En serie subjektiva bedömningar av resmål och annat. Följ mig på instagram också för mindre text och mer bilder: @nicoleschulmansresor
torsdag 18 juni 2015
Hemlängtan
Ber om ursäkt för bristen på
Rigauppdateringar men det beror delvis på att jag har varit i Stockholm sedan i
lördags. Nu ska jag snart sätta mig i bilköerna med alla andra Stockholmare och
någon gång vid midnatt lär midsommarfirandet i skärgården inledas. Vädret
håller sig traditionsenligt så ny dunjacka och nya (tjocka) strumpbyxor har
inköpts. Förstår dock inte vad folk klagar på. Förra året hade vi neråt 2-3
grader på midsommarnatten. Nu utlovas +9. Värmebölja!
En vecka i hemstaden får en snabbt
att inse vad man saknar här hemifrån, förutom vänner och familj så klart. Det
är väl egentligen bara två saker: Maten och kranvattnet. Efter en dryg månad i
Riga har man sänkt kraven på restaurangmat till fotknölsnivå. Det är tur att
det är hyfsat billigt, och framförallt att ölen är billig… Jag lär få anledning
att återkomma till detta ämne men just nu vill jag inte förstöra
midsommaraptiten genom att ta upp lettiska matminnen. Vattnet är visserligen
gott men med jämna mellanrum mer än lovligt grumligt och de flesta
rekommenderar att inte dricka det. Vi kör det genom en kolfilterkaraff.
Sen är det alltid roligt att komma hem till det svenska
modet igen. Det första jag ser på Stockholmsplanet är tjejer i jeansshorts som
visar halva rumpan, och killar i supertajta jeans, och så en och annan morgonrocksliknande
svart kavaj. Samma gamla ”uniformer”. Och alla håller de på med avancerad
midsommarplanering, per mobil eller live: Inköp, färdvägar, klädsel, inbjudningslista,
etc. Det svenska kynnet, besatt som det är av natur, väder och sprit, får här
sitt lystmäte. Vädergudarna skall besvärjas med stora mängder alkohol och mat.
Trafikgudarna likaså. Det är en årlig rit vi alla måste genomgå. I Lettland
firar man på tisdag och onsdag. Till dess är jag tack och lov hemma i Riga
igen!
måndag 8 juni 2015
Fastighetsmarknader och husdrömmar
Så här års grips jag alltid av en obändig lust att köpa hus. Det har väl med "påtarnerven" att göra. Verkar mysigt med en rabatt att mylla ner frön i, gräsmatta att gå barfota på, en altan att olja in och ha grillfester på. Åretrunthus har aldrig varit någon dröm, men maj till oktober är längtan stark. Detta trots att det verkar vara lite med hus som med barn. "Ja, jo det är ju underbart, fantastiskt. Vi skulle aldrig vilja vara utan det/dem men..." och sedan kommer en harang om mödorna med hus- eller barnskötsel, åtminstone under de första 5-10 åren av "innehavet". Då jag inte är någon barnmänniska misstänker jag att jag kanske inte är någon husmänniska heller. Men man kan ju inte låta bli att titta (på hus alltså).
För den händige: 400 kvadrat på tre våningar, nästan mitt i stan, för under 3 mille |
Roligt nog ligger det just nu två prismässigt helt likvärdiga objekt ute i Riga och Stockholm (strax under 2,7 miljoner SEK). De har också den likheten att de är rätt charmiga hus med tomt i förort till respektive städer, men ungefär där upphör likheterna. Huset i Älvsjö har fyra rum på 48 kvadrat (vilket antagligen beror på att inredd källare och vind inte räknas in i boytan) och tomt på 716. Huset i Rigas Āgenskalns (ung. motsvarande Aspudden fast närmare centrum) är på 400 kvadrat med 3345 kvadratmeter tomt... Jag säger ju att de har stora tomter här! Dock uppger annonsen att renoveringsbehov föreligger, och det betyder nog inte samma sak här som i Sverige, där mäklare säger att det är renoveringsbehov för att köket är mer än fem år gammalt. Dessutom innehåller tomten "tre garage och fyra skjul", vilket nog snarare är en nackdel än ett plus i detta fall. Med den standard som råder här skulle jag tippa att garagen är vad vi skulle kalla skjul och skjulen vad vi skulle kalla brädhög. Men jag lovar att titta närmare på det hela och rapportera, om nu någon skulle känna sig sugen på en Rigainvestering. Med mina dåliga hantverkskunskaper, och vad värre; dåliga kunskaper om lettiska hantverkare, ska jag kanske inte ge mig på ett renoveringsprojekt av denna magnitud. Värt att märka är också att det i denna annons, liksom de flesta andra här, påpekas att tomten har bygglov för upp till fem våningar. Har man råd och lust kan man alltså riva hela rasket och smälla upp ett femvåningshus!
