Mat, böcker och jobb i Göteborg

Bokmässan – årets  höjdpunkt eller helvetets sjunde krets? Meningarna går isär och min egen ligger väl någonstans mitt emellan. En sak är dock säker: Jag skulle aldrig drömma om att åka dit privat, men att stå i Axess monter och ta emot en strid ström av beröm från tittare och läsare tröttnar man inte på.

Kollegerna tar tåget och börjar mingla med kulturfolk redan på vägen ner till Göteborg, men där drar jag gränsen. Mingel är mingel och transport är transport. När jag reser vill jag ha lugn och ro. Då är flyg det optimala. Dessutom ligger Bromma bara 15 min med bussen från hemmet på Kungsholmen. Hänförande vackra vyer över Stockholm får man på köpet, och fika.

Flyga från Bromma borde alla turister göra. Bästa vyerna över Stockholm

Göteborg bjuder på typiskt Göteborgsväder, vilket passar utmärkt när man står inne på en mässa hela dagarna. På kvällarna görs utflykter till mer eller mindre närbelägna restauranger. Första kvällen blir det fejkitalienaren Ristoria som ligger i själva mässbyggnaden. Bekvämt med andra ord, men annars ingen höjdare. Maten är ok och servicen extremt slö.

Dess motsats är Mr P som ligger vid Götaplatsen. Visserligen känner mina lokala vänner personalen så vi blir extremt bortskämda, men även när jag är där på egen hand är bemötandet effektivt och trevligt. Maten är helt outstanding. Vi delar på flera rätter, tapasvarianter med en twist. Är egentligen inte förtjust i delningsmenyer men här är portionerna så stora och allt så himla gott, då är delning nästan enda och bästa lösningen.

Fredag och lördag bevistar vi två riktiga Göteborgsklassiker: Kometen och Lipp. På Kometen är det rejäl mat. Schnitzlar stora som elefantöron och wallenbergare som mindre fotbollar. Vi är världens jobbigaste gäster. 14 pers blir 15, blir 16. Menyer är förbeställda men ingen minns vem som ska ha vad. Personalen tröttnar så klart och langar till slut bara ut maten. Gott är det ju oavsett. Crème brûlée som inte är kylskåpskall, bara en sån sak!

Lipp är också det rejält med lite kärv service, men här mer normalstora portioner och bistroinriktning. Jag satsar på en burgare som förgylls av två olika ostkrämer, en på burgaren och en att dippa i. Mmm, glöm trötta ostskivor och burkmajonäs! Efter alla dessa restaurangmåltider rullar man verkligen hem till Stockholm igen, trots långa dagar på fötterna på bokmässan. Eller rullar och rullar. Flyger också. Landar fem minuter innan utsatt tid på Bromma. Tio minuter senare sitter jag på bussen hem. Tre timmar dörr till dörr, både dit och hem. Tack för det BRA!

Utsikt från mitt rum på Gothia Towers. Mulet

…men sen klarnade det upp

Minisemester på hemmaplan: takbarsrunda

Nu har jag takbarat igen. Ja vad ska man göra när sommaren har den tveksamma smaken att fortsätta in i det sista. Barrundan började på Urban Deli på Sveavägen. UD använder det tyvärr ganska vitt spridda personalkonceptet: ungdomar som tycker att de töntiga kunderna stör deras coola tillvaro. Det finns undantag så klart, men en middag på UD vid Nytorget nyligen var katastrof. När man bara ska beställa drinkar på ett charmigt tak är det inget jätteproblem att personalen ibland är långsam och uttråkad. Det är verkligen supercharmigt och superförvirrande här med alla vindlande gångar och fin växtlighet. När solen går ner får man antingen gå in i innebaren på taket, hem eller vidare. Någon infravärme syns inte till.

Vi valde att gå vidare till Tak och SUS (Stockholm under stjärnorna). Ännu större förvirring kring vad som är vad och vart som är vart. Tydligt är i alla fall att man inte får ta med drinkar mellan ställena. Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag gillar verkligen inte det här stället (ställena?). Kanske för att det är överreklamerat? Sönderkramat? Stockholmsnattens motsvarighet till Europaresenärens Barcelona? Charm och personlighet lika med noll. Tak är som den snygga killen på Tinder som lägger ut två intetsägande bilder utan text. Vid närmare granskning är hygienen bristande och ljudnivån för hög, för tanter som oss i alla fall. ”Nej nu sveper vi och går till Banks tak istället” kräver väninnan som vill utnyttja sin barnfria kväll till max. Kvällens klokaste replik!

