod före mig i kön (Det var fler intressenter, men de hämtade den inte i tid) var det bara att plocka upp den i Bergshamra-butiken.

Efter

Sen var det lite pyssel med att få den i upphängningsbart skick också. Jag ska bara tvätta den lite, tänkte jag först. Den tanken verkade ingen ha kommit på sedan 40-talet. Från att ha varit brun blev den nu nästan trären furu. Hm, vad smörja in den med för att få lite mer matchande teak-känsla? Den lokala färgaffären tillfrågades och lackbets inköptes.

Lackbets är inte att leka med. Dels får man bara stryka på ett lager. ”Äsch, det är väl bara att bättra på lite sen där det blev fel.” Nej, det är det inte. Stryker man på ett andra lager löser det upp lager nummer ett så det är i praktiken som att börja om från början. Dels innehåller det starka lösningsmedel, så trots att jag stod på balkongen och kämpade med detta kändes det redan efter första hyllplanet som om jag nyss genomlidit en blöt helkväll på krogen. I detta tillstånd skulle jag ändå försöka distribuera betsen jämt och snabbt. Behöver jag nämna att den även är omöjlig att tvätta bort från hud och kläder…

Men nu är den i alla fall uppe. Ett betydligt trevligare problem är hur böckerna ska sorteras in. Bestämde mig för att så smått ställa in skönlitteratur i den nya hyllan medan facklitteratur får vara kvar i de gamla. Det blir inte helt konsekvent då jag även sorterar efter storlek, men för första gången har jag försökt sortera på författarnamn. Känns väldigt vuxet. Så nu står de där: Isaac Asimiov till Ayn Rand men några PA Fogelström och Alice Munro på en egen rad (de var i större format) Inte helt konsekvent som sagt, men snyggt.

Mässa med flygplatssyndrom

Så är man då hemma igen efter en intensiv Cannes-vecka. Mötena ökade ständigt i antal och alltför få av dem ägde rum i solen. Tvärtom är festivalpalatsets bottenvåning, där de flesta bolag har sina bås och möten, en bunkerliknande konstruktion med långa, smala gångar som man året till ära har bytt numrering på till allas förtret och förvirring. Som tur är hade jag även möten uppe på den eftertraktade fjärde våningen, där man mellan varven kunde sticka ut näsan i solen och dessutom sno åt sig en nespresso.

Att springa omkring i en enorm betonglabyrint och samla på sig flyers, kaffe och gratisgodis är bara en del av behållningen med internationella mässor. Det bästa är ändå den där ”flygplatskänslan”. Ständigt är man omgiven av människor som talar olika språk, som har olika vanor, men ändå samverkar så harmoniskt på denna lilla plats på denna korta tid. Globaliserings- och immigrationsmotståndare borde regelbundet skickas utomlands på mässor i utbildningssyfte.

En favoritaktivitet på de ibland stela cocktailfesterna blev att försöka gissa var folk kom ifrån. I början var det lättare. Folk höll ihop nationsvis i väl sammanhållna grupper. Tre svenskar eller tyskar i grupp känns lätt igen, och om inte annat hör man ju vilket språk de talar om man kommer nära nog. Mot slutet blandades alla upp och mer eller mindre bruten engelska blev vardagsspråket, vilket försvårade identifieringen, men förhöjde stämningen. ”Är det en engelsman och en japan? Eller är båda amerikaner? Han till höger måste väl ändå vara svensk? Kolla skägget!” Detta kanske till och med vore ett bra tv-format: Gissa nationaliteten. De tävlande skickas ut i olika hyperinternationella miljöer och den som inom given tid får flest rätt vinner.

På helgen hann vi faktiskt med ett dopp i Medelhavet och en dag på stranden också.
Här är det lätt att se vilka som är svenskar, inga andra badar i 17-gradigt vatten, utom några triathlonutövare i våtdräkt. 

Kniv-och-gaffel-rapport

Trots späckat måndagsschema lyckades jag faktiskt nyttja kniv och gaffel, dock plast-

dito, inte mindre än två gånger. Lunchrasten inskränkte sig visserligen till 20 minuter mellan två möten men jag lyckades hinna med att beställa en crépe med nutella och banan från festivalpalatsets närmsta matstånd. Delikatessen avnjöts i solen, på en gräsplätt i sällskap med sugna svartmyror. Middagen blev medköpt falafel från våra kärva men vänliga armenska grannar. När jag hungrig skyndade förbi deras snabbmatsställe på eftermiddagen var ingången spärrad av en kvast och personalen satt utanför. ”Är det stängt?” frågar jag på min vänligaste franska, varpå jag får en lång utläggning om att de inte haft rast på hela dagen, att man inte ska stressa utan jag ska sätta mig ner och ta det lugnt så löser det sig. Ungefär så. Min franska hörförståelse är inte lysande. Men jag sätter mig lydigt och efter några minuters rökande och livlig konversation vänder de sig äntligen till mig och jag tillfrågas vad jag vill ha. Tålamod lönar sig. Hade jag propsat på snabb service eller någon mer exakt tidsangivelse på när rasten var slut hade jag väl blivit portad.

Utsikt från jobbet till och med imorgon

Om måndagen var snabbmatens dag så var tisdagen de sponsrade måltidernas dag. Lunchen bjöd det brittiska bolaget DCD Rights på. På svenskt vis försökte jag först avböja fördrinken i form av champagne. (Man kan väl inte dricka champagne på arbetstid!?) Men kyparna bara skakade på huvudet när jag bad om ett glas vatten. ”Vatten kan du få till lunchen men inte till fördrink.” blev svaret. Okej, man får ta seden dit man kommer. Så sedan slank det ner ett glas rosé till maten också.

Middagen sponsrades av Se&Hör, representerat av min far, på trevlig italiensk kvarterskrog. Och den mycket lyckade efterfesten på vackra och anrika hotell Carlton stod tydligen den israeliska statskassan för. Flera israeliska tv-bolag var representerade, baren var öppen, musiken hög och kön ringlade långt ut på gatan. En lyckad fest helt enkelt. Att fötterna nu ser ut och känns som elefanttassar på grund av för mycket dansande är sånt man får ta.