Vackra fasader i tjusig stadsdel med raka gator

Min utsikt från caféet, tillika skolans fasad

I min strävan efter att beta av alla Rigas områden och sevärdheter har jag idag gjort en utflykt till de öfvre delarna med deras imponerande jugendarkitektur. Enligt utsago är det främst Elizabetes iela och Alberta iela som gäller för jugendskådning. Fördelen med dessa är att de ligger utanför den medeltida stadskärnan så man slipper virra bort sig i de där eländiga gränderna. Här är det esplanadtänk som gäller, speciellt Elizabetes iela som är som en halv motorväg, inte så charmigt i mitt tycke. Men när man viker in på Strēlnieku iela för att gå mot Alberta börjar de små charmiga caféerna våga sig fram. Jag tog en paus mitt emot Handelshögskolans filial i Riga för att inmundiga dyrt iskaffe. Kaffe är aldrig ett speciellt billigt nöje här i Riga och precis som hemma tar de ytterligare några tior för att lägga isbitar i det. Pluspoäng dock till personalen på det tjusiga fiket (tänk Grand hotell, fast i miniskala). Servitrisen tvekade knappt bråkdelen av en sekund innan hon svarade ”Nej, men det fixar vi självklart.” på frågan om de hade iskaffe på menyn.

Fasad på Alberta iela

Satt där och betraktade massa ungdomar som såg misstänkt svenska ut och var på väg ut och in i handelshögskolan, innan jag fortsatte till ”Art Nouveau museum”. Man hade kunnat hoppas att det var ett museum om hela konstinriktningen men det var ”bara” en tidstypiskt inredd lägenhet. Rekommenderar att titta på den på hemsidan och spara 6 euro. Då missar man dock överraskningsmomentet med den mycket lilla och mycket tysta tidstypiskt klädda damen som sitter och virkar i köket. Jag var övertygad om att hon var en docka tills jag såg att hon mycket diskret rörde på händerna.

Dagens ord (egentligen det första man lär sig, i alla fall när man som jag gillar att läsa kartor):

gata = iela

väg = ceļš

Fråga mig inte hur man får till de där snirklarna på bokstäverna. Jag kopierar bara från Google translate.

Firanden av frihet och seger

Dans och musik vid frihetsmonumentet (uppfört 1935)
Många hade med sig pingstliljor som placerades vid dess fot

Det är en lustig vecka i Lettland det här. Firanden och jubileer står som spön i backen. I måndags var

Till och med hus som ser helt obebodda ut flaggar, och kommer
förhoppningsvis att kunna fortsätta med det många år framöver.

det röd dag och firande av 25-års jubileet av landets återfådda självständighet, efter 50 år som Sovjetrepublik. Vi begav oss ner till frihetsmonumentet mitt i stan där det bjöds på blåsorkesteruppträdande av flera skolorkestrar som spelade allt från YMCA till O sole mio och mycket däremellan, med koreografi och allt. Tyvärr slutade dagen snöpligt för letterna med hockeymatch mot Sverige... Vi avnjöt denna på lokal pub. Johan meddelade barpersonalen att han tänkte dricka en öl för varje mål, men gav upp efter fyra. Som tur är låter de sig inte nedslås av detta. De lettiska flaggorna har vajat utanför varje hus hela veckan nu. Bussarna pryds av lettisk flagga och EU-flagga. Det är ju Europadagen imorgon. Och så under min långpromenad i
dag
snubblade jag över den lite obehagliga anledningen till att de är så noga med att flagga just denna vecka…

Segermonumentet, uppfört 1985, med fem stjärnor, en för varje år
av krig 1941-1945. Den som undrar vad Sovjetunionen hade för sig
innan dess, och efteråt också för den delen, kan med fördel se
dokumentären "Soviet Story"

I Uzvaras-parken på ”vår” sida av floden stöter jag plötsligt på en stor mängd små tält och en stor mängd utposterade poliser. Man verkar förbereda för någon typ av festival. Grillar placeras ut, öl läggs på kylning. Verkar riktigt mysigt, tills jag tittar upp och inser var jag är. Jag är vid foten av ”segermonumentet” som hedrar Sovjets seger i andra världskriget, och det är så klart firandet av detta 70-årsjubileum som nu förbereds. Visst skulle jag gärna stå där och skåla för 70 år av fred, men på skärmarna som monterats upp inför morgondagens konsert står det ”Victory” (på engelska, ryska och lettiska, i femuddiga stjärnor) inte fred, och definitivt inte frihet. Nej, det som blev fred för Västeuropa blev ju som bekant årtionden av diktatur för Östeuropa. Det monument där vi firade 25 år av frihet i måndags fick visserligen stå kvar under Sovjettiden men den som la blommor eller anordnade en samling vid det blev oundvikligen skickad till Sibirien. Så det är väl inte mer än rätt att Segermonumentet nu får stå kvar också, och imorgon samlas stora delar av Rigas ryska befolkning där för att hedra dem som stred i kriget, utan att behöva oroa sig för repressalier. Det är det som kännetecknar en demokrati.