Två ställen kunde inte vara mer olika. Från enormt och opersonligt till litet med hemmafestkänsla. Fast som hemma hos någon med riktigt bra inredningssmak, som blandar riktigt bra drinkar. Publiken går från extremt likriktad (skalliga män i kavaj mellan 35 och 40 med entourage) till extremt blandad. På Banks tak (eller Le Hibou som det tydligen heter) trivs allt från pensionärspar till unga kompisgäng i 20-årsåldern. Medelåldern på personalen är betydligt högre än på UD och Tak, och servicenivån därmed ojämförbart högre. Vi hinner knappt tänka att vi skulle vilja ha lite mer vatten förrän en immande kall karaff står på bordet. Vattenglas fick vi naturligtvis så fort vi satte oss i de bekväma korgstolarna på den blomsterprydda balkongen. Bordsserveringen är diskret och effektivt. Allt man kan önska av en takbar, förutom plastglas och hög musik!

Solen på väg bort från fina Takparken på Urban Deli, Sveavägen. Turisternas favorit, med all rätt.

Rapport från vackra Sommarsverige

Svag krona, klimatångest och en naiv tro att förra årets värmebölja skulle upprepa sig gjorde trenden Svemester (aka Sverigesemester) stor på nolltid. I mitt fall berodde årets hemmasemestrande mest på dålig framförhållning, och tidigare nämnd vurm för småstäder. Svemestern inleddes med ett par våldgästningsstopp. En natt hos väninna i Dalarna och en hos kollega utanför Arboga. Våldgästning är en fin gammal tradition men med ålderns rätt orkar man inte mer än ett par nätter med sovsäck och extrasäng, så sen blev det tre nätter på hotell i Kristinehamn och dagsbesök hos vänner i Värmlandsregionen.

Nästa avstickare blev norrut med slutmål Höga kusten och hotellet med samma namn. Hyfsat lätt att hitta till: Ta E4:an norrut i ca 45 mil. Ta första till höger efter Höga kusten-bron. Framme! Här börjar även vandringsleden med samma namn, men vi nöjde oss med att gå en slinga på några kilometer och sedan ta bilen upp till Skuleberget och fortsätta sommarens bergsbestigningstema. Vackra vyer även här om än inte lika spektakulärt som Slovakien. Ingen pizza fick man på toppen heller. Våfflor var utlovat men väl uppe i toppstugan var våffelväntetiden tydligen nästan en timme, så jag fick nöja mig med kladdkaka. Tog igen detta på vårt nästa stopp: Hotell Knaust i Sundsvall på vägen hem. Där fanns det våfflor på frukostbuffén. Vilken lycka!

Här kommer några illustrerade tips inför nästa års sommar- (eller varför inte höst-?) resa på hemmaplan.

I Flogberget utanför Smedjebacken har det brutits järn sedan 1600-talet. Med guide och hjälm får man gå in i bergets iskalla innanmäte, men dagbrotten kan man utforska på egen hand.

I Kristinehamn finns förutom den vackra ån även prisvärt boende, Värmlands kanske bästa italienare och smarriga drinkar för inga pengar alls. Det roliga var att personalen alltid var lika frågande när jag pekade på tavlan och skulle beställa någon av de innovativa skapelserna. Det är nog frånvarande chefer som sätter drinkmenyerna!

Skuleberget mellan Ö-vik och Härnösand är en lagom vandringstur för ovana bergsklättrare. Vi tog den branta vägen upp och den flackare ner. Hela utflykten gick på ett par-tre timmar inklusive fikapaus på toppen.

Hotell Höga kusten i all ära men Björkuddens hotell på andra sidan bron är ännu vackrare beläget, och här finns även strand och klippor att bada från. Delvis inhyst i vacker 1800-talsbyggnad.

