söndag 11 oktober 2020

Mikrostaten mellan alptopparna

Att samla länder är en underbar hobby! Det var därför jag hamnade här i undersköna Vaduz när jag egentligen bara skulle till Cannes. I coronatider gäller det att vara innovativ. Fortfarande avrådan från utomeuropeiska resor, så Europakartan granskades. Vilka obesökta länder ligger på vägen till Cannes? Funderade på San Marino i norra Italien, men tågförbindelserna var usla. Zürich hade däremot mängder av direktflyg både till Stockholm och Nice (innan SAS bokade om alltihop) och ligger bara en dryg timme från mikrostaten furstendömet Liechtenstein. Så det fick bli mitt 60:e land.

Inga storskaliga jordbruk här inte. Max 4-5 kor per fält. Alltid med bjällror!

Vilket land sen! Det går rakt in på topplistan. Först den vackra färden dit och sen blir det bara ”värre”. De verkar ha copy-pasteat Milkachoklad-loggan här: Fält med kor med bjällror och höga snötäckta berg i bakgrunden, överallt. Huvudstaden har bara 5 000 invånare och ändå finns här det mesta. Kostymklädda människor äter svindyr och supergod sushi i konstmuseets lunchrestaurang. Fem minuter därifrån betar de feta korna sitt knallgröna gräs. Folk joggar längst Rhens stränder, över till Schweiz och tillbaka. Gränsen utmärks av flaggor men inget mer. Jag promenerar längs den forsande floden en bit och sen upp mot slottet där furstefamiljen bor. Det har anor som borg från 1200-talet men är nu privatbostad så kan bara betraktas utifrån. Jag inser att jag måste lära känna familjen inför nästa besök! Vägen upp är som ett mini-Bevery Hills med otroligt lyxiga hus. Dock utan murar och grindar, tvärtom går man lätt fel och befinner sig på deras uppfarter innan man hittar ”turistvägen” igen. Väl på toppen kan man se ut över den idylliska minihuvudstaden, de schweiziska bergen och alla vingårdar och kohagar mitt i stan. Här har man verkligen allt man behöver: mjölk, vin och vatten.

Drygt 100 år gammal träbro över Rhen länkar samman Schweiz och Liechtenstein för fotgängare och cyklister.

Det finns så klart inte jättemånga hotell att välja på i denna lilla stad. Jag har haft den goda smaken att boka in mig på Hotel Vaduzerhof som visar sig vara en riktig lyckträff: Jag får ett rum med utsikt mot bergen. Det är ganska få andra turister här. Oklart om det beror på corona, tiden på året eller tiden i veckan. När solen har gått ner är gatorna närapå folktomma. Jag lyckas i alla fall hitta en restaurang med en del liv och rörelse, New Castle. Här röker man inomhus vilket jag tycker är lika delar exotiskt och äckligt. Kanske beror det på att man inte är med i EU? Eller en allmänt anarkistisk ådra.

Huvudgågatan i Vaduz med slottet uppe på berget och rådhuset till höger.

lördag 10 oktober 2020

Flyg, tåg och buss till mitt 60:e land

I drygt åtta månader har jag varit markbunden: rest endast inom Sveriges gränser, med bil, buss och tåg. Inget ont om Sverige men reseabstinensen har ändå varit svår för en sån som jag som har resor som största intresse. Men nu i andra vågens corona-Europa är det äntligen dags att sätta på flygläget igen, och se nya länder! Jag laddade tidigt ner UD:s app Resklar för att kunna följa restriktioner och råd, land för land. Den första utmaningen var dock inte själva virusspridningen utan att flygbolagen ändrade samtliga mina flyg, och inte lite heller. Ett eftermiddagsflyg direkt till Zürich ändrades exempelvis till kl. 6 på morgonen, via Köpenhamn. Det var bara att ställa klockan på 3 och boka taxi. Kan rekommendera Taxi Solna som alltid är i tid och bara kostar 380 kr Stockholm-Arlanda.