Veckans lettiska språkskola: uzvaras = seger, frihet = brīvība, fred = miers. 

Fotorapport från Rigaförort

Så har då jag och stora resväskan tagit klivet över Östersjön och slagit oss ner i Riga för de kommande sex månaderna. Sista dagen på jobbet kändes som när man tog studenten: Lite vemodigt att lämna kollegerna men framförallt en fantastisk frihetskänsla. En enorm mängd tid framför mig att fylla med valfritt innehåll på valfria tider, även fast jag har en del distansjobb att klämma in. Vi får väl se om jag blir uttråkad eller får lappsjuka, men något säger mig att risken är liten. Det lär ta många veckor innan nyhetens behag övergår i tråkig vardagslunk. Än så länge är man som en valp på äventyr som försöker förstå allt häromkring. Intrycken haglar över en.

Till att börja med förstår man inte en nuffra av språket. Varje skylt blir som ett spännande krypto. Jag har i alla fall förstått att café heter kafejnīca och att hotell är viesnīca. Vi kan härav dra slutsatsen att  -nīca är något man lägger på olika typer av etablisemang. Johan har lärt sig att mjölk heter piens och grädde saldā krējuma. Det är ungefär så långt vi har kommit. Man får börja med det viktigaste och bygga på ordförrådet därifrån. Att gå och handla är ett äventyr, man vet aldrig vad man kommer hem med. Köpte t.ex. något jag trodde var hjortronglass, men jag hade inte studerat bilden på förpackningen tillräckligt noga. Det visade sig vara havtorn... Inte gott i glass kan jag meddela. 

Sen riskerar man ju att snubbla och slå ihjäl sig under alla promenader för att man dumstirrar på alla fantastisk hus istället för på gatan framför sig. Det är ett väldigt fantasieggande område vi bor i. Hus som ser ut som förfallna sagoslott samsas med de mest sneda små träkåkar, sida vid sida med moderna lyxhus och slitna sovjetkaserner. Vad händer här? Frågar man sig ständigt. Är det en bostad, ett kontor, en affär eller ett övergivet ruckel? Det är inte helt ovanligt att alla dessa samsas i ett kvarter, eller hus. Till de flesta hus hör i alla fall enorma trädgårdar som skulle göra en svensk villaägare grön av avund (eller vit av skräck om hen inte är en fan av trädgårdsarbete). En stor del av marken verkar användas för nyttoväxter, men jag ska inte säga detta bensäkert innan det börjar spira lite mer.

Här kommer i alla fall lite bildbevis från dagens promenad till Agenskalns-marknaden och hem igen. Om jag köpte något? Nej, jag ville mest ha ett utflyktsmål och sen känner jag att jag måste öva på mitt teckenspråk alternativt lära mig åtminstone någon fisks eller grönsaks namn på lettiska eller ryska innan jag börjar med så avancerade aktiviteter som att handla på marknad. Är det några här som inte kan ett ord engelska är det marknadsförsäljarna.

Typisk vy i vårt område. Mossbelupet gammalt trähus bredvid hypermodernt. Matjord som väntar på att myllas ner

Måste vara ett av världens gulligaste bankkontor! mitt emot Äggskalsmarknaden, eller vad den nu hette

Så här gör de ofta här. Renoverar bottenvåningen men inte resten. Kanske har affärsinnehavarna mer cash än lägenhetsinvånarna

Mitt favorithus so far. Helt övergiven herrgård eller vad man ska kalla det. Precis nedanför vår skyskrapa. 

