Knep och knåp i semesterbokningstider

 

Sommaren står för dörren vilket delar mänskligheten (nåja, i alla fall stockholmarna) i två läger. Det ena tog fram planeringskalendern i mars, la in semesterveckor, bokade flygresor, stugor, hyrbilar, koordinerade med vänkretsen, etc. Det andra talar lyriskt om oplanerade lata dagar. Vara hemma och ”ta dagen som den kommer”. ”Stockholm är ju ändå vackrast på sommaren”, etc. Det där låter kanske trevligt i teorin men i praktiken är Stockholm på sommaren som en patient på hospice. En efter en stängs de livsuppehållande funktionerna av. Än så länge är det bara gröna linjen som inte stannar vid Fridhemsplan. Det gör i och för sig inte så mycket, man kan alltid ta blå linjen. Men sen stängs t-banan av mellan T-centralen och Slussen, fjärrtågen går inte till Centralen, pendeln kommer ofelbart att börja strula, gatorna grävs upp och voi:arna ligger spridda som frön för vinden. Staden tas över av handikappade, knarkare och turister. Absolut inget ont om dessa grupper, men stan är sig inte riktigt lik.

Jag tillhör i alla fall gruppen som får en gastkramande ångest vid blotta tanken på att tillbringa ens en dag av min semester hemmavid. Trots detta satte jag mig inte vid datorn och bokade något i mars. Dumt, jag vet. Vill man resa längre än Södertälje är sommaren inte rätt tid att vara spontan. Flygskammen till trots är mycket dyrt och fullbokat. Det blir till att detaljstudera Europakartan. Hur långt kan man komma för en rimlig penning? Jag är dessutom väldigt trött på repriser efter vårens ”favoriter i repris” (Berlin och Warszawa). Jag måste se ett nytt land!

Döm om min glädje när jag upptäcker att Slovakiens huvudstad Bratislava ligger en knapp timmes bussfärd från Wiens flygplats, dit det går relativt billiga flyg med Wizzair. Flyg till Slovakien är däremot mer dyrt och komplicerat. Det finns mängder av liknande flygplatsknep. Ska du till Florens, flyg direkt till Pisa, och försök under inga omständigheter flyga till Florens. (Detta fick jag lära mig den hårda vägen på en jobbresa, med borttappat bagage och en natt i Frankfurt). Ska man till södra Albanien bör man flyga till Korfu och ta färjan över. Än så länge finns det mig veterligen inga direktflyg till Albanien, och definitivt inte till sydkusten. Ett annat typexempel är att man måste flyga till Kastrup om man ska till centrala Malmö. Malmö Airport (ja den heter tydligen inte Sturup längre) ligger 50 min från stan jämfört med Kastrups 20 min.

Det finns säkert mängder av exempel runtom i Europa och världen så glöm inte att kolla kartan ett extra varv innan flyget bokas, och sen är det bara att hoppas att gränserna fortsätter vara någorlunda öppna, annars kan en genväg snabbt bli en senväg!

För mig väntar fem dagar i Slovenien i juli. Nu återstår bara två och en halv vecka till att boka upp…

Bild: Gamla stan i Bratislava av Justraveling.com

Upptäcktsfärd ”på andra sidan floden”

Jag hade hört och läst mycket om Warszawas gamla arbetarstadsdel Praga på andra sidan floden Wisla, allt från ”åk inte dit ni blir bara rånade” till hur überhippt det skulle vara. Gränsen mellan de olika stadierna av gentrifiering passeras förvisso snabbt ibland, men när vi äntligen vågar oss över floden ser vi först varken tecken på rånrisk eller hipster overload.

Utställning med amerikanska bilar utanför vodkamuseet i Praga.

Mängder av turister väller av spårvagnen efter bron. Många ska nog på det Colour run som pågår runt stadion. Många strövar planlöst på stadsdelens huvudgata Zabkowska i sökande efter den där bohemiska stämningen. Kanske dyker den upp framåt kvällen, vem vet. Men så här på dan känns det mest som ett ordinärt bostadsområde med en del trevliga små barer och caféer. Lite billigare och lite vänligare än på andra sidan floden, än så länge.

