Ryssvärme i köket

Enda nackdelen med gasugn är
att bakverken får mer färg undertill än ovanpå...

På temat kyla kan jag konstatera att tre element inte räcker för att värma upp 52 kvm när det är -15 ute. Det är inget fel på elementen, de är kokheta, det är bara det att lägenheten innehåller för många kubikmeter kall luft. Men (och här påminns jag om att min kravlista för lägenhet är ständigt lika relevant) det är inga problem när man har gasugn. För strax under 2000 kr om året (dvs någon hundring billigare än tv-licensen) kan jag gasa på hur mycket jag vill. På några timmar värmer man upp hela lyan, och då kan man dessutom passa på att baka samtidigt, vilket jag gjorde igår. Nu är det här ingen matblogg men jag delar ändå med mig av receptet. De här tekakorna är stapelvara hemma hos mig. In i frysen åker de och sen värmer man dem i brödrosten, om man lyckas göra dem lagom platta, eller i ugnen om den ändå är på. Ibland slinker det ner lite solrosfrön i degen också.

1 liter mjölk

8 dl havregryn

175 g matfett

50 g jäst

1 tsk salt

½ dl honung

Ca 18 dl vetemjöl

1)     Värm mjölken tills den nästan kokar (75 grader) och häll den över havregrynen. Skär matfettet i bitar och lägg i. Låt svälla i 1 tim.

2)    Smula i jästen och tillsätt salt, honung och det mesta av mjölet. Arbeta degen väl och låt jäsa övertäckt i 30 min.

3)    Ta upp degen och dela i 30 bitar. Rulla bullar och kavla ut till tekakor. Lägg på plåt med bakpapper och jäs i 30 min.

4)    Pensla med vatten. Grädda i 225 grader i 15 min.

Finns det något vackrare än rimfrost?

Nu gör ju inte bilderna verkligheten rättvisa, speciellt inte som de är tagna med mobilen på väg hem från krogen vid tvåtiden igår natt. Men vilken tur att jag tog dem, för döm om min förvåning när allt är borta sen idag, åtminstone här på Söder. Den halvt antika termometern i köksfönstret (som visserligen verkar leva i sin egen lilla temperaturvärld och har stått konstant på -10 i ett par veckor) visade på -19 när jag kom hem. Enligt SvD på webben var det -26. Men med hellång dunkappa med kapuschong plus tjock mössa var tio minuters väntan på bussen vid Fridhemsplan snarare en njutning, med dessa fina träd.



Problemlösning på Södervis

Jag ska inte säga för mycket än men det mesta tyder på att det är ett trevligt hus jag har flyttat in i. Allt är lite enklare på min sida om Slussen vill jag tro. Jag har än så länge inte sett till några arga lappar i tvättstugan, till exempel. (Däremot en lapp om att den automatiska ljuspåslagningen är trasig och felanmäld, samt en lång instruktion om hur man bär sig åt för att få ljuset att gå på.) Under nyligen nämnda städschema sitter nu en lapp med erbjudande om städtjänster. Så jag antar att det därmed anses pk att leja ut sin städdag på entreprenad. (Dock har jag lyckats byta med en vänlig granne.) Och så denna underbara lösning på att numret på vår port av någon anledning trillat bort. Billigt och bra. Har svårt att tänka mig en liknande lösning på Östermalm eller Vasastan utan att någon vän av ordning skulle gå i taket och omedelbart kräva en mer permanent lösning.

Enda störningsmomenten hittills är att jag vaknat ett par gånger nu av grannens väckarklocka. Tror de har mobil på vibration, som ligger på golvet. Hade samma problem med grannarna på Skeppargatan, men deras kunde ligga och vibrera i en evighet. Jag höll på att bli tokig. Nu rör det sig bara om sekunder. Sen ligger det en hundsalong under mitt fönster så lite skäll därifrån blir det ibland, och så Brommaflygen då och då. Men inget av detta är värre än att man snart är van och inte hör det alls. Nej, man ska inte bo i stan och klaga på ljud. Det finns utmärkta avlägsna stugor för snart sagt inga pengar alls ute i vårt avlånga land.

Vintern gör sig ännu bättre på landet

Så här såg det ut igår bara ett par timmar norröver, vid Engelsbergs bruk närmare bestämt. Överjordiskt vackert landskap utanför bussfönstret hela resan upp faktiskt. Utanför tullarna ligger rimfrosten tjock på träden.                                         Det må råda konsensus om det mesta i Sverige men det här med för eller mot snö verkar vara något som delar landet, och den här vintern har fått folk att "komma ut" som antingen vinterhatare eller vinterälskare. Själv kan jag inte se något problem med snö så länge det är runt -5. Neråt -20 börjar det möjligen bli lite kyligt, men ändå okej. Strax över noll är helt värdelöst. Rå kyla, omöjligt att klä sig rätt och slask som förstör skorna. Nu är det bara att slänga på sina fyra lager kläder så är det precis lagom. Till exempel t-shirt, tröja, kavaj och ytterjacka. Hoppas bara att det håller i sig tills våren är här. För min del får det gärna gå från -20 till +20, och sen hålla sig där! Glöm inte broddarna nu bara. Har redan gjort en vurpa men som tur är har man höftben som håller några smällar till, förhoppningsvis. Det tar jag gärna mot den gnistrande snö som möter en utanför huset när man går hemåt på kvällarna.