Dagens ord: Pārdod = säljes, atlaide = rabatt (är det på både hus och kläder då och då)
Dagens webbsida: www.ektornet.lv/en (Swedbanks fastighetsförmedling i Lettland, för den som vill botanisera vidare bland mer eller mindre renoveringsbehövande fastigheter.)
söndag 31 maj 2015
Riga, nu med 9-18 och helgmys
Så här ser vårt "lilla hus" ut i solsken. Vi bor alltså i den närmaste (färdigbyggda) skrapan |
Dramatiskt skymningsljus från fönstret |
Vår Rigaexil innebär den mesta delen
av tiden också exil från en inrutad vardag med niotimmarsdagar måndag till
fredag, fredagsmys, lördagsfest och söndagshuvudvärk, eller hur nu folk brukar
lägga upp det. Johans lediga dagar och timmar kan infalla lite hur som helst,
och jag jobbar när det passar mig eller när distansuppgifter finns. Fram tills
för en vecka sedan då jag började min praktik på Euroscript. Laptopen i knät i
sängen har tillfälligt bytts mot bussresor i rusningstrafik och kolleger i
kontorslandskap. En resa som bör ta ca 30 minuter tar i värsta fall uppåt en
timme… ”Tunnelbanan, kom tillbaka! Allt är förlåtet.” Som plåster på såren är
kontorskaffet utmärkt och kollegerna trevliga. Sedan jag deklarerat att jag ”aldrig tar med mig matlåda” visar de mig områdets lunchställen. Bland annat ett fräscht
fik ovanpå en biltvätt och ett affärslunchställe i nattklubbsmiljö som bjuder
tvårätterslunch med vin (!) för sju euro. Jag har också fått lära mig att kafejnīca
inte nödvändigtvis är ett mysigt lattehak med rucolamackor. Det kan också vara
någon typ av ölkafé (sedan länge utrotat i Sverige) där lokala alkisar kan
hänga över billig öl och vodka dygnet runt.
Fem långa kontorsdagar följs av två
lediga och för en gångs skull är även Johan ledig. Vad gör man då i Riga en
helg? Jo, passande nog pågår en ölfestival i en park mitt i stan. Vi köper oss
varsin sejdel vid ingången. Dessa kan sedan fyllas på i de olika ölmärkenas små
tält för en billig penning. Mycket gemytligt ”fredagsmys”, speciellt som
vädergudarna står oss bi. Vi minglar runt med familjer, par och kompisgäng i
alla åldrar och förundras över den lugna stämningen. Grillukten från matstånden
sätter sig i kläderna och bidrar till sommarkänslan.
På lördagen begår vi lettisk hemmafestpremiär hos en av mina nya kolleger, som visserligen också är svensk. Det är ett internationellt gäng med inhemska inslag som festar inpå småtimmarna och sen ger vi upp det där med bussbingo och tar taxi hem, för sex euro, trots att kollegan bor i andra änden av stan och trots taxichaufförens felkörning.