Schweiz från ett tågfönster

Såklart var morgonflyget fullsmetat med folk då SAS verkade ha omdirigerat alla flyg via Köpenhamn. På flyget från Köpenhamn satt vi däremot knappt en person per rad. Här såldes även förfriskningar, vilket det inte gjorde på första flyget. Är alltid noga med att ha vatten och snacks med mig, för man vet aldrig med de större flygbolagen numera. Lågbudgetflyg är dock alltid noga med merförsäljningen. Där behöver man sällan sitta hungrig, så länge man har ett fungerande bankkort!

Fördelen med tidig morgon var att jag landade i Zürich redan halv tio och var vid mitt slutmål, Liechtensteins huvudstad Vaduz, i god tid till lunch. Jag kunde nog ha köpt tågbiljetten billigare online, men de dyra biljetterna av den trevliga kassörskan på flygplatsens tågstation var å andra sidan helt öppna. Smidigt att bara hoppa på det tåg som passar tidsmässigt. Schweiziska tåg verkar vara ett under av punktlighet. Munskydd på och ganska trångt även här. Tåget mot Vaduz kör en otroligt vacker sjösträcka. Efter någon timme är man framme i gränsstaden Sargans där det är byte till lokalbuss. Liechtensteinborna är lite som Lidingöborna: ”Inga smidiga tåg till oss tack!” När bussen stannar i Vaduz efter ytterligare ca 20 minuter av löjligt vackra landskap utanför fönstret åker munskyddet äntligen av, efter åtta timmar, förutom korta dricka- och matpauser. Här i Liechtenstein behövs det bara på bussarna.

lördag 5 september 2020

Snart dags för flight mode igen!


 Den 28 januari landade vi på Arlanda efter två veckor i Costa Rica. Föga anade man då att man skulle vara markbunden fram tills nu. Ingen landgräns har korsats, ingen flygplatssäkerhetskontroll har tacklats. Vissa länder och flygsträckor har visserligen varit öppna ett tag nu. Men jag har legat ute med pengar för två inställda resor från försommaren, och även om jag gärna vill stödja flygbranschen känns det sådär att plöja in ännu mer pengar i det svarta hål som inställda flyg verkar innebära. Münchenresa i maj bokades med SAS via Ticket. Här är Ticket mycket behjälpliga, men de har enligt utsago ännu inte fått tillbaka pengar från SAS. Skandal. Sydkorearesa i juni bokades via opålitliga Resecentrumgruppen. Här är det tvärtom. Air France betalar tillbaka pengarna (till resebyrån) på en gång, får jag reda på när jag mailar flygbolaget. Men RCG håller på pengarna samt tar ut en avgift om 595 kr för ”besväret”. Först efter ytterligare ett tjatmail från min sida nu i veckan betalar de ut pengarna, drygt två månader efter att resan skulle ha ägt rum!

Så nu när man är på halvgrön kvist igen är det hög tid att boka nya resor. Speciellt som jobbet betalar delar av resan. Planerar nämligen, om inte situationen i Frankrike förvärras ytterligare, att åka på Cannes årliga tv-mässa i oktober med en kollega. Det blir så klart inte alls som vanligt. Färre deltagare, inga fester, inga mingel, munskydd hela tiden. Får se till att boka ett boende med kök och balkong ifall det blir en lockdown eller annat elände medan vi är där. På vägen ner blir det tre dagar i säkrare Schweiz, närmare bestämt Zürich, där de till och med ska häva förbudet mot större event och krav på att sitta ner i baren och restauranger. (Jag lusläser UD:s utmärkta app för att hålla koll på alla lokala bestämmelser så gott det går.) Minnesgoda läsare vet ju att jag tidigare har fuskat mig igenom Schweiz. Alltså tillbringat en dag där men aldrig övernattat. Nu blir det ändring på det, och förhoppningsvis hinner ännu ett land bockas av: Liechtenstein, som ligger knappt ett par timmar med tåg från Zürich. Det blir i så fall mitt 60:e land.

