Försenad rapport från södra Alaska

Das Boot. Komplett med bar, café, bio och liten souvenirbutik, men hålla tiden kunde den inte

Nu åter på fastlandet efter delvis gungig och vacker färjefärd. Sitter på tåget mot Vancouver där vi ska möta resten av resesällskapet (Johan, Niklas och Emil) som kommer från Sverige idag. Här kommer en uppdatering från (det internetlösa) livet på sjön:



Utsikten från min överslaf

Alaska Marine Highway, dag 1: Befinner oss på en båt som storleksmässigt är ett mellanting mellan en Waxholmsbåt och en finlandsfäja. För att vara fullbokad är det överraskande lite folk. De man träffar på är dock som vanligt oerhört sociala. Folkbristen kan möjligen bero på det hårda vädret. Kanske ligger folk i hytterna och är sjösjuka, eller orkar helt enkelt inte vingla omkring. Första etappen (Homer till Yakutat) körs över öppet vatten. Det blåser något infernaliskt, och regnar stundtals. Ninna har trotsat vädret och hängt med några fågelskådare på däck. De springer entusiastiskt från ena sidan båten till den andra om något flygfä dyker upp. Så mycket annat finns inte att se än. Utsikten lär bli finare när vi kör in i sunden längre söderöver. Jag njuter av bristen på aktiviteter. Har fått blodad tand på pussel. Vi hittade ett 500-bitars i barens aktivitetshylla, som nu är klart så när som på alla blå bitar till himlen.

Har en mysig liten hytt med en överslaf och en underslaf som kan omvandlas till ett bord och två fåtöljer. Varsin sänglampa och väggfast nattygsbord. Krokar för kläderna. Compact living at it's best. Lite ont om plats för resväskorna men jag löser det genom att ha det som behövs i handbagaget.



Yakutat by night!

Dag 2: Efter 28 timmars båtresa når vi sent på tisdagkvällen vårt första stop: Yakutat, en
gudsförgäten liten ort längst uppe i Alaskabukten. Vi är ett gäng från båten som ger oss ut i jakt på en öppen affär. Vi hittar den just som ägaren låser och går, utan ett ord. Ingen servicementalitet där inte. Gänget fotsätter mot den lokala baren, ledda ev en kille som varit där tidigare. Man skulle inte ha gett sig ut på måfå på egen hand om jag säger så. Det är kolmörkt, inga trottoarer, ingen gatubelysning, men plötsligt dyker baren upp, varm och välkommande mitt i skogen. Vi har ont om tid innan båten åker igen så det blir en snabb whiskeyshot och sedan snabb marsch på branta grusstigar ner mot hamnen igen. Känns som någon galen aktivitet ur en svensexa eller fångarna på fortet: Hitta en bar i skogen, drick en shot, spring tillbaka till ursprungsläget så fort ni kan. En mycket absurd men rolig upplevelse.



Infarten till Juneau, staden med en egen glaciär.
Här är vi på ungefär samma breddgrad som Stockholm

Idag onsdag hade vi en annan smått absurd landstigning. Båten lägger till två mil från Juneau, Alaskas huvudstad. (Varför så långt ifrån och varför det inte finns några bussar är det ingen som vet) Vi hittar ett gäng pensionärer att dela en stor taxi med. Snabbt in till centrum där vi möts av fem stora kryssningsfartyg och tusentals kryssningsturister. Lite skillnad från vår anspråkslösa båt om man säger så. Själva staden är liten och pittoresk, men befolkningen mångdubblas när man räknar med de tillfälliga turisterna. Trängseln på gatorna känns mycket ovan och antalet välklädda och välsminkade personer likaså. Hinner med en snabb lunch på bar med obligatoriskt älghuvud på väggen,

Nu när vi är inne på lugnare vatten verkar båtens passagerarantal för övrigt ha mångdubblats. Jag saknar lugnet. Kände mig väldigt sjömannamässig när jag satt pigg i gungande bar och alla andra troligen låg sjösjuka. Även om det var med åksjukepillers hjälp.

Dag 3: Landstigning i Ketchikan. Ännu en taxiresa in till centrum. Vår färja är som Ryanair; den

Sjöflygplanen ven i luften där vi låg utanför Ketchikan.
Här har ett precis landat bredvid båten

stannar aldrig där man vill stanna utan miltals (eller i alla fall kilometertals) därifrån. Ännu fler turister. För första gången på vår resa är det varmt! Står i t-shirt och jeans och svettas. Och detta i en stad där det regnar 280 dagar om året. Sitter på ett fik med massa kryssningsturister. En stor ryss i träningskläder sitter med sin flickvän och skypar med sina föräldrar. Fram kommer en flamboyant filipinsk hårfrisör, lägger armen om ryssen, vinkar in i datorkameran och säger ”This is my husband.” Ryssen skämtar med ett tag men säger sen ”Jag ska förklara för mina föräldrar att du är gay.” Överflödig information kanske? Onekligen skapar kryssningar oväntade vänskaper.