På lördagen begår vi lettisk hemmafestpremiär hos en av mina nya kolleger, som visserligen också är svensk. Det är ett internationellt gäng med inhemska inslag som festar inpå småtimmarna och sen ger vi upp det där med bussbingo och tar taxi hem, för sex euro, trots att kollegan bor i andra änden av stan och trots taxichaufförens felkörning.
fredag 22 maj 2015
Utflykt till närområde del 1: Vilnius
Och utsikten över den moderna delen på andra sidan floden |
Vilnius pampiga katedral mitt i stan |
Redan när dubbeldäckarbussen rullar
in i Vilnius slås jag av hur annorlunda det är från
Riga. Allt verkar så
välordnat på något sätt. Visst finns det slitna fasader, ödetomter och
omfattande renoveringsprojekt även här men inget är lämnat åt slumpen, allt är
tydligt skyltat och förklarat. Den där återkommande Rigafrågan "Vad händer
här?” ställer man sig aldrig i Vilnius. Vid varje byggprojekt står annonserat
vad det ska bli och när det är klart. Vid alla hus och platser av historiskt
intresse står förklarande plaketter på engelska och litauiska, och dessutom
står i vart och vartannat gathörn skyltar som pekar ut riktning och avstånd
till de viktigaste turistattraktionerna. Allt är lite mer preussiskt. Folk
är smakfullt klädda och lågmälda. Svensexgängen och ”Ryanairturismen” verkar
inte ha hittat hit. Märkesbutiker och dyr inhemsk design kantar Gamla stans
gångstråk, men förutom alla exklusiva boutiquer är prisnivån långt under Rigas och
turistfällorna färre. Enhetspriset på alla museer verkar vara två eller max tre
euro, vilket är skrattretande lite med tanke på hur bra de är. Jag hann med en del eftersom det regnade större delen av min Vilniusvistelse. Imponerades
bland annat av de arkeologiska utgrävningarna från 1200-talet i källaren till
det återuppbyggda ”storfurstarnas palats”, det välbevarade KGB-högkvarteret
(komplett med avrättningsplats i källaren) och utsikten från Gediminastornet (som
år 1989 för övrigt var slutpunkten för den ”baltiska kedjan”, en manifestation
för självständighet i form av en mänsklig kedja från Tallinn till Vilnius.)
I hotellväg kan jag varmt
rekommendera Domus Maria, inrymt i ett gammalt kloster men toppmodernt. Tjocka, kalla stenväggarna och avstängd centralvärme (så klart, det är ju faktiskt maj
trots kylan) var väl ingen toppenkombo men personalen lånade snällt ut ett
extraelement.
Det enda konstiga med Vilnius är att inte fler turister hittar hit. Den är utan tvekan den vackraste och antagligen också den säkraste och mest turistanpassade av de baltiska huvudstäderna. (Dock är jag redan lokalpatriot så måste säga att Riga är min personliga favorit, men det är bara för att jag gillar det som är lite slitet.) Så skynda er att åka till Vilnius innan de kommer på att allt är alldeles för billigt!
Den vackra St. Anna-kyrkan |
Gågatan utanför mitt hotell Bra pannkaksrestaurang till höger |
måndag 18 maj 2015
Bussbingo och nötbingo
”Du måste vara född i Riga för att
ha den gen som får dig att begripa det fruktansvärt invecklade nätet av bussar,
spårvagnar och trådbussar.” Ungefär så står det i min guidebok under rubriken
”Getting around”. Det står också att allt är inom gångavstånd, ”så du behöver
inte försöka förstå dig på kollektivtrafiken”. Det må vara sant om man bor mitt
i stan men för oss skulle det säkert ta 40-50 minuter att gå till gamla stan.
Det låter sig så klart göras men känns lite väl hurtigt i längden. Kvarstår
alltså att lära sig busslinjerna. Som tur är har man en bra hemsida till sin
hjälp https://www.rigassatiksme.lv/en
Buss 53, en av mina favoriter (det känns som om den tar rakaste vägen in till stan), men den är sällsynt |
Om en vecka ska jag påbörja en
tvåveckors praktik på en översättningsfirma som ligger ”mitt i stan” enligt dem
själva, det vill säga mitt i andra delen av stan... Jag var på besök där förra
veckan och insåg för första gången hur vidsträckt Riga är. Staden bara
fortsätter och fortsätter med sina vackra hus och underliga små affärer. Jag
lär vara Rigas främsta bussexpert efter denna praktik! Trots komplexiteten och köerna
(ibland) känns det än så länge roligare än t-banan hemma, men fråga mig igen om
tre veckor:-)
Dagens ord har inget med kollektivtrafik att göra utan är det okända köttstycke jag köpte till middag på vårt lilla närlivs igår: Liellopu krūšdala (oxbringa), i tron att det var något jag kunde slänga i stekpannan. Vid uppackning och googling visade det sig vara grytbitarnas elaka storebror som kräver en koktid på 2-3 timmar, men gott blev det. Note to self: Liellop må betyda nötkött men tro inte att det är en entrecote för det. Letterna gillar sina udda styckningsdetaljer.