Men så hör vi musik från ett gammalt fabriksområde och tänker att vi går in för en kaffepaus. Men det här är inget ställe där man slinker in för en bryggkaffe. Området (som visar sig heta Koneser) inhyser flera smärtsamt coola restauranger och barer. Vi fastnar för något så ovanligt som indiska tapas. Paneer-ost wokad i någon slags chilisås med grönsaker. Utsökt! Jag kräver härmed att alla indiska restauranger sätter upp denna rätt på menyn! Hittar även ett köpcentrum med svindyra och vackra designkläder, och utomhus en matmarknad bredvid en utställning med amerikanska bilar och uthyrning av Harley Davidssons. Avslutar med en konstfärdigt blandad drink på vodkamuseets takterrass. Ett hipstermecka i polsk tappning: Googlekontor, check. Lokalproducerad ost, check. Elcykelbutik, nix. Här kör man HD istället. Elskotrarna håller sig kring gamla stan. Inga barberare heller. Polackerna kör hemrakat på både huvud och haka.

Direkt efter bron finns även en fin katedral, St Florians återinvigd 1972!

Weekend i Warszawa

Kulturpalatset sett från precis utanför vårt hotell, Mercure

Jag har varit på weekendresa igen. Ytterligare en favorit i repris: Warszawa. Mycket har hänt sedan jag var där 2015. Byggprojekten ploppar upp som svampar och turismen har exploderat. Trängsel- och sunknivån i gamla stan är som i vilken europeisk huvudstad som helst. Dock är allt fortfarande lite billigare och lite bättre än på många andra håll. Och eftersom gamla stan inte är ”original” så att säga, utan uppbyggd sten för sten efter att ha jämnats med marken under andra världskriget är gatorna lite bredare och rakare så trängseln blir inte lika påtaglig. Sen har vi ju ”resten av stan” också med sin blandning av gammalt, nytt, skyskrapor och byggprojekt. Över alltsammans tronar den enorma Stalinskrapan, kulturpalatset. Då kön är oändlig åker vi aldrig upp och tittar på utsikten, istället bockas ett par museer och en balett av i turistkalendern.

Läskig docka i marionettutställningen på konstgalleriet!

Konstmuseet Zacheta huserar olika temporära utställningar. Vi är främst där för att se en liten marionettutställning men fastnar också på en fotoutställning om en propagandatidskrift under kommunisttiden. Detta kulturhus är ett av få som inte totalförstördes under kriget och interiören är mycket vacker. Nästa museum, Polin, om de polska judarnas historia, är däremot inhyst i en helt modern byggnad. Det hela är extremt omfattande med 60 audioguide-stationer som tar en genom 1 000 år av judisk historia. Landets extrema antisemitism kanske inte problematiseras så pass som man skulle kunna önska, men ok. Man har gjort ett bra museum i alla fall.

Operan där vi ser baletten Törnrosa är även det en imponerade byggnad. Totalförstörd och återinvigd 1965. Interiören är väldigt tidstypiskt 60-tal men exteriören en kopia av 1800-talsfasaden.

Nytt och inte fullt lika nytt i Warszawa.

Onekligen mycket intressant historia i denna stad, men även för den som är totalt ointresserad av det är ett besök ett måste bara för matens skull. Ju mer turism desto sämre mat är tyvärr en tumregel som stämmer så håll ett öga på tripadvisor och dylikt för säkerhets skull, men än så länge är det mesta gott här. Anka, vilt, dumplings och potatispannkakor är säkra kort. Vi kom fram till att godaste ankan återfinns på Red Hog och de bästa pirogerna på restaurangkedjan Zapiecek.

Har skaffat ny resekompis

Något av det viktigaste i packningen för en nutida resenär är telefonen. Där har de flesta både biljetter, kartor, böcker, kamera och mycket, mycket mer. En pålitlig smartphone är helt enkelt livsviktigt. Min Samsung A3 som jag har haft i tre år har aldrig krånglat. Enda missödet var att den (nog) var lite för lik en dyrare iPhone (då för tre år sedan i alla fall) och jag därför blev bestulen på den första jag hade. Nåja, den kostade bara strax under 2 000 så jag fick helt enkelt köpa en ny.