På vår båt är passagerarna lite mer jordnära eller vad man ska säga. Flera av ungdomarna är ute och reser på obestämd tid med cykel, ryggsäck, tält och skitiga kläder som enda utrustning. Det äldre gardet har husbil eller stor bil och praktiska vindjackor. Inga hårfrisörer.



Eftermiddagssol över granskog
 

Dag 4: Hela dagen till sjöss. Vaknar upp till dimma så tät att man knappt ser vattenytan. Vid lunch lättar den mirakulös och vi hälsas välkomna ut ur den av en val och ett par sälar, skymten av dem i varje fall. Resten av dagen tillbringas med utsikt över tät granskog. Gran, gran, gran så långt ögat når. På dramatiskt branta berg och flacka skär. Hoppas få se en älg, varg eller björn vid vattenbrynet men det enda djurlivet är ett par sälar till och skymten av ännu en val vid solnedgången. Samt mängder av måsar.



Mera gran

Båten känns vid det här laget oerhört överbefolkad jämfört med första dagen. Samtidigt har vi lärt känna många ombord. Det blir som en liten familj. ”Har ni sovit gott? Vad gjorde ni igår? Sett några djur?” Vi verkar vara de enda utlänningarna ombord. Alla andra är amerikaner. Inga av oss är imponerade av Alaska Marine Highways tidpassing. Först ändrar de avgångshamnen, och avgår drygt fyra timmar för sent. Sen vet de aldrig hur dags de kommer fram till nästa hamn förrän strax innan. Nu har de i alla fall bestämt att vi kommer att nå vår slutdestionation kl 6 imorgon bitti! Vi skulle ha kommit fram kl 8... Det är väl bra att de inte är sena men samtidigt ser vi inte fram emot att bli väckta kl 5, vilket de också har utlovat. Tycker synd om dem som måste sätta sig och köra så tidigt.

Björnkavalkad i väntan på båten

Passar på att sno Ninnas dator och lägga upp några bilder till innan vi bordar båten söderöver.

Denna färja är för övrigt ett kapitel för sig. Skulle ha åkt från en hamn i närheten av Anchorage men i sista stund ändrade de avgångshamn till Homer, en mycket söt liten stad, dock oländigt belägen. Var tvungna att flyga hit för dyra pengar i morse. Skumpig tur med det lilla planet här bredvid. Nu är tydligen båt j-eln flera timmar försenad också... Statlig färja som det är kan de inte ersätta oss för något av detta debacle. Nåja, bara vi når Vancouver i någorlunda planerad tid får man väl vara glad. Har i alla fall hunnit med en god frukost här i Homer och guidad tur av taxichauffören från flygplatsen. Såg två älgar och en vithövdad örn! Bättre viltsafari än i Denali nästan.

Bjuder här på en kavalkad av björnar i olika färger från Anchorage zoo. Blir bättre bilder därifrån än från det vilda, och isbjörn har vi som sagt inte ens fått se i vilt tillstånd. Det var en bra djurpark ur fotosynpunkt men kanske inte så kul för djuren. De hade inte så stora ytor att vare sig röra sig eller gömma sig på.

 

Isbjörn som låg och drömde om vitare vidder

Uttråkad brunbjörn. Kompisen låg och sov

Två söta svartbjörnar. Lite lika George Bush i ansiktet kan jag tycka, med de tätt sittande ögonen

Plastbjörn utanför en av många souveniraffärer på Anchorage huvudgata. Ingen vacker stad direkt, därav mer bilder på björnar än hus.

Utsikten från frukostbordet i Homer. Sitter på mycket fint beläget hotell längst ute på en udde, i närheten av hamnen dit färjan förhoppningsvis kommer snart...

 

Bilduppdatering: Diverse Fairbanks och Barrow

Älg- och renhorn är en mycket vanlig dekoration på husen här i Alaska. Här detalj av en älghornsportal i Fairbanks

Rolig reklamskylt för Segway. Har dock ej sett någon använda dem här. Mycket hurtiga fjällvandrartyper så kanske inte rätt målgrupp egentligen...

Fiskare och isbjörn från ismuseet i Fairbanks. En samling halvsmälta isskulpturer i montrar i mögeldrabbad sjuttiotals-aula. Fascinerande upplevelse som kombinerades med vacker film om norrsken i samma lokal.

Bilvrak är ett vanligt "samlarföremål" här. Jag kan tycka de är ganska vackra. Vore ett roligt fotoboksprojet (som säkert redan är gjort): resa runt Alaska och fota bilvrak!

