Fåniga flaskor

Snubblade nyss över en oerhört överraskande nyhet: Coca Colas namnburkar gör succé. Jag som just tänkte att det måste vara precis tvärtom. Tv-reklamen för dem är värdelös och obegriplig men framför allt är hela idén pinsam. Jag som gärna köper cola någon gång ibland ryggar nu instinktivt tillbaka när jag ser ”namnburkar” eller –flaskor. Varför skulle jag köpa något med ett random namn på? Det kan inte bli annat än fel. Gå omkring där med namnet på någon man gillar, ogillar eller är bekant med. Tänk om någon ser en. ”Jaha, varför köpte du en flaska med hans/hennes namn?” Kanske är jag överkänslig eller fel generation men jag blir generad bara jag ser eländet och går långa omvägar kring coca-cola-hyllan.

En annan lustighet de har kommit på är denna enorma könssegregering av två drycker som bara skiljs åt av märket på sötningsmedel: Zero och Light. Det började med töntig reklam även här. (Vad har hänt sedan 80- och 90-talets Cola-reklam? Den var ju episk! Man fick gåshud. Nu är den pinsammare än Via-direkt.) Reklamfilmer kan man lyckligtvis undvika, men nu har de börjat med rosetter på Light-burkarna! Tycker så synd om alla män som vill dricka light. Kul att sitta där med något rosablommigt på bordet framför sig. Jag som föredrar Zero är glad så länge de inte börjar med några dekorationer på de burkarna. Men det är väl bara en tidsfråga innan de smyckas med pinuppor eller nåt. I det könsneutrala Sverige måste man nu tydligen visa sin könstillhörighet med sin dryck. Nej, jag tar nog hellre på mig högklackat och dricker en Zero, eller ännu hellre något nyttigare. Eller åtminstone något med en vettig marknadsavdelning!

Återupptäckt webbvänskap

När en väninna till mig just flyttat hem från USA upprördes hon av de dåliga svenska väderprognoserna.

- I USA stämmer det nästan alltid men här stämmer det nästan aldrig!

Jag försvarade de svenska prognosmakarna med att vädret på andra sidan Atlanten styrs av jetströmmar eller vad det nu är, som gör det enklare att förutsäga. Det svenska vädret är svårspått, till allas förtret. Men efter att ha återupptäckt en gammal webbfavorit undrar jag om det inte är så att jänkarna faktiskt är bättre på det här med väder. Det kan säkert ha något med deras militärbudget att göra. Ska man åka världen runt och kriga är det väl bra att veta hur vädret ska bli kan jag tänka!

När jag bodde i Kanada hade jag ingen termometer utan gick varje morgon in på AccuWeather för att kolla läget. Det stämde till punkt och pricka, speciellt som man inte bara får reda på den faktiska temperaturen utan också ”RealFeel”-faktorn; hur kallt/varmt man faktiskt upplever vädret, utifrån vind, fuktighet, etc.

Sedan jag fick min HTC-telefon i höstas har det slagit mig att vädret på den ofta stämmer rätt bra jämfört med yr och smhi och allt vad det heter. Mycket riktigt visade det sig vara AccuWeather som står bakom min väderapp. Fascinerande är dessutom deras ”hälso- och hobby-prognoser” eller vad man ska kalla det. Man kan till exempel kolla hur bra eller dåligt vädret är för migrän, allergier eller ledbesvär, och om det passar att fiska, segla eller jaga i. Se skärmdumpen. För att inte tala om ”hair day”-prognosen. Oumbärligt!



För svenska städer får jag dock bara upp dessa tillval på mobilen, inte i datorn. Kan t.ex. meddela att damm- och pollennivåerna är på 9 av 10 i Stockholm idag...



En liten ö-jämförelse

För att solsäkra min sommarsemester förlägger jag den gärna så långt österut som möjligt. Sandhamn och Gotland är självskrivna och i år inleddes det hela med midsommar på Åland, Mariehamn närmare bestämt. Varför åker man inte oftare till Åland? blev helgens stående fråga i gänget. Svenska öar i alla ära men för oss som bor i Stockholm är faktiskt Åland det smidigaste alternativet, och om inte annat det absolut billigaste. Båten dit är praktiskt taget gratis. Köper du varor för 500 kr i tax-freen får du en gratisbiljett. Vi tog Rosella från Kapellskär, vilket går löjligt snabbt (när man väl trasslat sig ur bilköerna på Norrtäljevägen). Man hinner precis äta en bit och köpa midsommarvinet så är man framme. Oerhört praktiskt. Det är som om du skulle gå in på systemet och när du kommer ut med dina kassar är du framme vid midsommarfesten. Shopping och transport i ett!

