USA-resan avslutas i New York

Folkligt och fullsatt på färjan till Manhattan

Jag blev väldigt nöjd med min transportösning för USA-resans näst sista dag. Kollegan skulle fortsätta mot JFK-flygplatsen och jag skulle bo en natt till i New York. För att slippa ta bilen in till Manhattan släppte han av mig vid Staten Island-färjan. Bästa sättet att närma sig New Yorks berömda skyline! Gratis och går minst två gånger i timmen. Trångt visserligen men det får man ta. Oändligt tacksam att jag bara reser med handbagage. Något annat hade inte gått. Tunnelbanan ska vi inte prata om. Från färjan tog jag dock en lång promenad till det i sista stund bokade JG Sohotell. Alla promenader är långa på Manhattan. Det vet alla som någon gång har varit här. Avstånden är liksom enorma i USA, överallt. Här låter man sig luras för att det är så trevligt att promenera. Det är sällan brist på vare sig trottoarer eller caféer.

Det var drygt 15 år sen jag var i NY sist. Då var borgmästare Giulianis "disnyfiering" av staden sedan länge fullbordad. Jag har ibland suckat över att inte fått se staden i mer ruffigt skick men nu tar jag tillbaka det. Skräpiga gator, öppen droghandel och uteliggare i parkerna kan man kanske vara utan vid närmare eftertanke. Vem trodde att Detroit skulle kännas säkrare än Manhattan? På kvällen håller jag mig till kvarteren med mest folk, inga spontana avstickare. Bara någon gata bort kan det vara helt mörkt och folktomt. Det är långhelg och uppklädda par flockas till restaurangkvarteren i Soho. Blandas med nerklädda turister och udda existenser. Men jag inser snart att alla jag tror är knarkare inte är det. Vissa är matutkörare... Inte lika prydliga som fodorapersonalen hemmavid. Jag får tips om att äta på Thai Diner. Här behöver man inte boka bord men väntan kan bli lång. I 40 minuter får jag traska omkring. Någon bar att vänta i finns inte och efter att just ha tagit en juice för över 100 kr på ett annat ställe känner jag att "barkvoten" för kvällen är fylld, för plånbokens skull. Väntan är dock glömd när en av de bättre pad thai jag någonsin ätit serveras snabbt och vänligt på den lilla uteserveringen.

Innan mitt flyg hem dagen därpå hinner jag möta upp en New Yorkboende väninna och ta en promenad i vackra High Line Park, färdigställd 2009 strax efter att jag var här sist! Det blev drygt ett par timmars promenad dit och tillbaka till hotellet för att hämta väska och ta t-banan till JFK. Hemflyget desto smidigare än det dit. Rakast möjliga väg med mellanlandning i Reykjavik. Inga långflygningar här, drygt fyra timmar till Island och sedan knappt tre till hem. Det första som slår en när man landar i Reykjavik, förutom kylan, är tystnaden. Fullt med folk men de låter inte. Man hör lite barnskrik bara. I USA överröstas nog barnen av sina föräldrar, och allt annat ljud. Det går snabbt att glömma hur tyst Norden är. Men sen minns jag att jag första dagen i Detroit klagade över både luftkonditioneringens och festgängens höga bröl men redan dag tre hade man vant sig.

Från historiska Gettysburg till bedagade Asbury Park

Coola byggnader på strandpromenaden.

På väg på väg 30, scenic route.

Det är roligt med Google maps, man svänger "fel" i en korsning och så hamnar man på en helt annan väg än man hade planerat. I vårt fall blev det väg 30 från Irwin till Gettysburg istället för den betydligt snabbare motorvägen. Det blev en spännande omväg i djupaste Trump-land. Över norra Appalacherna förbi små jordbruk, nedgångna motell, bilhandlare och affärer som sålde "gifts, guns and bait", till exempel. Jakt och fiske är poppis här.