Nu är vi i Barrow. Barnen på lågstadieskolan har en sjölejonformad rutschkana att leka med. Inga träd att klättra i dock. Vi befinner oss långt norr om trädgränsen

Vi över den del av Barrow som vi bodde i. Den skiljs åt från "down town" av en insjö och 15 minuters promenad

Jag och Ninna på Nordamerikas nordligaste punkt: Point Barrow. Här kan man se isbjörn om man har tur, och det finns is. Nu såg vi bara några män som var ute och jagade fågel

Barrows minimala flygplats. Inte större än en normalstor lägenhet. En bänkrad, en läskmaskin, incheckning (framför mig) och säkerhetskontroll (bakom mig)

Sista dagen i Alaska (på fastlandet i alla fall)

Imorgon kliver vi på båten som ska ta oss ner till Vancouver (anländer där 14 september). Visserligen kommer vi säkert att kunna kliva i land som hastigast några gånger på vägen men jag vågar inte lova att vi har nättillgång, så räkna med radioskugga från både mig och Ninna. Ser fram mot en avslappnande resa med klassiska analoga aktiviteter som bokläsning och kortspel.

I Anchorage har det mest regnat på oss men jag har ändå bytt gummistövlarna mot högklackat här i helgen. Känner oss hemma i nattlivet här. Folk dricker (minst) lika mycket som hemma, men är mycket trevligare. 

På dan igår var vi på en stor hantverksmarknad. Tog oss en evighet då alla dels gärna berättade sina livshistorier och dels ville höra om vår resa. Samma sak på krogen. Det är lätt att prata med folk utan att det för den skull är "raggigt".

De som bor här, ofta inflyttade från resten av USA, verkar vara väldigt självständiga. Man flyttar hit för att göra sin egen grej; allt från att jobba med turism till att bosätta sig i en helt isolerad stuga mitt i skogen. Vi har identifierat en bussiness man borde starta här: svamputflykter. Svampmarkerna är fantastiska. Man såg de stora sopparna till och med från tåget! Vi blev så sugna på att gå och plocka. Bär plockar man här men svamp verkar de inte veta så mycket om. Jakt ägnar man sig också åt. Fairbanks vimlade av kamouflageklädda män. Det är nämligen starten på deras älgjaktssäsong nu. Man kan ju inte äta vilt utan svamp, så svampplockning bordr man nog lyckas sälja  in.

Nu ska vi strax ge oss av till Anchorage zoo för att pricka av de djur vi inte har sett i vilt tillstånd. Håll utkik efter eventuella bilduppdateringar. Har nu lyckats ladda mitt kamerabatteri igen!

Åter i civilisationen

Tågstationen i Denali

Igår tog vi oss med vacker, åtta timmar lång tågresa från Denali till Anchorage. Jag har normalt inte mycket till övers för tåg men det där var helt klart uthärdligt. Åt god laxsoppa och försökte ta lite konstnärliga bilder genom regniga tågfönster. Det regnar osedvanligt mycket i det här landet och jag blir mer och mer fäst vid mina gummistövlar. Här i storstaden får jag nog vänja mig av med att ha på dem när man går ut och äter middag i alla fall, men överlag är det inte överdrivet uppklätt här.


Utsikt från regnigt tågfönster

Tur med vädret hade vi i alla fall när vi åkte in i nationalparken för vilt-spaning i förrgår. En heldagsutflykt med fina vyer över Mt McKinley, eller åtminstone kringliggande lägre berg. Såg dessutom en ung älg, snöfår och, mest spännande av allt, en grizzly bara tiotalet meter från bussen. Liksom sina mänskliga landsmän är djuren här sociala och oskygga. Varken älg eller björn tog notis om en busslast exalterade turister. De posade lite, tittade rakt på oss och mumsade sedan vidare i blåbärsriset.
Nu är vi som sagt i Anchorage i tre dagar. Skönt att vara i en storstad med gångmöjligheter (eller superbillig taxi) och slippa Denalis Kafkainspirerade transportsystem som gav oss nervösa sammanbrott mer än en gång. Här i storstan, som faktiskt känns rätt liten (300 000 inv) bor vi på ett sunkigt hostel där vi för närvarande varken lyckas få värme eller internet på rummet. Nåja, det kunde vara värre. Känner livsandarna återvända av stor(nåja)stadens puls. Även här verkar alla vänliga och sociala. Kände oss nästan som kändisar igår när folk hälsade på oss på gatan och frågade om vi behövde hjälp när vi stod där med kartan. Sitter nu på ett fik med gratis wifi sedan någon timme. Har fått påfylling på mitt blaskiga kaffe och på frågan om det är ok att vi sitter kvar ett tag trots att vi ätit upp vår mastiga frukost svarar servitören: Ni får sitta kvar till stängning om ni skulle vilja!