Återstår bara att hålla tummarna för att inställda flyg och stängda gränser är något vi nu kan lägga bakom oss, samt ladda väskan med handsprit och munskydd. Att flyga med munskydd blir nog en ny favorit för mig som alltid klagar på ac:n och virar in mig i någon slags burkaliknande outfit så fort jag sitter på ett flyg. Nu behöver jag inte få konstiga blickar för det. Kanske finns det till och med stoppade munskydd för särskilt kyliga förhållanden?

söndag 9 augusti 2020

Barnsemester i Trosa med omnejd

Bästa tjejgänget på promenad i sommaridyllen Trosa

Sista Sverige-semester-perioden ägnades åt en typisk familjesemester. Andra barnfria vänner tyckte att jag var spritt språngande som frivilligt och entusiastiskt åkte iväg på en fyra dagars stugsemester med en väninna och två små barn (4 och 7 år). Hade de rätt? Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Men barnen är ändå mina gudbarn och jag ville skapa en relation till dem. Hittills hade vi mest bara träffats sporadiskt på diverse större kalas.

Farhågorna kom på skam. De fyra dagarna gick snabbt och över förväntan smidigt. Jag kom hem med två nya små vänner, och fina teckningar i bagaget. Vi är dock överens om att nästa gång kör vi hotell istället för hyrd stuga. Airbnb-stugan på Öbolandet utanför Trosa hade visserligen en väl tilltagen, välskött trädgård och två bekväma sovrum, men mamma Malin förfasade sig över utrymmenas bristande hygien och dåliga säkerhet. Mina invändningar sträckte sig till att det är jobbigt att bädda sin egen säng och laga sin egen frukost när man är på semester, och att vattnet i kranarna inte gick att dricka var ett klart minus. Det blev många vändor till ICA Maxi för proviantering och dyrt flaskvatten.

Trosa havsbad kvällstid var betydligt mer glesbefolkat än på dagen 
 
Men även tråkiga inhandlingsrundor blir till äventyr i barns ögon, och allt som kombineras med en glass- eller godispaus blir en fest. Entusiasmen smittar av sig! Även vi vuxna fastande för den goda glassen på Trosa Sjökrogs glasseria. Gulliga Trosa är ett fint besöksmål för alla åldrar, men med barn blev det mer tid på lekplatsen vid hamnen och mindre på de många krogarna och butikerna än vad det kanske hade blivit annars. Orten får höga småstadspoäng trots stor turistnärvaro. Det hela känns väldigt genuint, med många permanent- och sommarboende, och fin träbebyggelse som vinner alla charmtävlingar. Sen är det också nära till bad på den stora campingplatsen Trosa havsbad, där
Tullgarns slott med rejäla gräsmattor att rasta barnen på! 
det trots totalkaos på parkeringen sedan gick att hitta en coronasäker plätt att sitta fyra pers på.

Ett par lite längre utflykter blev det också. Med hjälp av teknikens under (aka ipad/dator/mobil) kan ju barn numera fås att vara tysta i en bil i upp till en timme, i bästa fall, och Tullgarns slott och Bergs gård som vi besökte ligger på kortare avstånd än så från Trosa. Själva slottet var stängt men promenad i parken där man kunde fika och plocka fina löv var en lagom aktivitet. Bergs gård är känt för sina mountainbike-banor men vi nöjde oss med hemlagade pannkakor och en titt på kaniner och höns.

Sammanfattningsvis var fyra dagar med barn inte alls lika utmattande som jag hade trott, trots smärre olyckor som sticka i fot och finger i kläm. Det var tvärtom ganska upplyftande att vara så poppis: ”Jag vill sitta bredvid Nicole.” ”Jag ska gå med Nicole.” Så lät det hela tiden. Därmed inte sagt att det var lika skönt som vanligt att komma hem till en tom och tyst lägenhet😊

söndag 2 augusti 2020

Västervik: Gullig prettostad med skärgårdskänsla

Färgglada fasader präglar sommarstaden Västervik
Förra året lanserade jag begreppet småstadsbad. Nej, det betyder inte att man åker runt och badar i olika småstäder utan syftar på den mentala avslappning som följer av att vistas i småstädernas kravfria miljö med långsammare tempo. Nu är det dags för årets nyord: ensamester, alltså ensam-semester, den allra mest avkopplande semesterformen, om den intas i lagom dos. Jag skulle föreslå 2-4 nätter, med noll kompromissande där varje steg och handling tas eget huvud. Att gå ut på restaurang själv är det enda som kan ta emot men man vänjer sig.
På Gränsö, en kort båt- eller bilfärd, eller lång promenad, från centrum
är det inte omöjligt att hitta en helt egen klippa i solen.
Förra sommarens ensamester gick till Slovakien, men i år blir det så klart Sverige. Närmare bestämt Västervik.

