Stökig helg

"Kopparrummet" i Avesta myntmuseum

Varje år arrangerar min arbetsplats ett stort seminarium på Avesta herrgård, med akademiska högdjur från hela världen. Initierade diskussioner på hög nivå pågår ofta långt in på natten, medan man smälter en god middag i vackra omgivningar. I år hade jag även privilegiet att få besöka Avesta myntmuseum, precis i anslutning till herrgården. Duktiga guider visade upp en imponerande samling mynt med allt från pyttesmå thailändska mynt och svenska gulddukater till 12-kilos kopparmynt.

Kontrasten till dessa intellektuella och historiska omgivningar vid Dalälven blir enorm när man ska ta sig ”hem” till det inrökta stadshotellet i den 60-talsförstörda stadskärnan. I hotellets bottenvåning är stadens enda nattklubb inrymd. Den stänger som tur var kl. 2 så innan dess är det liksom ingen idé att ens försöka gå och lägga sig. När jag och några kollegor närmar oss hotellingången strax efter två möts vi av något som liknar en zombiefilm. Folk staplar mot oss i olika stadier av förfall. Några i nu skrynkliga och fläckiga kavajer och sommarklänningar, med studentmössan på sned. Andra vinglar fram i huvtröjor och jeans på trekvart. På något mirakulöst sätt banar vi oss helskinnade genom massan, bara för att bryskt stoppas vid hotellingången (som även är nattklubbens entré) En vilt stirrande man, hög på okänd substans, griper tag i min arm och frågar i mycket otrevlig ton vart vi är på väg. Tror först att det är ett dåligt raggningsförsök men ser sedan på texten på mannens slitna väst att han är vakt. En ensam vakt mot hela gänget zombiestudenter. Klart han är stressad. Jag förklarar lugnt att vi bor på hotellet och får en generad ursäkt.

Vid halv tre ligger gatan åter helt öde och vi får några timmars välbehövlig sömn. Efter ytterligare en halvdag med vältaliga professorer är det dags att köra hem till Stockholm igen. När jag går hem genom en helt folktom stad vid 22-tiden (Jag menar HELT folktom. Från Stureplan till Slussen möter jag max tio pers.) tackar jag min lyckliga stjärna att jag bor på ”rätt” sida av stan. Summerburst-musiken från Gärdet ekar hela vägen in till Skeppsbron och vid Slussen är den så stark att jag nästan får ont i öronen. Hur måste det inte ha varit på plats?!

Men lyckan att få lägga sig i sin egen säng och slippa Avestazombies och konserter som tydligen uppslukar hela Stockholms befolkning blir kortvarig. Grannen på våningen under har en fest med ett ljudsystem som skulle få vilken konsertarrangör som helst lite avundsjuk. Som tur är har hon väldigt bra musiksmak så jag pendlar mellan frustrationen att inte kunna sova och ”Åh vilken bra låt! Jag borde gå ner och be om hennes playlist.” innan jag vid 2-tiden somnar till något som antagligen inte var tillräckligt medryckande för att hålla mig vaken.

Båtbestyr

Två av sommarens (båt)resor nu bokade! Det känns oerhört skönt. Spontan kan man vara i november: ”Ska vi ta en helg i Prag, gå ut och käka eller gå på bio? Något mysigt spa kanske?” Men det säger sig självt att när 9 miljoner människor ska vara lediga samtidigt under 4-5 intensiva sommarveckor så går det inte att vara spontan längre, om man nu inte vill semestra på något väldigt obskyrt ställe, alternativt nöjer sig med att bre ut en filt i Vitabergsparken.

Mina två båtbokningar skilde sig åt något väldigt. Den ena var lite klurig på grund av nästan för många bra möjligheter medan den andra var en hårresande uppvisning i dyra priser på udda tider och känslan av att ”Vi borde ha bokat det här i mars.” Jag talar i det andra fallet så klart om Gotlandsfärjan. Det är fler än jag som retar upp sig på detta enväldiga bolag: http://www.rejta.se/omdome/129165/destination+gotland

Snacka om att de skulle må bra av lite konkurrens. Nästa år köper jag fasen en båt modell större och kör över folk själv! Än så länge finns i alla fall en del flyg också, men sen när miljöpartiet vinner valet och lägger ner Bromma så blir det nog ont om den varan också. Nej, lite fler båtlinjer i Östersjön tack. Vad hände med Gotland-Öland-sträckan, och Gotland-Finland?

