tisdag 7 januari 2014

God gris på tidlöst Hornsgatshak

Firar snart tvåårsjubileum som Söderbo och ändå finns det en uppsjö av lokala hak som jag inte har besökt. Dels beror det på att det hela tiden öppnar nya mer eller mindre übertrendiga ställen med surdeg och ekologiskt kaffe upp över öronen men sen får man inte glömma de ”sunkställen” som glädjande nog håller greppet om åtminstone Hornsgatan. Glädjande för att de flesta av dem snarare är opretentiösa än sunkiga. Jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att Hornsgatan kan vara Stockholms mest underskattade restauranggata. Ett stenkast från mig kan man till exempel få utmärkt indisk eller thailändsk mat på Ellora respektive Thailändska Tigern. Igår var jag på premiärbesök på ”finpizzerian” Rimini och åt deras underbara hemfriterade mozzarella till förrätt.
Men helgens mest minnesvärda var nog ändå snabblunchen på restaurang Corso. Å ena sidan kanske de dammiga fönstren med plastblommor och det faktum att majoriteten av stammisarna i ärlighetens namn verkar ha lite problem med alkoholen kvalificerar den till ett typisk sunkhak med stort S, men å andra sidan är det varken inrökt eller otrevligt på något sätt (åtminstone inte under vårt besök kl. 16 en söndag). Det hela påminner snarare om att vara hemma hos mormor, med den lite 50-talsinspirerade inredningen och den vällagade maten. Den vänlige mannen i baren ber om ursäkt för att menyn är begränsad när vi dyker upp. Gris är tydligen temat för dagen och vi väljer fläskschnitzel samt grillspett på fläskfilé, båda generöst ackompanjerade av frasig pommes och bearnaise som smakar hemlagad. Till spettet dessutom en mycket god paprikaröra. Allt detta kostar vad ett par kaffe med surdegsfrallor skulle ha kostat oss på ett mer nyöppnat ställe. Vi är de enda gästerna under 60. Det är som en tidsmaskin till tiden innan skägg med sotarmössor invaderade stadsdelen.

torsdag 2 januari 2014

Reseåret 2013

       Långgrunda stränder på bilfria Koh Phi Phi                    
Nyårslöftet inför 2013 var att resa mer och jobba mindre. Med facit i hand måste jag säga att det lyckades ganska bra. Jag lyckades förhandla mig till en fyradagars arbetsvecka redan i januari förra året och har varit på sju mer eller mindre långväga och långvariga utlandsresor.
Operahus, eller dylikt, på sedvanlig shoppinggata i Stuttgart

Det började med en vecka i Thailand i slutet av januari. Mestadels effektiv soltankning på idylliska PhiPhi men även en snabb visit till galna Patong. Fortsatte med en helg i Stuttgart, Tyskland, i mars. Trevligt ställe, men det ska erkännas att alla dessa centraleuropeiska städer är till förvirring lika. Insåg det när jag tittade på någon turistvideo från München häromdagen. "Är det inte Bryssel? Nej, Wien. Lübeck? Geneve? Nej, just det, då ska det vara ett berg i bakgrunden." Passade i alla fall på att dricka bra och billigt Riesling där i… Stuttgart var det ja.
Sen var det tv-mässa, och lite ledigt, i Cannes i april. Kallt så in i Norden. Strandpartyna bedrevs med kappa och halsduk, men desto mer tid över för shopping, nu när inte stranden hägrade!
Påskliljor i Cannes
 
