Reseåret 2014

Bergsbestigning i 35 grader och sol
gav värmeslag och fin utsikt

Att resa mer är numera mitt stående nyårslöfte, men också att resa nytt. 2014 innehöll mest favoriter i repris men även ett par nytillskott. Det började exotiskt och bra med paradisstränder på Seychellerna, näst största ön Praslin närmare bestämt. Där träffade vi på två olika gäng svenska pensionärer samt trevlig lokalbefolkning, annars var det rätt folktomt. Favoritmiddagen bestod av tonfiskcarpaccio och/eller skaldjurspizza. Svenska priser på både mat och dryck men som tur var hade vi eget kök i vår spatiösa

På väg till Cannescocktail på anrika hotell Carlton

bungalow.

Våren bjöd på sedvanlig Cannes-resa till tv-mässa. Sedvanligt kylslagna aprilkvällar.

Detta år åker jag dit i oktober, så att man kan bada och inte bara tvångsdoppa sig.

Helsingfors är alltid fint
och presidentpalatset gör sig bra i aftonljus

Sommaren inleddes med nationaldagsresa (den svenska alltså) till Åland för att fira väninnas födelsedag på finkrog i Mariehamn. (Lustigt förresten att det är exakt sex månader mellan den svenska och den finska (och lite mer välfirade) nationaldagen, 6 december). Vi fann det lika bra att fortsätta på Finlandstemat, nu när man är Viking Club-medlem och allt, med att i juli ta med bilen till Åbo och köra den föga charmerande sträckan ner till Helsingfors. Jo, den är fin när man väl kommer ut i skärgården, men inte själva raksträckan. Dock upptäckte jag att de säljer färska karelska piroger på bensinmackarna, vilket delvis uppväger den charmlösa utsikten.

Charmig restaurang/butik
med bord en trappa upp

På hösten blev det lite mer exotiskt igen. Sista augusti inleddes en intensiv arbetsvecka med fyra dagar av möten och intervjuer i Buenos Aires. Det var sig likt sen jag var där sist 1999, förutom en nära nog halvering av priserna. Argentina är ett u-land ekonomiskt men hypereuropeiskt på ytan, med enbart kritvita invånare och parisisk arkitektur. Invånarna är dessutom fast övertygade om att de bor i ett av världens mest framstående länder. Och skulle man bara se till maten har de absolut rätt!

Det var tidig vår vilket innebar att träden var lövlösa
och snön låg tjock i bergen

Sedan flög vi över Anderna (”Fasten your seatbelts. We are entering an area av turbulence.” Det är tydligen standardproceduren när man flyger över Anderna, men vi klarade oss från skak.) till Santiago, Chile. Lite av Argentinas motpol på många sätt. Man inser och diskuterar samhällets många problem, och kanske undervärderar sig själva. Chile är trots allt ett av de mest (kanske det mest) välfungerande landet i Latinamerika. Nu har man röstat fram en vänsterregering i hopp om att det ska bli ännu bättre… Känns det hela igen? Ja, man känner sig ganska så hemma i Chile. Ett välordnat folk i ett tidvis kärvt klimat.

Framför den största samlingen restaurerade moai

Tillsammans med chilenska turister på väg till Tahiti flög jag efter några dagar i Santiago vidare till Påskön. Fem timmar rakt västerut och sedan landar man på en loska mitt i Stilla havet. Får blomsterkrans runt halsen som den polynesiska traditionen bjuder. Merparten av alla 900 stengubbar ser man på en dag. Jag var där i tre, vilket gav viss tid över för promenader i det karga landskapet. Även här träffade jag på en svensk pensionär. (Behöver vi verkligen sänkt pensionärsskatt? Det känns som om det inte går nån nöd på vissa av dem i alla fall.J)

Utsikt över universitetsbyggnad
från utomhusmarknaden i Riga

Avslutade reseåret med en favorit i repris till Riga i november. Denna gång i många minusgrader. Alla lettiskor går omkring i lila täckkappor med pälskrage. Jag är alldeles för tunnklädd.

Två nya länder alltså: Seychellerna och Chile. Håller jag den här takten kan jag bli medlem i Club 100 (för dem som besökt 100 länder) om 30 år!