Nu är i och för sig det minsta problemet att ta sig till Finland (i alla fall från Stockholm). Här fastnade mitt val på Vikingline Stockholm-Åbo tur och retur, med nattbåt då en schysst hytt inte kostar många hundringar mer. Slutnotan för denna tolvtimmarsresa för två vuxna, egen hytt för två och bil: 2 100 kr tur och retur. För 50 kr extra får man flexbiljett med fri om- eller avbokning. Då har man ju också sparat in två hotellnätter samt kan passa på att shoppa lite tax-free.

Självgoda Destination Gotland jobbar däremot lite som SJ i sina försök att verka generösa. (De tillämpar till och med samma summa): ”Nu släpper vi biljetter för 95 kr styck!” Nu släpper de dem, när de flesta stackare redan bokat sina enkelresor a 536 kr, och går man in på hemsidan ser man att dessa billighetsresor, i de fall man lyckas lägga vantarna dem, går på helt absurda tider mitt i natten. ”Vem åker så dags?” frågar man sig först, men när man ser att de är de enda platser som finns kvar, så här en dryg månad innan avgång, är man inte lika kaxig. Hade i alla fall tur och fick en dyr dagbiljett på vägen dit och en billig biljett hem kl 3.30 på lördag natt. Då hinner man gå ut och festa och sparar dessutom in på sista hotellnatten på trevliga Amarillo, som vi som tur var fick avboka.

Politik i kvadrat

Det här med att knöla in partier på en vänster-höger-skala känns lika svårt som meningslöst numera när alla ska trängas i mitten, förutom de bruna, gröna och rosa. Fridolin och Åkesson har fått bli de nya antagonisterna när ingen längre kan se skillnad på sossar och moderater. Det finns ett uppdämt behov hos folk, ivrigt påhejade av medierna, att förskansa sig i en ringhörna; hitta någon att ”heja på” och samtidigt utse en tydlig motståndare. Klart folk blir desillusionerade av pragmatiska politiker som vill vara statsbärande och långsiktiga. De som inte är religiösa extremister och inte hejar på något fotbollslag måste ju också ha en arena där de kan reta upp sig, men grundidén är densamma: Vi mot dom.

Det som retar upp mig är att alla rasister, förlåt ”invandrarkritiska” partier eller vad man nu ska kalla dem, benämns som högerextrema. (Och att alla verkar tro att miljöpartiet är något slags företagarvänligt mittenparti när de i själva verket ligger till vänster om sossarna). Därför blev jag glad när jag hittade följande illustrativa diagram som tillför den politiska skalan ytterligare en välbehövlig axel: auktoritär-frihetlig. Så nu kanske vi kan börja kalla Sverigedemokraterna och deras europeiska kollegor för auktoritärextrema istället? Nu vet jag inte hur rättvisande de svenska partiernas inplacering är, men det ger i alla fall en intressant fingervisning. Ta testet själv och se vartåt du lutar! Där kan man också jämföra sig med historiska och internationella politiker.

Hantverkarkonspirationen

Det är något magiskt med hantverkare, och då menar jag inte bara det beundransvärda faktum att de inte verkar ha något emot att bila upp betonggolv vid tider då vi andra helst avnjuter vår bästa rem-sömn, eller att de glufsar i sig en stadig lunch när de flesta äter frukost. Nej, jag syftar på att de måste ha ett sjätte sinne, eller en väl uppövad förmåga, för hur man väcker flest människor mest effektivt.

Många gånger har jag, och många med mig, undrat varför de alltid börjar sina dagar med de mest ljudliga delarna av sitt arbete. Varje morgon vid sju, eller i bästa fall åtta, är det något som ska bilas, borras eller sprängas. Har någon någonsin sett en hantverkare stå och måla eller sandpappra eller stillsamt skruva i en skruv innan lunch? Nej, just det.