Ska man besöka Sundsvall, och det tycker jag man ska, även om den inte riktigt känns som en småstad, ska man bo på Hotel Knaust. Jag säger bara: våfflor till frukost!

Small Town Love

Så kallat skogsbad lär vara en välgörande aktivitet för den stressade storstadsmänniskan. Sinnlig närvaro i naturen ska öka välbefinnandet. Jag är väldigt bra på att fokusera på skogsmiljöns storhet och skönhet, tills jag ser en kantarell, då fokuserar jag bara på det… Röjer som en bulldozer genom till synes ogenomträngliga snår i jakten på bästa svampmarken. Avslappningen får vänta. Och efter några timmar i skogs- eller lantmiljö blir jag lite nervös att det inte är gångavstånd till någon livsmedelsbutik. Tänk om jag blir hungrig, eller törstig? Behöver köpa plåster? Det kan ha att göra med att jag inte har körkort. Jag känner mig lite instängd helt enkelt. Men den här sommaren har jag kommit på min perfekta avslappningsaktivitet. Jag kallar den småstadsbad.

Här njuter jag av naturens storhet i Dalarna, sekunderna innan jag får syn på den första svampen…

Man tar helt enkelt in på ett hotell mitt i en småstad (till detta räknar jag allt som är mindre än Uppsala men stort nog att ha ett hotell) och njuter i fulla drag av folktomma gator. Jag kan dagdrömma om detta i överfulla Stockholm: Tänk om allt fanns till hands som man vill ha i en stad: affärer, restauranger, barer, bussar, bio, sjukhus, etc, och all personal som krävs för att dessa ska fungera. Sen skulle det kunna finnas en handfull sköna typer och bekanta, men inga andra. I småstaden kommer drömmen till liv! Detta förutsätter förstås att det inte är en överdrivet ”turistig” stad. Västkusten, Skåne, Öland och Gotland funkar sämre för småstadsbad, åtminstone sommartid.

Poängen är nämligen inte bara att ströva på postapokalyptiskt tomma gator utan att de människor man faktiskt möter är så väsensskilda från de man möter i centrala Stockholm en vanlig dag. Det är svårt att sätta fingret på det men folk är liksom som folk är mest i mindre städer. Inte jättesnygga, inte jättefula. Modet är, tja, helt och rent. Snyggt och praktiskt. Får lite ångest när jag ser någon enstaka person klädd i något typiskt ”moderiktigt” som påminner mig om storstan. En lustig och fin detalj är att småstadstjejer ofta färgar sitt råttfärgade hår mörkbrunt eller svart, i Stockholm färgar så gott som alla det i olika nyanser av blont.

Avnjuter prisvärd och god lunchbuffé i Smedjebacken, Dalarna, en av sommarens småstadsfavoriter.

Så, där sitter jag på någon uteservering och låter mig översköljas av prestigelöshet och glatt skrålande från många olika typer av människor på samma gång, i den trygga vetskapen att det är gångavstånd hem, och gångavstånd till en kvällsöppen kiosk. Tänk att för en stund slippa tänka på avstängda tunnelbanor, nattbussar och skumma taxibolag. Det är semester på riktigt!

Högt betyg för mitt 57:e land

Hemresan från Slovakien blev lite mer dramatisk än vad jag hade räknat med. Första biten gick bra. Det himla tåget från bergen till Bratislava hade jag nu bokat förstaklass-plats på, vilket var en milsvid skillnad från kupén på vägen dit. En halvtom tyst vagn med rena, breda säten och en flaska vatten på köpet. Men sen när jag skulle ta den förbokade flygbussen till Wien dagen efter gick det sämre. Eller det/den gick inte alls. Bussen kom, chauffören gick iväg, muttrade nåt om en olycka och sen kom det en representant från bussbolaget som föreslog att vi skulle ta bussen som gick en timme senare! Så små marginaler vågade jag inte ha. Jag och en annan väntande passagerare sprang snabbt iväg och min vanliga taxitur kickade in. Runt hörnet hittade vi en risig bil (med chaufförens barnbarn i baksätet) som gick med på att köra oss till Wien snabbt som attan för 50 EUR. Ett fynd med tanke på att Uberpriset vid det laget var uppe i ca 90 EUR, och definitivt billigare än en ny flygbiljett.