Logistiska och tekniska problem i vackra omgivningar

Nu har vi medelst en liten shuttle-buss, eller två närmare bestämt, tagit oss från vårt boende i Fairbanks till en väldigt mysig liten timmerstuga på hotell vid nationalparken Denali. Kör man snabbt och rakt tar sträckan två-tre timmar men med diverse stopp på vägen var vi på väg mellan kl 9 och 13, drygt. Då fick vi också se en del av både Fairbanks och Denali.

Vad vi har sett hittills av omgivningarna är det mycket vackert här. Dock är det en logistisk mardröm, speciellt om man inte är bilburen. Själva ”centrum” med de flesta hotell, restauranger, affärer och all annan service ligger flera kilometer från WAC (Wildernes access center) där man tar sig in i själva parken, köper biljetter till bussar och utfärder, går kortare vandringsleder etc. Detta i sin tur ligger ett par kilometers skogspromenad/bilväg från ”Visitors center” där det finns ett fint museum, en restaurang, tågstation och lite andra utfärder.

Vårt boende ligger oerhört vackert beläget, men tjugo minuter med bil från allt detta. Några gånger om dagen går det en dyr buss från hostelet mitt emot oss, Denna ska då gärna tajmas med de bussar som går mellan ovanstående ställen, samt med bussen in i parken... Vår smala lycka är att de flesta här är så oerhört hjälpsamma. När vi skulle in till ”stan” i eftermiddags fick vi skjuts av en tjej som jobbar här på hotellet. Hon tog oss till och med med på ett glasställe i ”centrum” och skjutsade oss sen till Visitors center där Ninna skulle intervjua en kvinnlig ”ranger” (skogsvakt säger man väl på svenska). Av henne fick vi sedan skjuts till WAC och hjälp att köpa morgondagens bussbiljetter. Imorgon 8.30 bär det ut i vildmarken så förhoppningsvis får vi se lite älg och björn.

Tyvärr blev det för kallt för min kamera i Barrow. Batteriet pajade helt. Lyckades köpa en vid första anblicken mycket smidig batteriladdare idag men hittills har den bara lyst med fint blå sken och batteriet verkar inte ett dugg laddat... Får i nödfall låna Ninnas reservkamera. Det går inte så bra för mig med tekniken, men uppkoppling har vi i alla fall!

Åter på sydligare breddgrader

"Palmer" av valbarder (de där de silar krill med)

Nu åter i Fairbanks efter vår utflykt till ”The Top of the World” (Barrows slogan). Imorse hade snön lagt sig och grannbarnen var förtjusta över att kunna göra snöbollar. Resten av året är det för kallt för kramsnö uppe i Barrow. Fairbanks 14 grader kändes som en värmebölja när vi klev av planet. Täckjackan är nu bytt mot regnjacka.

Trots kylan kändes Barrow som en varm stad. Redan innan hade vi hört att alla alltid är glada där, och det stämde verkligen. Detta trots att det är en helt torrlagd stad. Alkohol är förbjudet, om du inte har ett speciellt tillstånd. Då får du köpa in mindre mängder. Glädjen är i de flesta fall helt naturlig så att säga. Kanske beror det på att lönerna är mycket högre än i resten av landet, delvis för att matcha de rätt höga priserna förstås. Många kommer dit från olika delar av världen för att jobba, som den thailändske taxichaufför som vi hyrde för en timslång utflykt igår. Han verkade inte alls lida av kylan utan pratade entusiastiskt på om sitt tillfälliga liv i Barrow, på obegriplig engelska.

Varför är hus på oländiga nordliga breddgrader alltid så färgglada?

Dock är den största delen av befolkningen inhemsk och bor permanent där uppe på tundran. På sommaren kör de fyrhjulingar och på vintern snöskotrar. Utanför husen hänger renskinn och renhorn, eller sälkött på tork. På vintern jagar man val. Ett annorlunda liv på en annorlunda plats onekligen, men staden känns ändå mer ”välutrustad” än en svensk stad av samma storlek (4 000 pers). Det finns tre stora mataffärer, museum, bibliotek, sporthall, sjukhus, flera restauranger (men inga barer så klart) och sju kyrkor av olika inriktningar. Både jag och Ninna tyckte staden var mycket sevärd, men det bygger väl på att man gillar det som är lite slitet och inte helt tillrättalagt. De omgivande vidderna, naturen och folket borde dock tilltala vem som helst. Ninna vill gärna åka tillbaka på sommaren medan jag gärna skulle åka tillbaka på vintern. Jag gillar ju snö så där skulle man nog få sitt lystmäte, och sen är det tydligen större chans att se de där arga isbjörnarna då också.

Uppspolade maneter vid stranden. Såg även uppspolade trilobiter, sånna där som bara finns som fossil där hemma.
I arktiska vatten lever och frodas de.