En lååång färd mot Chicago

Finnair har samma problem som de flesta flygbolag verkar ha numera: att hålla tiderna. Har man bara ett flyg är det väl ok, men ska man hinna med anslutande flyg kan det bli väldigt rörigt. En stor andel av passagerarna på lunchflyget Stockholm - Helsingfors ska vidare till USA och hamnar mer eller mindre upprörda vid transferdisken för att reda ut våra vidare öden sedan vi landat över en timme försenade i Helsingfors. Min "dom" blir hård men jag fogar mig snabbt. Finnair bjuder på en natts flygplatshotell inklusive sen middag och tidig frukost. Gott så. Dock får jag inte åka direkt till Chicago som planen var utan det blir en mellanlandning i Dallas (!) dagen efter. (Under den flighten funderar jag på att fejka en hjärtattack när vi flyger nästan precis över Chicago, men avstår.)

Det finns betydligt sämre ställen att vara fast på än Helsingfors flygplats som är ett under av harmoni. Att få somna med utsikt över landningsbanorna är lite av en bonus för ett flygfan som jag. Spenderar mina 17 EUR som man fick i förseningskompensation ner till sista öret i flygplatsens livsmedelsbutik. Lika bra att fylla upp på snacks innan dyra USA. Sen spanar jag in Clarion hotels takbar för en eftermiddagsdrink innan den utlovade gratisbuffen bestående av god vegetarisk lasagne och sallad, som tyvärr inte serveras förrän efter kl. 20, och sen som sagt frukost senast 9.30. De har inte hört talas om det där med vikten av 16- eller i alla fall 12-timmarsfasta på Finair!

Dagen efter blir det mycket flyg för pengarna. 10 timmar till Dallas och sedan ytterligare 2,5 (tillbaka i samma riktning) till Chicago. Man känner sig alltid lika dum när man sitter där bland eftermiddagspigga amerikaner och småsover för att klockan är efter midnatt min tid. Kan bara lägga in ett varningens ord här om någon annan får för sig att byta flyg i Dallas någon gång. De två timmar jag skulle ha haft på mig hade inte räckt, men som tur var landade vi tidigt. Drygt 40 min kö till passkontrollen och sedan genom säkerhetskontroll igen, komplett med knarkhundssniff och allt. Och sen roligt litet tåg till ny terminal i 37 graders värme. Det tar sin tid, men med tre timmar på marken hade jag en halvtimme till godo vid den nya gaten.

Sedan nytt skrangligt tåg för 5 USD från flygplatsen in till Chicago. Mycket smidigt. Lyckades hitta rätt trots att klockan då var långt in på småtimmarna svensk tid. Hann till och med nästan crasha demokraternas efterfest på vårt hotell men till slut jagas vi bort från takterrassen på Pendry hotell och inser att lite skönhetssömn är ett bättre alternativ. Demokrater har vi ju sett på tv under Kamalas bejublade tal och hinner prata lite snabbt med ett ungt, entusiastiskt par som blir glada av att se svenskar bevaka valupptakten på plats.

Bruksarbete

”Jag jobbar på bruket” har jag sagt otaliga gånger denna sommar, till ortsbor, vänner och nyfikna turister. Innan ni får upp bilder av mig i hårnät eller blåställ i någon smedja eller fabrik så kan jag berätta att jag har sprungit omkring i den vackraste av miljöer med en mobiltelefon i ena handen (utan täckning om jag inte är nära en byggnad med wifi) och en huvudnyckel i den andra och försökt lösa diverse problem: Aha er spis funkar inte. Jag ringer fastighetsskötaren. Ojdå, guiden kom inte, kan jag bjuda på kaffe istället? Vill ni låna en mikrovågsugn. Javisst, var ställde jag den nu?

Bär-tjuv i trädgärden: and

Under sommaren sjuder den välbevarade miljön på Engelsbergs järnbruk av liv. Det är ju ett världsarv så turisterna flockas. Torsdag till söndag är det två guidade turer om dagen. Flera trädgårdsmästare håller de stora parkområdena och den fantastiska köksträdgården i perfekt skick. Arborister och hantverkare kommer och går. Forskare får stipendium för att bo någon vecka i de gamla arbetarbostäderna och få studiero. Det är främst de sistnämnda jag ansvarar för. Folk ska checka in och ut, kaffe kokas, problem lösas. Jag byter fikabröd mot grönsaker med trädgårdsmästarna, eller ja båda tillhör väl egentligen vår arbetsgivare så byteshandeln handlar mer om en transportfråga. Obegränsat med färska bär plockar jag själv.