Jakten på en rimlig (rimmad) skinka

Julen står för dörren; sillen är inlagd, vörtlimpan bakad, och skinkan just utkommen ur en lång ugnsvistelse. I år firas nämligen familjens jul hemma hos mig för första gången (många vuxenpoäng där!) och då är det av praktiska skäl enklast om skinkan tillagas där den ska ätas. Att vissa kokar och andra ugnsbakar skinkan fick jag egentligen lära mig tidigt. Mormor kokade och farmor ugnsbakade. Men mormors skinka var liksom en del av stor en lunchbuffé där det fanns massa annat spännande, medan farmors skinka var middagens huvudpunkt och dess smak och konsistens analyserades in i minsta detalj. Sedan mormors bortgång för drygt 16 år sedan har jag inte stött på kokt julskinka i familjesammanhang. Skinka för mig är något man ställer in i ugnen (företrädesvis dagen innan jul), griljerar och serverar varm med sin egen sky. Och i år har upprätthållandet av denna goda och viktiga familjetradition alltså fallit på mig.

Att köpa en skinka och sätta in den i ugnen kan väl inte vara rocket science direkt. I mina dar har jag gjort älgstekar, rostbiffar och till och med något som liknat julskinkor, under utlandsjular i min ungdom. Allt med bra resultat. Köpa skinka var det ja. Upptäcker för första gången att det finns färdigkokta skinkor. Vilken styggelse! Lyckas med nöd och näppe undvika att köpa en sådan, trots att de är de enda som har en vettig storlek. Sida vid sida med de små hårda färdigkokta ligger halva grisar på 4 kilo eller så. Vi är många som dagarna innan jul är där och river håglöst i jätteskinkorna på Coop och ICA. De är groteska. Går de ens in i en normal ugn? Mindre grisar efterlyses härmed! När jag klagar för kolleger blir jag än mer stressad av deras svar: ”Det finns visst mindre skinkor, men ju närmare jul desto svårare blir de att hitta.” Men herregud, det är ju en färskvara. Ska man köpa en skinka i november och frysa in kanske?

Så idag får jag goda råd från min far: ”Vi köper alltid julskinkan på Seger i Östermalmshallen.” Som tur är får jag en ingivelse att ringa Seger vid tretiden och höra mig efter om skinkläget. Hon som svarar låter som om hon befinner sig i en krigszon. ”De håller på att ta slut. Snabbt går det. Finns bara 3-4 kilos kvar. Nej, här ser jag en på 2,5” ”Reservera den! Jag kommer om en timme.”

2,5 kilo finskinka i rått skick

När jag väl kliver in på Östermalmshallen är det verkligen som en krigszon, eller kanske snarare som ett gammaldags börsgolv. Stirriga människor står och viftar med sina kölappar. ”Köp, köp, sälj!” Själv känner jag mig som om jag ska köpa knark eller nåt. ”Jag heter Sandra. Möt mig vid mögelosten. Jag fixar skinkan åt dig.” sa den vänliga tjejen på telefon. Tur att hon sa det där med osten. Den hittar jag lätt och där finns en något lugnare nisch för utlämning av förbeställda varor. Puh! Jag hade fått ett nervöst sammanbrott om jag hade varit tvungen att knuffa mig fram bland kölappshetsarna som står i fyrdubbla led.

Väl hemma uppenbarar sig de eviga frågorna: Fungerar den här termometern? (Man lär sig aldrig att en köttermometer aldrig visar något förrän temperaturen når typ 50 grader.) Hur ställer man in en gasugn på 125 grader? (Det går inte men jag ställde den så lågt det gick) och så vidare. Imorgon är det griljeringsdags! Men jul blir det ju oavsett om sillen är för salt och skinkan för torr. God Jul!

Sluta snooza!

