Sista dagen med SL

Visst hade jag fått varningar om att man kunde bli beroende, men jag lyssnade inte på det örat. ”Jag ska bara testa. Hur farligt kan det vara?” tänkte jag i min oskuld. ”Bara en månad med SL-kort. Nu medan jag flyttar runt och måste kolla på lägenheter på helgerna och så.” Men en månad blev en sommar. Hornstull låg LITE för långt bort för att traska in till stan jämt. Den där Västerbron är fantastisk att åka över, men att gå över den är oftast ett helvete. Antingen är det för varmt eller för kallt, och nästan alltid halv storm, utom möjligen när det är som varmast och svettigast. Sen fastnade jag för vip-känslan det ger att ha SL-kort. Grönt ljus varje gång och ett välkomnande pip. Att slippa köa till luckan tillsammans med rems-folket.

Men just nu bor jag ju vid Karlaplan igen och blir bara frustrerad på att vänta på Ropsten-linjen och dess ständiga 10-minuterstrafik, eller än mer sällan. Betydligt smidigare att gå ner till Östermalm på max en kvart. Så nu (från och med imorgon) hoppas jag kunna ha karaktär nog att ha en kortfri månad, fram till flytten till Söder, då mitt beroende antagligen blir permanent. Ett dyrt nöje. Men det är bara tre chipspåsar i månaden, eller hur var det nu? Nej, det var bara höjningen. Låt mig räkna: Med Högalidshallenpriser motsvarar ett SL-kort drygt 50 chipspåsar i månaden… Herregud! Nåja, det kan jag leva utan. Jag får försöka hålla kvar den tanken och inte börja tänka på vad annat man kan få för 790 kr.

Zink - för bra för de svenska apoteken?

I helgen var det glöggpremiär x 2, vilket ledde till att jag tappade rösten. Något jag i och för sig gör var och varannan helg, så inget nytt där. Jag ska nog inte skylla på glöggen heller utan det som tog knäcken på mig var snarare lördagens glöggfest: Mingel i paradvåning med bortåt 100 pers inpå småtimmarna, under vilket jag inte ens drack glögg utan gick direkt på rödvinet.

För att förhindra att halsskrovlet utvecklas till någon typ av förkylning, igen, stövlade jag i alla fall raskt iväg till apoteket (ett av de icke-statliga) nu på lunchen för att inhandla Echinagard (saft av röd solhatt) samt zinktabletter. Två substanser med någorlunda bevisad positiv effekt på immunförsvaret. Döm om min förvåning när man inte kan köpa zink på apoteket. Man kan ju köpa allt möjligt annat skräp: En-om-dan, c-vitaminer, kromtabletter, ja det mesta i mineral- och vitaminväg utom zink. Är det potentiellt jättegiftigt eller vad då?

Nej, en snabb googling visar snarare att det är bra för det mesta samt inte på nåt sätt dödligt att överdosera. Så här kan man till exempel läsa på en hälsosida:

”Zink är bra för: immunförsvaret och ämnesomsättningen. Bildning av DNA/RNA. Den mentala förmågan. För hudens, naglarnas och hårets välbefinnande. Ögon och hjärna. Bra mot akne. Zink behövs även för upptaget av järn och utnyttjandet av A-vitamin. Zink är en antioxidant.”

Och på denna amerikanska sida finns ett mer vetenskapligt perspektiv: http://ods.od.nih.gov/factsheets/zinc

När jag bodde i Kanada åt alla zink i tid och otid, ungefär som en del svenskar äter multivitaminer och c-vitamin. Varför äter man inte zink i Sverige? är då min följdfråga. Har vi en mycket mer zink-rik kost av någon anledning? Det har jag svårt att tro. Verkar ju vara en bra grej det där ämnet. Jag ska i alla fall försöka kvista iväg till någon hälsokostbutik efter jobbet och inhandla en burk. För i hälsokostaffärer ska det tydligen finnas. Sen behöver man kanske inte äta det ständigt, men så här i förkylningstider skadar det inte med extra hjälp till immunförsvaret!