Jag bor på bruksområdet under sommarjobbet och blir därmed någon sorts informell guide. Man hamnar automatiskt i blickfånget när man bor i ett av de vackraste husen (ett gammalt ”kontor” i tre våningar som flyttades hit så sent som på 1900-talets början) och det blir många trevliga samtal om människors minnen av bruket, och med de som aldrig har varit här förut. I år går jag för första gången själv en av de guidade turerna och får lite uppfräschning av faktakunskaperna som jag sen kan vidareförmedla till entusiastiska turister.

Världens kanske vackraste vy: Kvällsljus över Snyten 

Första gången jag var en sommar på Engelsberg blev jag i sann stockholmsanda chockad över att bli tilltalad av främmande människor hela tiden men nu är jag likadan själv. Här på landet hälsar man på alla man möter och ibland blir det längre samtal. Som en av forskarna konstaterar. ”När man står uppe vid badsjön längst bort i bruksområdet och ska byta om lite diskret kommer det ofelbart ut någon lokalbo ur en buske och ska prata.” Samma sak har hänt mig också.

Efter två somrar på bruket börjar jag få koll på vilka som bor i trakten. Ena helgen blir jag bjuden på lunch hos en kollega som bor 20 minuters bilfärd bort. En annan dag blir det solhäng på den lokala stranden med en annan kollega, vars kompis visar sig bo granne med bruket. Båda våra fastighetsskötare bor i själva samhället Ängelsberg bara någon kilometer bort. Det känns tryggt med bekanta i omgivningen då jag själv varken har bil eller körkort. Mat för en vecka i taget tar jag med mig och en mycket charmig liten restaurang finns i Ängelsberg, annars går det i nödfall att ta tåget in till Fagersta bara 10 minuter bort. Där finns alla de stora livsmedelsaffärerna och flera restauranger.

Den lokala beachen vid Åmänningen

Tåg i Bergslagen som trafikerar sträckan har haft lite otur i sommar: personalbrist, nedfallna träd pga storm och annat som leder till inställda avgångar. Jag ringer dem upprört så fort det ryktas om förseningar och de är alltid lika hjälpsamma. När jag ska hem på fredagskvällen för att hinna med sista bussen från Västerås till Stockholm är tåget plötsligt inställt, igen. Och jag ringer dem, igen. ”Du får ersättning för taxi” försäkrar de mig. Killen på Fagersta taxi hade redan slutat för dagen (det här var vid 18-tiden…) men skjutsar snällt de dryga fem milen in till Västerås. Jag ansöker om ersättning på Tåg i Bergslagens hemsida och redan dagen efter får jag mail om att pengar kommer att sättas in. Taxin kostade visserligen någon hundring mer än maxbeloppet på 1433 kr, men det kan det vara värt för att slippa släpa väskan till tågstationen. Vilken service och effektivitet! Kanske något för SJ att ta efter? 

Ordning och charm i Berlin

Berlin, en timmes flyg från Köpenhamn men en helt annan värld. Till viss del beroende på att jag är skickligare på att undvika turistkvarteren här, men Tyskland är också mer välorganiserat.

Badstranden Wannsee är ett bra exempel. Legitimation kontrolleras (av någon anledning) vid ingången, av en svensktalande (!) vakt, en avgift på 5,50 EUR betalas. På den fräscha stranden står korgstolar att hyra på rad men man kan också lägga sin handduk direkt på den mjuka sanden. Stolarna närmast gångvägen är reserverade för handikappade. En del av stranden är avsedd för barn och lek, en avskärmad del för nakenbad (FKK på tyska) och på resten av den kan vi påklädda vuxna njuta av solen i relativ tysthet endast avbruten av badvakternas utrop. Tillgång till fräscha omklädningsrum och toaletter ingår. Enklare mat, dryck och även massage kan köpas av vänlig personal. Det hela hittas en kort promenad eller busstur från S-bahnstationen Nikolassee.

