Bruksarbete

”Jag jobbar på bruket” har jag sagt otaliga gånger denna sommar, till ortsbor, vänner och nyfikna turister. Innan ni får upp bilder av mig i hårnät eller blåställ i någon smedja eller fabrik så kan jag berätta att jag har sprungit omkring i den vackraste av miljöer med en mobiltelefon i ena handen (utan täckning om jag inte är nära en byggnad med wifi) och en huvudnyckel i den andra och försökt lösa diverse problem: Aha er spis funkar inte. Jag ringer fastighetsskötaren. Ojdå, guiden kom inte, kan jag bjuda på kaffe istället? Vill ni låna en mikrovågsugn. Javisst, var ställde jag den nu?

Bär-tjuv i trädgärden: and

Under sommaren sjuder den välbevarade miljön på Engelsbergs järnbruk av liv. Det är ju ett världsarv så turisterna flockas. Torsdag till söndag är det två guidade turer om dagen. Flera trädgårdsmästare håller de stora parkområdena och den fantastiska köksträdgården i perfekt skick. Arborister och hantverkare kommer och går. Forskare får stipendium för att bo någon vecka i de gamla arbetarbostäderna och få studiero. Det är främst de sistnämnda jag ansvarar för. Folk ska checka in och ut, kaffe kokas, problem lösas. Jag byter fikabröd mot grönsaker med trädgårdsmästarna, eller ja båda tillhör väl egentligen vår arbetsgivare så byteshandeln handlar mer om en transportfråga. Obegränsat med färska bär plockar jag själv.

Jag bor på bruksområdet under sommarjobbet och blir därmed någon sorts informell guide. Man hamnar automatiskt i blickfånget när man bor i ett av de vackraste husen (ett gammalt ”kontor” i tre våningar som flyttades hit så sent som på 1900-talets början) och det blir många trevliga samtal om människors minnen av bruket, och med de som aldrig har varit här förut. I år går jag för första gången själv en av de guidade turerna och får lite uppfräschning av faktakunskaperna som jag sen kan vidareförmedla till entusiastiska turister.

Världens kanske vackraste vy: Kvällsljus över Snyten 

Första gången jag var en sommar på Engelsberg blev jag i sann stockholmsanda chockad över att bli tilltalad av främmande människor hela tiden men nu är jag likadan själv. Här på landet hälsar man på alla man möter och ibland blir det längre samtal. Som en av forskarna konstaterar. ”När man står uppe vid badsjön längst bort i bruksområdet och ska byta om lite diskret kommer det ofelbart ut någon lokalbo ur en buske och ska prata.” Samma sak har hänt mig också.

Efter två somrar på bruket börjar jag få koll på vilka som bor i trakten. Ena helgen blir jag bjuden på lunch hos en kollega som bor 20 minuters bilfärd bort. En annan dag blir det solhäng på den lokala stranden med en annan kollega, vars kompis visar sig bo granne med bruket. Båda våra fastighetsskötare bor i själva samhället Ängelsberg bara någon kilometer bort. Det känns tryggt med bekanta i omgivningen då jag själv varken har bil eller körkort. Mat för en vecka i taget tar jag med mig och en mycket charmig liten restaurang finns i Ängelsberg, annars går det i nödfall att ta tåget in till Fagersta bara 10 minuter bort. Där finns alla de stora livsmedelsaffärerna och flera restauranger.

Den lokala beachen vid Åmänningen

Tåg i Bergslagen som trafikerar sträckan har haft lite otur i sommar: personalbrist, nedfallna träd pga storm och annat som leder till inställda avgångar. Jag ringer dem upprört så fort det ryktas om förseningar och de är alltid lika hjälpsamma. När jag ska hem på fredagskvällen för att hinna med sista bussen från Västerås till Stockholm är tåget plötsligt inställt, igen. Och jag ringer dem, igen. ”Du får ersättning för taxi” försäkrar de mig. Killen på Fagersta taxi hade redan slutat för dagen (det här var vid 18-tiden…) men skjutsar snällt de dryga fem milen in till Västerås. Jag ansöker om ersättning på Tåg i Bergslagens hemsida och redan dagen efter får jag mail om att pengar kommer att sättas in. Taxin kostade visserligen någon hundring mer än maxbeloppet på 1433 kr, men det kan det vara värt för att slippa släpa väskan till tågstationen. Vilken service och effektivitet! Kanske något för SJ att ta efter?