Uppdatering: Hittade en kombinationstablett (zink/c-vitamin) på Apoteket Hjärtat på Åhléns. Men Medstop på Scheelegatan hade bara zink på recept.

Förbanna inte mörkret, tänd ett julljus

När ska man börja julpynta? är en fråga som väcker starka känslor. Konsensus verkar vara att i alla fall den offentliga julpyntningen börjar alldeles för tidigt och blir tidigare och tidigare för varje år. Men nu är det faktiskt så att vi bor i ett av världens mörkaste länder så jag tycker egentligen det logiska vore att börja sätta upp julbelysningen så fort vi går över till vintertid, för att försöka stävja eventuella vinterdepressioner. Däremellan kommer i och för sig Halloween och sen allhelgonahelgen, men efter det då.

De skatte- och näringslivsfinansierade lamporna i projektet Stockholmsjul har till exempel haft den goda smaken att blinka på sedan i mitten av november. Vem älskar inte renarna vid Sergelstorg? Men de stackars små reklamekorrarna som fastnade i en halv badboll på Svampen har däremot tvingats flytta på sig. Att julen skulle vara en kommersiell högtid är tydligen fortfarande kontroversiellt…

Just så här års, innan den välsignade snön kommer, är jag gladare än någonsin att bo där storstadens ljus lyser upp det kompakta mörker som härskar utanför 08-området. Efter att den sista trattkantarellen har gått och lagt sig och innan snön pudrat naturen vackert vit finns ingen anledning att bege sig utanför tullarna i onödan.

Inspirerad av vårt kära stadsborgarråds pyntande av det offentliga rummet, och i brist på eget hem, har jag nu pyntat här på kontoret, medels upphittad julpyntslåda från någon gammal tv-inspelning.




Mitt fönster

 

Utrymningsplanen kan behöva piggas upp!

 

Konsten att vara otrogen mot sin bank

Okej, nu har jag dumpat min bank, åtminstone när det kommer till det här med lån. Jag kan ta att de är frånvarande och oseriösa, men att man inte kan pruta… Inte få en bra ”deal” fast man är en bra och trogen kund. Nej, då får det vara, när andra erbjuder lägre räntor utan att kräva något ohemult av mig i gengäld. Så nu har jag pratat med massa andra trevliga personer som överanvänder mitt förnamn och vill bjuda in mig på kontoret på fika och jag vet inte vad. Det lutade först åt Plus Bolån, som mäklarfirman har avtal med. Men nu har mamma fixat någon kontakt på sin bank, SEB, som förhoppningsvis kan erbjuda en ännu lägre ränta. 3,30 för det bundna 2-åriga och 3,85 för 3-månaders, är det sagt, men jag har inte fått papper på det än så vi får väl se var det landar. En himla massa skickande av papper fram och tillbaka är det i alla fall.

Enda alternativet för att få bästa räntan är tydligen att börja jobba på bankeländet i fråga, enligt denna artikel. Snacka om att de har marginaler. Bostadslån, bankernas motsvarighet till en slät kopp kaffe utan påtår för 30 kronor?

Det här förhållandet saknar kommunikation

Att köpa lägenhet innebär naturligtvis också att jag för första gången i mitt liv ska konfronteras med konceptet bolån. Jag hade en någon oklar bild av att tagandet av ett bolån skulle föregås av långa och allvarliga samtal om ränteupplägg och månadskostnader. Istället fick man fylla i några grundläggande uppgifter om nya lyan på Skandiabankens hemsida och sen helt enkelt hur mycket man ville låna, varpå (i mitt fall) en grön bock dök upp när man klickat in allt, ungefär som när man lyckats installera ett nytt program på datorn. Sen kom ett papper hemskickat med samma uppgifter, och uppmaning om att skicka in inkomstuppgifter och lägenhetsprospekt till banken. Mäklaren försökte säga att banken nog även ville titta närmare på brf:ens ekonomi, men det verkar de totalt ointresserade av.