Mycket riktigt såg vi på vägen mot Wien en olycka i motsatt riktning. Hela motorvägen mellan städerna i riktning mot Bratislava var en enda lång kö. Det var väl därför bussen inte ville köra, och riskera att inte kunna köra hem igen. Sen var flyget så klart en knapp timme sent igen, men skönt ändå att vara på plats i tid.

Sammanfattningsvis blir det ett högt betyg för Slovakien som resmål, 4 starka N av 5. Det är relativt billigt (trots euro), lättillgängligt och lagom mycket turister, bara man undviker ett par av de centralaste gatorna i Gamla stan. Sista dagen i Bratislava tog jag till exempel en 20-minuters promenad ut till deras stora marknad där man på östeuropeiskt vis säljer allt från loppisprylar till billiga kläder, frukt, grönt och blommor. Självklart kan man ta sig en matbit och en öl också om andan faller på. En drömmarknad: knappt några människor och inga gåpåiga säljare. Men när man väl står där och vill betala något kommer de beredvilligt fram med växel och påse. Köpte till exempel ett par sandaler för två euro. Mest asiatiska försäljare. Troligen mycket direktimport. Förutom matavdelningen förstås där varorna plockats i trakten: svamp, bär, etc.

Det mesta finns att köpa på marknaden Miletičova, och möjlighet till matpaus finns också.

Som boende i Bratislava rekommenderas Radisson Carlton, tipptopp läge och standard för (när jag bokade) under 900 kr/natten, kanske ännu billigare i lågsäsong? Tänkte jag skulle prova något annat hotell min sista natt och försökte boka ett par andra i samma klass med mina British Airways-poäng. När det inte funkade pga oklara fel i systemet snålade jag till det och bokade rum på ett kloster mitt i stan som fått goda betyg. Mysigt men extremt ljud- och ljusstört, samt utcheckning kl. 10! Nåja, man kunde ju ändå inte sova. Fördelen med att avsluta på risigt hotell är att man är glad att komma hem till sin egen säng.

Utsikten från rummet på Radisson Carlton Hotel mot torget Hviezdoslavovo

Gullig park vid Centrum Salvator, kloster och hotell i centrala Bratislava, ok för de morgonpigga…

Bergsbesök i Slovakien rekommenderas å det bestämdaste!

Så gott som alla aktiviteter i Strbske Pleso har med friluftsliv att göra. Visst man kan ta en öl i solen eller botanisera i någon av de små souveniraffärerna, och några av hotellen har enklare spaavdelningar, men alla kommer hit för att vandra i berg. De klär sig därefter och jag känner mig lite malplacerad i mina jeans, gympaskor och handväska. En quiltad Barbour-jacka över armen, som om jag vore på väg hem från krogen ungefär. Försöker kompensera med en keps från Alaska. Men jag låter inte bristen på utrustning avskräcka utan ger mig raskt i kast med en av de mest rekommenderade aktiviteterna: bestigning av Predne Solisko, en lättillgänglig bergstopp på strax över 2 000 meters höjd.

Skidlift, väldigt spännande för någon som aldrig har åkt skidor!

För att spara tid, ork och för att jag aldrig har gjort det förut tar jag skidlift upp till 1 800 meter, innan jag påbörjar bestigningen av den branta toppen, med handväskan nonchalant slängd över axeln. Alla är verkligen uppe och klättrar på det här berget: Barnfamiljer med allt från nyfödda till barn i skolåldern, pensionärspar, nunnor, chihuahuor, de senare bärs oftast iofs. Jag försöker identifiera några i ungefär samma ålder som jag och försöker hålla jämn takt. Alla pustar och frustar i den tunna bergsluften så jag lyckas bra med att hålla någon slags genomsnittlig fart med en del pauser.

Helt ok läge på en pizzeria ändå, och både mat och priser är bra!

Tillbaka i base camp blir det lunchpaus med pizza på vad som kan vara världens vackrast belägna pizzeria, innan nedstigningen. Hade tänkt ta liften ner också och hinna med något mer utflyktsmål, men hade lyckats köpa en enkelbiljett istället för tur och retur så promenaden ner fick räcka som vandring för dagen. En promenad runt sjön blev det också innan middag bestående av färsk, grillad forell.