Promenad mot strand i Mariehamn, för vila efter midsommar
Till midsommar blev det en utflykt till Åland, som väl kanske inte ens räknas som utomlands. Höll snarare på att ta med Gotland på utlandslistan: Exotisk natur, svårbegripliga infödingar och dyrt som skjortan att ta sig dit.
Strandpromenad i Barrow. Jag har hittat ett valben
I slutet av augusti drog vi iväg på stora USA-resan: Från snö i nordligaste Alaska till soliga San Francisco på fyra veckor. Ett jäkla kuskande. Kallt och regnigt större delen av tiden, men en obetalbar upplevelse. Skulle gärna åka runt mer i vänliga Alaska, fast kanske då mitt i sommaren eller mitt i vintern så att vädret är lite mer ”ordentligt”. Finns inget jag hatar så mycket som regn.
Intensiv gatukommers i gamla Jerusalem
I oktober var det dags för jobbresa till Israel och daglig pendling mellan Jerusalem och Tel Aviv, vilket kulturmässigt känns som att pendla från Kabul till Miami, fast på en timme. Kontraster som tar andan ur en. Det var inte första och förhoppningsvis inte sista gången jag åker dit!
Avslutningsvis blev det en helg i Riga i november. Snubblade runt på regnvåta kullerstenar bland oerhört vackra hus, och åt karp för första gången. En intressant upplevelse kantad av ben…






måndag 30 december 2013

Mellandagarnas diskreta charm...


Att spritsa pepparkakor
Julaftonen ägnades bl.a. åt min nya hobby:
 Att spritsa pepparkakor.


Så är då första delen av ”julhelgen” avklarad. Kvarstår gör bara nyår och trettondagen innan det rullar på som vanligt igen. Diverse hjälplinjers telefoner har tydligen gått varma. Tacka f-n för det. Själv höll jag på att få ett nervöst sammanbrott redan på juldagen. Inte på grund av någon familjekris eller självmordstankar. Tvärtom är julen för mig (till skillnad från för många andra verkar det som) ett under av lugn där julaftons dag spenderas ensam med bak, paketinslagning och annat pyssel och avslutas med god middag hemma hos faster. Jag avundas inte de familjer där svärföräldrarna står med fingrarna i grytorna medan sockerstinna barn springer runt som flockar av duracellkaniner. Jag slipper till och med Kalle Anka, bara en sådan sak. Det är livskvalitet det!
På juldagen är jag med andra ord oerhört utvilad och redo att möta livet utanför det skinkvarma köket. Men det är tydligen inte resten av samhället. Fick oroväckande samtal från min bror redan vid juldagens lunch. Han hade försökt gå till gymmet och till McDonalds, båda var stängda! Okej, chockerande, men pizzeriorna måste väl ändå vara öppna? Känns som att juldagen borde vara en lika stor pizza-dag som nyårsdagen. Nix. Nada. Undersökte läget vid Hornstull och Stora Essingen samt däremellan. ALLT var stängt, utom Coop. Det fick bli djupfryst pizza till middag. Inte undra på att folk krisar!
Annandagspromenad över Västerbron. Stilla och mörkt
Apropå öppettider så måste man ändå ge en eloge till Systembolaget som har öppet till minst kl. 14 på Nyårsafton. Skönt om man skulle behöva komplettera något till nyårsmiddagen: http://www.systembolaget.se/Butik--Ombud/
Skulle de röda dagarna ändå kännas långa och många framöver rekommenderas varmt dokumentären ”Familjen Persson i främmande land”, nu på SVT Play. Jag hade förmånen att få gå på premiärvisningen av denna film och möta den underbara familjen Persson irl! Väldigt rolig skildring av allt från kärlek och kulturkrockar till SFI-kurser och goda grannar som instruerar om luddet i tvättstugan.

onsdag 18 december 2013

Hur man uppmuntar till hyfs

Jag är inte mycket för regleringar och pekpinnar men däremot är det trevligt att se påhittiga företagare som genomför trivselregler med morot istället för piska. Ett fritt val kan aldrig underskattas och får oss att tänka till kring hur vi beter oss. Visst, jag kan vara korthuggen och otrevlig med då betalar jag mer för mitt kaffe, som på detta café i Nice. Några vänliga ord, så är kaffet billigt igen.