Uppdatering från ”livebank”

Idag tog jag tjuren vid hornen, tog en långlunch och begav mig till ett riktigt bankkontor. Det var inte riktigt som jag minns det med ingång från gatan, massa kassor, köer, nummerlappar och plastväxter. Det kändes snarare som om man bröt sig in på ett helt privat kontor. Jag smet in bakom en annan person i den anonyma porten på Östermalmstorg där det enligt deras hemsida skulle ligga ett Swedbankkontor. ”Swedbank private banking” stor det på en av våningarna i hissen. Det lät ju spontant bra men sen kom jag på att detta uttryck betyder ”För rika personer som vill ha (dyra) investeringsråd” och inte ”För kund med bortglömt konto innehållandes 1 krona och 42 öre som vill starta internetbank”. På ett annat våningsplan stod det bara "Swedbank". Jag chansade på det och stövlade in i ett helt vanligt kontor där folk satt och jobbade i små bås. Där fanns något som såg ut som kontorets reception, så jag smög mig fram dit och lyckades motstå frestelsen att sno en kopp kaffe i automaten på vägen.

Väl vid ”receptionen” visade det sig funka som ett helt normalt bankkontor. Fick hjälp av en vänlig dam att starta internetbank, med fånig liten dosa och allt. Enda bakslaget var att för att kunna betala i webbutiker med internetbanken (för att köpa resor till exempel) krävs det tydligen en avgift på 43,75 kronor (!?) i kvartalet. Himla onödigt kan tyckas. De ska väl vara glada att man har sina pengar där och inte hålla på och avkräva en massa avgifter hela tiden. Dessutom har de en transaktionsavgift på 10 kronor för överföring från annan bank! F-ck that. Jag gick direkt in på min nyöppnade internetbank och sålde en gammal fond som legat och skräpat där på Swedbank, så nu ska jag väl ha pengar på det där eländiga kontot för att täcka avgifterna i alla fall, och kanske till och med för någon flygbokning.
På torsdag bär det av till Riga. Förhoppningsvis slipper jag kontakt med Lettiska banker i alla fall! Enligt uppgift från pojkvännen är det nämligen inte någon höjdare.

Från det här...

...till det här (ungefär).

Packning pågår

Projektet att packa ihop en hel lägenhet och flytta valda delar av den till Riga har snart nått sin kulmen. Som vid varje flyttprojekt förvånas man över hur saker som ryms snyggt och prydligt i skåp och lådor helt plötsligt sväller över alla bredder och tar upp tiotals flyttkartonger så fort man tar ut dem ur sina skåp och lådor. Det är rena magin.
Sedan någon vecka tillbaka har jag som strikt regel att jag varje dag bär ner ett lass till källarförrådet, med så mycket jag orkar bära (Vilket i och för sig inte är så mycket eftersom jag notoriskt fuskar med mina gympass, eller snarare: jag har aldrig sett insidan av ett gym...) Nu hyr jag som tur var ut lägenheten möblerad medan jag bor i Riga så det är "bara" personliga grejer som ingår i myrtåget ner till källaren. Min hyresgäst har till och med lovat att ta hand om krukväxterna, vilket är en enorm lättnad. De är ju inte de lättaste att packa ner och ta med sig.

Äter källarspindlar kläder, eller mest kryp?

Kvarstår bara tre kategorier prylar att packa bort och med: papper, krimskrams och kläder. De två förstnämnda får förhoppningsvis plats i mitt hyfsat rymliga och fyrkantiga källarförråd. (Jag är van vid eländiga vindsförråd helt utan ståhöjd och formade som en liggande tårtbit.) Kläder däremot är ett större problem: Vilka ska få äran att åka med till Baltikum och vilka ska stanna hemma, i ett utrymme som förhoppningsvis inte befolkas av några skadedjur. Det bådar gott att de enda kryp jag har sett i min källare är groteskt stora spindlar. De skulle förhoppningsvis äta upp varje försök till maletablering eller pälsängerintrång.
Men hur packar man för ett halvårs bortavaro? Inte ett halvår i Thailand utan ett halvår i vår, sommar, höst och säkert en släng av vinter. Det är en utmaning, men samtidigt befriande. Jag gillar ändå det här med att bo i resväska, och att packa, annars skulle jag väl inte göra det så ofta:-) Dessutom får man betänka att större delen av jordens befolkning, ja kanske till och med större delen av Lettlands befolkning, skulle vara glada om de ägde en hel resväska full med kläder. Och jag är nu inne på att packa min andra...

Bakåtsträvande banker

För 20 år sedan var det fortfarande en marginell företeelse men sedan dess har internets betydelse och användningsområden ständigt ökat. Hur skulle vi klara oss utan det idag? Den tid när långdistanskommunikationen begränsades till en fast telefon och brevbäraren känns mycket avlägsen, men ibland samtidigt lockande. Tänk att bestämma träff med någon och sedan ses på den platsen, utan att tio mail eller sms utväxlats om exakt var man befinner sig, tills man i bästa fall sammanstrålar.