Väl framme i Gettysburg prioriterade jag ett dopp i den svala hotellpoolen istället för att förkovra mig i krigshistoria, som de flesta är här för. Min ursäkt - det var över 35 grader varmt till långt in på kvällen.

Gettysburg handlar mycket om slagfält och män till häst

Men staden är verkligen ett mecka för fans av det amerikanska inbördeskriget. Jag gillade alla gulliga viktorianska hus mer än slagfälten med sina statyer och monument. Gettysburg är verkligen pittoreskt, med gångavstånd genom hela stan. Man kan tillbringa en vecka här om man vill nörda ner sig i allt men vi hade flyg att passa så fortsatte österut efter en dag. 

Kongresshall från 1930, förfallen men vacker.

Drygt tre timmars körning senare checkade vi in på anrika Empress hotell i Asbury park. Här jobbade Bruce Springsteen sommaren 1962 och det figurerar på ett av hans skivomslag. Det har varit lyxhotell, stripklubb och nattklubb. Nu trevlig men bedagad tillflyktsort för gayturister. Ungefär som hela denna lite lustiga strandort som hade sina glansdagar på 50-60-talet för att sedan förfalla å det grövsta. Nu trendigt och trevligt, fortfarande (eller igen kanske) med en livlig musikscen. Foodtrucks och restauranger kantar strandpromenaden som kröns av en vackert förfallen mässhall och biograf från 1930. Nu hem för flera små butiker och barer. Tyvärr överger värmen oss någonstans på vägen från Pennsylvania. Här vid Atlanten är det snålblåst och runt +20, så något dopp i havet blir det tyvärr inte. Dessutom tar de tydligen "inträde" för att få vistas på stranden! Det sitter en vakt vid varje trappa ner från strandpromenaden.

Något som däremot (nästan) alltid är gratis här är kaffe, ja i alla fall på hotellen. Oftast har det funnits kaffebryggare på rummet och/eller kaffe i lobbyn att ta med sig. Och när jag gick in på en bensinmack för att köpa bara en kopp kaffe bjöd de på den. Visst, det är blaskigt, men gratis är gott!

Livespelning mitt emot hotellet i Asbury Park.

Från Cleveland, Ohio till Irwin, Pennsylvania

Efter två nätter i Detroit är det dags att plocka ut bilen ur valet-parkeringen och fortsätta söder- och österut, till Cleveland. Staden är ungefär hälften så stor som Detroit men har ändå en imponerande liten skyline där den ligger inklämd mellan flod och sjö (lake Erie). Här är det inga problem att hitta hotellrum och vi får två enkelrum på centralt belägna Westin, en kedja som en annan kollega en gång beskrev som "om Scandic och Grand fått barn men Scandic hade de dominanta generna" Ganska träffande.

Schysst utsikt från hotellet

Hotellet ligger bara några kvarter från nöjesdistriktet men ändå undrar jag snabbt om jag borde ha tagit en taxi dit. Det är ingen annan som går på gatorna. Några väntar på bussen men desto fler sitter eller står bara med tom blick i portar och hörn. Mumlar eller ropar efter en. Någon släpar runt sina tillhörigheter i en smutsig resväska. Jag blir lättad när jag ser en mamma med sin lilla son framför mig och tar snabbt rygg på dem. När jag är ett par meter ifrån ser jag att "pojken" har tatueringar på sina seniga armar. Det är en förkrympt vuxen man! Kanske skadad av alkohol eller droger sedan unga år? Jag passerar paret med raska steg.

Som en hägring i denna öken uppenbarar sig plötsligt ett par kvarter med mysig gågata och flera restauranger och pubar. Mitt emot det området ligger en stor parkering. Folk kör hit, går tvärs över gatan, äter och tar bilen hem, antingen till någon förort. Själv har jag nu lärt mig snabbaste vägen till hotellet så kommer tillbaka utan incidenter efter en god middag.