Fortfarande inget direktnummer till någon kontaktperson, eller ens en mailadress eller ett ärendenummer. Hade jag inte vetat att jag ansökt om ett bolån hade jag trott att det där pappret var nån typ av spam. Längst ner i nåt hörn lyckades jag hitta en allmän info-adress till vilken jag mailade att jag ville ändra lånesumman från det jag spontant fyllt i på deras hemsida. Den informationen nådde så klart inte fram, så nån vecka senare kommer bekräftelse på lånet med Skuldebrev och allt vad det nu heter, med den gamla summan ifylld. Fortfarande inga närmare kontaktuppgifter till någon på banken, men genom att ringa ett växelnummer längst ner i något annat hörn lyckades jag i alla fall lokalisera någon som hade hand om mitt ärende och ändra summan. Passade då på att fråga om han kunde ge några råd om det här med bunden vs fast ränta och allt, men det kunde/ville/fick han inte. Inte heller kunde jag pruta på räntan, som man ju har hört att man ska göra.

Jag vet att man ska jämföra banker och vara ”otrogen” till höger och vänster, men jag är helt enkelt för lat. Jag gillar ju Skandiabanken. Har varit kund där sen starten -94 nästan. Det är ändå på sätt och vis lite humor i det här med att de är så svåra och frånvarande. Tydligen (säger min mäklare) brukar någon från banken vara med när man tillträder lägenheten. Ofta brukar till och med kontraktet skrivas på banken. Jag har MYCKET svårt att tro att min ”kontakt” på banken, som jag av adress och dialekt nu har förstått sitter i Linköping, skulle åka upp till Stockholm och hålla mig i handen bara för att jag köper en lägenhet. Nej, det är ”Sköt dig själv. Besvära inte oss så ska vi inte besvära dig.” som gäller. Det är som ett högst oseriöst men rätt funktionellt långdistansförhållande.

Idioter på nätet och 90-talister på krogen

Om någon undrar varför jag inte dejtar på nätet kommer jag fortsättningsvis att hänvisa till denna sida: http://dejtmejl.blogg.se

Jag skulle må fysiskt dåligt av att motta denna typ av meddelanden. Jag som är så känslig för särskrivningar, och felskrivningar! ”Bar hoppar kille”, för att ta ett av de värsta exemplen. Va!? Man blir uppriktigt oroad av den intellektuella nivån i det här landet.

”Träffar man vettigare folk på krogen då?” kanske någon vän av ordning frågar sig. Ja, jag tror faktiskt att lägstanivån kan vara något högre där Men jag kan låta följande konversation illustrera vad man kan stöta på för intellektuella begränsningar där... Bakgrund: Jag försöker förklara för en betydligt yngre man var jag bor (i det här fallet bodde i förra veckan):

-          Åsögatan, du vet borta vid ”SoFo”. (Observera att SoFo inte kan uttalas utan ett ganska stort mått av ironi. Den yngre generationen förstår dessutom inte ironi så därför säkert dubbel förvirring för den unge mannen.)

-          So… vad då? Har jag ingen aning om var det ligger.

-          Men du vet: ”South of Folkungagatan”. Det här är ju ett modernt uttryck. (Här försöker 70-talisten vara ungdomlig och så fattar inte ungdomarna vad man pratar om. Öken.)

-          Jag har faktiskt aldrig hört talas om det. (Här konsulterar han en jämnårig vän som inte heller har hört uttrycket.)

-          Men det här började man säga på 2000-talet. Att ni inte har hört det?

-          År 2000 var jag 10 år.

Ridå. Var tvungen att forska på nätet om när detta uttryck egentligen myntades. Tydligen var det i slutet av 1990-talet, enligt Wikipedia i alla fall. Jag dubbelkollade SoFo-konskaperna med mina yngre kolleger också. Resultat: 26-åringen vet precis vad jag pratar om. 19-åringen ser lite frågande ut och associerar sedan spontant till New York. (På frågan: Vet ni vad ”SoFo” är?) Ett nytt och ganska säkert sätt att kolla någons ålder med andra ord. Dörrvakterna borde börja med detta. 90-talisterna har helt enkelt ingen aning.