Och jag önskar att fler (helst alla) etablissemang i Stockholm skulle införa samma princip som krögaren i Jerusalem som ger alla gäster 50 procent rabatt på notan mot att de lämnar mobilen när de går in. Funderade tidigare på att om jag skulle öppna något ställe så skulle jag ha en störningssändare, så ingen kunde fippla med mobilen när man borde ha trevligt IRL, men det här är ju ännu bättre. OM man nu väntar något superviktigt samtal eller sms får man behålla luren, men då kostar det.

Sen kan man ju också önska att man som kund fick avdrag på priset varje gång man blir otrevligt eller oproffsigt bemött, men det är väl där dricksen, eller avsaknaden därav, kommer in…
 
Måste bara avsluta med ett coolt länktips som inte har något som helst att göra med ovanstående. Kollegan som ska åka till New York imorgon tipsade: "Här kan ni se var jag är imorgon" och syftade då på själva flygningen och inte staden. På Flightradar24.com kan man nämligen via en karta följa så gott som alla världens flygtrafik i realtid! Klicka på planen för detaljinformation om just det flygplanet och rutten. Oumbärligt och fascinerande.

 

måndag 16 december 2013

Andra tips för att lysa upp!

Det ligger djupt rotat i människans natur att samlas kring öppen eld och varma grytor. I jultider manifesteras detta genom allehanda glöggfester. En ursvensk umgängesform som ständigt verkar växa i popularitet. Jag tror att den passar oss på grund av sin anspråkslösa form. Cocktail signalerar på något sätt att man måste klä upp sig, middag; då måste man laga tre rätter och dammsuga hela huset, fest; riskerar att bli sent och dra på sig klagande grannar, etc. Med en glögg bestämmer värdarna helt själva start- och sluttid. Det kan räcka med ett par timmar på eftermiddagen. Man kan fixa så mycket eller lite mat man vill, från en skål köpepepparkakor till ett veritabelt julbord. Allt som behövs är den där värmande, söta drycken, med valfri alkoholhalt, i små söta glas.

Gör egen, är mitt bästa pysseltips. Glömmer aldrig när jag gjorde det för ett gäng utbytesstudenter i Kanada när jag bodde där. Fuskade lite med en påse färdiga glöggkryddor, en flaska vin, en deciliter vodka och en himla massa socker. I brist på glöggmuggar fick vi servera den i vanliga muggar. Populariteten var över förväntan och alla skulle prompt ha fulla muggar... Den ursprungliga blandningen räckte inte långt. En kö med mer och mer berusade tyskar med flera krävde mer och mer glögg. Flaska efter flaska värmdes upp med de alltmer urlakade kryddorna. Spetsade med mer vodka, florsocker (löste upp sig snabbare) och mandarinskal. Ett lätt recept på en bra fest! Glögg är något vi borde satsa på att exportera. Den skulle göra succé i alla kalla länder. Mulled wine och glühwein i all ära, men de är liksom lite mesigare än glögg.

Ett annat sätt att lysa upp vintern är med bilder från den ljusare årstiden. Hela 2013 har jag haft en egenkomponerad fotokalender med bilder från min Storresa till Nya Zeeland 2011. Nästa års kalender blir med bilder från stora USA-resan i september. Tjuvkika här!

måndag 9 december 2013

Jul, jul, strålande mörker

Som flitiga bloggläsare säkert har insett är jag en vinterälskare av stora mått.
Möjligen kan man ha invändningar på den svenska vinterns längd. De där snöbyarna och drivisen i april skulle man kunna vara utan. Likaså sällar jag mig ofta till resten av Stockholms befolkning vad gäller kritiska synpunkter på snöröjningen av vissa trottoarer... Och slask är en annan sak som verkligen inte fyller någon funktion i tillvaron. Nej, jag har kommit fram till att det jag gillar bäst med vintern nog ändå är mörkret. Det bäddar in en som en stor, mjuk filt av kravlöshet. De långa, präktiga sommardagarna är långt borta. Kvar är 20 timmar av mörker att fylla med helt valfria aktiviteter: Sova eller läsa böcker (mina personliga favoriter), festa, se på film, baka, köra långkok, bylsa på sig och ta långa promenader. Möjligheterna är oändliga nu när man slipper sitta på en filt och tanka d-vitaminer varje ledig stund.