Nu efter tre år med A3 nr 2 var den dock lite seg emellanåt så det var hög tid att köpa en ny. Märkespatriot som jag såklart blivit stegade jag in på Samsungshoppen på Kungsgatan (där de för övrigt bjuder på gott kaffe!) och frågade vad de hade som var typ likadan men snabbare. Allt har ju tyvärr vuxit i storlek men nya Galaxy A40 är i alla fall strax under 6 tum, och framförallt lätt, 140 gram. Senare gick jag in köpte den på Elgiganten i porten bredvid, där telefonen är 100 kr billigare och servicen 100 gånger sämre. Om det är värt det kan väl diskuteras…

Lätt, hållbar och lång batteritid är nog mina topp tre kriterier för en telefon. De två första hänger ofta ihop. Galaxy A40 är gjord helt i plast så jag räknar kallt med att den till skillnad från de tunga glas- och metall-telefonerna tål att tappas ganska mycket. Jag vet inte hur många gånger jag tappade A3:an i stengolv utan missöden.

Batterier som räcker en hel dag eller mer är självklart för mig. Har aldrig haft en telefon som behöver laddas mer än en gång per dag, om ens det. Denna verkar inte vara något undantag. Sen är färgen viktig också, vit eller ljus, annars glömmer jag den ofelbart på ett mörkt krogbord förr eller senare. Plus att en mörk telefon blir ännu varmare i solen.

För mig räcker det att mobilkameran är ok då jag nästan alltid har med mig en ”riktig” kamera också, åtminstone på längre resor. På så sätt har man alltid en backup om någon apparat skulle försvinna, eller några batterier skulle ta slut. Apropå det är det ett måste att alltid ha med en så kallad powerbank i väskan, så man kan ladda utan att behöva jaga eluttag. Även den bästa telefonens batterier har begränsad livslängd.

Rätt kort är resenärens bästa vän

Det känns oerhört avlägset idag, men jag har rest runt i världen utan vare sig konto- eller kreditkort. Bott halvårsvis i till exempel Mexiko och Spanien med en bunt kontanter och resecheckar som enda livlina. Visst, det var billigare tider. En tia räckte till tapas (eller tacos) och en öl. Men när det var dags att lösa in en av de förbaskade resecheckarna var det en heldag på banken som gällde.

Nu i plastkortens tidevarv undviker jag kontanter så gott det går, men man får ändå respektera att många ställen utomlands fortfarande bara tar kontanter. Om bästa sättet att komma över dessa kontanter råder delade meningar. Valutaväxlingskontoren fortsätter så klart att tuta i oss att vi måste växla innan vi åker. Själv är jag alldeles för lat för detta. Det är bankomat på flygplatsen när man har landat som gäller. Tvärtemot vad som skrivs i denna artikel har jag aldrig märk att det skulle vara dyrare att ta ut pengar där än någon annan stans. I värsta fall kanske någon extra avgift på 30-40 kr, men det är väl vad växlingskontoren tar också? Den enda flygplatsen i världen hittills (då har jag ändå varit i 56 länder) där det inte funnits en bankomat på flygplatsen är Tbilisi, Georgien. Varning utfärdas härmed för detta. Taxibilarna tar dock alla upptänkliga valutor så bra att ha med dollar eller euro.

Tbilisi, cool stad men bankomatlös flygplats, när jag var där 2017 i alla fall.

Dock gäller det att ha kollat vad den lokala valutan är värd. Gå in på Oanda.com och skriv ut Traveler’s Cheatsheet för aktuell valuta (flik längst ner på valutaomvandlaren), eller ladda ner appen. Trots detta kan det så klart gå fel när man är trött och förvirrad. Som när jag råkade ta ut 800 dollar istället för 80 när jag trött landade på JFK, men jag fick som tur var inte ut hela beloppet. Eller när jag sista dan på jobbresa i Florens skulle ta ut 40 EUR för några sista inköp, men tänkte i SEK och tog ut 400 EUR…

Över sin egen dumhet och utländska bankomaters avgifter har man begränsad makt, däremot är det a och o att kolla avgifter och påslag på sitt kort. Konsumenternas.se har en utmärkt sida för detta. Tar din bank en avgift för att ta ut pengar utomlands är det bara att byta, eller skaffa ett till kort om man nu reser mycket. Valutaväxlingspåslaget är svårare att komma ifrån. Bara ett fåtal kort har tagit bort detta, men då tar de istället avgifter för att ta ut kontanter. Jag har i alla år haft Skandiabankens bankkort som aldrig haft uttagsavgifter. Sedan skaffade jag Norwegians kreditkort för att samla flygpoäng (allt man köper blir poäng att flyga för!), även det avgiftsfritt men lite mer valutapåslag, så använder det helst bara i Sverige.

