Konsten att inte hata London

Bodde precis vid Londons vackra operahus.

Att åka till London i februari lät som ett straff på den grövre skalan, och ändå var det min egen ide. Varje år så här års har nämligen brittiska tv-bolag en period av visningar och cocktailfester som jag alltid missar pga att min vinterresa ofta krockar, så i år var det dags att göra slag i saken. Vara social i London med tv-bekanta i några dagar och i alla fall slippa betala för eländet.

Jag stålsatte mig för mögel, heltäckningsmattor och matförgiftning. Döm om min förvåning när det ändå relativt billiga The Fielding hotel i Covent garden visade sig vara superfräscht, och mirakulöst tyst trots det centrala läget. Jag vågade till och med gå barfota på heltäckningsmattan. Och jo svartmögel i badrummet så klart, men bara lite. Det är nog svårt att bli av med här oavsett standard. Landet där svartmöglet bor liksom! Men allt är helt och rent. Obegränsat med kaffe och kakor på rummet. Draperier tjocka som dubbla täcken för fönstren för att stänga ute drag. Stora riktiga nycklar som man lämnar i den dygnet-runt-öppna receptionen så fort man går ut.

Jag bodde ju här i London till och från på 90-talet, som alla andra i min generation, men under senare år har jag börjat se besöken här som små tidsresor. Allt är fortfarande lite som på 90-talet, eller 1800-talet, eller någon annan period. Modernt känns det sällan men man får försöka se charmen i det, vilket faktiskt inte är så svårt när man bara är på besök. Den koleldade smutsen och misären bredvid de exklusiva medlemsklubbarna. Trashiga nattklubbar och tjusiga champagnebarer. Ja både affärs-, nöjes- och restaurangutbudet är tillsynes oändligt. Maten är nog bättre än när jag bodde här, men medelnivån är fortfarande låg. Det mesta är okej men det är sällan riktigt bra. Klarar mig i alla fall undan magproblem som jag annars alltid drabbas av i England. Tricket visar sig vara att inte dricka kranvattnet. (Sägas bör att jag är en sån som dricker kranvatten nästan överallt, men just det engelska kommer jag tydligen inte överens med.)

En annan glad överraskning är att det inte är lika dyrt som jag minns det trots att pundet är uppe i hisnande 14 kr. Så visst, billigt är det inte, men definitivt inte dyrare än hemma. Är det en brexit-effekt tro? En positiv grej är i alla fall att det lär komma färre turister nu när man inför sin egen ETA-variant från april i år. Överturismen är ju annars något av det minst charmiga med London. Ett trick för att i viss mån undvika den är att som vi nu gjorde åka mitt i veckan i februari, eller annan månad när alla tror att Londonvädret är vidrigt. Spoiler, det kan vara vidrigt lite närsom men vi hade sol 2 av 3 dagar. Kyligt så klart men offentliga lokaler är faktiskt bra uppvärmda. Det är bara hemma hos engelsmän som det är ofattbart kallt. Men även en råkall måndagkväll i februari sjuder Sohos gator av liv, åtminstone tidigt på kvällen. Det är inte helt lätt att få bord på populära restauranger, speciellt som många av dem inte är mycket mer än ett hål i väggen.

Kanske det främsta tricket för att inte hata London helt enkelt är att vistas i rätt område? Undvika de hemska vidsträckta parkerna och monumentala byggnader som turisterna flockas kring. Att flanera på Covent Gardens, China towns och Sohos kommerstäta gator och bakgator är betydligt bättre, i alla fall under lågsäsong.

Modernistisk byggnad vid Victoria station där vi hade ett av flera trevliga lunchmöten.