onsdag 1 maj 2013

Den kalla säsongen är invigd

Okej, vi bor i ett kallt land och passar det inte kan man flytta till Thailand och se hur roligt det är! Det har alltid varit min inställning, men efter den här vintern som liksom vägrar att ta slut känner till och med en värmeskeptisker som jag att det vore helt okej om det kunde bli 25+ NU och uppåt 30 i juli, tack. Tills dess är det bara att klä på sig och kura ihop sig, stålsätta sig för utesäsongen som för länge sedan börjat trots vintertemperaturer. Desperata efter D-vitamin riskerar svenskarna gärna en förkylning eller blåskattar.

Det finns ett par tillfällen när utevistelserna, nästan, går till överdrift. De två dagar då man fryser som mest på hela året. Två dagar ofta hemsökta av snöblandat regn och hagelskurar: valborg och midsommar. Klart man ska vara ute men det finns liksom inga eldar, grillar eller tjocktröjor som helt hjälper mot den bitande, fuktiga kyla som oftast råder dessa två dagar.

Igår firade vi in våren på Djurgårdsbrunns värdshus som bjöd på god grillbuffé och bra fest. Trots detta är jag osäker på om det hela egentligen var så jättebra reklam inför sommarsäsongen. Det framgick nämligen med smärtsam tydlighet att man inte har nåt toppenläge för kvällssol och vad värre är: mycket dåligt med infravärmare. För att en svensk sommar ska vara genomförbar måste varje uteplats vara nerlusad med infravärmare. Så är det bara. Man vill vara ute (eller som igår, måste vara ute på grund av platsbrist) och man vill inte frysa. Nu stod man där med maten, på ståbord i halvskugga, och övervägde att äta med vantarna på. Fattade fel beslut: tog av vantarna och höll på att förfrysa fingrarna. Nåja, man ska inte klaga. Rosévinet höll sig kallt och gott!
Det kunde vara värre. Tankarna i den kalla natten gick till filmen jag sett dagen innan: Djupet. Baserad på en sann historia om en isländsk fiskare som efter att hans båt förlist simmar i timtal i femgradigt vatten. Han överlever och blir en vetenskaplig sensation. Fascinerande berättelse. Med bilden av fiskaren i snöstorm, iklädd blöt skjorta, på näthinnan kändes en svensk valborg nästan tropisk.

tisdag 23 april 2013

Poppis att klättra


Söt men såld. 3 400 på Stadsauktion
Jag vill ha en stege! Men det är väl inte så svårt, tänker ni. Finns lätthanterliga aluminiumstegar på närmsta byggvaruhus för några hundringar. Och så stoppar man in den i klädkammaren när den inte behövs. Ja, så kan man göra om man vill göra det lätt för sig, men eftersom jag fortfarande har mer kläder än möbler här så tänkte jag att det vore trevligt att köpa en snygg gammal stege som kan stå framme. Så tänker tydligen resten av befolkningen också, i alla fall att döma av priset på stegar, trappstolar och dylikt. Otympliga gamla träschabrak, gärna med massa målarfärg, går för bortåt 2 000 och de där uttjatade AWAB-kökspallarna för mellan 500 och 1 000. Nej, jag tror det får bli någon typ av biblioteksstege. De är åtminstone snygga och smidiga.

Jag som är van att vara motvalls har långsamt tvingats inse att alla Söders funkistvåor är inredda precis som min. Det är bara att titta på lägenhetsannonserna i lokaltidningen: teakmöbler, 50-tal, loppisfynd, inget vitt förutom väggarna, inget nytt förutom soffa och säng. Och så en stege på det då!

