Första dagen i Alaska

Framme! Har just avnjutit en underbar frukost på vårt b&b i Fairbanks: yoghurt med müsli och färska blåbär, hembakad blåbärsmuffin, äggröra med korv och rösti samt kaffe och juice.
Vägen hit var lång men uthärdlig. Två mellanlandningar i USA. Först i Chicago (sen kväll svensk tid, lunchtid lokal tid). Ninna åt en av stadens berömda korvar. Jag en inte fullt lika berömd, men god, sallad. Sedan, vid motsvarande 3-4 på morgonen svensk tid bytte vi plan i Seattle. Då var det svårt att hålla ögonen öppna. Man hade velat ha en t-shirt med texten "Straight from Stockholm, local time 4 am". De middagsätande jänkarna måste ha trott att vi var drogade när jag närapå somande i min soppa.
Glatt överraskade hur bra flygplatserna var med ett enormt utbud av matställen och shopping, och hur trevliga alla är. Kom på att jag inte varit i USA på fem år, så har hunnit glömma bort hur det är.

Utsikten från hotellfönstret imorse. Vi bor några minuters promenad från centrum                                                                                                                                                                                        
 

Sedan bytte vi till ett rum med finare utsikt, inte för utsiktens skull
utan för att vi ville ha ett rum med två sängar istället för en

Att packa för en resa motsvarande Nordkap till Marocko, fast i USA

Inte många timmar kvar till avresa nu och packångesten är total. Hur hanterar man nästan 30 graders temperaturskillnad på fyra veckor? (se illustration från AccuWeather) Där får man för att man inte kan lägga sig på en strand i Florida i två veckor som en normal människa. Nej, det ska kikas på isbjörnar och eskimåläger, vandras i nationalparker, fikas i Seattle, OCH kanske liggas på Venice beach nån dag. Som tur är råder det inte alls samma bagagerestriktioner i USA som vi hunsade européer har vant oss vid. Lyckas inte hitta någon maxvikt på min biljett Stockholm-Chicago, så tolkar det som att fri vikt råder. När vi skulle boka inrikesbiljetten från Fairbanks till Barrow blev vi dock oroliga: "Var betalar man för bagaget? Glömde vi det?" Som europé är man ju van att så fort man betalar mindre än 3 000 för ett flyg så kostar incheckat bagage extra. Efter att ha läst det finstilta framgick det att man fick medtaga två (2) resväskor per person utan extra kostnad… För den tredje var det visst någon mindre avgift.

Bara att slänga ner vandringskängor, sovsäck och bikini i Samsoniteväskan, för någon ryggsäckssemester blir det inte, om nu någon trodde det. Även ett gäng svenska souvenirer ska få plats. Vi ska nämligen pröva på organiserad våldgästning. Couchsurfing heter det med ett finare namn, och då vill man ju ha med sig någon symbolisk present till dem som öppnar upp sitt hem och sina soffor för ett par trötta svenskor. Jag och Lily försökte oss på detta under vår Australienresa men det funkade inte alls, troligen beroende på invånarnas turisttrötthet. Ingen hade plats eller tid för oss. I Alaska däremot verkar gästfriheten vara större. De är väl glada för alla besök de kan få i obygden.

Insåg under souvenirshoppingen igår hur svårt det är att hitta bra och roliga souvenirer i den här stan. Älgar och sånt funkar liksom inte när man ska till Alaska. Deras älgar är väl dubbelt så många och dubbelt så stora, minst. Valet föll till slut på en kortlek med engelska och svenska fraser (språkkurs i miniatyr från Designtorget), en termosmugg med dalahästar (Åhléns) samt en bok om snaps, komplett med recept (Åhléns).

Snart dags för långresa igen!

Låt nedräkningen börja! Det är nu precis två veckor till mitt nästa stora reseprojekt. Inte lika långt som våra tio veckor till och från Nya Zeeland, vilka blev inledningen till den här bloggen, men dock fyra veckor i USA: Från Alaska till San Fransisco.

