USA-resan avslutas i New York

Folkligt och fullsatt på färjan till Manhattan

Jag blev väldigt nöjd med min transportösning för USA-resans näst sista dag. Kollegan skulle fortsätta mot JFK-flygplatsen och jag skulle bo en natt till i New York. För att slippa ta bilen in till Manhattan släppte han av mig vid Staten Island-färjan. Bästa sättet att närma sig New Yorks berömda skyline! Gratis och går minst två gånger i timmen. Trångt visserligen men det får man ta. Oändligt tacksam att jag bara reser med handbagage. Något annat hade inte gått. Tunnelbanan ska vi inte prata om. Från färjan tog jag dock en lång promenad till det i sista stund bokade JG Sohotell. Alla promenader är långa på Manhattan. Det vet alla som någon gång har varit här. Avstånden är liksom enorma i USA, överallt. Här låter man sig luras för att det är så trevligt att promenera. Det är sällan brist på vare sig trottoarer eller caféer.

Det var drygt 15 år sen jag var i NY sist. Då var borgmästare Giulianis "disnyfiering" av staden sedan länge fullbordad. Jag har ibland suckat över att inte fått se staden i mer ruffigt skick men nu tar jag tillbaka det. Skräpiga gator, öppen droghandel och uteliggare i parkerna kan man kanske vara utan vid närmare eftertanke. Vem trodde att Detroit skulle kännas säkrare än Manhattan? På kvällen håller jag mig till kvarteren med mest folk, inga spontana avstickare. Bara någon gata bort kan det vara helt mörkt och folktomt. Det är långhelg och uppklädda par flockas till restaurangkvarteren i Soho. Blandas med nerklädda turister och udda existenser. Men jag inser snart att alla jag tror är knarkare inte är det. Vissa är matutkörare... Inte lika prydliga som fodorapersonalen hemmavid. Jag får tips om att äta på Thai Diner. Här behöver man inte boka bord men väntan kan bli lång. I 40 minuter får jag traska omkring. Någon bar att vänta i finns inte och efter att just ha tagit en juice för över 100 kr på ett annat ställe känner jag att "barkvoten" för kvällen är fylld, för plånbokens skull. Väntan är dock glömd när en av de bättre pad thai jag någonsin ätit serveras snabbt och vänligt på den lilla uteserveringen.

Innan mitt flyg hem dagen därpå hinner jag möta upp en New Yorkboende väninna och ta en promenad i vackra High Line Park, färdigställd 2009 strax efter att jag var här sist! Det blev drygt ett par timmars promenad dit och tillbaka till hotellet för att hämta väska och ta t-banan till JFK. Hemflyget desto smidigare än det dit. Rakast möjliga väg med mellanlandning i Reykjavik. Inga långflygningar här, drygt fyra timmar till Island och sedan knappt tre till hem. Det första som slår en när man landar i Reykjavik, förutom kylan, är tystnaden. Fullt med folk men de låter inte. Man hör lite barnskrik bara. I USA överröstas nog barnen av sina föräldrar, och allt annat ljud. Det går snabbt att glömma hur tyst Norden är. Men sen minns jag att jag första dagen i Detroit klagade över både luftkonditioneringens och festgängens höga bröl men redan dag tre hade man vant sig.