Rio med sina sockertoppsberg, här från den kända Kristusstatyn
Uppemot 3 miljoner människor firar varje år nyår på Copacabana.
Strax efter tolvslaget ligger krutröken tjock över havet
Vintern 2001 befann jag mig arbets- och bostadslös i
Barcelona. På något vänster fick jag jobb som engelsklärare i den lilla
brasilianska orten Jundiaí, någon timmes buss från Sao Paulo. Så efter några
sejourer på brasilianska ambassaden i Barcelona bar det av. Oxbridge hette
vuxenskolan där jag sedan jobbade i fyra månader. Eleverna kunde verkligen noll
engelska och knappt lärarna heller. Jag gjorde mig förstådd på spanska.
Portugisiska lärde jag mig så småningom förstå men inte prata. Jundiaí var
en rätt tråkig liten stad så jag åkte till Rio eller Sao Paulo så ofta jag kunde. Rio några gånger över helgerna, men SP ibland bara över dagen då det var så nära. Mest minnesvärt var när jag hamnade på en rejvfest på den kända racerbanan José Carlos Pace. Under den berömda karnevalen tog jag dock bussen hela vägen upp till Salvador
(33 timmar!) som har en mer folklig men minst lika berömd karneval som den i
Rio.
Mer fest i Brasilien blev det nyåret 2008/2009 då jag och min dåvarande
pojkvän firade nyår hos en vän med lägenhet på Copacabana. En sann upplevelse
att se ut över det vitklädda folkhavet, och likaledes vitklädda personer som
kissade mellan bilarna, från vårt mer städade firande flera trappor upp.
Åka tillbaka? Ja! Rio ”kan man” väl vid det här laget, men vill se Amazonfloden, norra Brasiliens paradisstränder och den modernistiska huvudstaden Brasília.
Folktomma stränder. De flesta sitter på krogar eller är
på snorkelutflykter
Lugna vatten och dramatiska skyar kring Ambergris Caye
Inklämd mellan Mexiko och Guatemala ligger denna forna
brittiska koloni. En perfekt avstickare för mig när jag var i Mexiko senast
(2017). Det blev buss ner till Belize City, som tydligen inte rekommenderas som
turistmål. Jag stannade inte och såg efter utan tog bara båt vidare till
Ambergris Caye och staden San Pedro, omsjungen av Madonna för länge sedan i "La Isla Bonita".
Spännande kontrast från latinska Mexiko till karibiska och engelsktalande
Belize. Kändes som att vara i amerikanska södern ungefär, ett intryck som förstärktes
av att alla turister är amerikaner. Inga eller väldigt få européer. Alla kör
omkring i golfbilar till, från och på de få gator som utgör San Pedro,
omgiven av tunna strandremsor, och längre ut berömda korallrev. Här finns till
och med en flygplats, men för mig blev det båt tillbaka också. Nu direkt till
Chetumal, Mexiko.
Åka tillbaka? Gärna! Här känner man sig på något sätt
avskuren från resten av världen vilket är en rätt skön känsla. Och billiga
hummerstjärtar på en ljum strand kan man aldrig få för mycket av.
Belgien är verkligen Europas hjärta på något sätt;
strategiskt beläget, kosmopolitiskt, EU:s högkvarter. Reste igenom landet redan
1991 på bilresa med mamma och pappa. Då övernattade vi i supercharmiga världsarvsstaden
Brygge. Våren 2006 var jag tillbaka på weekend i Bryssel. Fick låna lägenhet av
en vän som satt i Europaparlamentet. Skatteåterbäring på hög nivå! Hade då
också turen att träffa på lokalbor som tipsade om bästa promenadstråken,
restaurangerna och museerna. Vad de glömde varna för var att beställa en Leffe
(den kända belgiska ölen) på lokala ölhak med hundra sorters finöl. Det är som
att gå in på en hipsterbar på Söder och kräva att få en Pripps Blå…. Vad jag
minns mest från båda resorna är maten! Deras pommes frites är med rätta
världsberömda men köttet gå inte av för hackor heller. Lite klosteröl och
belgisk choklad på det så är kvällen fulländad.