I morse började hela mitt hus vibrera prick klockan åtta. (Troligen har dessa hantverkare fått strikta order om att åtminstone hålla sig till dess. Det måste vara väldigt frustrerande för dem) Jag är ju ledig på fredagar (och säkert fler med mig. Får man gissa att ljudliga aktiviteter därför hellre förläggs till fredagar än säg tisdagar?) så hade egentligen tänkt sova till längre än just åtta, vilket för övrigt är fem minuter tidigare än jag brukar gå upp ens till vardags. Nå, jag ligger kvar och tänker att så fort jag går upp, oavsett när, kommer de att sluta borra. Oljudet slutar först efter ca tio minuter och jag tror att jag har överlistat dem men just som jag nästan somnat om igen börjar de om. Försöker ligga kvar men inser till slut att det är lönlöst. Så fort jag gått upp slutar de så klart. Inser att det inte är någon idé att gå och lägga sig igen för det sjätte hantverkssinnet lär då känna på sig att det finns sovande/vilande personer i närområdet som måste väckas och så börjas det igen. Som tur är brukar deras arbetsdagar (åtminstone den ljudliga delen) sluta vid lunch så då kanske man vågar sig på en lur.

Borde man inte kunna använda dessa talanger inom sjukvården? Glöm hjärtstartare och andra återupplivningsförsök. Ta dit ett gäng hantverkare. De vet hur man väcker ALLA!

Saker man hinner med när det regnar

Ännu en osedvanligt regnig helg till ända, men man får ändå en hel del gjort när lata dagar i solen inte är ett alternativ. I lördags var jag till exempel på biblioteket för att låna reserelaterad litteratur till höstens resplaner (Chile och eventuellt något angränsande land). Jag kanske är gammal(dags) men ibland blir jag bara så trött på att försöka googla fram all information, speciellt när man inte ens vet vilken information man letar efter. Då är det väldigt skönt att ha en bok att bläddra i från pärm till pärm. Tydliga kartor med ”top sights”, fina bilder, praktisk information. Sen vet man i alla fall vad man ”borde” se. Jag lär få tillfälle att återkomma till denna resa.

Väl på biblioteket passade jag på att EU-rösta. Smidigt. Man behövde inte ens ha med sig röstkortet, bara leg. Har som vana att alltid rösta så tidigt som möjligt. Så ”har man det gjort”. Vem vet vad man gör på själva valdagen (antagligen något roligare än att rösta) och det går ju alltid att ändra sig.

Lördagen fortsatte sedan med tårtbak för en vän som fyllde år. Lyckades till och med åstadkomma egna marängbottnar. En enorm lättnad efter att tidigare ha försökt bygga tårtan med ICAs smul-varianter som på sin höjd duger till marängsviss. Det är inte meningen att det här ska urarta till någon receptblogg men på allmän begäran delar jag med mig av receptet här:

• Två marängbottnar (köpta eller bakade av 6 äggvitor vispade med 3 dl socker, gräddade i 100 grader i 1,5 timmar.)

• Chokladtryffel (Hacka 150 g valfri blockchoklad. Koka upp knappt 1,5 dl vispgrädde och häll över chokladhacket. Låt stå ca 5 min tills chokladen smält. Vispa ihop till en jämn smet och låt stå kallt ett par timmar.)

• Hallongrädde (250 g tinade hallon blandas med 3 dl vispad grädde)

Monteras som följer: En marängbotten täcks med den lite stelnade tryffeln. Täcks i sin tur med hälften av hallongrädden. På med marängbotten nummer två. På med resten av hallongrädden, garnera med färska bär av valfri sort. Ja, ni ser ju illustrationen, dock ej min skapelse. Jag skulle aldrig lägga osnoppade jordgubbar på en tårta. Kan med fördel förvaras i frysen innan servering, för lite mer ”glasstårtskänsla”.

Skolpolitik i tunnelbanan

Det är mycket snack om skolan nu för tiden. Vi svenskar är så vana vid att vara bra på saker: musikexport, sill, skatter, you name it, men så kommer här ett prov där vi hamnar långt ner på listan. Finland hamnar långt upp. Vad gör de som inte vi gör? ”Man kan väl ta att Sydkoreanska barn med 60-timmars veckor klarar sig bättre, men finnarna!? De är ju nästan som vi”, tänker folk.