Weekendtips i vårtider

Vi befinner oss just nu mitt i den av långhelger upphackade våren. Det är alltid lite riskabelt att ge sig ut och resa så här års. Risken är att vädret är toppen hemma och att resten av Europa drabbats av ihållande lågtryck och regn. Men det är ändå en risk värd att ta kan jag tycka. Nätterna är ändå lite mildare och eventuellt vatten är lite mer badbart. Förra året tog jag till exempel årets första dopp i Zadar, Kroatien, i april.

Folktomma stränder och kristallklart vatten i Zadar i april

Den perfekta startpunkten för en minisemester på vårkanten är enligt mig Skavsta flygplats. NEJ! Hör jag alla utbrista, men jag envisas. Låt oss en gång för alla klargöra skillnaderna. Det tar 80 minuter istället för 50 att ta bussen dit. Den kostar 139 kr istället för 99. Inga astronomiska skillnader tycker jag. På pluskontot: Inga stora avstånd som på Arlanda och kortare köer. Massa bra och framförallt billiga direktflyg till många av mina favoritdestinationer i Östeuropa, och detta med flygbolag som aldrig kommer att börja strejka. Ja, jag vet att det är motsvarigheten till att inte äta ekologiska ägg på den omoraliska skalan, men piloter och kabinpersonal är inte burhöns så jag har svårt att känna medlidande.

Nu över Kristi himmelsfärd åker vi till exempel till Warszawa med ungerska Wizz-air. En favorit i repris. Jag var där första gången för fyra år sedan. Jättefin stad och liksom Berlin full av spännande, och ofta tragisk, nutidshistoria. Annars är min polska favoritstad so far Gdansk. Ett perfekt sommarresmål, nära till många finns stränder. Direktflyg dagligen från Skavsta med både Ryan och Wizz.

Gdansk bjuder på coola båtar, intressanta museer och mycket mer.

Förutom redan nämnda är mina topp tre resmål från Skavsta (går även bra flyg från Arlanda): Belgrad, Kiev och Bukarest. Belgrad var Jugoslaviens huvudstad under min uppväxt, numera Serbiens. Av 90-talets bombningar syns fortfarande spår och staden är överlag ganska sliten, men människorna är oerhört vänliga och maten toppklass överallt. Den perfekta blandningen av syd och öst. Rejält men inte stabbigt, och många bra internationella kök.

Belgrad, slitet men vackert

Kiev är mera ”typiskt öst” i sin kosthållning och arkitektur. Har bara besökt staden i ett knappt dygn men vi åt typ sju sorters späck och korvar som sköljdes ner med nybakt bröd och en halv karaff vodka, som ingick i menyn, som i sin tur kostade en knapp hundring per person. ”Men det är väl krig där? Dit kan man ju inte åka!” invänder säkert någon. Ok, jag har inte blixtkoll på det nuvarande läget, men det ska påpekas att Kiev ligger en bra bit från Krim och när jag var där för två år sedan var enda tecknet på att landet är i krig en gigantisk affisch med texten ”Frihet är vår religion” (Ett diskret sätt att säga ”F-ck Ryssland”).

En ljum sommarkväll i Kiev. Fullt med folk på gatorna och picknick vid Majdan

Bukarest besökte jag första gången i somras och det blev en glad överraskning. Perfekt utgångspunkt för en rundresa i vackra Rumänien, men har man bara en helg duger det gott att bara hänga i Bukarest också. Och nej, det finns inga romska tiggare i Rumänien, om nu någon oroar sig för det.

Utsikten från Ceausescus monstruösa palats i Bukarest. Resten av staden (den han inte rev för att bygga palatset) är mer småskalig och mysig

Mina bästa Berlintips, och liten slottsguide

Berlin är en stad man aldrig blir ”klar” med. Det finns inte en begränsad lista med grejer man borde se som man kan bocka av. Nej, listan är oändlig och växer eller växlar hela tiden. Ständig nya museer, utställningar, event, platser, utflyktsmål, restauranger.