Åka tillbaka? Belgien ligger ju som sagt strategiskt till,
så det är inte omöjligt att man ”har vägarna förbi” någon gång.
Många imponerande vyer i Sydney, här från färjan till Manly beach
Klippformationen Tre systrar i fina nationalparken Blue Mountains
När Lily och jag gjorde en ”mini-jordenruntresa” på
drygt tio veckor 2011 blev vi kvar nästan fem av dem i Australien. Det skulle
ha blivit färre men Christchurch i Nya Zeeland som var ett av våra stopp
drabbades av en massiv jordbävning just då. Så, ok vi hann tröttna lite på detta
i vårt tycke bonniga och kulturlösa land... Efter att ha landat i Brisbane åkte vi direkt till coola Surfers med sina skyskrapor, strand och turistnöjen och sen vidare till hippiechicka Byron och hålan Coffs. Dyrt som ögat och vi spenderade
åtskilligt på sunkiga hostel innan vi fick bo hos vänner i Sydney. Behållningen
är djuren, naturen och stränderna. Att få se kängurur och näbbdjur i det fria
var fantastiskt. En utflykt till nationalparken Blue Mountains utanför Sydney rekommenderas. Mindre roligt när en av de kända potentiellt dödliga
spindlarna hälsade på i min säng en kväll. Nåja, den kanske inte var giftig.
Det får vi aldrig veta då den slutade sitt liv mellan ett lakan och en
pocketbok.
På vägen hem från Nya Zeeland stannade vi en vecka i Melbourne. Lite mer skitigt, svårmodigt och europeiskt än partyglada surfmeckat Sydney, men väldigt bra vingårdar i omgivningarna.
Åka tillbaka? Har ju inte sett västra Australien än,
och det vore spännande att besöka Tasmanien också, men inget som är högst upp på
listan.
Utsikt från mitt rum på lyxiga Hotel Panamericano,
mitt på galna huvudavenyn 9 de Julio med typ 100 filer.
Två gånger har jag varit i Buenos Aires: Senhösten
1999 när jag var där för att plugga och jobba men det blev bara det
förstnämnda; sju veckors spanskastudier, samt hösten 2014 då jag var där med
jobbet i några dagar för att spela in tv-intervjuer med mera. Detta är Paris på
steroider, allt är supereuropeiskt men tio gånger större. Avenyerna är enorma
och husen likaså. Som ett destillat av Frankrike, Italien och Spanien. Människor
är bleka och brunhåriga. Familjekära och stolta. Ödmjukhet ligger inte riktigt för dem. Ett av våra intervjuobjekt
berättade en talade historia: ”Vet ni hur en argentinare tar livet av sig? Han
klättrar till toppen av sitt ego och hoppar.” Men man behöver kanske inte vara
ödmjuk när man har världens bästa mat. Finns inget som slår köket här. Pasta,
kött, piroger. Vad man än beställer är det sanslöst gott, likaså vinet. På
senaste resan även för sanslöst lite pengar. Priserna går upp och ner i takt
med ekonomins berg och dalbana.
Åka tillbaka? Finns massor att se i dessa stora land som jag inte har
sett än, så kanske i kombination med Uruguay eller Paraguay nästa gång.
Lilla badorten Ksamil strax söder om betydligt större Saranda
Den olidligt heta sommaren 2018 åkte jag och Jenny ner till Albaniens Riviera medels båt från Korfu och fick oväntad svalka med temperaturer runt 25 grader. Vände man blicken ut mot havet var det oerhört vackert med solnedgångar som tog andan ur en och vatten i olika nyanser av blått. Bakom ryggen bredde allt annat än vacker betongbebyggelse och ett kargt landskap ut sig. Däremellan stränder man knappt kunde skohorna sig ner på. Men vad gör väl det när stämningen är naivt vänlig och både priser och attityd påminner om hur jag kan tänka mig att Sydeuropa var i turismens barndom. När man väl kommit på att alla har ”bitchy resting faces” förstår man att de älskar turister. De har inte hunnit tröttna än. Våra Airbnb-värdar gödde oss med allt från färska munkar till hemgjord sprit. Musslorna (och alla andra skaldjur här) var bland de absolut bästa jag har ätit. Pinfärska från bland annat den lilla insjön Butrint som förvandlades till saltvattensjö när någon kommunistpamp på sin tid kom på att gräva en kanal till den från havet.