När ska Gotland bli tax-free-område? Kanske detta kan bli en valfråga inför 2014? Det är ju idiotiskt med dessa svindyra, okonkurrensutsatta båtar till Visby. Det slutar alltid med att man tar flyget istället för det blir billigare, för att inte snacka om smidigare. Och varför går det inte direktbåtar från Stockholm? Istället ska man ner till Nynäshamn och ha sig. Pendeltåg är aldrig en bra början på en semester.

Snygg uteservering med snygga människor
på Arken hotell och nattklubb mitt i Mariehamn

Även efter ankomst tar Åland poäng. Ta boendet till exempel. Hotellet i Sandhamn för första helgen i juli bokade jag i mars, och då fanns det bara en ledig helg kvar under hela juli. Inte mycket att välja på där. Läget i Visby är väl ungefär det samma. Det är bokning i februari-mars som gäller om man vill ha bra läge och rimliga priser. I Mariehamn fanns däremot hotell i alla upptänkliga prisklasser.

Utelivet är så klart bra på alla dessa ställen, men Mariehamn bjuder på kombinationer som är svårfunna här hemma. Som en klubb med trevlig, sofistikerad stämning och drinkar för 70 kronor till exempel… Nästan som utomlands, fast alla pratar svenska.

Enkel inredningslösning

Ta da! Nya soffbordet äntligen på plats. Beståndsdelar: Ärvd koffert som tjästgjort som förvaring för julpynt på farmors vind de senaste 40 åren. I dess begynnelse tillhörde den farmors farmor Sascha Tavaststjerna vars initialer skymtar på locket. Glasskivan beställdes av en nyöppnad glasaffär på Götgatan och ska tydligen hålla för att sitta på. Efter att jag hade beställt den ringde de nämligen upp och frågade:
- Är du säker på att du inte ska ha härdat glas? Ohärdat går sönder om någon sätter sig på bordet.
- Ja, men det hoppas jag att ingen kommer att göra, svarar jag hurtigt.
- Är du säker på det? (konstpaus från försäljaren.)
- Nja... Ok, jag tar härdat glas!
Som sagt, jag har varit med på tillräckligt många fester i mitt liv för att veta att man aldrig kan vara säker på NÅGOT. Att en person sätter sig på ett glasbord är väl egentligen en av de minst konstiga sakerna som kan hända en blöt kväll.
Om någon undrar vad den vita pluppen uppe till höger är så är det en marshmallow. Jag misstänkte att glasskivseländet inte skulle ligga rakt, på en över 100 år gammal, skev koffert. Oerhört irriterande, tills jag kom på världens snabbaste lösning: Ett gammalt torrt påskgodis. Fixat! Kanske inte så snyggt, men rakt. Nu funderar jag på om jag kanske kan beigelacka godiset.

Lästips apropå likhet, olikhet och tolerans

Måste bara tipsa om denna mycket läsvärda artikel som publicerades i samband med den nyligen passerade nationaldagen: En svenskhet för alla i tio budord. Den borde vara obligatorisk läsning för alla politiker, journalister, och annat löst folk som har högljudda åsikter om integration, svenskhet och invandring. Om vi alla bara skulle hålla oss till dessa tio budord tror jag det skulle lösa sig!

1 Du skall underkasta dig våra gemensamma juridiska lagar.
2 Du skall erkänna att det existerar en gemensam värdegrund men att den är föremål för ständig förändring.
3 Du skall vara beredd på att du inte kommer att få göra det som du alltid gjort på samma sätt som du alltid gjort.
4 Du skall vara nyfiken på din nästa.
5 Du skall icke känna dig kränkt.
6 Du skall inte uppfatta andras annorlunda livsstil som ett hot mot ditt sätt att vara.
7 Du skall inte bekämpa behovet av att ha några som du känner gemenskap med.
8 Du skall acceptera att det alltid kommer att finns ett vi-och-dom-tänkande.
9 Du skall ingå i flera olika ”vi”.
10 Du skall inse att svenskhet kan innebära olika saker för olika individer.