Alltså det här med att snooza. Jag kan bara inte förstå det, fast de inbitna försöker förklara charmen för mig. För mig är det bilden av helvetet. Att om och om igen ryckas ur djupsömn i någon okristlig timme till ljudet av en väckarklocka känns bra mycket värre än att springa omkring naken bland värmande eldar. Att väckarklockan ringer EN gång om dagen är tortyr nog, men sen finns det alltså de som frivilligt utsätter sig för detta: Pip-pip-pip, stäng av, hinn precis somna om och så… PIP, igen. Repetera valfritt antal gånger. Tydligen i upp till en timme eller mer för vissa individer! Det övergår mitt förstånd att man inte vill sova tills man måste gå upp. Varför påbörja hela denna vidriga process en timme i förväg?

Nu är det tyvärr så att det inte räcker med att få pojkvännen att sluta snooza. Om det vore så väl. Nej, då börjar grannarna snooza. Detta är ett typiskt mobilåldersproblem. En vanlig väckarklocka hörs mig veterligen aldrig genom väggar. Inte så det stör i alla fall. Men dessa vibrerande mobiler som folk (antagligen) lägger på golvet: Bzz-bzz-bzz. Tyst i tio minuter. Bzz-bzz, osv. Ibland från halv sex-snåret och i timmar framåt. Det är nu på vintern det är som värst, och på måndagar. Jag är också trött som en gnu dessa tider men jag försöker som sagt att lösa det hela genom att sova så länge som möjligt, något som blir svårt med denna ofrivilliga snoozning.

Öronproppar brukar folk tipsa om. Jag önskar att de hjälpte. Jag hör allt precis lika bra genom öronproppar och dessutom gör de så jäkla ont så jag kan ändå inte sova med dem. Förr hade jag en vaxpropp som var perfekt. Hörde nästan inget på ena örat. Bara att lägga sig på det friska. Det var perfekt, förutom att man inte hörde vad folk sa heller…

Det andra alternativet är att säga till förstås, men för det första är jag inte helt hundra på vilka grannar det är. (Rimligen de ovanför, men säker är jag inte) Och för det andra kan jag tänka mig att jag har stått för betydligt mer störande aktiviteter än att snooza på mobilen: Fester, musik, balkongrökare, nattliga toabesök, sena duschar. Nej, jag vill inte börja kasta sten i glashus. Någonstans finns det ändå en viss charm med att bo i lägenhet. ”Jaha, nu är det fest igen.” ”Nu är det en trött måndag igen.” (Grannen snett under har till exempel kvarterets bästa vakthundar. De höll på att bli tokiga när jag skramlade med att sätta upp julbelysningen på balkongen. Det känns tryggt. Man ska inte skramla på balkongen mitt i vintern. Det har de helt rätt i.)

Men om man nu får komma med ett tips till alla som bor i lägenhet och gillar att snooza: Stäng av vibrationen och/eller lägg telefonen en bra bit från väggen och golvet, eller gör något radikalt: testa att gå upp när klockan ringer!

Migrationsmönster i natten

Satt i godan ro på tunnelbanan igår natt, på väg hem från luciavaka a la 30+ i Ropsten: rödvin med mogen brie och hembakad saffranskaka, och pepparkakor med ädelost så klart. Plötsligt invaderas vagnen av folk. Är vi på t-centralen? Nehej, det är på Östermalmstorg alla kliver på, klockan halv ett. Jag och väninnorna börjar spekulera i vart alla är på väg. Hem? Mnja, de verkar lite för unga för att gå och lägga sig så här tidigt, och med risk för att låta fördomsfull ser inte merparten ut att vara hemmahörande så himla långt ut på röda linjen mot Norsborg precis. Efter Slussen är de flesta fortfarande kvar. Ska de till krogarna runt Mariatorget kanske? Nej, inte det heller. Men nu är ju stan snart slut, tänker vi oroligt. Det kan väl inte vara så att alla ska av vid Hornstull? Händer det något speciellt på Färgfabriken i Liljeholmen kanske? Jag kliver av vid Zinken och ber väninnan rapportera. ”Alla klev av vid Hornstull!” blir det överraskande sms-beskedet.

Lite omtumlande att horder av ungdomar numera åker från Stureplan på småtimmarna för att förlusta sig på de fåtal treställen som finns vid Hornstull. (Laika och Strand, eller finns det fler som jag har missat?) Nåja, jag får väl kanske åka tunnelbana lite fler gånger kring kl. 1 för att få ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan ju ha varit ett luciaundantag. Insåg för övrigt inte att det var lucia förrän jag tittade i kalendern idag. Vi körde vår ”tanter spekulerar” även kring det faktum att det var så många ute igår: ”Är det löningshelg? Jullov?” Okej, det var lucia.