Rockmuseet är den futuristiska skapelsen till höger i bild

Liv och rörelse är det också på stadens stora dragplåster Rock & Roll Hall of Fame, ett museum över rockens historia i sex våningar nere vid hamnen. Väl värt ett besök för alla musikintresserade, men var beredd på hög ljudnivå och iskall ac. Efter att ha pustat ut med en kaffe i solen fortsatte färden mot Pennsylvania. Vi stannar för natten strax efter Pittsburgh, på ett motell i en ort som visar sig heta Irwin. Detta blir jag upplyst om när jag sätter mig på motellets uteplats i den ljumma kvällen och börjar prata med tre damer som är här på "tjejkväll". En av dem kommer nämligen härifrån men nu bor de tre svägerskorna i Butler, orten som blev världskänd pga mordförsöket på Trump. "Hade det inte varit så varmt hade vi varit där!" säger två av dem. Den tredje är ingen övertygad Trump-fan.

Mitt hem just nu: trevliga Hampton Inn i Irwin

Dagen därpå har jag lite tid på mig att upptäcka omgivningarna till fots. Motellomgivningar är inte gjorda för fotgängare men jag blir glatt överraskad att det faktiskt finns en trottoar som tar mig hela vägen till Walmart 10 minuter bort, och förbi några små caféliknande matställen. Även hårfrisör, tandvårdsklinik och ett par banker finns inom räckhåll. Men Walmart är ett kapitel för sig. Ett mecka för någon som inte sett spår av shopping på flera dagar. Här finns verkligen ALLT. Nämn en vara och den finns. Apoteksavdelningen; hylla upp och ner med tabletter för och mot det mesta, skönhetsprodukter och smink. Sen alla praktiska grejer till fritid och hushåll, från gevär till kastruller. Klädavdelning för små och stora med underkläder, sportkläder och vardagsplagg. Avdelningarna för livsmedel och trädgård mäktar jag inte ens med.

Träden börjar redan skifta färg här på sina håll men just nu verkar vi ha råkar ut för en värmebölja och det är över 30 grader till långt in på kvällen. Imorgon ska det vara 40 grader varmt i Washington så vi skippar storstaden och siktar på Gettysburg istället.

Detroit - en positiv överraskning

Riverwalk i Chicago; båtar, flod och skyskrapor.
Vem kan få nog av den utsikten?

Trots förseningar kom jag som sagt fram till Chicago lagom till Kamalas bejublade tal, på tv alltså. Ackreditering till demokraternas konvent är inget man får i en handvändning. Jag har ju redan varit i Chicago (2018) så det var ingen katastrof att missa en dag där. Tack vare jetlag vaknade jag också i tid för en frukostpromenad i mitt absoluta favoritområde, Chicago Riverwalk, innan avfärd mot Detroit. Syftet med min USA-resa är nämligen en road trip med slutmål New York, tillsammans med en före detta kollega som rapporterar om valupptakten.

Det är nästan 40 mil mellan Chicago och Detroit men vägarna raka och trafiken lugn, endast avbruten av enstaka vägarbeten. Charmiga rastplatser finnes ej. Som svensk vill man ju sitta ute vid sin vägkrog när temperaturen ligger kring behagliga +25. Det går inte. Vi hittar en bänk vid en utstuderat ocharmig lastbilsparkering som väl antagligen är till för butikspersonalens rökpauser, men den får duga.

Easy Peasy, urgoda burgare mitt i Detroit

När vi sen eftermiddag rullar in i Detroit visar sig alla hotell vara fullbokade. Det är bröllop, konserter, sportevenemang och konferenser. Kvällen sjuder av liv och av de stora hotellkedjorna ser man intet. Vi börjar på ett boutiquehotell och får vänliga tips om andra när det är fullt. På det sättet får vi se hela downtowns hotellutbud. Allt inom gångavstånd. När vi nästan gett upp och funderar på att ta bilen ut till något motell blir det napp på supertrendiga Book Tower. En historisk skyskrapa som byggts om till lägenheter och lägenhetshotell med elegant jazzbar längst ner. Det är ganska snoffsigt överlag i dessa kvarter, men vänligt. Betydligt mer folkligt är det i Greektown en kort promenad bort. Här kör en parad av bilar och andra ekipage med hög musik runt och visar upp sig medan vi andra sitter på uteserveringarna och dricker öl. På trottoarerna metalldetektorer som signalerar om någon bär vapen samt många poliser som hänger i hörnen och övervakar samt guidar turister med samma entusiasm. Allt känns väldigt tryggt och välordnat.