Något som verkar roligt men som jag tyvärr ofta är för lat, frusen och hungrig för just kl. 18.15 på vardagar är Gamla stans levande julkalender. Kulturella upplevelser bakom fönsterluckor runtom i Gamla stan. Ett annat aber är att jag hittar så dåligt där. Avskyr medeltida stadsplanering. Allt går ju bara i cirklar, och så mängder av turister på det.

Men för dem som nu inte gillar mörker går det också bra att göra vad som står i ens makt för att besvärja det. Att tända levande ljus är poppis men själv föredrar jag den elektroniska varianten. Har nästan haft dåligt samvete gentemot grannskapet för att jag inte satt upp balkongbelysning förrän idag. Och fönsterdekorationerna åkte upp i fredags. För er som inte låter tröstas ens av dessa fina bilder så kan jag meddela att om elva dagar vänder det. Efter den 21 december blir det ljusare igen. Ni kan även sända en tanke till Barrow i Alaska (där jag mötte vintern i och med årets första snöstorm i slutet av augusti). Där går solen inte upp igen förrän den 22 januari och morgondagens temperatur beräknas ligga kring -20 grader.

Kulörta lyktor på balkongen

Vit ljusslinga i vardagsrummet

måndag 25 november 2013

Riga: Vackert, slitet och dimmigt


Monumentala byggnader fanns det också 

Den täta koldimman sticker i näsan när vi skyndar fram över regnvåta kullerstenar. Några fyllon ragglar förbi oss i den dåligt upplysta gångtunneln kantad av urin och krossat glas. En tom hästdroska, förlåt: spårvagn, skramlar förbi i kvällen. Det är lätt att glömma att man befinner sig i Riga anno 2013 och inte 1800-talets ruffiga London. De sotiga, slitna men ofta oerhört vackra fasaderna gör bilden komplett. Jag fascineras över att finna flervåningshus i trä, mitt i stan. I resten av världen har de rivits eller brunnit ner, men inte här. Här verkar tiden ha stått stilla på sina håll.
Det är inte många städer som gör sig bra i novemberregn, dimma och mörker. Riga måste höra till undantagen. En solig sommardag kanske det bara skulle kännas sorgligt och dammigt. Nu lyser det så hemtrevligt bakom de slitna fönsterkarmarna och man anar hypermoderna inredningar a la ”vitt och fräscht” på många håll. Tycker det är sympatiskt att det får vara lite slitet på utsidan, och så piffar man upp sin egen insida efter smak och behov.
Samtidigt som den minst sagt dämpade gatubelysningen ger ett romantiskt, dickenskt skimmer över staden gör den det om möjligt ännu svårare att hitta i Rigas vindlande gränder som inte följer någon logik. Man famlar i mörker, i dubbel bemärkelse, och detta i sällskap med berusade sällskap av skiftande nationalitet. Dels den inhemska befolkningen, som väl i och för sig hittar bättre än de andra, och dels alla ”Ryanairturister”, främst i form av brittiska svensexor och, av någon outgrundlig anledning, massa norrmän. Kändes tryggt men lite anakroniskt att träffa på dessa ”glade gutter” i en annars ganska dystopisk miljö där ett möte med Jack the Ripper eller ett gäng KGB-agenter hade känts mer naturligt.
Utsikten från hotellrummet får illustrera det slitna 


Bilen förstör sagoboksintrycket något och mobilkameran gör det inte rättvisa men det är något visst med trähus och kullerstensgator