måndag 15 april 2013

Shopping Cannes-style

Under mina lediga dagar i Cannes gjorde jag några observationer angående shoppingen där. För det första att den är utmärkt och lättöverskådlig. På en yta mindre än Gamla stan finns allt från löjligt dyra lyxmärken till de billigaste trasor. Själv höll jag mig någonstans i mellansegmentet, vilket är betydligt mer prisvärt än motsvarande segment i Sverige. Av HM och andra uttjatade kedjor syns inte röken, med undantag för två Zara-butiker.
Kanske är min smak mer fransk än svensk men varje gång jag gick in i en butik slutade det med att jag försvann in i provhytten med tiotalet snygga plagg, när det här hemma nästan alltid är tvärtom: man går in i tio butiker och provar på sin höjd ett plagg. Tror jag blev på gott humör av att jag faktiskt fick på mig byxor i storlek 36. Det hemska avsmalnande byxmodet som dominerar totalt i Sverige gör att allt fastnar på mina vader och sen är det ett helvete att få av eländena igen. I Cannes lyckades jag hitta mängder av raka byxor utan att varken behöva besöka ”tantaffärer” eller betala tusentals kronor.
För att ytterligare underlätta byxprovandet används i det franska modet ett material som mer eller mindre bannlystes från svenskt mode under sent 90-tal: Stretch. Det känns nästan dekadent att prova byxor som sitter så bra, och är så sköna att man skulle kunna krypa ihop och somna med dem där i provhytten. Är nästan rädd att den svenska modemaffian ska stoppa mig i tullen på Arlanda: ”Vi har en kvinna här som försöker smuggla in raka byxor i ett mjukt och töjbart material, och hon är inte ens överviktig! Vi ser på prislappen att de kostar en knapp tredjedel av ett par svenska jeans. Detta kan väl inte vara lagligt?”
Nog med ytligheter. Jag gjorde också en intressant sociologisk observation i shopping-Cannes. På helgen var det nästan bara par i butikerna. Ungdomar, tjejgäng och singlar var sällsynta. Det var par i alla åldrar: gamlingar, gifta, unga, dejtande. Tillsammans gick de och nöp i kläderna. Oftast var männen smakråd och kvinnorna provade. Ibland stod männen och pratade för sig ett slag medan deras respektive gjorde någon särskilt intensiv botanisering. Kan inte minnas att jag ser detta i Stockholm speciellt ofta. Är det inte ironiskt att vi just i detta ”jämställda” land typiskt delar upp helgsysslorna på ett extremt könsstereotypt sätt: Killarna fixar med huset, med bilen eller är och sportar med grabbarna. Tjejerna shoppar tillsammans, fikar, ordnar middag och går på spa. Visst, en grov generalisering, men erkänn: När såg du senast en gift, svensk man shoppa med sin fru, och se nöjd och glad ut samtidigt?

torsdag 11 april 2013

Tillbaka till Cannes



Utsikt från veckans arbetsplats: Festivalpalatset i Cannes
Fyra intensiva dagar av tv-mässan MIP i Cannes är till ända. Kvarstår gör tre lediga dagar. För första gången bevistar jag mässan i egenskap av inköpare (för Axess TV), vilket har inneburit en himla massa spring mellan möten med diverse försäljare av tv-program. Alla är oändligt tacksamma över att jag avsatt en halvtimme av min tid just till dem. Det bjuds på kaffe, godis och ibland små gåvor. Överlag trevliga arbetsdagar med andra ord.
Det svåra var bara att svara på frågan ”Är detta din första MIP?”. Då får jag dra hela historien om hur jag var här första gången som 4-åring, och åtta år framåt, med mina föräldrar. Pappa jobbade och jag gick runt med mamma och tittade på tecknade filmer. Numera ligger fokus på dokumentärer dagtid. På de flitigt förekommande cocktailfesterna kvällstid fylls glaset nu med vin istället för juice. De små cocktailsnittarna är sig dock lika. Men det som för ett barn var en spännande middag är i vuxen ålder lätt otillfredsställande. Efter tre dagar av enbart plockmat hallucinerade jag om vad som helst som äts med kniv och gaffel. Att sitta ner med en rejäl portion av något och skyffla i sig rejäla tuggor. Konstigt att man inte inser hur beroende man är av vissa saker förrän man inte får dem. En carbonara och en kyckling med pommes frites senare är lyckan total. Då spelar det ingen roll att det är typ minusgrader ute här också. Åtminstone på nätterna. Häromkvällen stod jag i ett partytält på stranden och dansade, iklädd halsduk och ullkappa. Det finns inget dåligt väder…


lördag 6 april 2013

Olika mikroklimat i grannskapet

Det är dagar som denna som tvivel ibland slår klorna i en. Varför köpte jag nu en lägenhet mot norr? Jag vet ju att jag avskyr att bo så att solen skiner rakt in och man måste freda sig medels intrikata system av persienner och markiser. Jag vet att det blir olidligt på sommaren och att de flesta växter får ohyra och dör i hettan på en söderbalkong. Men sen är det ju de här olidligt kalla vårveckorna när jag ser grannarna mitt emot sitta på balkongen, i kortärmat. Ansiktena vända mot solen. Pelargonerna ute på luftning. Det ser konstigt men skönt ut och jag får lust att öppna fönstret och ropa: ”Är det verkligen varmt där hos er?”