Städandets diskreta charm

Häromdagen kom det upp ett schema i min trappuppgång. ”Städschema” stod det. ”Jaha, varför ska jag veta när det städas?” tänkte jag. Men det är väl bra, och så tänkte jag inte mer på det. Sen fick jag mina onda aningar och bestämde mig för att det är nog bästa att titta närmare på det där ändå. Mycket riktigt. Där är alla lägenhetsinnehavare uppskrivna snyggt och prydligt varannan vecka. Även mig har de hunnit få med... Liksom en lista på vad som ska städas; trappuppgångar, hiss, tvättstuga och vad det nu är. Tyvärr, eller vad man nu ska säga, är jag uppskriven den vecka jag är bortrest. Hade jag varit stadd vid kassa hade jag nog hyrt in nån städare att fixa mitt pass, om det inte är helt politisk inkorrekt nu när man bor på Söder. Men nu lutar det åt att jag försöker byta vecka med någon granne istället. Eller är det någon som känner för att låna min lägenhet medan jag är borta, mot städning av trapphus?

Trots min aversion mot att städa måste jag säga att jag gillar tilltaget. Det måste ju ändå vara en rätt bra besparing för vår konkursmässiga förening. Och det har inget drag av de gemensamma städdagar man upplevt tidigare: ”Kryssa i vad du kan göra och så grillar vi korv och har det mysigt tillsammans sen.” Varpå alla under 50 drar för gardinerna eller åker ut på landet den aktuella helgen, och alla tanter med rollatorer stapplar runt och petar ner vårlökar i buskarna och beklagar sig över ungdomens bristande engagemang.

Nej, jag städar gärna så länge jag får göra det själv och på någorlunda valfri dag och tid. Har för övrigt börjat dammsuga nästan dagligen hemma. Det har dels att göra med skräcken för en eventuell invasion av mal och silverfisk och dels med att jag har blanka, vita linoleumgolv i hela lägenheten… Jag funderar på att skaffa något mer dammfärgat framöver.

Förbud mot en ljus inomhusmiljö

Jag drabbades av akut panik igår framför datorn. Ni vet den där känslan: ”Nej, det får inte, KAN inte, vara sant.” Ska jag behöva leva resten av mitt liv i mörker? De har förbjudit 60-wattslampan. Det är ju helt barockt! (Jag vet att detta skedde redan i september, men eftersom jag inte har haft något egen boende på ett år har jag inte någon koll, förrän nu.) Jag minns att de förbjöd matta glödlampor och 100-wattslampor. Det ryckte jag lite på axlarna åt, tills jag upptäckte att de klara lamporna inte alls ger lika bra ljus, men ändå, med rätt armatur är de helt okej.

Än värre: I september i år ska även de andra glödlamporna förbjudas så att man då är helt utelämnad åt kvicksilverstinna lågenergilampor som knappt ger ledljus. De är värdelösa och livsfarliga och borde förbjudas om något! De där halogenlamporna verkar något bättre, om än inte optimala. På den här sidan finns många bra kommentarer om idiotin. Gillar speciellt den med vaktmästaren som skrivit upp hur ofta han bytt olika lampor och kommit fram till vad jag i min sporadiska kontakt med lågenergilampor redan anat: De håller inte alls längre än glödlampor utan snarare tvärtom. Och medan glödlampor lyser tills de går sönder tappar lågenergiskräpet lömskt i effektivitet tills man sitter där i skumrasket och undrar om man fått synfel. Kort sagt: De är djävulens påfund och kommer inte att komma innanför min tröskel.

Men, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. Alltså lyckades jag, när chocken lagt sig, hitta 60-wattslampor i en nätbutik för glödlampor. Det gäller bara att bunkra upp så länge de finns i lager, och sen får man väl börja importera från de länder där de fortfarande är tillåtna. Vilket i och för sig är olagligt, men jag hoppas inte straffsatsen är alltför hög.

Rapport från kartonguppackningen

Idag har de sista kartongerna från fasters källare och från kontoret fått komma hem! Uppackningen är i full gång och så här ser det ut i min klädkammare (i mäklarannonser kallad walk in closet) just nu. Har lite galgbrist men som tur är har någon smart person satt upp mängder av krokar på insidan av alla skåp här, så bara kläderna har en isydd hängare löser det sig ändå tills vidare.

Som synes återstår några lådor till att packa upp. Det är som julafton hela tiden här hemma. Många kära återseenden men mycket onödiga pinaler också. Har iordningställt en bananlåda med sådant jag vill bli av med. Meningen är att alla besökare måste ta med sig något när de går. Det som är kvar efter inflyttningsfesten (vilken nog äger rum i mars) åker till Myrorna.

Sen har det blivit några turer till mitt kära grovsoprum också. Guld värt att ha ett sådant. Tänk om man vore tvungen att åka till Årsta (eller var nu närmaste återvinningscentral ligger) så fort man ville slänga något större än en pizzakartong. Det farliga med grovsoprum är dock att alltför många slänger helt funktionella grejer där. Har så svårt att låta dem ligga och så kommer man hem med mer än man nyss har slängt. I bästa fall använder jag det bara som bibliotek. Finns alltid några bra och ofta till synes olästa böcker som har slängts (skandal kan jag tycka), så då kan man ta, läsa och sen slänga tillbaka.

Den tredje varianten att avyttra sitt överflöd är att faktiskt försöka sälja det. Har inte varit aktiv på Blocket än men däremot varit i kontakt med antikhandlare i olika genrer. Jag hade nämligen en ganska lång period i 10-årsåldern då jag alltid önskade mig ”saker som stiger i värde”. Vet inte hur jag tänkte. Jag kanske planerade för ett liv som rentier, innan jag insåg att en sådan tillvaro inte är möjlig i det svenska systemet. Nu känner jag i alla fall att de där små, redan då antika, pryttlarna jag fick i den vevan har samlat damm i tillräckligt många år. Nu kanske de kan få komma hem till någon annan antiksamlande tioåring, och Nicole anno 2012 kan få råd att köpa några retro-köksstolar och annat praktiskt.