Ensamester kan
Från Gränsös norra kust är det till synes öppen horisont ändå till Gotland
med fördel kombineras med småstadsbad, men så blev det inte nu. Västervik uppfyller nämligen inga av kraven för det: avslappnat, opretentiöst, billigt och relativt folktomt. Nej, detta är en superstylad sommarstad på speed. Vackert och fullbokat, Stockholmspriser. Och om små palmer på varje brygga i gästhamnen inte är pretto så vet jag inte vad som är det. Folk säger att Sandhamn är snobbigt, men då har de nog inte varit här! Vänligheten finns så klart, alla är idel leenden, men det gör den ju hemmavid också när dricksen ska in.

Såväl hus som båtar är välskötta här. Byggnaden strax till höger i bild
inhyser restaurang Guldkant, med ok pizzor och oslagbar utsikt.
Jag gör en utflykt till Gränsö (10 min med båt eller 50 min promenad från stan) för att fly folkmassorna några timmar. Fantastisk natur och fantastiskt fina hus även här. Börjar misstänka att de har något lokalt dödsstraff för fasader och trädgårdar som inte är i perfekt skick. Detta existerar nämligen inte. Det verkar inte vara de mest friluffsiga turisterna som hittar hit ut. Förutom ett par som springer möter jag inga andra på den 12 km långa Gränsöleden. Där den korsar badplatser på stränder respektive klippor vid parkeringsplatser dyker några barnfamiljer upp, men även här går det bra att hålla avstånd.

Lite svårare blir det med den saken inne i stan då hundratals svemestrare har utsett den prisade sommarstaden Västervik till ett av sina stopp på bil- eller båtsemesten. Första kvällen får jag bord först på tredje försöket. Restaurang Smugglaren, som fått högst betyg, är fullbokad flera dagar framåt. Slottsholmen hotell och restaurang likaså. Våran krog, som mitt hotell rekommenderar, har däremot plats både ute och inne. Kväll två är jag ute i god tid och ställer mig på väntelista på populära Guldkant, så efter 1,5 timme får jag en efterlängtad fläskfilépizza. Kunde kanske ha gått till någon lokal pizzeria istället, men man vill ju gärna ha fin utsikt och ett glas vin också!

onsdag 29 juli 2020

Småstadsturnén fortsätter billedes

Mitt i Halmstad hänger hertig Knut sedan 1985.
Mer om honom i den här artikeln.

Nu har jag kommit igång ordentligt med sommarturnén. Hela förra veckan ägnades åt bilsemester till Halmstad och tillbaka, via bland annat Trollhättan och Kristinehamn. I Halmstad var såväl hotell (Scandic Hallandia) som restaurang (Fridolfs krog) fullbokade, men vi hade tur och fick platser ändå. Kanske allt detta Svemestrande ändå vänder minus till plus för den hårt drabbade turistnäringen? Mina farhågor att man som stockholmare skulle vara hatad i hela Sverige har i alla fall helt kommit på skam. Tvärtom möts man av idel välvilja, vänlighet och trevligt småprat överallt.
I Halmstad blir jag bjuden på persikor av torghandlaren och får visa leg på Systembolaget. Vi får även en liten konstföreläsning av komikern och konstnären Peter Wahlbäck på hans galleri här. Kvällstid blir det livemusik, öl och supergott vitlöksbröd för en spottstyver på Tre Hjärtan följt av sen middag på nämnda Fridolfs. God mat och gullig personal på mysig innergård. Rekommenderas! En stor risbuske dock till hotell Hallandia, ett av dessa hotell med luftkonditionering som varken kan regleras eller stängas av. Idiotiskt och plågsamt, och inte kan det väl vara speciellt bra för miljön heller? Lyckas till slut somna genom att hänga en handduk över eländet, men inte kul att bråka med en luftkonditionering när nattemperaturen ute går ner mot 10+…
Sparsamt med brygghäng i Trollhättan. Desto mer livat på
rockklubben Backstage dit vi gick sen, dock med bordsplacering.
Trollhättan var en ny bekantskap. Här rekommenderas varmt charmiga Hotell Bele mitt i stan. Det bjuds på kaffe/te och hembakt dygnet runt. Till och med på natten står en kanna och smörgåsar uppdukade i det gammaldags inredda trapphuset. I garderoben finns en minimal minibar med två burkar läsk, och kristallkrona(!) Dagsaktivitet blir en promenad runt stan och Spikön mitt i Göta älv, och tillbaka över den höj- och sänkbara bron över kanalen. Sedan kör vi vidare mot lunchpaus i Åmål och senare incheckning på beprövade City hotell i Kristinehamn.
Efter utomhusmiddag med 70+-sällskap här är det hög tid för varma drinkar inomhus och jag lär den brittiske bartendern på Stadshotellet att göra kaffe Karlsson (Bailey's och Cointreau plus kaffe). Från Kristinehamn gör vi en utflykt till Uddeholm
Rådastrands badplats: En enorm sanddyn och långgrunt vatten
och holländskägda Rådastrands camping, på varsin sida om vackra Rådasjön. För en gångs skull steker solen på så pass länge att man vågar sig på ett dopp. Annars var det en kylig och blåsig vecka, trots en hel del sol. Perfekt väder för att bila runt i en bil utan ac i och för sig! (Ja, i bilar är jag för ac men inte annars).