Dag två doppade vi tårna i centrala Berlins mer turistiga delar där trängseln var mer påtaglig men ändå uthärdlig. Hann bland annat med shopping i roliga småbutiker i Hackescher markt, och att äta enorma asiatiska pannkakor på Luuv cafe. Middagen på franskinspirerade Der Hahn ist tot (tuppen är död) var god, men vi var inte överdrivet imponerade av att få vänta över en timme på varmrätten. Den vegetariska rätten var dessutom i förrättsstorlek medan fiskrätterna var som dubbla portioner, med berg av både spenat och pasta till. Tur att man är nära vänner och kan dela med sig!

Under den sista Berlindagen insöps lite historia med ett besök på bron Bornholmer Strasse där gränsen först öppnades den där historiska kvällen och natten den 9 november 1989. Bilder och inskriptioner påminner om händelseförlopet. En längre promenad därifrån ligger en välskött minnes- och gravplats för de sovjetiska soldater som dog i Berlin under andra världskriget.

Historien, både den mörka och den ljusa, är alltid närvarande i Berlin. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Graffitti och ogräs är för övrigt också närvarande vilket kan ge ett ovårdat intryck, men skenet bedrar. Affärsinnehvare öppnar punktligt upp sina nerklottrade jalusier eller dörrar och erbjuder snabbmat, frukt, öl och andra förnödenheter. De ler och har tålamod med vår dåliga tyska. Tågen går i tid från taggade perronger, eller så upplyser pedagogiska skyltar om trafikförändringar.

Från yoga-zen till Köpenhamnskaos

Danmark är ett av de länder som jag lite har "fuskräknat" i mitt landsamlande. Otaliga gånger har man mellanlandat här, ofta åkt igenom eller varit här över dan, men jag minns faktiskt inte om jag någonsin har övernattat här. Därför kändes det som en god ide att göra ett långhelgsstopp i Köpenhamn på väg från Svalöv till Berlin. Jag var mycket nöjd med mitt hotellval: superiorrum med balkong på CPH Studio hotel i Amager strand, ett välmående område med cool arkitektur precis vid havet och stranden. Fem minuter med t-banan från flygplatsen och bara lite längre in till "stan".

Solnedgång över Amager Strand.

Utsikt från Illums takbar vid Ströget.

T-banan, eller Metron som den heter här är smidig. Biljetter köps enklast i appen och förarlösa tåg går ungefär var tredje minut. Ändå lyckas vartenda tåg vara hysteriskt överfullt. De är nog mindre än hälften så små som Stockholms tunnelbanetåg, men ändå. Trängseln är något i hästväg och det gäller visserligen för större delen av den här staden. Cyklar, barnvagnar, resväskor, allmän förvirring. Det krävs stora mängder öl och tålamod för att stå ut. Då temperaturen närmar sig 30-gradersstrecket när vi är där försöker jag också byta ut ölen mot iskaffe vilket nästan leder till personlig konkurs. Uppemot en hundring är inte ett ovanligt pris. Men vi var beredda på att det skulle vara dyrt och siktar på ett rejält mål mat om dagen. Det får räcka. Första dagen äter vi supergoda burgare på Dandelion och den andra blir det råbiff på restaurang Darling med mysig uteservering. Stor minus dock att de tar betalt för kranvattnet! När man väl sitter ner någon stans och beskådar kaoset är Köpenhamn fantastiskt, ja förutom priserna då. En annan rekommendation är Tipsy mermaid. Mysig båtbar med kvällssol vid Nyhavn, eller takbaren på Illums-varuhuset med utsikt över Ströget.

Dag två har vi (läs jag) ont i fötterna efter allt traskande runt stan: Botaniska trädgården, Kartoffelraekkerne (fint bostadsområde) lilla sjöjungfrun-statyn med mera. Dessutom är jag oerhört badsugen så det får bli en stranddag. Tror ni trängseln är mindre där? Nej. Tänk er en varm, solig majdag i Rålis, multiplicera med två, släng in en extra handfull cyklar och småbarn som bonus. Mirakulöst nog hittar vi en ledig kvadratmeter precis vid havet så jag är nöjd trots de stora mängder sand och vatten som skvätts över en. Utsikt över Öresundsbron, svalkande havsbad, och fem minuters promenad hem till terrass med kvällssol och gott, välkylt rosévin (som kostade 60 kr på vår närmaste lågprisaffär). Man kan ha det värre när det är som sämst, men Köpenhamn hamnar inte på Nicoleresors topplista.