Och jag bor tydligen vid det nya Stureplan. Känns betryggande för fastighetspriserna i alla fall, och att man har gott om sällskap på vägen hem på t-banan.

Rivningskåksromantik i Riga

Fantastiskt trähus i närheten av hotellet

I helgen hade jag nöjet att åter få besöka en av mina favoritstäder: Riga. Sist jag var där var det klassiskt novemberväder med dimma och regn. Nu möttes vi av en episk kyla, som säkert är vardagsmat för våra östliga grannar. Termometern (på mobilens väderapp, var annars?) visade på runt -10, men det var inte den krispiga, torra och soliga vinterkyla som man vanligtvis upplever i Stockholm. Nej, luftfuktigheten låg gissningsvis på runt 100 procent, och så vindkyla och lätt snöfall på det. Försäljarna på den stora marknaden vid tågstationen lät sig dock inte avskräckas. Lika bistra som vädret står de där dag ut och in bland allt från konserver till täckjackor, skor och underkläder. Själv passar jag alltid på att köpa varma ullsulor. Det kan man aldrig få för många av. Speciellt inte för 1,50 euro/paret. Annars är lusten att botanisera på en utomhusmarknad i 10-gradig kyla begränsad…

Här har man piffat upp med fönstermålning i väntan på renovering

Som tur är har jag lärt mig var galleriorna ligger: Origo med mest inhemska butiker av olika slag, finska Stockman med begränsat damklädesutbud men en mycket imponerande matavdelning (köpte Fazers Gröna kulor så klart!) samt Galerija Centrs i gamla stan med alla "the usual suspects" hemifrån: Lindex, HM, Hilfiger, Dutti, etc. Fast att jag vet var den sistnämnda gallerian ligger är nog en sanning med modifikation. Så fort man kommer in i den gamla stadskärnans medeltida gatunät är man nämligen ofrånkomligen borttappad. Säkrast att röra sig i dess utkanter, där också vårt hotell (Hanza) lämpligt nog låg. Här utanför turiststråken är förfallet påtagligt, men vackert. Här och där pågår små renoveringsprojekt. Att riva verkar glädjande nog inte aktuellt. Kontrasterna är hisnande. I vissa vyer känner man sig som i en Fogelström-roman bland alla sneda träkåkar, och stendito, men vägg i vägg ligger det modernt uppfixade. Hotellet hade golvvärme i badrummet och element som hade kunnat förvandla det hela till en bastu om man så hade velat.

Fin, gul träkyrka som genomgått rejäl uppfräschning sedan förra året

Efter att ha vuxit upp i ett Sverige där man aldrig såg en rivningskåk, eller ens något måttligt slitet, är jag stor förfallsromantiker. Speciellt när det som i Riga känns som det hela är på väg ”åt rätt håll”. Husen rustas upp vartefter det finns tid, pengar och intresse. Man skulle bara önska att de började renovera rören också. Vattnet var visserligen gott, men efter närmare efterforskningar rätt grumligt, och efter ännu närmare forskning (googling) visade det sig att det inte bör drickas utan filtrering/kokning... Nåja, jag överlevde rätt många vattenglas kan jag säga. Inget som en shot eller två av den lokala spriten "Rigabalsam" inte tog kål på!

Cykla gärna, men gör det tyst!

Efter förra veckans positiva inlägg är det nu hög tid även för mig att sälla mig till det svenska gnällbältet. Lite är det väl att slå in öppna dörrar att gnälla på denna grupp som snart är lika hatade som rökarna: cyklister. Men jag irriterar mig faktiskt inte SÅ mycket på deras notoriska regelöverskridande. Den där viljan att komma fram, fort, till varje pris kan väl varje storstadsbo egentligen sympatisera med. Vilken fotgängare har inte gått mot röd gubbe eller korsat en gata där det inte är ett övergångsställe? Vilken bilist har inte kört lite för fort eller gjort en olämplig u-sväng vid tillfälle? Att en cyklist då någon gång cyklar mot rött, på en trottoar eller mot enkelriktat, det må vara hänt, men gör det diskret, inte som om det vore din rättighet!