Man får erkänna sig besegrad av mängden aktivitetsmöjligheter och sätta lämpliga mål, typ en kulturaktivitet om dagen eller liknande, beroende på ambitionsnivå. Vår mest ambitiösa utflykt var till Potsdam, ca 20 minuter med pendeln från Berlin och sedan ytterligare en bit med buss till Fredrik den stores modesta ”sommarställe” Sanssouci, en enorm park med flertalet slott varav det mest bildsköna är det med samma namn som parken, men det pampigaste är Neues Palais, nya palatset, byggt från 1756 så inte jättenytt med våra mått mätt kanske…

”Nya” palatset i Sanssouci. Fick en guidad rundtur och såg bland annat en sal dekorerad med snäckskals- och stensamlingar från golv till tak. En dröm för en gammal samlare!

Slott i all ära men jag måste erkänna att jag nog är mer intresserad av nutidshistoria. Det får man verkligen sitt lystmäte av i Berlin. Vi har fått rekommenderat Museum in der Kulturbrauerei, alltså ett museum inrymt i ett gammalt bryggeri, men det handlar inte om det utan är en grundlig genomgång av livet i diktaturen DDR, med mängder av bilder, filmer, vardagsföremål och lagom långa texter om allt. Har även turen att se en tillfällig fotoutställning om livet i ett Tyskland i förvandling, 1990-1995. Båda superintressanta, och gratis. Lägg pengarna på nåt i den lilla museishoppen istället.

Ett oansenligt yttre men ett museum man inte bör missa, om man vill veta mer om livet i Östtyskland

Berlin är inte bara kultur och historia utan massor av god mat också. Förutom alla fantastiska korvar och brötchen (frallor, men SÅ mycket bättre) slog vi på stort med flerrättersmiddagar två av kvällarna. Kreuzbergkrogen zum Mond där pojkvännens kompis är kökschef var ett självskrivet val. Nya menyer och teman varje vecka. Alltid vällagat. Vi tar en vegetarisk- och en kött/fisk-meny för att täcka in allt huset har att erbjuda. Min huvudrätt med bland annat vit- och grön sparris, vårlök, shitakesvamp och hollandaisesås är favoriten. Inte visste jag att vit sparris kunde vara så gott!

”Kinakrogen” Long March canteen är också något att rekommendera. Menyerna kostar mellan 30 och 45 euro per person, men då får man också in ett oräkneligt antal rätter i lagom takt. Alla passar utmärkt att dela, alltså ljusår från otyget ”mellanrätter” (som man dessutom får max två-tre stycken av till priset av en meny här). Vi är tre som delar och allt kommer in i tre, sex eller nio munsbitar: sashimi, vårrullar, dumplings, pannkakor med anka, en sofistikerad variant av friterad banan och mycket mer.

Thai(mat)parken: en bit av Thailand mitt i Berlin

På temat asiatisk mat är ett besök i den helt unika ”thaiparken” (aka Preussenpark) obligatoriskt om vädret tillåter. Ena delen av parken är full av grillande, helgfulla östeuropéer. Det doftar gudomligt (grillandet alltså) men vi stannar inte här. Snart breder en matta av färgglada parasoller ut sig. Här samlas sydostasiatiska familjer för picknick, men de säljer också mat. Varje parasoll är en chans att prova på färsk thaimat för en spottstyver. Priserna ligger kring 5 euro för en rejäl tallrik. Köp en öl för 1-2 euro, eller en drink eller färsk frukt. Sen är det bara att slå sig ner på någon av de utrullade mattorna med låga bord, eller på egen filt. Glöm vad du har smakat från svenniga thaikiosker. Det här är som att vara i Bangkok, men med fräschare omgivningar.

Det finns tre slott i och kring Berlin som jag envisas med att blanda ihop så, mest för min egen skull, kommer här en liten guide: Charlottenburg – pampigt, ligger mitt i Berlin, byggt 1695. Charlottenhof (bilden) – litet lustslott i Sanssouci, byggt 1826. Cecilienhof – jaktstugeliknande, ligger i Potsdam, här hölls Potsdamkonferensen 1945, byggt 1917