tisdag 12 maj 2015
Vackra fasader i tjusig stadsdel med raka gator
Min utsikt från caféet, tillika skolans fasad |
I min strävan efter att beta av alla
Rigas områden och sevärdheter har jag idag gjort en utflykt till de öfvre
delarna med deras imponerande jugendarkitektur. Enligt utsago är det främst Elizabetes
iela och Alberta iela som gäller för jugendskådning. Fördelen med dessa är att
de ligger utanför den medeltida stadskärnan så man slipper virra bort sig i de
där eländiga gränderna. Här är det esplanadtänk som gäller, speciellt Elizabetes
iela som är som en halv motorväg, inte så charmigt i mitt tycke. Men när man
viker in på Strēlnieku iela för att gå mot Alberta börjar
de små charmiga caféerna våga sig fram. Jag tog en paus mitt emot Handelshögskolans filial i Riga för att inmundiga dyrt iskaffe. Kaffe är aldrig ett speciellt
billigt nöje här i Riga och precis som hemma tar de ytterligare några tior för
att lägga isbitar i det. Pluspoäng dock till personalen på det tjusiga fiket
(tänk Grand hotell, fast i miniskala). Servitrisen tvekade knappt bråkdelen av
en sekund innan hon svarade ”Nej, men det fixar vi självklart.” på frågan om de
hade iskaffe på menyn.
Fasad på Alberta iela |
Dagens ord (egentligen det första man lär sig, i alla fall när man som jag gillar att läsa kartor):
gata = iela
väg = ceļš
Fråga mig inte hur man får till de där snirklarna på bokstäverna. Jag kopierar bara från Google translate.
fredag 8 maj 2015
Firanden av frihet och seger
Dans och musik vid frihetsmonumentet (uppfört 1935) Många hade med sig pingstliljor som placerades vid dess fot |
Det är en lustig vecka i Lettland det här. Firanden och
jubileer står som spön i backen. I måndags var
Till och med hus som ser helt obebodda ut flaggar, och kommer förhoppningsvis att kunna fortsätta med det många år framöver. |
dag
snubblade jag över den lite obehagliga anledningen till att de är så noga med att flagga just denna vecka…
Segermonumentet, uppfört 1985, med fem stjärnor, en för varje år av krig 1941-1945. Den som undrar vad Sovjetunionen hade för sig innan dess, och efteråt också för den delen, kan med fördel se dokumentären "Soviet Story" |
I Uzvaras-parken på ”vår” sida av floden stöter jag
plötsligt på en stor mängd små tält och en stor mängd utposterade poliser. Man
verkar förbereda för någon typ av festival. Grillar placeras ut, öl läggs på
kylning. Verkar riktigt mysigt, tills jag tittar upp och inser var jag är. Jag
är vid foten av ”segermonumentet” som hedrar Sovjets seger i andra världskriget, och det är så klart firandet av detta 70-årsjubileum som nu förbereds.
Visst skulle jag gärna stå där och skåla för 70 år av fred, men på skärmarna
som monterats upp inför morgondagens konsert står det ”Victory” (på engelska,
ryska och lettiska, i femuddiga stjärnor) inte fred, och definitivt inte frihet.
Nej, det som blev fred för Västeuropa blev ju som bekant årtionden av diktatur
för Östeuropa. Det monument där vi firade 25 år av frihet i måndags fick
visserligen stå kvar under Sovjettiden men den som la blommor eller anordnade
en samling vid det blev oundvikligen skickad till Sibirien. Så det är väl inte mer än rätt
att Segermonumentet nu får stå kvar också, och imorgon samlas stora delar av Rigas
ryska befolkning där för att hedra dem som stred i kriget, utan att behöva oroa
sig för repressalier. Det är det som kännetecknar en demokrati.
Veckans lettiska språkskola: uzvaras = seger, frihet = brīvība, fred = miers.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)