Varför Alaska? är allas kommentar till den här resan. Detta ”varför” är för övrigt mitt mått på ett bra resmål. Ingen sätter ett ”varför” framför om du berättar att du ska åka till Rom, Paris eller New York. Tråkigt. Oförutsebara och oturistiga resmål är roligare helt enkelt, tycker i alla fall jag. Min dröm är att åka buss från den nordligaste delen av amerikanska kontinenten till den sydligaste (Alaska till Eldslandet eller dylikt). Jag har insett att jag aldrig kommer att orka/kunna göra detta i ett svep så därför blir det en kortare bit till att börja med. Sen visade det sig dock att Alaska ligger lite illa till för busstrafik (finns typ inga vägar) så det blir båt från utanför Anchorage ner till Vancouver-trakten. Där möts jag och min körkortslösa väninna upp av vänner MED körkort, och hyrbil, så det blir nog inte så mycket av med det där bussåkandet tyvärr.

Man brukar prata om att ”möta våren i Paris” och liknande floskler. Med anledning av detta har jag myntat uttrycket ”möta vintern i Alaska”. Vi landar i Fairbanks som just i detta nu visserligen har ett väder förvillande lika det stockholmska: åska, växlande molnighet och runt 20 grader. Sedan flyger vi dock upp till Barrow, den nordligaste bosättningen på kontinenten, där det utlovas låga moln och en maxtemperatur på 4 grader nu i helgen… Vi är inte helt säkra på vad man gör där, förutom att just möta vintern. När man till och med frågar sig själv ”varför” då kan man vara säker på att det är ett spännande resmål. Och när jag på en annan reseblogg läste om några som sett isbjörnar från hotellfönstret där blev åtminstone jag sugen!

Så svaret på varför Alaska: Det är långt bort, det är vackert, man kan se björnar i olika färger, det är isolerat, folk är trevliga och ödmjuka, har jag fått för mig. Vi får väl se om det stämmer. Det lär finnas wifi även på de breddgraderna så förhoppningsvis kan jag lägga upp bildbevis när den tiden kommer. I väntan på detta måste jag bara dela med mig av en bild från tripadvisor. Den föreställer ett "hotell" i en ännu mindre bosättning (Kaktovik) i norra Alaska. Hit tror jag inte vi åker, men man vet aldrig:-)

Waldo Arms Hotel

 

Glöm inte hur hemskt det var

Det är nu precis 14 år sedan den sista (förhoppningsvis) Vattenfestivalen gick av stapeln i Stockholm. Vilken lättnad och glädje det var när man förstod att den skulle läggas ner. Åtta år av terror, ockuperad innerstad som inte gick att vistas i på veckor. Först uppbyggnaden, avspärrningarna, sedan folkmassorna, trängseln, kaoset, och slutligen uppstädningen. Folk tjafsar om att Staffan Westerberg förstörde deras barndom. Må så vara, men det är en droppe i havet jämfört med hur Vattenfestivalen förstörde min tonårstid. Det måste ha varit här jag grundlade mitt hat mot att över huvudtaget vistas innanför tullarna på sommaren.

Stadsfestivaler är sällan någon bra idé men i en huvudstad är det ren galenskap. Lägg eländet i byar där det ändå aldrig händer något. Eller kanske i en förort? På något fält utanför stan? Där tror jag det till och med kan bli ett lyckat lyft för platsen i fråga, men mitt i en storstad är det liksom ingen brist på öl, folk, fylla och aktiviteter som det är. Det är brist på utrymme. Det är vad det är.

Döm om min förvåning när jag läser i lokaltidingen att folk vill ha en festival igen!! Det måste ha med ett generationsbyte att göra, och inflyttningen. De som bor här nu upplevde inte Vattenfestivalen i all sin ondska. Jag tycker nästan man borde koppla in Forum för Levande historia på detta. Vi får aldrig glömma den fasa som rådde. Låt inte historien upprepa sig. Låt öltälten vila i frid någon annan stans.