söndag 19 juli 2020

Weekend i Västerås!

Lokala ungdomar och pensionärer chillar på bryggan utanför
Öster Mälarstrand
Solnedgång från Steams takbar. Coolt spahotell men snarare
en liten Stockholmskoloni än en del av Västerås.
2020 skulle bli småstädernas år. En ny ort per helg/vecka under försommaren hade jag tänkt mig men sen kom corona och all planering kom av sig. Istället har jag under ökande frustration rullat tummarna i Stockholm. Men så i helgen var det äntligen dags för utflykt igen, till den gamla godingen Västerås. Har varit här otaliga gånger för att hälsa på väninnan som bor här. Nu var hon på semester men vi fick låna lägenheten i fina Öster Mälarstrand. Många klagar på att Västerås är en ful stad men då har de inte varit här, i Vässans svar på Hammarby sjöstad. Steam hotell som ligger här har väl iofs de flesta stockholmare besökt vid det här laget. En obligatorisk weekendutflykt för förälskade par, och de som försöker rädda förhållandet... Här är det alla hjärtans dag året om. Jag och väninnan var de enda singlarna som åt middag i det fina men svinkalla orangeriet. (Ac på max är ok så länge solen är uppe men inte sen!).
Varmare och mysigare middag blev det dag två på Agrills uteservering vid hamnen, följd av en promenad till Brasseriet mitt i stan där drinkar intogs med strikt coronaavstånd. Enda chansen att prata med andra besökare var i kön på väg in och möjligen i toakön, men även här gick vakterna runt och såg till att enmetersregeln hölls. De som var bekanta med varandra sedan innan kunde gå förbi varandras bord och utbyta ett snabbt hej, men att stå och hänga var förbjudet.
Utsikt över ån med Brasseriets uteservering till höger
Kul ändå att sitta och titta på folk. Så skönt med ställen där alla typer och åldrar samlas, som ju oftast är fallet i mindre städer. Just när man känner sig som morsa på stan för att alla omkring en ser ut att vara under 20 kommer sällskap med folk som är säkert tio år äldre än
en själv. Skönt och roligt!
Här har servicepersonalen i såväl barer som butiker fattat att det inte kostar dem nåt att bjuda på ett leende. På Steam bjuder de dessutom på tepåsar (till väninnan som glömt att köpa till frukosten), och i väskaffären i stan lägger de specialbeställningar och utlovar leverans hela vägen till Stockholm. Jag nöjer mig med det ordinarie utbudet och köper två nya handväskor för 500 kr! Så färgglada och fina modeller som man inte hittar här hemma, i alla fall inte till det priset. Avslutningsvis kommer lokalbussen som ska ta oss till stationen prick i tid. Stockholmsskadad som jag är tror jag att den ska vara sen och nojar för att vi ska missa långfärdsbussen hem. Även denna är i tid. Netbuss, så mycket bättre än sunkiga Flexbus som tyvärr tagit över Swebus.