En solig dag i Amager Strandpark...

Nicoles-resor provar på folkhögskola i Svalöv

Tre saker krävs inledningsvis för en sommarvistelse på folkhögskola: lite pengar, mycket framförhållning och ett öppet sinne. En väninna tipsade mig redan inför förra sommaren om Fridhems folkhögskola. För mellan 6 300 och 7 500 kr får man fem dagars helpension med boende och kurs på skolan. Det året var jag för sent ute och det fanns inga (i mitt tycke) vettiga kurser kvar. Visst, vill man gå en fortsättningskurs i tango, skapa med mossa eller lära sig diskogolf kan det funka. Jag hade siktet inställt på yoga. Så i år satt jag klistrad framför datorn när platserna släpptes i mitten av januari och lyckades knipa en plats på "yoga stretch", med eget rum på skolans område.

Jag bodde i det så kallade Nordhem, det största och nyaste bostadshuset på området.

Väl på plats är upplägget ungefär som en all-inclusive-semester. Man välkomnas av vänliga receptionister som ger en nyckel, områdeskarta och förklarar var rummet ligger. Bädda får man göra själv och det är inte direkt hotellstandard på rummen, som under terminen är studentrum, men man har i alla fall egen dusch/toa, och nära till alla kurssalar och matsalen. Det är ju det här som är lite av charmen - gratis mat (eller nåja, jag betalade för den i april). Frukost, lunch, middag och fika serveras i bufféform varje dag. Allt är fräscht, gott och välordnat. Rejäl salladsbuffé samt minst en vegetarisk och en kött-/fiskrätt. Efter middagen är det nästan alltid någon typ av underhållning; ett liveband, musikquiz, improvisations teater, etc. Som allt annat följer det skolans devis "fritt och frivilligt". Det enda som inte är fritt i bemärkelsen gratis är alkoholen, men ett glas rött för 70 kr kan man inte klaga på. Vissa kvällar går personalen till och med runt och tar upp bordsbeställningar när man har satt sig i trädgården med sin överlastade tallrik, och baren är öppen till 23 om man vill ta sig något efter middagen.

Middag på terrassen med några av våra nyfunna vänner.

Det pågår 12 olika kurser samtidigt så vi är närmare 200 pers som ska samsas på skolans område men allt är ett under av smidighet. Det torde vara en drömmiljö för singelmän över 60. Det känns som att 90 procent av deltagarna är kvinnor och av dem är minst 80 procent 60 fyllda. Jag och väninnan är i alla fall näst yngst i vår yogagrupp. Jag slås av hur extremt homogen grupp människor som går på sommarskolan. Även om den yngsta deltagaren är 12 och den äldsta över 80 år är merparten svenska, välutbildade kvinnor i övre medelåldern. En ung tjej i vår grupp som är adopterad från Indien är den enda jag ser som inte är rågblond, gråhårig eller hennafärgad.

Svalöv där Fridhem ligger är en minimal ort där man alltid har de böljande fälten nära.

I slutet av varje dag frågar vår fina yogafröken hur vi mår och hur vi har upplevt dagen. Det hör ju yogan till att blicka både inåt och utåt. Känna in kroppen osv. I slutet av veckan är jag glatt överraskad över att min kropp inte protesterar alls över 12-13 pass på en vecka med både yoga, styrka och balans. Jag som är van vid max ett pass! Däremot är jag rätt utmattad av att ha haft folk omkring mig så gott som alla dygnets vakna timmar. Jag har kanske blivit introvert på äldre dar! En annan observation är att jag verkligen inte är någon tedrickare. Det påbjuds ju inom yogan men vi är ett gäng som envist smiter iväg och tar kaffe i pauserna. Skippade morgonkaffet en gång. Det var ingen bra dag!