Åka tillbaka? Jag skulle vilja besöka huvudstaden Tirana också, men södra Albanien känner jag mig rätt klar med.
En del saker vet man att man saknar först när man får tillbaka dem. Det blev jag varse häromdagen när jag gjorde en dagsutflykt till vårt norra grannland Nicaragua. De har nämligen trottoarer! Det är något som är mer sporadiskt förekommande i Costa Rica. I Fortuna och Coco har vi snubblat fram på mörka vägrenar eller kryssat mellan parkerade bilar. Att få gå på riktiga trottoarer i vackra kolonialstaden Granada var en lisa för själen.
Gulliga hus och uteserveringar i Granada, NicaraguaPå platsen där människooffer brukade slängas i vulkankratern står nu ett kors
Men nej, jag menar inte att Costa Rica är något helvete för det. Rubriken syftar på våra stopp på den välorganiserade bussturen: den aktiva vulkanen Masaya, som sägs vara en av helvetes portar. Ja kanske för de stackare som offrades här i prekoloniala tider. Nu offras bara turisternas hattar och i värsta fall mobiltelefoner. En i vår grupp förlorade sin keps till den rykande kratern. Varje grupps besök är begränsat till 15 minuter av hälso- och säkerhetsskäl.
Paradiset då? Jo nästa stopp var en båttur på Lago de Nicaragua. Den största sötvattenssjön i Latinamerika. Utanför Granada ligger en paradisisk skärgård med över 300 små öar utspridda i det badkarsvarma, lugna vattnet. En del obebodda och andra med privata hus att köpa eller hyra. En ö med hus vi såg var till salu för 260 000 USD. Billigare än en etta i Stockholm! På en av öarna bodde tre halvtama spindelapor som tvångsmatades av turisterna.
Turisttrött spindelapa på egen ö. Tydligen hade de blivit ”räddade” ur fångenskap, men nu är de rätt fast på sin ö…Coolt hus byggt på två öar i ”skärgården” Las Islotes
Nästan som ett paradis kändes som sagt också Granada med sina färgglada hus, torg, kyrkor och ja: trottoarer. Tyvärr fick vi inte möjlighet att gå runt så mycket på egen hand. Det var guidad promenadtur och 15 min fri tid! Ibland kändes det lite som att resa i Nordkorea, med den skillnaden att många turister faktiskt reser på egen hand i Nicaragua. ”Är det farligt?” undrar man ju då? Vår guide förnekade detta å det bestämdaste. Faktum är att det var en hel del protester i landet för något år sedan. Inget som direkt påverkade turister, men turismen sjönk ändå drastiskt. Nu börjar det bli bättre. Jag fick inte intrycket att det skulle vara ett speciellt farligt land. Mycket fattigdom så klart men alla verkar vara vänliga och strävsamma. ”Gated communities”, eller snarare hus bakom gallergrindar, och droger såg man inte alls lika mycket av som i amerikaniserade Costa Rica. Detta är det riktiga Latinamerika med höns, grisar och hundar på gatorna. Ruckel men också vacker arkitektur och en levande gatubild. Granada är som en bättre version av Cartagena. Men jag ska inte dra för stora slutsatser av ett dagsbesök. Jag måste åka tillbaka!
Vårt första stopp efter gränsen var vid sydliga delen av Nicaraguasjön där man har fin utsikt mot ön Ometepe med dess vulkaner