 

Och här kommer vi till det som verkligen retar upp mig: plingandet. Finns det något töntigare ljud än ett cyckelpling? Jag, som lätt hörselskadad, hör dessutom aldrig var det enerverande plinget kommer ifrån, varpå cyklisten upprepar det om och om igen. Min taktik är att stå helt still och hoppas att den plingande projektilen på så sätt kan undvika att krocka med mig, som ett rådjur i strålkastarljus ungefär. Bilar vet man nästan alltid varifrån de kommer och i vilken hastighet. Med cyklar har man däremot ingen aning. De har en förmåga att dyka upp på de mest oväntade ställen.

 

Som sagt: cykla var ni vill, men plinga då inte! Är man fräck nog att cykla på trottoaren ska man väl lämpligen undvika dem som går där, kanske till och med cykla ut i gatan, inte plinga på fotgängarna att flytta på sig! Samma sak om man kör mot rött. Helt ok i min mening om det inte kommer några bilar eller fotgängare, men fler än en gång har det hänt att cyklister kört i full karriär, mot rött och plingat vilt för att få alla ur vägen. 

Problemet är att cyklarna inte har funnit sin egen plats i trafikmyllret. Ärligt talat är cykelbanorna rätt förvirrande där de börjar och slutar i intet. Man kan förstå att cyklarna ibland tror att de är bilister och ibland fotgängare. Så bli inte förvånade om ni snart börjar se cyklister på Södra stambanan, argt plingande på pendeltågen. Eller stressade cykelpendlare som genar över Bromma flygplats och frenetiskt försöker vifta bort landande jetplan. Med dessa bilder för min inre syn kanske jag kan undvika att få ett utbrott nästa gång jag blir "plingad" på trottoaren.

Höstrapport från Brännkyrkagatan

Tycka vad man vill om november men är det inte lite skönt med en helt kravlös månad? Ingen glögg som måste drickas, än, ingen gräsmatta som måste klippas, ingen sol att "ta vara på". Varje dag är som ett vitt ark att fylla med det som passar. Vore det inte för de kontorstider som de flesta av oss tyvärr är bundna vid skulle man till och med kunna vända på dygnet. Det är ändå aldrig speciellt ljust, men om en dryg månad blir det ljusare igen så misströsta inte! Följ den rafflande utvecklingen på till exempel timeanddate.com.
Det ska medges att oktober är en mer estetiskt tilltalande månad men november fascinerar mig just på grund av sin totala avsaknad av charm, och fortfarande bjuder naturen på små glimtar av överlevnadsvilja. Pelargonerna blommar på, trots nära nog total solbrist. (Som jämförelse kan jag säga att min solcellsdrivna brevvåg på kontoret har gett upp för säsongen för länge sen.) Kvarterets pigga ekorre slåss med fåglar och råttor om den smaskiga maten. Jag ser den åtminstone någon gång i månaden. Den är mer dagaktiv än råttorna så de verkar ha delat upp sin närvaro vid fågelbordet rätt bra, men fåglarna är alltid ganska skeptiska till att dela maten med gnagare, med eller utan lurvig svans.
Jag tycker i alla fall att man ska passa på att njuta av senhöstens dekadenta kravlöshet, trots lövhalka och annalkande vinterkräksäsog.
Detta måste för övrigt vara två av svenskans bästa ord. De får mig att önska att jag vore SFI-lärare. Finns de ens på andra språk undrar man? Jodå, "slippery rail" heter halkproblemet på engelska, men googlar man på de två får "lövahlka" över 30 000 träffar och "slippery rail" knappt hälften... Verkar som det är ett övervägande svenskt problem. Samma sak med "vinterkräksjuka": 89 000 träffar men bara 69 000 på engelskans "winter vomiting bug", och då får man väl också räkna in att engelskan är ett något större språk än svenskan, minst sagt... Kanske är det så att svenskar helt enkelt gillar sitt höst- och vintergnäll!

Brännkyrkagatans ekorre

Balkongens pelargoner idag, 14 november