Tur med vädret som en toka hade jag också. Strålande sol hela tiden. Hade inte velat klättra på det där berget i ösregn, eller något annat berg heller för den delen! Sen var det kallt (svalt) förstås, men det hade jag räknat med. Neråt 5 grader på natten och drygt 15 på dan. Skönt i solen, och mysigt att gå ut från sitt hyperuppvärmda hotellrum på balkongen för att svalka sig på kvällen. Hemifrån är man ju inte van vid att det är varmt inne när det är kallt ute på sommaren.

Sammanfattningsvis rekommenderas verkligen ett besök i Štrbské Pleso. Det verkar som om många åker hit bara över dagen, att döma av mängden folk som väller av tågen på förmiddagen och hur lugnt det är på kvällen, men det verkar stressigt. Nej, man måste bo i bergen i allt från ett par nätter, som jag gjorde, i upp till en vecka, som det slovakiska paret jag delade skidlift-stol med, beroende på hur mycket man gillar att vandra och klättra, eller bara chilla på hög höjd med magiska utsikter.

Naturskön belöning efter lång tågfärd

Alltså det här med tåg… Det är ju inte mitt favorittransportmedel som ni som känner mig vet, men det är tydligen enda sättet att ta sig till Štrbské Pleso där jag nu befinner mig. Tågstationer i stora städer består till stor del av nerkissade underjordiska tunnlar. Bratislava är inget undantag, men ok, den promenaden är snabbt avklarad. Det är ingen jättestation. Vagn- och sätesnumreringen är obegriplig men tillslut hittar jag ändå mitt röda plyschsäte, grått av smuts vid huvudändan, varpå jag vägrar luta mig bakåt under hela resan. Det finns bara två lägen på stolen. I det nedfällda blockeras hela ”mittgången” i kupén, och det vill man ju inte göra när man inte känner personen mitt emot. I kupén bredvid avlöses ett brölande killgäng av ett hysteriskt fnittrande tjejgäng och sedan scouter som utövar allsång, men de är riktigt duktiga faktiskt. Över allt hallaballo tutar tåget hysterisk med jämna mellanrum. ”Men man SER ju så mycket när man åker tåg!”. Mnja, några fina sjöar swishar förbi men annars är det mest nedlagda industrier mellan åkrarna. Lite deppigt. (Det är inte bra att åka i en gammal öststat samtidigt som man tittar på Chernobyl på HBO…) Tåget stannar aldrig mitt i de säkert fina små byarna utan i utkanten, ser jag när jag följer med på Google maps.

”Kugghjulståget” som tar en upp till byn på en kvart från närmaste ”vanliga” tågstation.

Så är jag äntligen framme vid den mystiska stationen Strba med en permanent julgran i vänthallen och en liten restaurang för de lokala alkisarna på perrongen, komplett med spetsgardiner i fönstren. Härifrån går en kuggstångsbana, alltså mellanting mellan tåg och bergbana, upp till min slutdestination. Den är tydligen en turistattraktion i sig och har körts i sin nuvarande utformning sedan världsmästerskapen i skidsport hölls här 1970.

Nové štrbské pleso, även här skymtar mitt hotell mellan träden, strax till vänster om mitten, och här finns tama foreller som kommer fram och vill ha mat när man ställer sig vid sjökanten.

Att hitta till hotellet, Panorama, från tågstationen är lätt. Det sticker upp över alla andra byggnader och stan är pytteliten. Att sedan hitta en mataffär är svårare. Där den ska ligga möts man av en ordentligt stängd trädörr en halvtrappa ned, men den finstilta texten på dörren visar ändå att något bör vara öppet där bakom, och mycket riktigt döljer sig där en liten fönsterlös affär. Naturen är desto mer tillgänglig. Under kvällspromenaden efter middagen går jag runt de två mindre sjöarna i orten: Kärlekssjön och Nové štrbské pleso. Allt är bedövande vackert. Jag har tur med vädret och molnen lättar över de höga omgivande bergen. Redan här är vi på 1 351 meters höjd så temperaturen kvällstid kryper en bra bit under 10 grader. Hoppas på tur med vädret imorgon också!