måndag 4 november 2013

Och priset för tråkigaste krukväxt går till...

Denna lilla kiwiplanta är rena motsatsen till pelargoner. De blommar glatt året runt medan kiwin har en oerhört lång period av vintersömn. Det lär aldrig bli några kiwifrukter i den här takten kan jag säga. Förra vintern stod den där som en bladlös pinne i säkert fem månader, minst. Rena turen att jag inte slängde ut den. Så i maj kom det en liten, liten knopp, som blev ett blad, som tillslut blev ett gäng blad. Plantan blev nergrävd i balkonglådan tillsammans med vinranka, paprika och annat som nu lämnats åt sitt öde i frosten.
Kiwin fick komma in igen varpå den tyckte det var dags för årets vintersömn och bladen åkte av igen. Den håller på att ta priset som världens tråkigaste växt, rent estetiskt i alla fall. Personlighetsmässigt kan man ju förstå den. Vem känner inte för att gå i ide så här års? Växtvärldens svar på björnar. Apropå björnar måste jag dela med mig av denna reklamfilmsinspelning, with a twist… Alla björnar går inte i ide.

måndag 28 oktober 2013

Israel bildspecial

På promenad längs "shoppninggatan" i de palestinska delarna av Jerusalem där vårt hotell låg. För övrigt vägrade vissa taxichaufförer att köra in i dessa kvarter. Vi blev helt sonika släppta i kindlockskvarteren och fick gå över huvudgatan som skiljer stadsdelarna åt.
På besök i Heliga gravens kyrka. Galet ställe där alla kristna trosinriktningar har olika små altare och lulllull. Populärt är att köa till denna byggnad i byggnaden där själva Jesu grav enligt mångas uppfattning ska ha legat.
 
En kort stund av fritid på en av många strandbarer i Tel Aviv. Ljusår från Jerusalems allvar.

Utsikt från restaurang belägen högst upp i ett av Jerusalems hotell. Förutom några större hotell var bebyggelsen ganska låg...


...till skillnad från i Tel Aviv. Här blandas det vilt mellan byggnadsstilarna men olika uttryck för modernism dominerar.


Ett av flera pittoreska torg i Tel Aviv, uteserveringarnas mecka.

lördag 26 oktober 2013

Bara på Söder?

Sitter på Babylon vid Björns trädgård och dricker eftermiddagsvin. Försöker ta vara på det sista av höstsolen, som för övrigt skiner desto generösare över trapporna ner mot parken framför oss. Där sitter ett gäng tveksamma existenser med betydligt billigare dricka i handen. Vi med 90-kronor-glaset-vin är instruerade att av utskänkningstillståndsskäl hålla oss på en smal remsa stenbelagd uteservering i halvskugga. Vi lyder så klart. Vill ju inte att Babylon ska bli av med tillståndet. Det vore katastrof.
Genom parken kommer ett litet gäng ungdomar som ser ut att komma direkt från Harvard eller liknande. Välsittande dufflar, nystrukna skjortor, välkammade. Säkert uppvuxna i någon exklusiv paradvåning vid Nytorget. De får syn på en trampbil modell större (antagligen tillhörande skolan som ligger vid Björns trädgård) som de med vissa svårigheter manövrerar på de höstleriga vägarna. Alkisarna på trappen blir inspirerade. En av dem, en medelålders man med rastaflätor, lägger beslag på den andra trampbilen och ett vänskapligt race tar sin början, under mycket munterhet och påhejningar från båda lagen. Efter ett tag återvänder rastamannen till sina polare som segrare. Helyllepojkarna vänder hemåt.
Bilar, lekar och sport verkar höra till sånt som sammanför alla män, oberoende av ålder, klass och språk. Det påminner mig om när jag tidigare i år såg en bedagad Hammarbysupporter samtala med en yngre dito och hans lille son på pendeltåget. Vad tycker du om arenaflytten? Ska du gå på matchen? Ska grabben med? etc. Som vilka gamla polare som helst. 
Dagens visdomsord från Nicolebloggen

lördag 19 oktober 2013

Harmonisk oas i konfliktfylld stad

Anlände i eftermiddags till flygplatsen i Tel Aviv efter en mycket tidig och ganska lång resa via Wien. Möttes av den perfekt temperaturen, 23,5 grader, växlande molnighet, och en mycket pratglad chaufför som när vi inte tillräckligt snabbt lydde hans uppmaning att ställa frågor körde en självgående guidning hela vägen till Jerusalem. Liksom de flesta israeler ondgjorde han sig över de ortodoxa judarna, deras oförmåga att arbeta och desto större förmåga att producera barn. Detta verkar vara den dominerande inrikeskonflikten nu när självmordsbombarna i stor utstäckning tröttnat på att spränga sig själva med omgivning i luften. Över huvud taget är det mycket mer konflikter, motsättningar och segregering här i Jerusalem än i Tel Aviv. Det är som två helt olika länder, en dryg timmes bilresa från varandra.