Några tips till landets hotellkedjor

Efter en och en halv veckas semester med tillhörande flängande runt i vårt avlånga land har jag hunnit bilda mig en bestämd uppfattning om vad som utmärker ett bra respektive dåligt hotell, samt konstaterat att det tar på krafterna att ha semester. Har packat upp och ner min minimala resväska otaliga gånger och kände mig till slut som en båtflykting med smutsiga paltor, fuktiga handdukar och sand i bagaget.



Fängelset. Hade kunnat bli bra med lite mer omsorg

”Hotell”-uppleveslen inleddes med budgetboende på Gotland: Vandarhemmet

Fängelset som ligger i historisk byggnad vid hamnen i Visby. Vackert på utsidan och sunkigt på insidan. Visst, man kan inte förvänta sig för mycket av ett vandrarhem men ett extra städpass i badrummen hade gjort susen. Egentligen var största problemet att det var så lyhört. Det i kombination med att det varje natt pågick efterfester till femsnåret på morgonen var ingen höjdare. Till slut fick vi byta till rum högst upp i huset vilket förbättrade situationen något. Personalen var trevlig men mer intresserad av att dricka öl i Fängelsets mysiga bar än att dela ut nycklar och hålla ordning. Lite Fawlty Towers över det hela. Undantaget var väl ”frukostvärdinnan” som surt mumlade ”Måste alla komma tio minuter innan jag ska stänga” när vi kom ner till frukosten kl. 9.50. Jag hade lust att säga att i så god tid har jag aldrig varit till en frukost. Jag brukar sikta på tre minuter innan stängning.

Jag, frukost och hotell är ett kapitel för sig. Oftast hoppar jag över den då den slutar okristligt tidigt men om den pågår till 10.30 och utcheckningen är kl. 11 är det lika bra att offra sig. Det är som en tyst strid mellan mig och personalen. Jag är sur för att jag tvingats ställa klockan på semestern och tycker det är min fulla rätt att sitta kvar till minst en halvtimme efter stängning. De är sura för att inte kan börja städa i tid. Ett bra hotell utmärks av att personalen inte rycker undan maten en minut innan stängning, och att de frågar om man vill ha något mer innan allt plockas bort. Det är pluspoäng.

Sen har vi det här med kaffet. Det kostar dem inte många kronor att ha en termos kaffe och kanske lite frukt framme hela dagen, eller en vattenkokare och lite tepåsar/kaffepulver på rummet. Man känner sig genast mer välkommen. Men tyvärr verkar stora delar av hotellbranschen vara på väg i flygbranschens riktning: Man sparar in på alla småutgifter med resultatet att allt känns väldigt snålt. Till exempel har man ersatt de små söta flaskorna och tvålarna med storpack, och har mage att skylla på att det är mer miljövänligt. Billigare är vad det är men å andra sidan missar man marknadsföringsvärdet av att gäster plockar med sig saker med hotellets logga på.

Utsikt över Strand hotell i Borgholm. Ok hotell i sunkig stad.
Utcheckning 11 dock. Vad är grejen med det?

Jag vet precis hur det skulle se ut om jag fick driva ett hotell. Först och främst skulle det vara flexibel utcheckning och i alla fall aldrig innan 12. Frukosten skulle vara uppdukad till långt in på eftermiddagen. Det skulle alltid finnas fri tillgång till färskt kaffe och färsk frukt, kanske en kaka, och morgontidningar så klart. Allt man skulle kunna tänkas behöva skulle finnas på rummet: tandborste, sykitt, skoputs, ett bra schampo, etc. Allt i snygga förpackningar med min logga. Samt chokladbit på kudden så klart. Vart tog den vägen?

Att personalen ska vara supertrevlig, behjälplig med allt och alltid tillgänglig behöver väl inte nämnas. Liksom att allt ska vara fräscht och städat i största möjligaste mån. Hur svårt kan det vara?