I morse fick jag bevittna detta fenomen IRL. Det var ganska chockerande faktiskt. Jag sitter på t-banan och ser en skock tonåringar redo att kliva på vid Slussen. Första instinkten är att byta vagn. En del av passagerarna gör det faktiskt. Man vet ju vilket liv och kiv det blir när en skolklass ska på, oavsett ålder faktiskt. Dagisbarn och tonåringar är lika illa. De brer ut sig, trängs, hoppar på sätena, skriker. Lärarna skriker ännu mer för att hålla ordning. Stämningen är lätt hysterisk helt enkelt. Inget man orkar med en tidig vardagsmorgon på väg till jobbet.

Jag sitter kvar och stålsätter mig. Först tror jag att jag har tappat hörseln. Jag hör ingenting när klassen kliver på. Inga lärare som skriker ut instruktioner, inga hysteriska tonårsskratt. När de lugnt och stilla sätter sig bredvid mig hör jag brottstycken av lågmälda konversationer på finska och finlandssvenska. Efter ett tag kommer lärarna förbi och uppmanar gruppen att hålla ihop. De nickar stilla till svar. Under resans gång blir jag mer och mer fascinerad över hur så unga personer kan prata så lågt, alternativt vara så tysta. Faktiskt är lärarnas konversation med varandra det jag hör bäst. En lika stor grupp vuxna svenskar på väg till gemensamt mål hade varit betydligt mer högljudda kan jag säga. De här finska ungdomarna måste ha drillats sedan de var små i att vara tysta.

Ju närmare valet vi kommer desto fler anklagelser om vad den misslyckade svenska skolan beror på lär kastas från höger till vänster och tvärtom. Är det kapitalisternas, sossarnas, lärarnas eller föräldrarnas fel att eleverna inte lär sig något? Eller kan det vara så att om de skulle pratat mindre, lyssna mer och ha lärare som hade något att säga så skulle de snappa upp ett och annat. Nej, så enkelt kanske det inte är, men de skulle ha mindre tinnitus i alla fall, och tunnelbaneresenärer skulle slippa byta vagn när det kom en skolklass. Bara en sån sak!

Kylslagna högtider

Det gäller att hålla på traditionerna. Även i år firades valborg på Djurgårdsbrunns värdshus. Enda skillnaden var att det var om möjligt ännu kallare än förra året. Mycket god grillbuffé stod uppdukad. Maten åts utomhus, med vantar och mössa på denna gång. Det blåste småspik. Det kom en liten regnskur (eller om det var snöblandat regn) men tills dess hade vi förflyttat oss till den begränsade inomhusytan och stod och dansade till öronbedövande musik.

Svenskars besatthet av att fira in stora högtider utomhus upphör aldrig att fascinera mig. Tack och lov har inte jul och påsk utomhus slagit igenom, men det kanske kommer. En skinkmacka på balkongen efter Kalle Anka? Helstekt påsklamm i trädgården? Men sen har vi valborg. Jag gillar i och för sig det här med eldar. Det saknade vi på Djurgårdsbrunn. En eld hade definitivt inte suttit fel. Sedan midsommar med det klassiska springet med sillen ut och in. Ska det bli regn, eller bara duggregn? Om vi sitter på verandan kanske? På med regnjackorna bara.

Till kräftskivorna och surströmmingsfesterna har i alla fall luften hunnit värmas upp något mer, i bästa fall, och man har haft hela sommaren på sig att härdas av kalla kvällar. Jackorna, filtarna och tjocktröjorna är nu rutin. Efter några lugna höstmånader är det sedan dags för köldchocken nyårsafton. Det är faktiskt min utomhusfavorit. Nu är det ingen som tittar snett på en när man står där påbylsad till tänderna. Dessutom älskar jag den torra, krispiga, svenska vinterkylan. För att inte tala om kall champagne och fina fyrverkerier. Men lite lustigt är det att man ska ut till varje pris. Det måste vara stenåldersmänniskan i oss som propsar på närhet till naturen.

Och kan någon förklara varför det alltid är som kallast just de dagar när vi är ute och kör vår kombination av naturdyrkan, superi och familjefest? Är det månne vädrets försök att bidra till folkhälsan? ”Gå och lägg er nu. Stå inte här ute och drick och skråla!”