Därför flyttar jag till Söder

Här har jag bott i snart ett år

Nu har nerräkningen börjat. Två månader kvar med resväskan som hem. (Fast Lily har förbarmat sig så att jag har ett tak att ställa den under också.) När jag flyttar in i min nya lägenhet på Brännkyrkagatan i mitten av januari var det ett år sen (så när som på två veckor) som jag packade den och flyttade ut från Skeppargatan för att åka på långresan till Nya Zeeland, och sen dess har jag inte packat upp. Bara packat om. Det är tur att vi kommer bra överens jag och min resväska!

I söndags flyttade jag från Åsögatan till Fältöversten. Så nu är jag Östermalmsbo ett tag igen. Innan det blir Söder på obestämd tid. Varför blev det då Söder? Ja, det är ingen slump. Jag har ju gjort ganska djupgående forskningar i det här med boende i olika delar av staden. Både provbott lite här och där, och gått på visningar runtom i hela innerstan under drygt ett års tid. Östermalm/Gärdet var uteslutet sedan länge. För tråkigt helt enkelt. Och sen kan jag reta mig på den kategori ungdomar som flyttat till Gärdet och tror att de bor på Östermalm och är såå coola, fast de är fattiga som kyrkråttor och det enda de har råd att möblera sina underdimensionerade lyor med är överdimensionerade stereoanläggningar som de plågar sina grannar med nätterna igenom.

Vasastan har jag alltid velat bo i tidigare, men om man inte bor precis vid Odenplan är det lite si och så både med kommunikationer och bra mataffärer. Har tidigare bott uppe vid Valhallavägen/Körsbärsvägen vilket är ok. Nära röda t-banan och nära till Brunnsviken. (Man måste dock korsa en motorväg eller två först…)

Kungsholmen? Tja, Fridhemsplan har ju onekligen det mesta, förutom röda t-banan. Jag gillar verkligen den linjen. Alla mina efterforskningar visar att den är trevligare att åka hem från krogen med än den gröna. Den blå är tydligen också ok nattetid, men inte så kul att byta till… Den röda är också den som går hem till mamma och pappa och till Stureplan. Jag vet inte vart annars jag skulle behöva åkaJ

City har jag länge längtat efter att få bo i men det ska erkännas att de flesta delarna kanske inte är så charmiga. Visst, jag gillar stenöken, men frågan är hur kul det är mitt i sommaren. Gamla stan är uteslutet. Tycker så synd om alla turister som irrar runt där och fastnar i den ena turistfällan efter den andra.

Kvarstår alltså Söder. Surdegsträsket SoFo är uteslutet. Finns ju inte ens t-bana. Runt Götgatan: för stökigt. Hornsgatan: Gilla (som ni säger på facebook). Oändliga mängder kul affärer och skumma fik. Hornstull: ännu bättre. Gångavstånd till alla möjliga badplatser och parker/grönområden om man känner för det (Tanto, Långholmen, Reimersholme, Skinnarviksberget) Rätt nära till shopping i Liljeholmen eller ”Västermalm”, och på mataffärsfronten: Högalidshallen, min favorit. Dessutom Systembolag och flera apotek inom fem minuters promenad. För att inte tala om alla barer och restauranger i kvarteren. Där finns hela skalan från Thailändska tigern (som jag först trodde var en bordell. Är fortfarande inte helt säker på vad om bedrivs där…) till Judith och Bertil (smärtsamt hippt och dyrt men rätt kul ändå). Jag lär återkomma med fler rapporter om Knivsöders förträfflighet när jag väl flyttat dit, igen. Eller så tröttnar jag och flyttar vidare, men det verkar jobbigt, så låt oss hoppas på det förstnämnda!

Utsikt från mitt förra tillhåll på Åsögatan, över Åsöberget. Här kan man också bo.
Men jag är priviligierad nog att ha en väninna som bor i ett av de röda stugorna, så man kan gå dit på fika. Det är lite lagom.