Även i Detroit kan man gå längsmed floden.

Två saker saknar jag dock inser jag när jag tar en långpromenad på dagen. Uteserveringar, återigen. Det finns restauranger på kvällen men jag vill kunna köpa en macka och en kaffe och slå mig ner i solen. Går igenom Greektown där folk gått på ölen redan vid 12 men jag är inte riktigt på den nivån. Till slut hittar jag ett hipsterkafé med några bord ute men deras "matutbud" består av muffins, kakor och en ostfylld croissant. Det får duga till lunch. Med blodsockret återställt inser jag att jag inte sett en enda butik. Jo det finns ett apotek och en livsmedelsaffär vid vårt hotell. Såg en HM och några superexklusiva småbutiker igår men inte mer än så. Inte ens en 7eleven. Det är väl därför stan känns lite öde på dagen. Det finns inte så mycket att spatsera runt och göra. En del museer förstås men de ligger inte just downtown. Något man kan roa sig med är däremot att åka runt på deras monorailbana högt över stan, Detroit People Mover, som i skrivandet stund är gratis! Det är en liten slinga på drygt 4 km där det om inte annat är värt att kliva av nere vid floden och ta en promenad för att spana på Kanada en bro bort. Man undrar om det är mer kommers på den sidan?

Även Book Tower har en takbar

En lååång färd mot Chicago

Finnair har samma problem som de flesta flygbolag verkar ha numera: att hålla tiderna. Har man bara ett flyg är det väl ok, men ska man hinna med anslutande flyg kan det bli väldigt rörigt. En stor andel av passagerarna på lunchflyget Stockholm - Helsingfors ska vidare till USA och hamnar mer eller mindre upprörda vid transferdisken för att reda ut våra vidare öden sedan vi landat över en timme försenade i Helsingfors. Min "dom" blir hård men jag fogar mig snabbt. Finnair bjuder på en natts flygplatshotell inklusive sen middag och tidig frukost. Gott så. Dock får jag inte åka direkt till Chicago som planen var utan det blir en mellanlandning i Dallas (!) dagen efter. (Under den flighten funderar jag på att fejka en hjärtattack när vi flyger nästan precis över Chicago, men avstår.)

Det finns betydligt sämre ställen att vara fast på än Helsingfors flygplats som är ett under av harmoni. Att få somna med utsikt över landningsbanorna är lite av en bonus för ett flygfan som jag. Spenderar mina 17 EUR som man fick i förseningskompensation ner till sista öret i flygplatsens livsmedelsbutik. Lika bra att fylla upp på snacks innan dyra USA. Sen spanar jag in Clarion hotels takbar för en eftermiddagsdrink innan den utlovade gratisbuffen bestående av god vegetarisk lasagne och sallad, som tyvärr inte serveras förrän efter kl. 20, och sen som sagt frukost senast 9.30. De har inte hört talas om det där med vikten av 16- eller i alla fall 12-timmarsfasta på Finair!

Dagen efter blir det mycket flyg för pengarna. 10 timmar till Dallas och sedan ytterligare 2,5 (tillbaka i samma riktning) till Chicago. Man känner sig alltid lika dum när man sitter där bland eftermiddagspigga amerikaner och småsover för att klockan är efter midnatt min tid. Kan bara lägga in ett varningens ord här om någon annan får för sig att byta flyg i Dallas någon gång. De två timmar jag skulle ha haft på mig hade inte räckt, men som tur var landade vi tidigt. Drygt 40 min kö till passkontrollen och sedan genom säkerhetskontroll igen, komplett med knarkhundssniff och allt. Och sen roligt litet tåg till ny terminal i 37 graders värme. Det tar sin tid, men med tre timmar på marken hade jag en halvtimme till godo vid den nya gaten.