Nej, det bästa med internet är nog ändå de tidsbesparande aspekterna. Alla tråkiga ärenden som man kan uträtta när man vill framför datorn istället för att stå och köa någonstans under kontorstid. Allt från att köpa julklappar och boka resor till att beställa sina mediciner på apoteket och betala räkningar. Jag väntar bara på appen som låter dig gå till tandläkaren via nätet!

Jag minns med fasa hur man stod och köade på Posten (denna rysliga institution) med inbetalningslappar och utbetalningslappar (något roligare) för att få ut sitt studiebidrag eller vad det nu var. Banken var något roligare att köa på men å andra sidan har ju dessa alltid haft helt galna öppettider, så bankbesök och heltidsjobb är totalt oförenliga. Som tur är har jag aldrig drabbats av den fulla vidden av detta problem då jag skaffade internetbank samtidigt som jag blev ”vuxen” och började få räkningar, fonder och sånt i större utsträckning.

Men nu på senaste tiden uppenbarar sig helt plötsligt ett nytt fenomen (läs problem) när jag ägnar mig åt en av mina favoritaktiviteter: att köpa resor på nätet. På de flesta sajter drabbas man av en avgift på 200 kr för att betala med kort! För att slippa denna avgift ska man betala direkt med sin internetbank, och av någon outgrundlig anledning gäller detta inte min annars utmärkta Skandiabanken. Man måste ha en annan internetbank, typ Swedbank eller SEB. Okej, inga problem, tänker jag. Jag har faktiskt ett gammalt konto i Swedbank. Det är väl bara att gå in på nätet och begära ett internetkonto också. Men här stöter man på patrull: ”Vänd dig till närmaste bankkontor för att ansluta dig till internetbanken.” Samma besked på SEB.

Skämtar de med mig!? Jag har inte varit inne på ett bankkontor på säkert 15 år och har varken tid eller lust att bryta den trenden. Vilka bakåtsträvare. Det är som om jag skulle börja svara på alla mail jag får genom att skriva brev, eller damma av något gammalt uppslagsverk istället för att googla. Nej, nu senast löste jag det istället genom att beställa biljett på Norwegians hemsida och betala med mitt Norwegiankort. Passade också på att öppna ett sparkonto i deras bank. 1,3 procents ränta. Helt ok i dessa tider! Och allt detta utan köande på kontor.

Trångt trendfik ger ångestpåslag

Det börjar bli hög tid för en paus från Stockholm känner jag. Riga blir en skön kontrast till västra Södermalms mer och mer galopperande gentrifiering. Det började med att min älskade Högalidshallen la ner och ersattes av ännu en dyr ICA översållad med ekologiska grönsaker. När man sen får glossiga livsstilsmagasin med namn som Södermalm Paper fulla av italienska designmöbler i brevlådan då har det för länge sedan gått för långt. Droppen var ändå när jag försökte ta en stillsam lördagsfika igår och av någon anledning gick till übertrendiga Mellqvists på Bysistorget. Där råder skramlig ljudnivå som på en nattklubb. Personalen är överdrivet trevliga och sjunger med i obskyr bakgrundsmusik samtidigt som de gör kaffe i samma takt som sengångare på valium. Publiken är ett hav av oversized svart tyg, sotarmössor och dessa gräsliga glasögon som inte var snygga på 80-talet och definitivt inte är det nu (vad hände med alla coola 60-talsgalsögon?). Alla är lite lagom pårökta, skäggiga och flottiga i håret. Till slut får jag panik. Ljudvolymen, trängseln, fladdrande vintagekavajer, skägg med äggmacksrester och ett jäkla snack om secondhandutförsäljningar och helgens utgångar. Jag rusar ut och panikringer väninnan jag ska fika med: – Du måste möta mig på Sophies runt hörnet istället!

Sophies är mitt favoritfik. Det är en lisa för själen med sina ständigt smutsiga fönster, hemtrevliga men otrendiga inredning, lagom effektiv och trevlig personal, foccaciamackor som är lite torra i kanterna men stora nog att räcka till både lunch och middag. Dessutom är det lugnt och skönt och man kan köpa begagnade böcker för fem kronor styck. Bästa botemedlet mot hipsteröverdos!

Räddare i nöden!