Exotismfaktorn är så klart mycket högre här i Jerusalem. Överallt dessa korkskruvs- och hattprydda män, kvinnorna i sina långa kjolar, muslimska kvinnor med sjal och över alla ljuder regelbundet minaretutropen. Kyrkor saknas inte heller. Vi bor mitt emellan den judiska och den palestinska delen av staden på otroligt vackra American Colony Hotel. En historisk sandstensbyggnad dit kristna amerikaner flyttade in på 1800-talet. De fick sedermera sällskap av ett gäng svenskar, som de tydligen utnyttjade rätt hårt som gratis arbetskraft. Nu är stämningen desto skönare. Ljuvlig grönska och blomdoft omger oss. Frukosten intas exempelvis under ett limeträd på någon av innergårdarna, och blir det tid över ska jag ta mig en simtur i den uppvärmda utomhuspoolen.

fredag 18 oktober 2013

Hösten kommer fort


Det är otroligt att man efter 37 år i Sverige, med vissa avbrott, ändå aldrig riktigt vänjer sig vid årstidernas växlingar. Jag älskar årstiderna. Det är som trolleri varje år. Kolmörkt, och sen ljust nästan dygnet runt. Löven som kommer och går. Alla dessa lövlösa månader och sen poff är det knallgrönt, sen lite höstfyrverkeri och poff så är de borta igen. Då är det skönt att omge sig med pelargoner. De ger liksom aldrig upp utan blommar oförtrutet nästan året om. Dessutom stormtrivs de av någon outgrundlig anledning på min skuggiga, kalla balkong. Jämför bilderna till vänster. Det är mindre än en vecka mellan dem. Lönnlöven är borta men blommorna består. Innan någon vän av ordning anmäler mig till blomvårdsnämden ska jag passa på att säga att de flesta balkongblommor sedan länge flyttat in med tanke på nattfrostrisk. Det är bara de här stackarana som inte fick plats.
Nu är det lagom med en avstickare till varmare breddgrader så passande nog åker jag snart på en kortare jobbresa till Israel. Måste bara köpa en ny resväska först. Den gamla vågar jag inte använda på grund av vägglusrisk. De där jäkla betten klar fortfarande kan jag säga, efter nästan fyra veckor. Så det där vill man inte vara med om igen.

söndag 29 september 2013

Äntligen hemma

Min 1,20-säng ser väldigt smal ut efter de amerikanska motellens "queen- och king size beds". Jag tror inte det finns sängar som är smalare än 160 cm i USA. Å andra sidan hoppas jag få slippa bed bugs här hemma... Blev svårt drabbad av dessa på något av motellen. Kliar något så infernaliskt trots salva. Oklart vilket av dem jag ska anklaga dock. Tydligen kan det ta dagar mellan själva bett-tillfället och att det börjar klia. Jag har googlat hårt på detta och tycker mig nu vara något av en expert på små bitande kryp. Det är så typiskt, finns det en blodsugare inom en kilometers avstånd så ska den på mig. Spelar ingen roll om det rör sig om mygg, fästingar, loppor eller knott. Jag borde jobba professionellt med att testa hotells renlighet. Behöver jag nämna att ALLT i resväskan (förutom böcker) åkte direkt in i tvättstugan så fort jag kom hem.
Är också väldigt glad att vara hemma vid en "riktig" dator som har ett minne större än ett USB. Blev så till mig att jag satte igång att göra en färgkodad karta över hela resan. Tänkte det skulle vara en bra sammanfattning om någon inte riktigt hängt med! Fem olika färdmedel och en jäkla massa kilometer har vi tillryggalagt.

Ungefär så här gick rutten: Fairbanks-Barrow (flyg tur och retur), Fairbanks- Denali (buss), Denali-Anchorage (tåg), Anchorage-Homer (flyg), Homer-Bellingham (båt 4 dagar), Bellingham-Vancouver (tåg), Vancouver-Seattle (buss), Seattle-Portland-San Francisco (bil). Inte undra på att man är lite restrött nu!
 

torsdag 26 september 2013

Fem dagar i San Francisco avslutar resan

Vkör in i stan via Golden Gate-bron

Utsikt från vindlande spårvagnsresa
Rolig krabba i Fishermans Warf
Måste säga att det är väldigt skönt att äntligen ha nått slutmålet på min resa. Resten av ressällskapet fortsatte till Los Angeles och Las Vegas men jag kände bara ”been there, done that” och dessutom är det sol här i San Francisco (Hade det regnat hade jag åkt vidare på en gång. Är SÅ trött på regn och kyla). Nu njuter jag av ensamheten här. På fredag kommer Ninna och håller mig sällskap igen och på lördag flyger vi hem. Skönt att bo i ett av de ”finare” områdena med mycket bra barer och restauranger. I många andra områden ska man tydligen helst ta taxi kvällstid och inte ströva omkring planlöst. Det är mycket uteliggare på sina ställen. Inget fel med dem men det är ändå trevligare att stå i baren bredvid någon som bär sina tillhörigheter i en portfölj än bredvid någon som bär dem i en kundvagn.
Stan är enormt stor. Vad som ser ut som imligt avstånd på kartan kan vara uppemot en timmes promenad. Som tur är finns det både bussar och spårvagnar, de senare dock mer av en turistattraktion. Båda väldigt spännande att åka i dessa branta backar. Allt ser ut precis som man har tänkt sig: vackra, välbevarade viktorianska hus och otroligt backigt överallt. Med den utmärkta kollektivtrafikens hjälp har vi hunnit med att se både turistiga Fishermans Warf och flummiga Haight Ashbury där gäng av ungdomar typ har bosatt sig i en park och det dräller av coola vintagebutiker.
Idag var jag nere vid hamnen och kollade på Americas Cup-båtarna, åt koreanska nudlar till lunch och shoppade lite i down town. Bussen hem i rusningtid. Det är inte mycket köer men desto trängre på bussarna. Det blir ännu mer spännande att åka trådbuss i 45-graders lutning när man står upp...
Typisk gatuvy
Blandade skyskrapor Down Town