Kompishäng och firande i kylslaget Los Angeles

Det blev en tveksam vårvana i år att åka till städer som jag inte är så förtjust i. Bangkok följt av London och nu Los Angeles. Men när en av ens bästa vänner firar sin 50-årsdag kan man inte tacka nej. Att en tur och returbiljett med British Airways i dessa tider av ständigt stigande flygpriser kostar under 4 300 kr är dessutom lika överraskande som välkommet. Flyget dit är nämligen det enda som är billigt med LA. Trots att dollarn nu ligger nästan exakt på 10 kr, och någon dag till och med strax under, är priserna horribla. Restaurangmenyerna må se rimliga ut, men man får inte glömma att ca 50 procent ska läggas på det priset: skatt och dricks. Att bojkotta den amerikanska ekonomin är alltså lika mycket en privatekonomisk nödvändighet som ett politiskt ställningstagande. Som tur är slipper jag hotell och får bo på väninnan Ylvas bekväma soffa i fint tvåvåningshus från 40-talet, ett stenkast från flera museer och sevärdheter, inklusive de bubblande asfaltsdammarna La Brea tar pits.

Instagramvänliga lyktstolpar utanför LACMA -
Los Angeles County Museum of Art.

Själva födelsedagen firas med besök hos sällskapliga sälar, frusna flamingos och många andra på LA zoo följt av middag på den legendariska mexikanska restaurangen El Compadre. Att vara i LA får mig att sakna Mexiko. Förutom maten alla skyltar på spanska, gatuhandlare i bilköerna och vagnarna på gatan som säljer färsk frukt.

Under helgen firar vi mer ordentligt med en tjejresa till Catalina island, en timmes gungig snabbfärja från fastlandet. Ser säl och delfiner men inga valar, och vid kajen de vackra orangea Garibaldi-fiskarna som också är Kaliforniens landskapsfisk.

Molnig utsikt från vår lägenhet i Avalon.

Vi har turen att se denna vackra gröna ö i två helt olika väder. När vi kommer ut på fredagen är det ösregn, blåst och runt 10 grader. Jag är tvungen att spontanköpa ett par vinterstövlar. Gympaskor är helt enkelt för blött och kallt. Vi tar en snabb tur med golfbilen som ingår i vår lyxiga Airbnb-lägenhet. Här i USA går man inte längre än nödvändigt. Sen blir det upptining i lägenheten innan god middag på Steve's Steakhouse and Seafood nere vid hamnen. Vår servitör är infödd öbo sedan flera generationer så vi bombaderar honom med frågor om livet på ön. Fredagskvällen avslutas med barrunda innan kort promenad hem. Känslan påminner på något sätt om att gå ut på mina andra favoritöar Sandhamn och

Sol över hamnen och kasinot dag två.

Åland (Mariehamn). Avstånden är korta, alla är avslappnade, det råder en bra mix av turister och lokalbor. Dagen efter ser man en del bekanta ansikten från kvällen innan. Så här i lågsäsong är det inga mängder med turister här men lördagens strålande sol har ändå lockat en hel del flanörer till den lilla hamnen med sina färgglada hus. De tidigare så mystiska dimhöljda bergen ser nu ut som på vilken Medelhavsö som helst. Magnifika utsikter när man åker upp med golfbilen och ser ut över öns enda stad Avalon med det vackra kasinot från 30-talet.

Folk tar bilen för att gå på "fejkad" gågata.

Det bästa med LA enligt min mening är just havet. Även om avstånden och trafiken är förfärliga är det oftast inte mer än en dryg halvtimmes körning för att se det till synes oändliga Stilla havet. När Ylva ska jobba i Santa Monica åker jag så klart med och promenerar en bit utmed strandpromenaden trots att det blåser halv storm. Här finns också en utomhusgalleria och gågata där man kan sitta i någorlunda lä i solen. Även i området Farmers market i närheten av, eller nåja 20 minuters promenad från, Ylvas lägenhet finns ett liknande område: några kvarter som faktiskt är uppbyggda för att flanera till fots. Annars utspelar sig ju det mesta av livet här i bilen. Ovant och lite klaustrofobiskt för en Stockholmsbo utan körkort som vanligtvis åker bil max någon gång i kvartalet. Tilläggas bör att amerikaners ovilja att gå uppskattas när man väl kommer till flygplatsen (i alla fall LAX) och allt ligger inom tio meters promenad. Jag undrar bara hur de överlever Arlanda...