Går ut och känner av mikroklimatet på min egen balkong. Känns som minusgrader. Isskorpor på blomlådorna Kallt är bara förnamnet. Idealet vore att bo i ett vändbart hus där balkongerna låg åt söder på våren och sen förflyttades mer och mer åt norr vartefter sommarvärmen kom. Jag kom just på varför folk bor i villa: Då kan man ha en uteplats på varje gavel och flytta på sig själv utefter vädret. Smart!
Pärlhyacinter som just överlevt sin första natt på balkongen
 

onsdag 3 april 2013

Frihetsinskränkande säkerhetsåtgärder

Det här med säkerhetsåtgärder driver mig till vansinne varhelst de sticker upp sitt fula, oroliga tryne. Värst är det på flygplatser förstås, när man står där rufsig, trött, berövad på klocka, skor, skärp och all värdighet. Necessärens innehåll har rannsakats, vatten hällts ut och man känner att ett skott i nacken från en galen terrorist skulle komma som en befrielse. Helst då i personalens nacke förstås, men whatever.

På en mer hushållsnära nivå har jag märkt att det här med banksäkerhet har blivit ett allt större irritationsmoment. Här måste jag klaga på min favoritbank Skandia. Det började med en regionsspärr på visa-kortet. Man kan inte använda det fritt utanför Sverige utan att ”låsa upp” det på internetbanken. Dock tog de snart bort spärren för europeiska länder. Det var väl, som tur var, mot någon EU-regel. Men var går gränsen för Europa? Om man känner för en weekend i Turkiet, Marocko eller Israel skulle det antagligen inte funka utan man måste komma ihåg att gå in och låsa upp kortet innan eventuell resa. Oerhört ospontant! Min lösning är att gå in och låsa upp kortet för hela världen var sjätte månad. Längre än så kan man inte göra det åt gången.

Har just vant mig vid detta elände när jag får nytt kort och en ny smäll mot allt vad spontanitet heter. Nu är man tvungen att ha en månatlig köpgräns på kortet, som endast kan höjas efter ett samtal till kundtjänst. Visserligen ligger den högsta månadsgränsen på 150 000, vilket så klart täcker en genomsnittlig månads utgifter med råge, men tänk om man någon gång vill köpa en bättre klocka eller en sämre bil? Kanske ett gäng designerplagg eller ett par förstaklassbiljetter till Söderhavet. Nån vecka på lyxhotell på det så är det kört! Jag ser mig själv sittande i en bungalow på Fiji utan numret till Skandias kundtjänst och utan pengar till nästa piña colada. Eller så pajar kyl, frys och spis på samma gång och sen sitter du hos tandläkaren utan täckning på kortet. Vilken situationen än är känns det himla trist att behöva ringa banken och äska utökade medel som någon annan tonåring. Ospontant är ordet!

måndag 18 mars 2013

Sverigepaus i avslappnat Stuttgart

Okej, inget ont om weekendresmål som Barcelona, London och New York, men ibland vill man bara slippa höra svenska på en hel helg. Slippa höra förnumstiga trendspanare uttala sig om bästa kvarterskrogen eller coolaste baren. Troligen kvalificerar sig större delen av Tyskland, minus Berlin, till kategorin svennefri helg. Tyskland har även andra fördelar: Lite varmare och mycket billigare än hemma. Chansen att öva ett rostigt gymnasiespråk. Nordeuropeisk ordning i harmoniskt äktenskap med sydeuropeisk liberalism. Det senare exemplifierat i ett barbesök under min Stuttgartsemester härom helgen. Allt man beställer i baren kan även fås som take-away i prydliga plastglas med lock. ”På sommaren vill ju alla ta med sin drink och sitta i någon park istället.” förklarar ett par lokalbor. ”Men det finns ett problem” fortsätter de. ”Man får inte ta med dem in på någon annan bar.” Nej, tacka f-n för det. Det verkar i våra svenska ögon dessutom onödigt när en ny drink aldrig kostar över 10 euro.

Stuttgart erbjuder förutom take-away-drinkar och turistfrihet även en myriad av uteserveringar. Stadsborna är nästan tapprare än vi Stockholmare när det kommer till att sitta ute. Maxtemperaturen i lördags låg runt 8-9 plus, infravärme hade de inte och filtar bara på ett fåtal ställen. Ändå var så gott som alla solbord upptagna längst den stora gågatan i centrum: Königstrasse. Hittade tillslut ett par platser, på en glassbar insåg vi efter närmare inspektion av menyn... Att äta glass denna kyliga vårdag kändes som överkurs men som tur var fanns det även crépes och pizzabitar.

Årets första utelunch!
Det blev en välkommen paus i shoppingrundan. Tyskarnas känsla för mode är det väl si och så med vilket till viss del återspeglas i butikerna. Men billigt är det som sagt. Dock gäller cash-is-king, både i affärer och på krogen. Kortföretagens hutlösa avgifter gör att handlarna sätter sig på tvären, med all rätt. Ordning och reda, men inte till vilket pris som helst. Dagens Tyskland i ett nötskal.