Vi gjorde även en utflykt till Söderåsens naturreservat med 5 km vandring avslutad med utomhusyoga. Min reflektion den dagen var att jag kom ut som bokskogshatare. Visst är träden och tidvis utsikten vackra, men det är som att promenera på en parkeringsplats: inte ett livstecken på marken.

Nationaldagshelg i Litauen

Utsikt från hotellrumets balkong, Daugirdas hotel

Redan på den sena Ryanairflighten från Arlanda lägrar sig lugnet. Inga gnällande barn eller skrålande gäng trots att klockan är en bra bit efter 22. Alla hittar snabbt och smidigt sina sittplatser och det fullsatta planet är knäpptyst. Jag är på väg mot Litauen och gillar det redan. Har inte varit där sedan 2015 då jag gjorde ett par utflykter från Riga till Vilnius. Nu är målet nationaldagshelg i Kaunas, landets näst största stad, en dryg timme med flyg från Stockholm.

Gågatan Laisves aleja (Frihetsavenyn) med massor av uteserveringar och en del shopping

Kaunas är en väldigt lättnavigerad stad. Från Rådhustorget som domineras av det kyrkliknade vita rådhuset och en vacker rosa jesuitkyrka, som vi även har utsikt över från hotellrummet, utgår gågatan Viliaus Gatve (Vilniusgatan) genom gamla stan. Kullerstenar och medeltida hus övergår sen till en bredare gågata med elegant allé genom den nyare delen av stan, som avslutas med en pampig ortodox kyrka. Hela sträckan tillryggaläggs på ca en halvtimme, om man inte stannar för mat, fika eller shopping, vilket man ju gärna gör. Då kan samma sträcka ta en heldag.

Rådhustorget har ingen shopping men desto fler restauranger

Vi hann också se ett hörn av den enorma park/skog (Vytauto parkas) som börjar bortom "nya stan". Uppför branta, slitna trappor, genom slyig skog till ett stort övergivet hus med en fantastisk blomsterrabatt. Kontraster! Även bortom gamla stan ligger en vidsträckt park, lite mer platt och välskött, där de två floderna möts. Promenera utmed flodstränderna kan man egentligen göra hur långt som helst. Jag hejdar mig i höjd med IKEA som ligger någon halvtimmes promenad från centrum.

Överallt i parkerna och i stan dyker fantasifulla skulpturer och väggmålningar upp med jämna mellanrum för att ytterligare förgylla ens promenad.

Med bestämda steg på väg in i Vytautas-parken

Är då staden lika lugn som flyget dit? Nja, även litauerna har sommarkänslor. Det stojas och dricks Aperol spritz på uteserveringar så klart men det går inte att jämföra med Stockholm. Tro det eller ej men kl. 18 en solig fredag finns det fortfarande gott om sittplatser på de otaliga restauranger som kantar gångstråken. Priser och servicenivå är dock betydligt lägre än hemma. Det är tunnsått med leenden, men jag kan leva med det när ölen kostar under 4 EUR och maten ofta under 10. Kanske inga kulinariska höjdpunkter men allt är gott och fräscht. Fint hotell med balkong och takbar mitt i gamla stan för 800 kr natten, utan frukost. Kaunas är prisvärt, vackert, naturnära och smidigt på alla sätt och vis. Jag säger som jag brukar säga om resten av Baltikum: Det finns ingen anledning att INTE åka hit!

Strandpromenad med gott om plats för cykel och gående sträcker sig utmed båda floderna.

Vid denna vackra sandudde möts floderna Njemen och Neris. Vattnet är ljummet men ingen badar. Jag gissar att det inte är så rent, men fiskyngel leker obekymrat i vassen ändå.

Öländsk roadtrip i vårtider

Långe Jan med fågelskådare i förgrunden.

Jag har en väninna som sedan barnsben åkt ner till Öland varje vår för att vandra på Alvaret och titta på orkidéer. Den här Kristi himmelsfärdshelgen var vi två till som hakade på. Att döma av de snabbt stigande tåg-, hotell- och stugpriserna var vi inte de enda som tyckte att en vårig långhelg på Öland var en bra ide. Jag åker aldrig tåg, OM det inte är typ dubbelt så snabbt och hälften så dyrt som bussen. Tåget Stockholm-Kalmar just denna helg var en timme snabbare och tre gånger dyrare (!) så det självklara valet för mig blev favoritbussbolaget Bus4you för 718 kr tur och retur. Då ingår en halvtom, fräsch buss, tystnad och snabb wifi i sex timmar enkel resa. En dröm!