Ännu en anledning till sommarångest

Det värsta med att jobba på sommaren är inte att det är strålande sol ute. Jag är redan så prickig jag kan bli (får lika delar bränna och fräknar) och känner inte för att svettas i solen dagarna i ända. Inte heller är det att sitta ensam på kontoret med äckligt kaffe och sur mjölk. Jag kan faktiskt masa mig ut och handla, men njuter i fulla drag av stillheten trots att fruktkorg och mjölkleverans är avbeställda under semestrarna. Och visst är det hemskt att staden ser ut att ha drabbats av en bomb som har slagit ut alla normala livsformer, men på något sätt har man ändå vant sig vid att det blir så varje juli.


Något man dock inte vänjer sig vid är den chockerande syn som möter en varje morgon när man ska ta t-banan till jobbet. Helt förstörd som vanligt. Man skulle ha gett sin högra hand för att få sova en timme till. Muttrar över att behöva vänta i fem minuter på tåget istället för två. Precis då dyker det ofelbart upp en massa turister, med kartor, guideböcker och oerhört fula beigea shorts, ibland även solhattar! Nåja, de får se ut bäst de vill, men det som är så oerhört provocerande är att de är vakna och i de flesta fall även pigga. Det övergår mitt förstånd hur man frivilligt kan gå upp före klockan nio. Jag kan förstå det om man har småbarn eller ska hinna med något transportmedel, men det gäller inte dem jag ser. Det är allt från ungdomsgäng till pensionärspar som är ute och åker tunnelbana i ottan, utan stress och packning. Jag får lust att fråga vad f-n de håller på med! De flesta museer och butiker öppnar väl inte förrän vid tio, eller? Ska de hänga på låset? Det hela är obegripligt. Snart kommer jag att tvinga någon av dem att ta över mitt jobb med orden: ”Ska du vara uppe så jäkla tidigt kan du lika gärna göra någon nytta!”

En generalisering av båtfolk

Under helgens traditionsenliga Sandhamnsvistelse blev jag smärtsamt medveten om sjölivets två grupperingar, och att de är lite som Ringentrilogins Alver och Orcher...

Vanligtvis består Sandhamns partygäng av en rolig blandning löst skärgårdsfolk. Bofasta och tillresta i alla möjliga farkoster, från ekor till lyxyachter. Väderbitna skärgårdsgubbar minglar med unga Stureplansstekare. Just denna helg inträffade dock powerboat-arrangemanget ”Poker Run” vilket tydligen innebär bröliga cigarette-båtar med minst lika stökiga passagerare. Som Hells Angels fast på vatten. Baren svämmade över av rakade skallar och ansiktstatueringar, allt medan Gotland Runt tydligen bytt namn och flyttat in till stan. Vad är tanken med det? Kan inte motorbåtsfolket hållas i stan istället? Dricka billig öl på Zum Franciskaner och lämna plats på stackars Sandhamn för lite fräscha seglargäng?

Några förskrämda ”alver” tassade dock omkring på Seglarhotellet i sina seglarskor, shorts och stickade tröjor, bland lätt överviktiga och överförfriskade ”orcher” i t-shirts och jeans. Skillnaden mellan seglare och motorbåtsgäng blev nästan komiskt tydlig just där och då. Jag är inte den som gillar att döma ut hela grupper efter hur de tar sig fram på vattnet. Jag skulle själv helst skaffa motorbåt, men efter den här helgen inser jag att det i så fall måste bli nåt bra gammalt och långsamt. Den där kombinationen av powerboats, poker och fylla kändes i alla fall INTE lockande. Eller som min väninna kommenterade situationen när vi hamnade bredvid ett av de mest traschiga och ansiktstatuerade gängen på dansgolvet: ”Bäst vi flyttar på oss. Står vi här riskerar vi väl att bli skjutna!”

Bortre sidan av ön var lika idyllisk som vanligt. Inga båtar här, förutom någon segelbåt i horisonten.