Vädrets tyranni

Det finns väl knappast en svensk som inte lider av en viss nivå av väderstress så här års. Det kollas väder-appar och jämförs hemsidor för fulla muggar och ändå är det sällan någon som prickar rätt. Långtidsplanering och svensk sommar går helt enkelt inte ihop. Istället får vi förlita oss på panikmetoden (vissa kanske kallar det ”låt oss vara spontana”, men panik är vad det handlar om.): ”Okej, jag ser en lucka i molntäcket här på Söder. Vi måste grilla NU. Samling i Tanto om 10, sharp!” Ledig och sol? Kasta dig ut på närmsta gräsplätt tills någon hör av sig och föreslår en längre utflykt. Ingen tid att förspilla. Imorgon är det säkert regn.

Panikmetoden inverkar negativt på allt från hygien till arbete. Är det sol kan man knappast ha tvättstugan eller dammsuga med hedern i behåll, lika lite som man kan sitta någon timme extra på jobbet. Vi kan inte ens bestämma att ses på en viss plats. Är det strålande väder måste man ju gå till en uteservering, alternativt park. Är det växlande men varmt: uteplats med regnskydd. Soligt men kallt: infravärme, och så vidare. Det är ett evigt sjå att hålla reda på var det är kvällssol och inte, och längre fram i sommar: var det finns skugga och fläkt.

Vi är slavar under vädrets makter helt enkelt. Det är allt annat än spontant. Enda lösningen är egentligen den tråkpräktiga devisen ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Lite tjocktröjor, vattentäta jackor, mysiga filtar, keps mot duggregn, paraply mot ösregn.

På väg ut i skärgården i lördags. Blir det regn eller sol?
Svar: Ösregn så fort vi klev av båten men sedan uppklarnande grillväder.

Flummig men god meny positiv överraskning hos min nya granne

Igår testade jag motvilligt nya Hornhuset, en av mina närmsta krogar. Jag behöver inte ens korsa en väg för att komma dit: Genom Plankan, bron över Varvsgatan, genom Högalidsparken och efter ytterligare en bro kan jag gå rakt in på övervåningen. Motvilligheten har alltså inget med läget att göra utan det faktum att det har ryktats om dålig mat och service, samt att huset är anskrämligt fult.

När jag kommer in råder fullt kaos på grund av Champions League-finalen. Övervåningen är fullsmockad av fotbollsentusiaster men en vänlig kypare tar sig ändå tid att visa mig tillrätta. Min väninna måste ha bokat bord på plan 2 kommer vi fram till. Besviken låter jag mig visas ner. Pizzorna där uppe på plan 3 ser fantastiskt goda ut och jag misstänker att den utskällda maten kanske snarare återfinns i Krogen dit jag nu är på väg.

Där visar en annan vänlig kypare mig till bordet, bokat för sex personer, men det är inga sura miner för att vi bara blir fyra. Tvärtom. ”Vad bra, då har ni lite extra plats för tallrikarna.” menar servitrisen. Man tar nämligen in 2-3 rätter per person. ”Att dela på” står det i menyn men de små, välkomponerade tallrikarna lämpar sig oerhört dåligt för delning. Det är inte tapas direkt. Maten kan snarare beskrivas som en gi-nörd som gått på finkrog, rökt på, blivit hungrig, slagit näven i bordet och sagt ”Det där kan jag göra bättre själv!” med gott resultat måste medges. Du får leta länge för att hitta en kolhydrat på menyn. Rätterna är små och lite ”duttiga” men inte minimala. Det pendlar mellan elegant och rejält. En perfekt middag om man inte är vrålhungrig. Åt själv ett par pocherade ägg med torkad parmaskinka och kapris samt en sotad fiskbit på salladsblad med en underbar sås. Lustig kombination kan tyckas men så är det med dessa kolhydratfria smårätter. Glöm det där med att försöka hitta något som ”passar ihop”. Ät och var glad bara.

Huset är och förblir fult som stryk. Man håller med insändaren i lokaltidningen som undrade ”Var arkitekten full?” Hur svårt kan det vara att göra raka väggar? Vad hände med symmetri? Ett beprövat grepp för skönhet. Men interiören uppväger till viss del det fula skalet. Stora glasrutor gör sig nog bättre inifrån än utifrån helt enkelt. Och att damtoaletten högst upp har panoramautsikt över Långholmsgatan är faktiskt inte helt fel.