Sedan nytt skrangligt tåg för 5 USD från flygplatsen in till Chicago. Mycket smidigt. Lyckades hitta rätt trots att klockan då var långt in på småtimmarna svensk tid. Hann till och med nästan crasha demokraternas efterfest på vårt hotell men till slut jagas vi bort från takterrassen på Pendry hotell och inser att lite skönhetssömn är ett bättre alternativ. Demokrater har vi ju sett på tv under Kamalas bejublade tal och hinner prata lite snabbt med ett ungt, entusiastiskt par som blir glada av att se svenskar bevaka valupptakten på plats.

Bruksarbete

”Jag jobbar på bruket” har jag sagt otaliga gånger denna sommar, till ortsbor, vänner och nyfikna turister. Innan ni får upp bilder av mig i hårnät eller blåställ i någon smedja eller fabrik så kan jag berätta att jag har sprungit omkring i den vackraste av miljöer med en mobiltelefon i ena handen (utan täckning om jag inte är nära en byggnad med wifi) och en huvudnyckel i den andra och försökt lösa diverse problem: Aha er spis funkar inte. Jag ringer fastighetsskötaren. Ojdå, guiden kom inte, kan jag bjuda på kaffe istället? Vill ni låna en mikrovågsugn. Javisst, var ställde jag den nu?

Bär-tjuv i trädgärden: and

Under sommaren sjuder den välbevarade miljön på Engelsbergs järnbruk av liv. Det är ju ett världsarv så turisterna flockas. Torsdag till söndag är det två guidade turer om dagen. Flera trädgårdsmästare håller de stora parkområdena och den fantastiska köksträdgården i perfekt skick. Arborister och hantverkare kommer och går. Forskare får stipendium för att bo någon vecka i de gamla arbetarbostäderna och få studiero. Det är främst de sistnämnda jag ansvarar för. Folk ska checka in och ut, kaffe kokas, problem lösas. Jag byter fikabröd mot grönsaker med trädgårdsmästarna, eller ja båda tillhör väl egentligen vår arbetsgivare så byteshandeln handlar mer om en transportfråga. Obegränsat med färska bär plockar jag själv.

Jag bor på bruksområdet under sommarjobbet och blir därmed någon sorts informell guide. Man hamnar automatiskt i blickfånget när man bor i ett av de vackraste husen (ett gammalt ”kontor” i tre våningar som flyttades hit så sent som på 1900-talets början) och det blir många trevliga samtal om människors minnen av bruket, och med de som aldrig har varit här förut. I år går jag för första gången själv en av de guidade turerna och får lite uppfräschning av faktakunskaperna som jag sen kan vidareförmedla till entusiastiska turister.

Världens kanske vackraste vy: Kvällsljus över Snyten 

Första gången jag var en sommar på Engelsberg blev jag i sann stockholmsanda chockad över att bli tilltalad av främmande människor hela tiden men nu är jag likadan själv. Här på landet hälsar man på alla man möter och ibland blir det längre samtal. Som en av forskarna konstaterar. ”När man står uppe vid badsjön längst bort i bruksområdet och ska byta om lite diskret kommer det ofelbart ut någon lokalbo ur en buske och ska prata.” Samma sak har hänt mig också.

Efter två somrar på bruket börjar jag få koll på vilka som bor i trakten. Ena helgen blir jag bjuden på lunch hos en kollega som bor 20 minuters bilfärd bort. En annan dag blir det solhäng på den lokala stranden med en annan kollega, vars kompis visar sig bo granne med bruket. Båda våra fastighetsskötare bor i själva samhället Ängelsberg bara någon kilometer bort. Det känns tryggt med bekanta i omgivningen då jag själv varken har bil eller körkort. Mat för en vecka i taget tar jag med mig och en mycket charmig liten restaurang finns i Ängelsberg, annars går det i nödfall att ta tåget in till Fagersta bara 10 minuter bort. Där finns alla de stora livsmedelsaffärerna och flera restauranger.