Hotellen både i Kalmar och på Öland var däremot ohemult dyra. Via booking.com hittade jag till slut ett radhus i Mörbylånga med två sovrum för ca 5 000 kr för tre nätter. Då vi tydligen var de första gästerna för säsongen var det allt annat än fräscht. Ett tunt lager med damm täckte det mesta och under kylen låg en halväten smörgås. Egna lakan och handdukar skulle man ha med sig så stora väskan fick åka med för en gångs skull. Som tur är hade vi hyrbil som väntade vid stationen i Kalmar.

Eketorps borg, återuppbygd men med de gamla husgrunderna

Utan bil är det inte så lätt att ta sig runt på Öland även om vissa stretar på med cyklar i blåsten. Busshållplatser finns det visserligen gott om men vi ser inte så många bussar. Med bilens hjälp besöker vi första dagen fyren Långe Jan på öns sydligaste udde. Detta är ett mecka för fågelskådare. Men det blåser så att ögonen tåras och det enda vi lyckas artbestämma är en död säl, och sen alla söta får med sina lamm som glatt skuttar omkring på bilvägen. Det gäller att köra långsamt! Lite mer vindstilla är det i den återskapade fornborgen Eketorp som bebotts både på järnåldern och medeltiden. Som ett mini-Skansen kan man nu få en inblick i hur folk bodde innanför de skyddande murarna. Finns både liveguide och appguide. Dag två besöker vi Sandby borg, eller snarare resterna av den. Här skedde en massaker på 400-talet och sedan dess har platsen aldrig bebotts eller bebyggts igen. Den ligger otroligt vackert precis vid havet och de flata kalkstensklipporna. Att det knappt är skyltat varken på eller till borgruinen bidrar till den spöklika stämningen. Inga jovialiska, medeltidsklädda män och barnhörnor här inte. Men korna är nyfikna på vår närvaro.

Rester av Sandby borg ner mot havet.

Historiska sevärdheter är en bonus men nu är vi främst på Öland för att vandra på Alvaret, som egentligen inte är en plats utan beteckning på en naturtyp; "tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund". Öland är verkligen solen och vindarnas ö. Trots hot om regn och moln klarnar det upp varje eftermiddag men blåsten närmar sig tidvis stormstyrka. Vårt alvars-proffs Ninna tipsar om att rasta i skydd av någon av de många kalkstensmurarna. Trots att de är låga och raserade på sina håll skyddar de bra mot blåsten. När man kör över Alvaret ser det väldigt kargt ut men på nära håll är det överraskande artrikt. Vi ser mängder av orkidéer och andra små blommor. Ölandstok, fetknoppar, St Pers nycklar, kattfot med flera. (Detta är alltså namn på blommor och inte saker vi faktiskt såg..)

Lila fält av orkidéer på alvar.

Södra Öland på våren är en helt annan upplevelse än sommarens turistträngel på norra Öland. Det är fågelkikare och vindtäta jackor istället för shorts och foppatofflor. Men lika mycket små loppisar och hantverksbutiker. En del restauranger och caféer verkar inte riktigt ha öppnat för säsongen så vill man se lite mer folk och ha ett större utbud av kvällsaktiviteter rekommenderas att bo i Kalmar. Därifrån är det bara en dryg halvtimme att köra till alvaret. Vi fick leta lite för att hitta restauranger som inte bara serverade pizza i närheten av oss. Gångavstånd hade vi till Lindas pizzeria i Mörbylånga som även serverar god husmanskost, och på fredagen tog vi bilen in till "storstaden" Färjestaden 20 minuter norrut och åt supergod pasta på trevliga Seasalt. Bästa lunchen hittade vi på Galleri Blå porten i Alby, rakt österöver från där vi bodde. Inte så mycket gemensamt med Alby i Stockholm.

Vi hann med en sväng runt medeltida Kalmar slott också.