Den lokala beachen vid Åmänningen

Tåg i Bergslagen som trafikerar sträckan har haft lite otur i sommar: personalbrist, nedfallna träd pga storm och annat som leder till inställda avgångar. Jag ringer dem upprört så fort det ryktas om förseningar och de är alltid lika hjälpsamma. När jag ska hem på fredagskvällen för att hinna med sista bussen från Västerås till Stockholm är tåget plötsligt inställt, igen. Och jag ringer dem, igen. ”Du får ersättning för taxi” försäkrar de mig. Killen på Fagersta taxi hade redan slutat för dagen (det här var vid 18-tiden…) men skjutsar snällt de dryga fem milen in till Västerås. Jag ansöker om ersättning på Tåg i Bergslagens hemsida och redan dagen efter får jag mail om att pengar kommer att sättas in. Taxin kostade visserligen någon hundring mer än maxbeloppet på 1433 kr, men det kan det vara värt för att slippa släpa väskan till tågstationen. Vilken service och effektivitet! Kanske något för SJ att ta efter? 

Ordning och charm i Berlin

Berlin, en timmes flyg från Köpenhamn men en helt annan värld. Till viss del beroende på att jag är skickligare på att undvika turistkvarteren här, men Tyskland är också mer välorganiserat.

Badstranden Wannsee är ett bra exempel. Legitimation kontrolleras (av någon anledning) vid ingången, av en svensktalande (!) vakt, en avgift på 5,50 EUR betalas. På den fräscha stranden står korgstolar att hyra på rad men man kan också lägga sin handduk direkt på den mjuka sanden. Stolarna närmast gångvägen är reserverade för handikappade. En del av stranden är avsedd för barn och lek, en avskärmad del för nakenbad (FKK på tyska) och på resten av den kan vi påklädda vuxna njuta av solen i relativ tysthet endast avbruten av badvakternas utrop. Tillgång till fräscha omklädningsrum och toaletter ingår. Enklare mat, dryck och även massage kan köpas av vänlig personal. Det hela hittas en kort promenad eller busstur från S-bahnstationen Nikolassee.

Dag två doppade vi tårna i centrala Berlins mer turistiga delar där trängseln var mer påtaglig men ändå uthärdlig. Hann bland annat med shopping i roliga småbutiker i Hackescher markt, och att äta enorma asiatiska pannkakor på Luuv cafe. Middagen på franskinspirerade Der Hahn ist tot (tuppen är död) var god, men vi var inte överdrivet imponerade av att få vänta över en timme på varmrätten. Den vegetariska rätten var dessutom i förrättsstorlek medan fiskrätterna var som dubbla portioner, med berg av både spenat och pasta till. Tur att man är nära vänner och kan dela med sig!

Under den sista Berlindagen insöps lite historia med ett besök på bron Bornholmer Strasse där gränsen först öppnades den där historiska kvällen och natten den 9 november 1989. Bilder och inskriptioner påminner om händelseförlopet. En längre promenad därifrån ligger en välskött minnes- och gravplats för de sovjetiska soldater som dog i Berlin under andra världskriget.

Historien, både den mörka och den ljusa, är alltid närvarande i Berlin. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Graffitti och ogräs är för övrigt också närvarande vilket kan ge ett ovårdat intryck, men skenet bedrar. Affärsinnehvare öppnar punktligt upp sina nerklottrade jalusier eller dörrar och erbjuder snabbmat, frukt, öl och andra förnödenheter. De ler och har tålamod med vår dåliga tyska. Tågen går i tid från taggade perronger, eller så upplyser pedagogiska skyltar om trafikförändringar.